Kategoriarkiv: Litteratur

Mina berättelser om böcker

Professor Mmaas föreläsning

Postat av
Svara

Under 1986 och 1987 tillbringade jag ett antal månader i Västtyskland[1]. För att bättra på min tyska köpte jag på mig en del böcker på tyska, mestadels relativt lättuggade saker som deckare och science fiction, med mycket dialog och ett minimum av komplicerade bisatser. Men en bok hamnade på bokhyllan på grund av en i mina ögon superb inledning (i min knaggliga och synnerligen oprofessionella översättning):

»Utan att vackla har jag motstått försöket…» sade Professor Mmaa; och medan han ännu talade, insåg han plötsligt att världen var enkel och okomplicerad.

»Jag har plötsligt insett att världen är enkel och okomplicerad», fortsatte han. »Jag försäkrar er emellertid att detta inte på något sätt kommer att inverka på min föreläsning, vars ämne tvärtom är komplicerat och invecklat. Mina personliga känslor kunde säkert hamna i medelpunkten för en psykologisk undersökning, göras till tema i en dikt, eller utgöra grunden för något slags filosofiskt system. Dock står här, framför er, varken en psykolog eller en diktare eller en filosof. Här, framför er, har ni en naturvetare som inte intresserar sig för vad som kan härledas ur en uppenbarelse, inte heller för det som är omedelbart begripligt för tanken, utan för de insikter som kan empiriskt utvinnas ur naturen.»

Böcker som bara kostar runt en tia brukar kunna åka med på betydligt märkligare grunder[2] än så; och så hände det sig alltså att »Professor Mmaa’s Vorlesung» av Stefan Themerson hamnade i den bokhög jag kallar mitt bibliotek, tills jag för någon vecka sedan återfann, och beslöt att äntligen »läsa», den[3].

Innan jag berättar lite om boken, några framgooglade ord om författaren[4]. Themerson tycks ha varit en mångsysslare av rang, kanske inte ett »universalgeni», men inte långt ifrån; han studerade fysik och arkitektur på universitetet i Warsawa, men hade samtidigt en stor språklig begåvning, vilket relativitivt tidigt förde honom in på en mer artistisk bana. Bland de många titlar som man kan sätta på honom märks poet, romanförfattare, essäist, förläggare, fotograf, filmskapare, kompositör, och kanske också filosof. Men han släppte aldrig helt sin naturvetenskapliga bakgrund, vilket bland annat yttrade sig i hans uppfinning av den »semantiska poesin»[5], hans vänskap med Bertrand Russell[6], och kanske framför allt »Gaberbocchus[7] Common Room», där naturvetare, filosofer och artister/konstnärer av alla slag under några år i slutet av 50-talet kunde utbyta tankar och erfarenheter. Themerson hade kontakt med C.P. Snow, och det är väl inte helt otroligt att han, direkt eller indirekt, varit en av inspirationskällorna för »The two cultures».

Tillbaka till Professor Mmaa och hans föreläsning. Det citat som Professor Mmaa ämnade inleda sin föreläsning med är hämtat ur Maurice Maeterlincks »Myrornas liv»[8], och han drar från detta slutsatsen att även om bokens författare totalt missförstått allt om termiterna och deras liv, så finns där spår av intelligens, ja kanske till och med tecken på ett vetenskapligt tänkande. Professor Mmaa är nämligen termit[9]; han är närmare bestämt zoolog med arten »människa» som specialintresse. Därmed kan Themerson skriva ett slags »Gullivers resor» där vi inte bara får se vårt släkte belyst ur myrperspektiv, utan också får en inte alltid så positiv bild av det komplicerade och segregerade termitsamhället, där de agerande uppvisar påtagligt mänskliga drag[10].

Utan att avslöja alltför mycket av handlingen så kan man konstatera att den ovan citerade inledningen är tämligen profetisk — inte bara kommer insikten om att världen är enkel och okomplicerad att återkomma som ett slags tema, utan Professor Mmaa kommer också att ha ett ingående samtal med en Dr Sigismund Kraft-Durchfreud, en »Arthur Theolieb»[11] menar att meningen med en föreläsning är att den ska kunna användas som material till ett poem, och till slut, i en diskussion med sin mest uppmärksamme elev, Periclase Nonobody, formulerar Professor Mmaa något som skulle kunna vara början på ett filosofiskt system.

Även om vissa detaljer i boken kan tyckas lite 40-tal[12], så är det förfärande mycket som fortfarande känns aktuellt, särskilt i beskrivningen av samhällets olika maktmedel. Och vad beträffar debatten om arv eller miljö var Themerson långt före sin tid, eftersom termitsamhället reagerade på olika behov genom att »polymorft» utrusta vissa av sina invånare för att utföra en speciell uppgift; en bok, till exempel, är inget annat än en termit som har som sin livsuppgift att förvara och frambringa en viss mängd information. Samtidigt kunde framstående samhällsmedlemmar med den polymorfa tekniken utrustas med, till exempel, en extra antenn, eller två. Themersons visioner är inte så långt borta; med genteknik hoppas man inom en snar framtid kunna bygga små biologiska system med specifika uppgifter bättre än evolutionen klarat av, och att man med genteknik kan »förädla» Homo Sapiens, genom att till exempel manipulera gener för att eliminera vissa ärftliga sjukdomar, torde inte heller ligga så långt borta. Det är hög tid att börja fundera över de etiska frågor som den nya tekniken ger upphov till, och Themerson gjorde uppenbarligen detta redan för mer än ett halvt sekel sedan.

Slutomdömet blir dock underkänt — för mina tyskkunskaper; boken får, såvitt jag är kapabel att bedöma, ett högt betyg. Jag känner att jag missade lite för många detaljer för att jag skulle vara helt nöjd med min läsning av en bok som kräver en språklig vighet som jag saknar, åtminstone på tyska[13]. Tyvärr verkar inte boken särskilt lätt att hitta på biblioteken; enligt Libris finns bara två exemplar på engelska att uppbringa i Sverige, båda i Svenska Akademins bibliotek, tillsammans med i stort sett allt som Themerson satt på pränt. Man får väl förmoda att han blivit föreslagen för ett eller annat pris en gång i tiden.

Fotnoter:

  1. Och, för att vara exakt, även några timmar och minuter i Östtyskland; några skakiga timmar på den sydligaste av de tre transitlederna från Västtyskland till Berlin, och några minuter under Östberlin med en tunnelbanelinje som inte stannade vid två stationer. Särskilt turen under Östberlin fick mig att inse det absurda i Tysklands och Berlins delning; tänk själv hur det skulle kännas om Vasastan i Stockholm plötsligt befann sig i ett annat land, och gröna linjen var tvungen att köra förbi Odenplan och S:t Eriksplan… [↩]
  2. Något slags rekord har väl den bok jag köpte för två dollar i ett antikvariat i USA enbart på grund av dess underbara titel: Due to lack of interest, tomorrow has been canceled… [↩]
  3. Att »läsa» placerats inom citationstecken beror på två saker: dels, naturligtvis, på att min tyska är tämligen bristfällig (jag skulle kanske kunna tumma lite på sanningen och kalla den »rostig», men faktum är att den aldrig varit särskilt väloljad), i synnerhet vad beträffar de biologiska domäner som boken ofta rör sig i, men dels också på grund av författarens egenhet att uppfinna nyord där han finner det påkallat. [↩]
  4. Mina huvudsakliga källor är Wikipedia, en sida om Themerson och hans fru, samt en artikel om Themersons författarskap. [↩]
  5. Jag hittade en essä betitlad just Om semantisk poesi i Lyrikvännen 1/1984, men den visade sig mer handla om poesi som sådan än om någon »semantisk» gren av densamma. I det sista stycket säger han att det var hans ovilja att bli förd bort från verkligheten som fick honom att »uppfinna» den semantiska poesin, en poesi där varje ord bara har en betydelse; ett slags uppror mot romantik och extas, mot politiska ledares retorik och reklamens förföriska locktoner. [↩]
  6. Russell lär om Themersons roman »Bayamus» ha sagt att den var »nästan lika galen som världen». [↩]
  7. »Gaberbocchus» är det latinska namnet på Lewis Carrolls barnkammarmonster Jabberwocky, som till exempel Michael Hedges brukade framföra på scen, och var namnet på makarna Themersons bokförlag; deras uttalade målsättning var att skapa »best-lookers» snarare än »best-sellers», vilket gör att deras böcker numera betingar tämligen höga priser på den antikvariska marknaden. [↩]
  8. »La vie des Termites» 1926; varför termiterna blivit myror i den svenska översättningen vet jag inte. Däremot har jag med viss förstämning kunnat konstatera att frågan om hur Maeterlinck kunde veta så mycket om termiter trots att han aldrig satt sin fot i Afrika helt enkelt berodde på att han plagierade den sydafrikanske författaren Eugene Marais’ epokgörande bok »The soul of the white ant». [↩]
  9. Efter en viss vacklan har jag motstått försöket att skriva »hens» i första meningen i detta stycke. Mina kunskaper om termiter är tämligen bristfällig, men jag har fått för mig det där med könstillhörighet är ganska svårutrett förutom för ett utvalt fåtal. Men eftersom Themerson konsekvent använder »han», och Professor Mmaa i vissa avseenden är avgjort manlig, har det fått avgöra saken. [↩]
  10. En av de dråpligare episoderna i boken är när termiternas ledare, »Big Bug», får besök av svartmyrornas representant, »Dr Crump», och använder en tolk för att översätta mellan Big Bugs kortfattade, direkta, närmast brutala tal till sändebudets mer omständliga, indirekta, metaforiska språk. [↩]
  11. Eftersom många andra termitnamn är lätt maskerade »kändisar» (några exempel till: Maurice Maetermit, Errtand Bussell och Professor Albert Einfuss-Dreistein) kunde man misstänka att även denna pseudonym döljer ett bekant namn, men jag har inte lyckats hitta någon lämplig kandidat. [↩]
  12. Boken skrevs under andra världskriget, även om den inte gavs ut förrän 1953. [↩]
  13. Som exempel kan nämnas att Themerson ofta »förmyrligar» språket; i stället för »oförutsett» skulle han skriva »oförutluktat», eftersom termiter i allmänhet saknar möjlighet att se, utan använder luktsinnet i mycket högre grad. [↩]

Fem som självklart också skulle varit med

Postat av
Svara

Det är högst förklarligt om den som noggrant studerade inlägget om mina tillägg till Observers lista på de 100 bästa romanerna blev en smula fundersam då hen läste att jag kommit på ytterligare »ett par, tre böcker» som måste med; hade den gode bosjo, som alltid påstått att han som (ex-)fysiker var fullt kapabel att räkna till tre[1] plötsligt förlorat denna förmåga? Inte alls, den hemska sanningen är värre än så — jag ljög. En liten, oerhört vit, lögn visserligen, men lika fullt en lögn, ungefär som när en bridgespelare öppnar med en sang, trots att det saknas en honnörspoäng men mellankorten, nior och tior, kanske eventuellt möjligen kan tänkas kompensera för denna brist. Jag hade nämligen redan då fyra förslag, men två av dem var väldigt mycket på gränsen för begreppet roman. Försök skriva »två, fyra», »två till fyra» eller något liknande så inser ni varför jag av estetiska skäl valde att tumma lite på sanningen. Nåväl, efter en myckenhet grubblande valde jag att ta med båda, och då var det lika bra att lägga korten på bordet, precis som en-sang-öppnaren förr eller senare får stå till svars för sitt överbud.

Men innan jag går in på de fem mästerverk som absolut måste med på min lista tänkte jag lista några böcker som kanske inte är fullt lika mästerliga, men som tillhör elementan om man vill betrakta sig som en kultiverad schackspelare[2]. Två synnerligen lyckade verk är Schackklubben Tanke & Vilja av Sven-Olof Lorentzen, som är en fin skildring av ett samhälles förändring genom dess schackklubbs öden och äventyr, och Bronshästarna av Sven Fagerberg, där Fagerberg i sin vanliga stil blandar samhällskritik med ett flertal av sina övriga intressen, i det här fallet en god dos litteraturanalys, Emanuel Lasker och hans filosofi, samt, naturligtvis, konsten att tillverka kylskåp. Två aningen mindre lyckade verk, men som man måste ha läst ändå, är Schack av Stefan Zweig och Luzhins försvar[3] av Vladimir Nabokov. Zweig och Nabokov är skickliga författare, så det är inte den litterära kvaliteten jag protesterar mot, utan kopplingen mellan schack och sinnessjukdom.[4] Slutligen Den tomma spelplatsen av Christer Niklasson, som jag visserligen inte har läst än, men en schackroman av en svensk IM, som dessutom nästan vann SM 1974, måste helt enkelt vara läsvärd.

Dags så för de fem som måste med på listan:

Liftarens guide till galaxen — Douglas Adams

Det här är en kultföreteelse som man svårligen kan gå förbi i ett sådant här sammanhang; inte nog med att h2g2, som verket kallas kultmedlemmar emellan, är en trilogi omfattande fem böcker[5], i det universum som h2g2 spänner upp finns också radio- och TV-serier, en film, teateruppsättningar, ett datorspel och till och med handdukar, för att nu inte nämna alla översättningar. Men det är originalet, de två radioserier om sammanlagt 12 halvtimmeslånga avsnitt som i första hand motiverar dess plats här, och det var också anledningen till att jag länge tvekade att ta med den. Det som till slut övertygade mig var dels dess kultstatus, som gjort att många kan citera långa stycken ur texten, och dels att trilogins två första delar till stor del är baserad på radioserien, så man kan med viss rätt hävda att h2g2 trots allt har den koppling till en pappersupplaga som en roman förväntas ha.

Något som frapperat mig genom åren är hur mycket som skrivits om DNAs[6] humor, men så väldigt lite om det allvar och samhällsengagemang som ligger bakom. Mina ögon öppnades när jag såg att han tillsammans med en medförfattare gett ut en bok om utrotningshotade djur, »Last Chance to See», vilket gav böckerna och radioserierna en ny dimension.

Dödscell 2455 — Caryl Chessman

Caryl Chessman var en bandit i San Fransisco-området som 1948 dömdes till döden på ganska oklara grunder och avrättades i maj 1960. Under sin tid i San Quentin skrev han flera böcker om sin situation; detta är den första och mest kända. Jag läste den på våren 1981, om jag inte minns fel, och jag kan fortfarande känna de »kalla kårar» som det första kapitlet framkallade när jag läste det; i detta berättar han detaljrikt och med stor klarhet hur en avrättning går till.

Det som gör boken så fascinerande är just författarens situation, eller kanske ännu mer osäkerheten runt hans person — kan verkligen en så kultiverad, vältalig och intelligent person ha begått de gräsligheter som han blivit dömd till döden för? Det är svårt att tänka sig en bok mer lämpad att ifrågasätta dödsstraffets existens, och den har också spelat en stor roll i den debatten.

Rosens namn — Umberto Eco

Ännu en kultbok som är svår att klassificera; den innehåller för säkerhets skull både en deckargåta och en kärlekshistoria, men också långa utvikningar om medeltida munkar, filosofiska resonemang och annat som sällan brukar förekomma i dussindeckare. Eco kallar sin hjälte »William av Baskerville» för att ingen ska missta sig på släktskapet med Sherlock Holmes[7], och han löser så småningom gåtan, utan att kunna förhindra den katastrof som är ägnad att ge vilken bokälskare som helst mardrömmar.

Boken har också filmatiserats, och mot bättre vetande lät jag mig lockas att se den[8].

Odysseus — Homeros

Det andra knepiga fallet — kan man verkligen kalla »Odysseus» (eller »Iliaden», för den delen) för en roman? Eftersom den ursprungliga Observer-listan tog ut svängarna ganska rejält, så varför inte? Homeros skapade ju sina mästerverk innan man började bråka om var olika genregränser skulle dras, och det är ju ingen tvekan om att han berättade historier som författare i alla tider hämtat inspiration från.

Som tur är finns det en utväg för den som till äventyrs inte skulle acceptera mitt val — läs då i stället Strändernas svall av Eyvind Johnson från 1946, som återberättar Homeros' historia, men utan det heroiska, utan överdrifterna, utan segrarens hävdvunna rätt att frisera händelseförloppet — undertiteln »en roman om det närvarande» antyder att Johnson ville göra upp med den retorik som dominerat krigsrapporteringen från båda sidor. Jag rekommenderar båda; jag läste dem efter varandra, men det skulle vara ett intressant experiment att läsa dem samtidigt; prova gärna!

Zen och konsten att sköta en motorcykel — Robert Pirsig

En tredje kultbok, som också överskrider genregränser; i det här fallet kan den kanske kallas en psykologisk thriller med samhällskritiska inslag och ett fundament för en filosofisk tankevärld. Den som, i likhet med mig, inte är särskilt intresserad av vare sig Zenbuddism eller motorcyklar behöver inte oroa sig för att dessa ämnen har något slags huvudroll; däremot har Pirsig ganska mycket att säga om Platons dialog Faidros.

Fotnoter:

  1. Jag tror att det var George Gamow som en gång hävdade att skillnaden mellan en fysiker och en »normal» människa var att den normale räknar »ett, två, många», medan fysikern räknar »ett, två, tre, många». [↩]
  2. Jag räknar kallt med att de som lyckas hitta hit är endera »kultiverade», »schackspelare» eller båda. Skulle du mot förmodan inte tillhöra någon av dessa grupper föreslår jag att du hoppar direkt till nästa avsnitt. [↩]
  3. Detta är dess namn, i översättning, på alla av mig kända kulturspråk — utom på svenska, där Bonniers haft den utomordentligt dåliga smaken att kalla boken »Han som spelade schack med livet», och till yttermera visso lyckats trycka en ännu felaktigare titel (»Mannen som spelade schack med livet») på ryggen av den pocketutgåva som släpptes i Delfinserien 1966. Förhoppningsvis återfår boken sin riktiga titel i nästa upplaga. [↩]
  4. Det är visserligen svårt att förneka att det överhuvudtaget finns en koppling så länge som den ende schackspelare folk i gemen hört talas om är Bobby Fischer, men jag vill påstå att den vinkeln fått alldeles för stort utrymme i press och i »det allmänna medvetandet». [↩]
  5. Det torde därmed vara den näst mest omfattande trilogin i SF-historien, efter Stiftelse-trilogin, som senast jag intresserade mig för dylika ting hade sju delar, och enligt Wikipedia numera har 14. [↩]
  6. För den som omedelbart associerar åt andra håll må omtalas att Douglas Noël Adams' namn brukar förkortas så av hans anhängare. [↩]
  7. William skulle kunna syfta på William av Ockham (eller Occam), en franciskanermunk med idéer som var ganska avancerade för sin tid. [↩]
  8. På frågan om jag sett filmen brukar jag annars använda en replik jag snappat upp ur en av Povel Ramels revyer: »Nej, men jag har sett boken!» [↩]

Tio som nog borde varit med

Postat av
Svara

När jag igår slöklickade mig genom söndagens webbupplaga av The Guardian råkade jag hamna på en nästan tio år gammal lista över »The 100 greatest novels of all time». Den typen av listor kan man naturligtvis skratta åt eftersom urvalet måste ske efter vissa principer, och de principerna kan alltid ifrågasättas. I just det här fallet är det oerhört lätt att göra, eftersom listan är anglifierad till pinsamhetens gräns — mot 70-80 engelskspråkiga böcker ställs, till exempel, två-och-en-halv ryska[1] och två tyska[2]. Dessutom innehåller listan ett par barnböcker, några deckare/thrillers och en humorbok, och Hemingway är dessutom representerad med en av sina novellböcker, så begreppet »roman» ska uppenbarligen tolkas i en mycket vid mening.

Som en service till den här bloggens läsare[3] så ger jag nedan förslag på tio böcker som kommit med om jag hade fått bestämma. De tio är naturligtvis ett oerhört subjektivt val, och eftersom jag bara ägnat kanske tjugo minuter åt att välja ut lämpliga kandidater, och inte ens tittat på den oordnade bokhög jag kallar »mitt bibliotek»[4] så är sannolikheten stor att listan skulle se annorlunda om jag gjorde den i morgon, eller nästa vecka. Dessutom är urvalet gjort bland det ytterst begränsade fåtal böcker jag faktiskt läst, med ett litet undantag som förklaras nedan, och bland de författare som inte alls fanns representerade på The Observers lista; annars skulle »Brott och straff» och »Mörkrets hjärta» varit med, för att nu bara ta ett par exempel i högen.

Redan medan jag påtade med den här artikeln kom jag på ytterligare ett par, tre böcker som absolut måste med, så det kommer säkert ett inlägg betitlat Fem som självklart också skulle varit med inom en vecka…

Bekännelsen — John Franklin Bardin

Det här är mitt val i deckar/thriller-genren. »Bekännelsen», som på originalspråket heter »The Last of Philip Banter», finns mig veterligt bara i Spektras deckarserie från 70/80-talet och då som en dubbelvolym, Dimstråk, tillsammans med ytterligare en kortroman av samma författare. Jag läste den någon gång i början av 80-talet, så jag kan inte gå i god för att den skulle göra samma intryck på mig idag, men jag minns att den skapade ett slags mardrömslik stämning där man inte var säker på om man själv, författaren, huvudpersonen i romanen eller hela världen är galen, drömmer eller både-och. Jag såg i min ungdom en film som började med att en ung grabb ser ett flygande tefat landa utanför sitt fönster, och (nästan) slutar med att han vaknar från en mardröm — den framkallade ungefär samma känsla…

Slutet på världsnyheterna — Anthony Burgess

En mycket märklig bok med tre parallella handlingar som till synes inte har något med varandra att göra, men som knyts samman på ett elegant sätt i slutkapitlet.

Die Physiker — Friedrich Dürrenmatt

Den här boken, som egentligen är ett teaterstycke, har enligt Libris inte publicerats på svenska, men den spelades på Dramaten i början av 80-talet, så det borde finnas en översättning någonstans. Dürrenmatt kallar sitt verk för »en komedi i två akter», men som alltid när det gäller Dürrenmatt[5] finns det en nattsvart kärna även i detta verk. Jag kommer förmodligen att skriva ett separat inlägg om den här pjäsen och ett par andra med liknande tema så småningom.

Att »Die Physiker» fortfarande har aktualitet visas bland annat av det faktum att pjäsen sattes upp i London i somras.

Otter tre två kallar — Leif Hamre

Mitt bidrag i kategorin »ungdomsbok». Det kan vid första anblicken tyckas som om detta är en vanlig flygbok, men den handlar egentligen om helt andra saker; handlingen i korthet är att ett flygplan råkar in i ett oväder över Nordnorge, de två personerna ombord tvingas hoppa, och ägnar sig sedan åt att överleva tills de hittas av räddningsmanskapet[6].

En person som fastnat i minnet är spaningsledaren, som kombinerar tre av de egenskaper som jag värderar högst hos en person[7]; kompetens, envishet och logisk slutledningsförmåga. Intressant nog låter Hamre ännu en person med dessa egenskaper få huvudrollen i en annan av sina böcker, »Klart för flygning», även den synnerligen läsvärd.

Stäppvargen — Hermann Hesse

En psykologisk roman, som handlar om att känna sig annorlunda, att stå lite utanför gemenskaper och samhälle. Eftersom jag alltid har varit lite asocial kände jag väl en viss samhörighet med Harry Haller, romanens huvudperson (och ett lätt maskerat alter ego för författaren) när jag läste boken för så där trettio år sedan, men nu måste jag erkänna att jag inte minns mycket av handlingen; kanske dags att läsa om den. »Glaspärlespelet» har jag inte heller läst…

Adjö, Mr Chips — James Hilton

Är man lite elak kan man säga att James Hilton bara skrev en enda roman, fast femton gånger; är man lite mer positivt inställd påpekar man i stället att han ständigt återkommer till, och varierar, det tema som kanske är svårast att gestalta i litteraturen, nämligen den goda, vardagliga, normala människan, som helst håller sig bakgrunden men ibland av ödet tvingas fram i rampljuset[8]. Mr Chips är en sådan person, en gammal skollärare som med åren växt in i rollen som medmänniska.

Jag läste boken[9] medan jag väntade på att få starta i en minigolftävling i början av 80-talet, och har sedan dess varit ett hängivet »hiltonfan». Jag har försökt intressera diverse personer i bekantskapskretsen för boken utan att någon fått samma epifaniliknande upplevelse som jag hade där på Glyttingebanan för trettiotalet år sedan; däremot har tre av dem rapporterat något liknande efter att ha läst samme författares »Bortom horisonten», »Riddare utan rustning» respektive »Och nu farväl». Kanske var det därför Hilton skrev om sin roman fjorton gånger?

Groucho och jag — Groucho Marx

Egentligen en självbiografi, men Groucho Marx' berättelse om hur det är att slå sig fram i »show biz» är i sig en fantastisk historia, och som man kan förvänta sig från en av komedins stora mästare så sker det med inte så lite humor. Hans redogörelse för hur han hanterade Warner Brothers' stämningsansökan när han och hans bröder hade fräckheten att nämna staden Casablanca i en filmtitel är obetalbar, historierna kring de regissörer de arbetat med likaså. En klassiker i den humoristiska litteraturen.

Mannen utan egenskaper — Robert Musil

Det här är undantaget från den ovan uttalade regeln att jag ska ha läst boken jag nominerar, och det av två anledningar: dels, naturligtvis, på grund av att boken tyvärr blev ofullbordad i och med att Musil dog mitt i arbetet med den, och dels för att jag fortfarande har hundratalet sidor kvar av det material som getts ut. Men det är ingen tvekan om att de första tusen sidorna har övertygat mig att den måste med på en sådan här lista. Jag kan emellertid förstå att boken inte är allas »tekopp» eftersom i stort sett alla romanfigurer yttrar sig som om de vore universitetsdocenter i teoretisk moralfilosofi, och tempot i handlingen därmed blir så lågt att Akilles, i en tävling med denna sköldpadda, hade kunnat ta en timmas fikapaus och ändå ledigt vunnit kapplöpningen.

Men under tiden avhandlas en mängd moraliska och filosofiska teman centrala inte bara för den österikiska överklassen strax före krigsutbrottet 1914 utan med en universell räckvidd. Individ kontra samhälle; rationalitet kontra känsla; kollektivt inflytande kontra maktstyrning; modernitet kontra tradition — alla dessa teman och mycket mer därtill behandlas genom berättelsen om matematikern Ulrich, hans motvilliga medverkan i »parallellaktionen», som på mycket diffusa grunder avser att fira kejsar Franz Josefs långa regeringstid, och hans relationer till vänner och släktingar, i synnerhet systern Agathe.

Historietter — Hjalmar Söderberg

Jag föresatte mig att ha med en svensk författare och en novellsamling, och med sådana randvillkor är valet enkelt — Hjalmar Söderbergs små »snapshots» från tiden runt förra sekelskiftet är helt enkelt magnifika. Svenska novellister står sig väl även vid en internationell jämförelse, och det finns många fantastiska författare att (åter)upptäcka framför allt från förra sekelskiftet och fram till slutet av 50-talet; Lars Göransson och Ode Balten, för att ta två i högen, förtjänar bättre än att glömmas bort, och Lars Ahlins lilla novellsamling »Inga ögon väntar mig» är en klassiker. Men störst bland dem är Söderberg.

Slakthus 5 — Kurt Vonnegut

Det finns många skildringar av krigets vanvett; »Moment 22» och »Resa till nattens ände» finns ju med på listan, och »På västfronten intet nytt» kan inte ha varit långt ifrån den[10]. Men »Slakthus 5» brinner av en sådan återhållen vrede att Vonnegut enligt egen uppgift var tvungen att vänta 25 år innan han var säker på att kunna tygla den. Han var nämligen krigsfånge i Dresden under en av andra världskrigets mest omdiskuterade episoder, de alierades bombning av just Dresden, och överlevde tack vare att fångarna inkvarterats i ett underjordiskt före detta slakthus. I »Slakthus 5» blandar han sina krigserfarenheter med en fantasifull SF-historia, kryddad med historier om folk som dött. Själv dog han 2007, 84 år gammal, efter att ha ramlat utför en trappa. Så kan det gå.

Fotnoter:

  1. Den »halva ryssen» är naturligtvis Vladimir Nabokov, som skrev böcker både på ryska och engelska [↩]
  2. För att få ihop så många har jag tvingats räkna Franz Kafka till tyskarna; förlåt mig, alla tjecker… [↩]
  3. En mycket användbar egenskap hos ordet »läsare» är att det skrivs likadant i singular och i plural. [↩]
  4. Om jag gjort det hade naturligtvis inte det här inlägget blivit till, åtminstone inte idag. En av anledningarna till att den oordnade bokhögen fortfarande är en sådan är att varje försök att ordna den slutar efter ca fem minuter med att jag hittar en intressant bok som jag inte sett på länge, och så är alla goda föresatser glömda. Månne man kan få RUT- eller ROT-avdrag för sådant arbete? [↩]
  5. Detta gäller naturligtvis med det förbihållet att jag bara läst en bråkdel av hans författarskap; långtifrån allt är översatt till svenska, och jag har inte ens läst allt som översatts. [↩]
  6. Om handlingen känns bekant så är jag ganska säker på att den endera filmatiserats eller omarbetats till TV-serie och visats i svensk TV någon gång i slutet av 60-talet eller början av 70-talet. Om jag minns rätt var det svenska skådespelare, och titeln var mycket fjamsigare än originalets, men tyvärr kommer jag inte ihåg vad den i så fall hette. [↩]
  7. I hens yrkesmässiga roll, är det kanske bäst att tillägga. [↩]
  8. Att det inte är lätt inses till exempel av hur färglös Aljosja är i jämförelse med övriga bisarra huvudaktörer i Bröderna Karamazov; inte ens en mästare som Dostojevskij lyckas i allt han företar sig. [↩]
  9. Undvik Mårten Edlunds tama översättning som Bra Böcker gav ut på 70-talet; Gunnar Mascoll Silverstolpes ursprungliga översättning är klasser bättre, om man nu inte vill läsa det engelska originalet. [↩]
  10. Även inom den så kallade populärkulturen återkommer temat då och då; se (och hör) till exempel David Olneys »1917», Don McLeans »The Grave» och Anders F Rönnbloms »Långfingret» [↩]