Jag håller för tillfället på att skriva en blogga som hotar att växa över alla bräddar; den kommer förhoppningsvis att vara klar vilken dag som helst nu^[1]. Det slog mig emellertid att ett relativt långt stycke tillförde föga till det behandlade ämnet, utan borde göra sig bättre separat. Detta medför också att det blir enklare att vid behov länka till denna text då jag behöver klargöra mina åsikter om yrkesgruppen journalister; det är nämligen detta jag ämnar göra här nedan.

Kort sagt så placerar jag journalister på samma nivå som politiker och medlemmar i terrororganisationer som Greenpeace eller Friskis och Svettis — på ytan är de nog så respektabla, men skrapar man lite så framträder diverse hemskheter under ett tunt lager lack. Att journalister inte är särskilt intresserade av att åstadkomma en balanserad och korrekt beskrivning av verkligheten lärde jag mig redan i åttaårsåldern, då Södermanlands Nyheters utsände reporter rapporterade från simskolans i Jönåker avslutning att en Bo Sjöberg kommit tvåa i klassen »Flickor C»^[2]. Sedermera har jag kunnat konstatera att då en journalist skriver om något jag någorlunda begriper mig på är materialet oftast (1) fullt av felaktigheter, och/eller (2) väldigt ensidigt hanterat. Det förstnämnda är enligt min mening fullständigt onödigt, medan det andra är svårare att komma åt; den journalistiska metoden att »hitta en vinkel» för sitt material är inte principiellt fel, men om journalister ständigt råkar skriva utifrån samma vinkel (vilket enligt mina något begränsade erfarenheter är mer regel än undantag) så blir rapporteringen snedvriden.

Mina erfarenheter av schack i TV-rutan är både belysande och deprimerande. Mitt första exempel var något slags underhållningsprogram i början av 70-talet, där två av Sveriges mest lovande schackungdomar, en pojke och en flicka, fick vara med; de spelade ett parti, där dragen redovisades som ett slags följetong, några i taget under ett antal program. Tyvärr missade jag det sista programmet, så jag fick inte reda på resultatet. För några år sedan frågade jag den manlige deltagaren (som då tagit sig in i sverigeeliten och blivit stormästare) hur det egentligen gick i det där partiet, och kunde omedelbart se ett moln dra fram över hans ansikte; det var inget av hans trevligare minnen. Om jag minns hans svar rätt hade hans motståndare satt bort sig ganska snabbt; detta parti bedömdes dock vara opublicerbart, varefter man konstruerade ett fejkat parti som slutade remi efter omkring trettio drag.

Det andra exemplet var ett jippo där jag själv var inblandad, ett TV-program där man skulle demonstrera det då relativt nya internets möjligheter genom att låta Ulf Andersson spela mot tre »lag», från respektive Götaland, Svealand och Norrland. Lagen bestod av alla som ville vara med och som hade tillgång till internet; tanken var att man skulle chatta och rösta om vilket drag som skulle spelas. Tyvärr gick demonstrationen av internets möjligheter alltför väl; den java-applet som specialskrivits för programmet hade en chat-funktion som var alltför naivt kodad, och när en experimentellt lagd deltagare upptäckte att man genom att hålla retur-tangenten nertryckt kunde skicka fler meddelanden än chatfunktionen klarade av att ta emot, så var det slut med demonstrerandet för den här kvällen. Men såvitt jag förstår fortsatte TV-programmet som om ingenting hänt; någon i studion befintlig schackspelare hoppade in för att fejka de sista dragen i det enda partiet som då fortfarande pågick.

Jag håller också journalistkåren i stort ansvarig för att jag inte längre vågar kalla mig för en hacker, trots att jag i mitten på 90-talet satte ihop ett hack för NSC som automatiskt genererade ett resursanvändningsdiagram för Craydatorn och la upp det på internet; detta hack var ett sammelsurium av unix-skript, cron-körningar, diverse unix-vertyg, crays eget resursrapporteringssystem, html och ett litet fortranprogram för att beräkna veckonummer enligt europeisk standard; såvitt jag förstår fungerade det flera år efter att jag slutat på NSC, och att ingen vågade röra min gamla dator så länge som systemet fungerade. Fråga Niclas Andersson om han tycker att jag åstadkommit ett hack…

Nu har jag naturligtvis viss sympati för enskilda journalister; att under stor tidspress skriva om jubilerande 80-åringar, mopedstölder och skrikande ungar som plaskar omkring på en simavslutning kan bryta ner den mest idealistiske och sanningssökande av skribenter. Men problemet kvarstår — det är journalister på tidningar, TV och andra massmedier som förmedlar bilden av verkligheten till oss nyhetskonsumenter. Om den bilden är full av felaktigheter, ensidigt vinklad eller, i värsta fall, helt fabricerad — vem ska man då egentligen lita på?

Fotnoter:

1. Jag citerar därvidlag gärna Albert Engström, som då en redaktör frågade när han kunde förvänta sig att få ett mycket försenat bidrag svarade »idag, imorgon och alla andra dagar». [↩]
2. Eftersom detta lakoniska meddelande uttaget ur sitt sammanhang inte förmedlar hela katastrofens omfattning må här påpekas att (1) mitt efternamn är Sjögren; (2) att en association med ordet »berg» inte uppskattas av lätt överviktiga personer, åtminstone inte i småskoleåldrarna; och (3) att jag kom tvåa i klassen »Pojkar B». [↩]