Etikettarkiv: Homeros

Odysseus Cup

Postat av
Svara

En av de mest kända episoderna i historiens första, och största, äventyrsroman, Odysseus, utspelar sig på cyklopernas ö, efter det att Odysseus och några av hans män av för mig oklar anledning fångats i cyklopen Polyfemos’ grotta. För att ta sig ut ger den illistige Odysseus först cyklopen ett par glas vin, och när sedan jätten somnar sticker han och hans män en glödgad påle i dennes enda öga. Cyklopen blir därvid tämligen putt, och sätter sig i grottans öppning för att fånga de män som försöker ta sig ut den vägen; sin boskap, får och getter, låter han däremot passera. Eftersom det inte finns någon annan väg ut binder Odysseus sina män under några får[1]; själv väljer han den största getabocken i flocken, greppar tag i dennes ull och »rider» så ut ur grottan, fastklamrad vid bockens buk[2]. Hur underligt det än kan låta så är denna teknik fortfarande användbar då man kämpar mot nutidens monster.

Under en följd av år har jag runt årsskiftet hjälpt till vid Rilton Cup — dels är jag en av dem som matar in partier i ett datorläsbart format, PGN (portable game notation), och dels gör jag turneringsbulletinen[3]. De senaste åren har jag kunnat göra det hemifrån med hjälp av några av teknikens under; partiprokollen har skannats in på spelplatsen och mejlats till mig, och några timmar senare mejlar jag tillbaka partifil i PGN-format och bulletin i PDF-format.

Inte så mycket att orda om, när det fungerar — men den 30 december, omkring kl 10:25 på förmiddagen, rasade mitt internetmodem. Det tog någon timma innan jag insåg detta, och när jag väl pratat med min internetleverantör var min bedömning att jag skulle vara utan bredband under återstoden av turneringen; jag fick ersättningsmodemet i går eftermiddag, ungefär samtidigt som de sista dragen spelades på Clarion Hotel vid Skanstull, så den gissningen var i stort sett korrekt.

Vad göra? Till mitt förfogande stod två resurser: dels mitt intranet, som inte bara förbinder mina datorer och diverse kringenheter handgripligt med sladdar och konstiga burkar, utan också har ett trådlöst nät, och dels min »iFån» med där befintliga program. iFånen är visserligen inte av allra senaste modell[4], men den har i alla fall kontakt med internet via 3G-nätet, och kan ta emot och skicka mejl. Dessutom har jag iTunes, det program som enligt uppgift ska sköta kontakten mellan en värddator och olika Apple-enheter, installerat på en av mina datorer.

Jag ska inte gå in på detaljer, men eftersom det är oklart om och när jag tänker skriva ihop en blogga om mina sämsta programvaror genom tiderna måste jag ändå på något sätt dokumentera min totala avsky för iTunes. Inte nog med att eländet är långsamt till övermått, kraschar oregelbundet och är allmänt obegripligt att hantera — det är dessutom sällsynt dåligt på det programmet uppges byggt att göra, nämligen spela ljudfiler och föra över data mellan dator och telefon. Så var det sagt — måste nog ta lite extra medicin för att få ner blodtrycket under kokpunkten…

Att tanka ned de bamsiga PDF-filerna med iFånen gick relativt enkelt, och jag hittade till och med flera sätt att göra det. Att ladda upp filer och sedan skicka dem visade sig däremot betydligt knepigare. Nu är jag ingen flitig iFån-användare, så det kan mycket väl finnas enklare lösningar än den jag till slut kom att använda[5]; jag välkomnar alla tips från mer kunniga Apple-konsumenter.

Problemet är tvåfaldigt: Mejlprogrammet på min iFån kan inte lägga till ett »attachment», och man kan inte på något enkelt sätt föra över filer från värddatorn till telefonen; den typen av oansvarig frihet passade uppenbarligen inte Kim Il Jobs när han skapade iFån-konceptet. Det finns dock vissa luckor i »säkerheten», och en av dem är att iBooks, Apples program för att läsa e-böcker[6], faktiskt kan skicka mejl, med aktuell PDF-fil som attachment — eftersom en av de filer jag ämnade skicka är en PDF återstår alltså »bara» att föra över filen till iFånen.

Detta visade sig dock knepigare än förväntat — efter att ha kämpat med iTunes någon timma gav jag slutligen upp, och hittade till slut ett program som fungerade, åtminstone i tillräckligt stor grad. Appen heter »UC browser», och jag minns inte varför jag installerade det en gång i tiden — förmodligen för att jag trodde att det skulle kunna utföra en eller annan sak, men när det inte kunde det fick det trots allt ligga kvar. Denna app visade sig ha en möjlighet att överföra filer från en dator till iFånen med hjälp av det trådlösa nätverket — man klickar på en knapp på telefonen, öppnar en vanlig webbläsare på datorn och loggar in med den information som appen visar på telefonen. Därefter kan man klicka sig fram till ett uppladdningsfönster, välja ut den fil som ska laddas upp och ladda upp den. So far, so good[7].

Om den uppladdade filen råkar vara en PDF-fil är det bara att gå in i UC-browsern, leta rätt på den nyss uppladdade filen, klicka på alternativet »Open with», och där på alternativet iBooks; när iBooks öppnas letar man åter rätt på sin fil, klickar på den, och sedan på »share» — där finns »email» som ett alternativ, och äntligen är filen på väg.

Men hur ska man kunna sända en pgn-fil? Att föra över den till iFånen med hjälp av metoden ovan är ju lätt, men sedan är det tvärnit. Det enda sätt jag hittade att bifoga en fil överhuvudtaget var just i iBooks; man kan visserligen skicka till exempel foton också från iFånen, men jag lyckades aldrig övertyga UC browsern, iTunes eller något annat att jag ville lägga till ett foto från min dator.

Ett försök att komma runt problemet är att helt enkelt döpa om filen från »fil.pgn» till »fil.pdf» — det lurar UC browsern så att man får alternativet att öppna filen i iBooks. Tyvärr är iBooks tillräckligt observant för att upptäcka att det inte är en PDF-fil, och strunta i att öppna den.

Det är här den listige Odysseus kliver in i handlingen. Man zippar ihop pgn-filen och slår ihop en befintlig PDF-fil med detta arkiv (med »DOS-kommandot» copy /b fil.pdf + fil.zip fil2.pdf[8]), och vips har man en bastard som en PDF-läsare ser som en PDF-fil, och en intelligent zip-hanterare, till exempel 7-zip, ser som ett zip-arkiv. Nu tror Polyfemos/iBooks att den släpper genom ett vanligt fä, medan Odysseus/zip-fil glider med utan att bli upptäckt. Allt som återstår för mottagaren är att byta filtypen till ».zip», och packa upp filerna med 7-zip. Homeros kan fortfarande lära oss ett och annat om hur vi ska hantera oväntade situationer…

Fotnoter:

  1. Hur detta rent praktiskt går till, utan att några avslöjande repändar råkar avslöja tricket för cyklopens sökande händer är väl ännu inte utrett. [↩]
  2. Även här kan man naturligtvis rikta en eller annan skeptisk anmärkning mot förfarandet, utan att ens ifrågasätta Odysseus’ extraordinära gymnastiska talanger. Om jag minns rätt berättar Odysseus den här historien vid fajakernas hov, så det kan också finnas en naturligare förklaring till händelseförloppet. [↩]
  3. En turneringsbulletin är förvisso en alltmer anakronistisk företeelse, men jag är i många avseenden en vanemänniska, och fortsätter att göra en tills jag blir ombedd att sluta. [↩]
  4. För att vara mer exakt är det en iPhone 3GS, vilket innebär att jag fortfarande har version 6 av iOS; några av de problem jag råkade ut för kan möjligen har lösts i senare versioner. [↩]
  5. Den absolut enklaste hade naturligtvis varit att få iFånen att låna ut sitt internet till datorn; enligt samstämmiga försäljare skulle det vara enkelt, men trots ett flertal försök har jag inte lyckats. Det kanske är lite väl sent att börja röra i det getingboet igen, men jag överväger allvarligt att göra det; man vet aldrig när nästa internetkatastrof tänker inträffa. [↩]
  6. Som vanligt när det gäller Apple är det en ganska rudimentär sak som bara kan hantera två filformat; men som tur var är ett av dem PDF. [↩]
  7. Detta är dock en förenkling av verkligheten. I mina första försök använde jag min vanliga webbläsare, Opera, utan större framgång; jag kunde logga in, men trots att ledtexten berättade precis var man skulle klicka för att komma till uppladdningsfönstret, så fanns det ingen knapp att klicka på; samma sak hände vid tester med några andra program. Vid fjärde försöket, en relativt modern version av IE, dök äntligen den osynliga knappen upp — tyvärr var då alla ledtexter på sidorna på ett språk som för mina otränade ögon verkade som kinesiska. Detta gjorde dock inte så mycket eftersom jag vid det här laget var bekant med de flesta; de felmeddelanden som ibland poppade upp var dock inte till stor hjälp. [↩]
  8. Efter ett visst antal timmars fåfängt felsökande har de variabler och filer jag skapar en tendens att få namn som »vaf» och »vaihe», men eftersom detta ska föreställa en blogg med en viss moralisk resning så har jag använt mer städade namn i exemplet. [↩]

Fem som självklart också skulle varit med

Postat av
Svara

Det är högst förklarligt om den som noggrant studerade inlägget om mina tillägg till Observers lista på de 100 bästa romanerna blev en smula fundersam då hen läste att jag kommit på ytterligare »ett par, tre böcker» som måste med; hade den gode bosjo, som alltid påstått att han som (ex-)fysiker var fullt kapabel att räkna till tre[1] plötsligt förlorat denna förmåga? Inte alls, den hemska sanningen är värre än så — jag ljög. En liten, oerhört vit, lögn visserligen, men lika fullt en lögn, ungefär som när en bridgespelare öppnar med en sang, trots att det saknas en honnörspoäng men mellankorten, nior och tior, kanske eventuellt möjligen kan tänkas kompensera för denna brist. Jag hade nämligen redan då fyra förslag, men två av dem var väldigt mycket på gränsen för begreppet roman. Försök skriva »två, fyra», »två till fyra» eller något liknande så inser ni varför jag av estetiska skäl valde att tumma lite på sanningen. Nåväl, efter en myckenhet grubblande valde jag att ta med båda, och då var det lika bra att lägga korten på bordet, precis som en-sang-öppnaren förr eller senare får stå till svars för sitt överbud.

Men innan jag går in på de fem mästerverk som absolut måste med på min lista tänkte jag lista några böcker som kanske inte är fullt lika mästerliga, men som tillhör elementan om man vill betrakta sig som en kultiverad schackspelare[2]. Två synnerligen lyckade verk är Schackklubben Tanke & Vilja av Sven-Olof Lorentzen, som är en fin skildring av ett samhälles förändring genom dess schackklubbs öden och äventyr, och Bronshästarna av Sven Fagerberg, där Fagerberg i sin vanliga stil blandar samhällskritik med ett flertal av sina övriga intressen, i det här fallet en god dos litteraturanalys, Emanuel Lasker och hans filosofi, samt, naturligtvis, konsten att tillverka kylskåp. Två aningen mindre lyckade verk, men som man måste ha läst ändå, är Schack av Stefan Zweig och Luzhins försvar[3] av Vladimir Nabokov. Zweig och Nabokov är skickliga författare, så det är inte den litterära kvaliteten jag protesterar mot, utan kopplingen mellan schack och sinnessjukdom.[4] Slutligen Den tomma spelplatsen av Christer Niklasson, som jag visserligen inte har läst än, men en schackroman av en svensk IM, som dessutom nästan vann SM 1974, måste helt enkelt vara läsvärd.

Dags så för de fem som måste med på listan:

Liftarens guide till galaxen — Douglas Adams

Det här är en kultföreteelse som man svårligen kan gå förbi i ett sådant här sammanhang; inte nog med att h2g2, som verket kallas kultmedlemmar emellan, är en trilogi omfattande fem böcker[5], i det universum som h2g2 spänner upp finns också radio- och TV-serier, en film, teateruppsättningar, ett datorspel och till och med handdukar, för att nu inte nämna alla översättningar. Men det är originalet, de två radioserier om sammanlagt 12 halvtimmeslånga avsnitt som i första hand motiverar dess plats här, och det var också anledningen till att jag länge tvekade att ta med den. Det som till slut övertygade mig var dels dess kultstatus, som gjort att många kan citera långa stycken ur texten, och dels att trilogins två första delar till stor del är baserad på radioserien, så man kan med viss rätt hävda att h2g2 trots allt har den koppling till en pappersupplaga som en roman förväntas ha.

Något som frapperat mig genom åren är hur mycket som skrivits om DNAs[6] humor, men så väldigt lite om det allvar och samhällsengagemang som ligger bakom. Mina ögon öppnades när jag såg att han tillsammans med en medförfattare gett ut en bok om utrotningshotade djur, »Last Chance to See», vilket gav böckerna och radioserierna en ny dimension.

Dödscell 2455 — Caryl Chessman

Caryl Chessman var en bandit i San Fransisco-området som 1948 dömdes till döden på ganska oklara grunder och avrättades i maj 1960. Under sin tid i San Quentin skrev han flera böcker om sin situation; detta är den första och mest kända. Jag läste den på våren 1981, om jag inte minns fel, och jag kan fortfarande känna de »kalla kårar» som det första kapitlet framkallade när jag läste det; i detta berättar han detaljrikt och med stor klarhet hur en avrättning går till.

Det som gör boken så fascinerande är just författarens situation, eller kanske ännu mer osäkerheten runt hans person — kan verkligen en så kultiverad, vältalig och intelligent person ha begått de gräsligheter som han blivit dömd till döden för? Det är svårt att tänka sig en bok mer lämpad att ifrågasätta dödsstraffets existens, och den har också spelat en stor roll i den debatten.

Rosens namn — Umberto Eco

Ännu en kultbok som är svår att klassificera; den innehåller för säkerhets skull både en deckargåta och en kärlekshistoria, men också långa utvikningar om medeltida munkar, filosofiska resonemang och annat som sällan brukar förekomma i dussindeckare. Eco kallar sin hjälte »William av Baskerville» för att ingen ska missta sig på släktskapet med Sherlock Holmes[7], och han löser så småningom gåtan, utan att kunna förhindra den katastrof som är ägnad att ge vilken bokälskare som helst mardrömmar.

Boken har också filmatiserats, och mot bättre vetande lät jag mig lockas att se den[8].

Odysseus — Homeros

Det andra knepiga fallet — kan man verkligen kalla »Odysseus» (eller »Iliaden», för den delen) för en roman? Eftersom den ursprungliga Observer-listan tog ut svängarna ganska rejält, så varför inte? Homeros skapade ju sina mästerverk innan man började bråka om var olika genregränser skulle dras, och det är ju ingen tvekan om att han berättade historier som författare i alla tider hämtat inspiration från.

Som tur är finns det en utväg för den som till äventyrs inte skulle acceptera mitt val — läs då i stället Strändernas svall av Eyvind Johnson från 1946, som återberättar Homeros' historia, men utan det heroiska, utan överdrifterna, utan segrarens hävdvunna rätt att frisera händelseförloppet — undertiteln »en roman om det närvarande» antyder att Johnson ville göra upp med den retorik som dominerat krigsrapporteringen från båda sidor. Jag rekommenderar båda; jag läste dem efter varandra, men det skulle vara ett intressant experiment att läsa dem samtidigt; prova gärna!

Zen och konsten att sköta en motorcykel — Robert Pirsig

En tredje kultbok, som också överskrider genregränser; i det här fallet kan den kanske kallas en psykologisk thriller med samhällskritiska inslag och ett fundament för en filosofisk tankevärld. Den som, i likhet med mig, inte är särskilt intresserad av vare sig Zenbuddism eller motorcyklar behöver inte oroa sig för att dessa ämnen har något slags huvudroll; däremot har Pirsig ganska mycket att säga om Platons dialog Faidros.

Fotnoter:

  1. Jag tror att det var George Gamow som en gång hävdade att skillnaden mellan en fysiker och en »normal» människa var att den normale räknar »ett, två, många», medan fysikern räknar »ett, två, tre, många». [↩]
  2. Jag räknar kallt med att de som lyckas hitta hit är endera »kultiverade», »schackspelare» eller båda. Skulle du mot förmodan inte tillhöra någon av dessa grupper föreslår jag att du hoppar direkt till nästa avsnitt. [↩]
  3. Detta är dess namn, i översättning, på alla av mig kända kulturspråk — utom på svenska, där Bonniers haft den utomordentligt dåliga smaken att kalla boken »Han som spelade schack med livet», och till yttermera visso lyckats trycka en ännu felaktigare titel (»Mannen som spelade schack med livet») på ryggen av den pocketutgåva som släpptes i Delfinserien 1966. Förhoppningsvis återfår boken sin riktiga titel i nästa upplaga. [↩]
  4. Det är visserligen svårt att förneka att det överhuvudtaget finns en koppling så länge som den ende schackspelare folk i gemen hört talas om är Bobby Fischer, men jag vill påstå att den vinkeln fått alldeles för stort utrymme i press och i »det allmänna medvetandet». [↩]
  5. Det torde därmed vara den näst mest omfattande trilogin i SF-historien, efter Stiftelse-trilogin, som senast jag intresserade mig för dylika ting hade sju delar, och enligt Wikipedia numera har 14. [↩]
  6. För den som omedelbart associerar åt andra håll må omtalas att Douglas Noël Adams' namn brukar förkortas så av hans anhängare. [↩]
  7. William skulle kunna syfta på William av Ockham (eller Occam), en franciskanermunk med idéer som var ganska avancerade för sin tid. [↩]
  8. På frågan om jag sett filmen brukar jag annars använda en replik jag snappat upp ur en av Povel Ramels revyer: »Nej, men jag har sett boken!» [↩]