Det är den bästa av tider, det är den sämsta av tider… Denna lätta travestering på Dickens’ ord^[1] dök upp i mitt medvetande en söndag för halvannan vecka sedan, och den pockar på att jag skriver en blogga för att förklara vad som fick mina tankar in på detta spår; och kanske gråter jag en liten symbolisk skvätt också.

Förrförra söndagen, dvs den tredje söndagen i augusti, var det julafton för oss bokmalar — då arrangerades den traditionella bokfest som går under namnet världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm. Det var, enligt uppgift, 27 gången i år, och som den uppmärksammæ läsaren redan gissat av min rubrik misstänker jag att det inte blir så värst många fler. Många tecken tyder på det: det var påtagligt glest mellan borden, och utbudet tämligen begränsat; en säljare berättade att de inte tänkte komma tillbaka till nästa år, eftersom staden, eller vem det nu är som bestämmer sådant, beslutat dubbla avgiften för försäljare; och en annan säljare gav mig det visitkort som kan beskådas här till höger, samtidigt som han meddelade att de gett upp, och rear ut sitt lager under hösten; går man in på bokdöden.se får man reda på att det är det kända antikvariatet Erato som lägger ner.

Att antikvariaten fått det allt tuffare de senare åren och att skumma individer som undertecknad, vars högsta lycka är att hitta en dammig, knappt sammanhängande, lunta med papper av en för länge sedan bortglömd författare som jag fattat tycke för, numera är sällsynta, är knappast någon nyhet^[2]. I början av augusti läste jag en skräcknovell i DN som fick håret att resa sig på huvudet; personer med svaga nerver vare härmed varnade. Bland de hemskheter som står att läsa i länken var det framför allt två som fick mig att reagera: för det första att Myrorna slänger 20 ton böcker per vecka, och för det andra att många betraktar böcker som material för att »stajla» ett rum inför en lägenhetsvisning. Under sommaren har jag besökt ett antal myror, men med ringa utbyte — med de priser de, och andra liknande inrättningar, håller skulle man annars kunna tro att jag skulle behöva skottkärra för alla mina fynd, men jag har inte vid mer än ett tillfälle lyckats fylla min ryggsäck^[3]. Jag fruktar att sådant som jag skulle vara intresserad av hamnar hos den tyska papperåtervinningsfirman, och den tanken gör mig illamående. För att bara ta ett exempel: Folke Mellvig och Stieg Trenter var två av de populäraste deckarförfattarna på 50- och 60-talen; Trenter har fått ett rykte som skicklig stockholmsskildrare, och det gör att det fortfarande går att hitta hans böcker till och med på Myrorna, men av Mellvig har jag under sommaren inte hittat en enda bok. Och tanken att böcker av Ode Balten, James Hilton, Lars Göransson, Åke Gustafsson, Ivar Palmer, Alf Ahlberg, Hans Larsson med många många flera, eventuellt råkat ut för samma öde bara därför att de inte varit bundna i skinn ger mig mardrömmar. Vi talar inte mer om eländet. Jo, förresten, en detalj till. Med Myrornas urvalsstrategi kommer James Hiltons Adjö, Mr Chips! att i sortimentet — om boken nu överhuvudtaget finns där — representeras av den träiga översättning som Mårten Edlund gjorde till Bra Böckers utgåva på 80-talet, eftersom den är inbunden och ser ganska glassig ut, medan Bonniers’ häftade utgåvor med Gunnar Mascoll Silfverstolpes följsamma tolkning från 30-talet hamnar i pappersåtervinningen. Illa, illa…

Det är inte särskilt svårt att inse varför andrahandsmarknaden för böcker är på väg att försvinna. När man på världens längsta bokbord kan köpa Peter Englunds tegelstenar »Ofredsår» och »Den oövervinnerlige», plus Arne Naess’ »Livsfilosofi», alla tre inbundna med skyddsomslag, i skick som nya, för sammanlagt 20 kr, så behöver man knappast vara någon Einstein för att räkna ut att det inte finns någon ekonomi i det hela. På nätet kan man, via till exempel Bokbörsen och Antikvariat.net, fortfarande hitta de böcker man letar efter, men det kräver att man vet vad man letar efter, och är beredd att betala ungefär lika mycket till i porto. När det sista antikvariatet stängt, och Myrorna bara säljer skinnband med likgiltigt innehåll och pocketböcker från förra veckan, vart ska man då gå för att hitta de böcker som tidigare generationer läste men nu mer eller mindre glömts bort? Jag tror i det här fallet inte internet är lösningen; Ode Balten och Lars Göransson kan visserligen den som råkar irra sig in på mina sidor höra talas om (Lars Göransson har ju också uppmärksammats av Svenska akademin, som gett ut en av hans novellsamlingar och dessutom lagt upp den i PDF-format på nätet, så han kommer nog att klara sig; samma sak gäller Gösta Oswald), men nätet kan aldrig bli mer än ett komplement i andra hand — någon måste ju ha hittat en bok, och haft ett behov av att dela med sig av dess innehåll. Biblioteken är kanske det mest lovande alternativet, men då krävs såvitt jag förstår både resurser, engagemang och direktiv från ovan — just nu gallrar många bibliotek ut böcker som inte lånats ut under en viss tid, vilket har ungefär samma effekt som myrfilosofin. Det jag skulle vilja se är vanliga lokala bibliotek som förutom sin ordinarie verksamhet satsar på »omoderna» böcker från ett visst område, till exempel »svenska deckare fram till 1970» eller »svensk poesi från 1850 till 1950»^[4]; kanske skulle någon den vägen inse att det fanns fler deckarförfattare än Stieg Trenter på femtiotalet, och att det fanns fler poeter än de som nu presenteras i antologier.

Jag ser ingen direkt lösning på problemet; kanske det inte finns någon, och kanske det inte ens finns något problem. Kanske går övergången till e-media enkelt och smärtfritt, och om några generationer kommer man att sucka över våra primitiva metoder att hugga ned skogar bara för att kunna läsa böcker och tidningar, liksom vi ser på runstenar och pergament som hopplöst passé. Men jag kan ändå inte släppa tanken på att dagens ointresse för böcker med några år på nacken är ett allvarligt samhällssymptom som tyder på en begynnande historielöshet, vilket har ett icke ringa samband med dagens politiska klimat; exakt hur detta samband ser ut, vad som är orsak och vad som är verkan, tänker jag inte reda ut^[5]. Att gå tilbaka till liknande perioder i historien, till 30-talets framväxt av totalitära makter eller varför inte till Atens uppgång och fall på 400-talet f.Kr., för att dra lärdom av de misstag som då gjordes borde annars vara en plikt för var människa. »Try again. Fail again. Fail better.»^[6]

Det är inte bara historielösheten som är ett allvarligt problem — på trettiotalet försökte Hitler och Stalin tvinga vetenskapen att rätta sig efter den rådande ideologin^[7], och på 400-talet f.Kr. gjorde religiösa ledare med Platon i spetsen samma sak^[8]. Det har väl inte undgått någon att vissa politiska krafter i ett visst land på andra sidan Atlanten har tämligen bestämda åsikter om vilka vetenskapliga resultat som kan godkännas. Ja, vi har hört den förut; den var dålig redan då.^[9]

I mitt ständiga, och inte särdeles fruktsamma, arbete med att försöka bringa ordning i mitt bibliotek råkade jag häromdagen bläddra i den ovan omnämnde Gunnar Mascoll Silfverstolpes samlade dikter, och stötte på en dikt som gjorde ett stort intryck på mig. I en annan av hans diktsamlingar, som numera återfinns på samma hylla, hittade jag en understreckare av Sten Selander som bokens tidigare ägare klippt ur och sparat, och eftersom den handlade om den samling där den dikt jag just läst fanns skummade jag genom den för att se om Selander hade något att säga om dikten ifråga. Jag såg att han inte citerat något ur dikten, och tänkte just lägga tidningsklippet ifrån mig när jag upptäckte att han nämnde den i sista spalten. Så här skrev Sten Selander i SvD den 24 maj 1940:

Åkej; min bedömning är måhända inte fullt lika översvallande som Selanders, men om man lyckas ha överseende med de formmässiga detaljer som idag känns en smula förlegade så är det utan att tveka ett verk som går att läsa än idag. Mascoll Silfverstolpe dog bara något år senare, så jag behöver inte känna några copyrightbaserade skrupler för att jag avslutar den här bloggan med att citera dikten i sin helhet. Läs och begrunda:

Fotnoter:

1. De väl belästa besökare som vanligen frekventerar min blogg har naturligtvis inga problem att känna igen citatet, men i det fall någon okultiverad sälle råkat hitta hit via Google, eller någon annan märklig väg, må omtalas att orden inleder Två städer, så när som på att jag bytt ut var mot är. [↩]
2. Med oss försvinner säkerligen också det gamla hederliga sättet att stapla meningar på varandra — nästlade satser, som det heter på programmerar-svengelska — som var populärt på den tid det tyska språket var det mest talade främmande språket i Sverige. [↩]
3. Åkej — på julafton var säcken nästan full, men det berodde mest på Peter Englund; se nedan… [↩]
4. Eller varför inte »svenska schackböcker genom tiderna»; den avdelningen upptar inte många hyllmeter. [↩]
5. Såsom f.d. kvantfysiker är jag dessutom redan ganska misstänksam mot Mr. Orsak och Dr. Verkan… [↩]
6. Samuel Beckett, från Worstward Ho. [↩]
7. Bland annat ledde detta till att relativitetsteorin förbjöds. [↩]
8. Cirkulära banor och jämn hastighet var den enda rörelse som, enligt Platon, var gudomlig nog för planeterna, och eftersom de inte såg ut att röra på sig som de borde tvingades man till alltmer konstlade förklaringar tills Kepler löste problemet så där 2000(!) år senare. [↩]
9. Povel Ramel, Har ni hört den förut? [↩]