Det fanns en gång en tidskrift som hette Datateknik, sedermera omdöpt till Industriell Datateknik, som gick ett dystert öde till mötes någon gång i slutet av 1990-talet. Ofta var det mest läsvärda i denna tidning spalten »Sista sidan», där databranchen skärskådades från en inte fullt lika seriös vinkel som på de övriga sidorna, och nedanstående skapelse, som tyvärr inte är skriven av mig, utan av Björn Sundström, återfanns på sidan 90 i Datateknik 1989:8. Varje gång jag träffat Lennart Bonnevier, under många år chefredaktör för Datateknik, de senaste åren har jag försökt övertyga honom om att den måste räddas från glömskan, och hotat med att om han inte lägger upp den på internet kommer jag att göra det själv. Here goes.
Kort rekapitulation: 1989 hade en av dramats huvudaktörer just gjort comeback; efter att några år tidigare blivit utmanövrerad från sitt företag hade han startat ett nytt och just lanserat sin nya dator, NeXT; och hans fortsatta karriär tillhör världshistorien. En PDP-8 var redan 1989 en förhistorisk best; den kom ut på marknaden i mitten av 60-talet. De händelser som beskrivs nedan är dock lika aktuella 2013 som 1989…
– Jag tror jag har vad du behöver. Nä, jag VET att jag har vad du behöver!
– Kan det vara möjligt? Har du gjort en burk man kan programmera den här gången? Är programvaran inte riktigt klar än…? Inga vanliga disketter…? Hur ska man då kunna köpa nya program utan att det kostar särken?
– Inga problem! Den här maskinen är bäst. Allt jag gör är bäst. Jag kan inte göra saker som inte är bäst, hur jag än bär mig åt!
– Åkej, messerschmitt… Du ska få en lämplig uppgift. Hört talas om mitt första system? Gör om det! Jag går och fikar under tiden.
– Ah! Äntligen ett jobb värdigt mej, skrockade Steve och satte igång…
Det var en mörk och stormig natt. Nere vid havet låg några små fiskebåtar förtöjda, men redan hade det gula gräset på savannen torkat ut nästan helt. Lejonet reste sig upp och såg sig omkring. Ganska långt bort betade en hjord gaseller, på tillräckligt avstånd för att bara svagt oroas av känslan av att ett rovdjur var närvarande …
Han ruskade på manen, och slog till bromsarna. Tåget stannade i ett regn av gnistor.
– Vad gör du? skrek eldaren och stack upp huvudet ur kolvagnen där han legat och sovit. Varför stannar vi?
– Ja, svarade drottning Ulrika Eleonora och nickade. Norrmännen har vunnit vid Waterloo, och deras ledare Napoleon kommer på visit i morgon. Han tar med sig sin nya uppfinning också, fonografen. Det är en maskin som man kan spela schack mot, ni vet det där spelet med en boll och två lag.
– Å nej! utbrast Steve Jobs och kastade sig över tangentbordet. Hela systemet har spårat ur! Alla pekarna är åt helvete!
– Vad är det som händer? undrade Gud oroligt, som just kom in genom dörren till datorrummet med kaffemuggen i näven. Har du kvaddat Skapelsen?
Steve Jobs hoppade frenetiskt mellan breakfönstren.
– Jag vet inte, mumlade han och torkade svetten ur pannan. Det verkar ha kommit in nån bugg nånstans. Men jag ska patcha ihop det hela så får vi se…
Plötsligt försvann Ulrika Eleonora, och stormen tilltog. De små knuttimrade husen i byn verkade krypa ihop under den iskalla vinden som ylade runt gathörnen. ERROR.
– Vad var det där? frågade Gud, som stod och hängde över axeln på Steve Jobs och pekade på felutskriften. Vad är det som gått snett?
– Äsch, lätt fixat, mumlade Steve och knappade vildsint på tangentbordet. Sådär ja, nu funkar det igen.
Inne i ett av husen satt Ulrika Eleonora och spelade schack, tillsammans med ett tjugotal andra kungligheter och adelsmän. Ulrikas lag hade just gjort mål, och …
– Titta, sa Gud och satte ett pekfinger på ordet »mål». Nu har det spårat ur igen, med Ulrika Eleonora i fiskebyn. Och fotbollsschack. Ditt system funkar inte!
– Jajaja, lugn, det fixar sig, svarade Steve snabbt samtidigt som hela Skapelsen stannade och tolv olika breakfönster poppade upp på skärmen.
– Ska det va så där? frågade Gud. Vad betyder »Stack Overflow»? Nåt sånt har inte jag skapat!
– Ingenting att bry sig om. Vänta lite …
– Och varför händer ingenting när du trycker på knapparna? Och den lilla pilen rör sig ju inte när man flyttar på den här grejen med den långa sladden. Och titta! Nu blev hela skärmen svart!
– Det ska vara så! skrek Steve Jobs och körde ut Gud, som emellertid genast kom in igen och pekade på skärmen.
– Vad betyder »Interlisp»? Var är min Skapelse?
– Ha! skrattade Gud. Nu får du börja om från början. Fast inte på den maskinen, den ska jag ha! Du får ta den där.
– Vad menar du? svarade Steve Jobs och stirrade på PDP-8:an som Gud pekat på. Det där är ju ingen Universum-Workstation med oändligt minne och mikrovågsklockad total parallellism.
– Nej, svarade Gud. Nu ska JAG göra en ny skapelse!
Och så satte han sig ner, ställde in stolen, klickade i ett lämpligt fönster och började skriva:
;login: gud
Password:
Välkommen till Universum, Gud Fader Allsmäktig!
# skapa
Jorden var öde och tom, och Guds ande svävade över djupet. Snabbt som sjutton skapade Gud himmel och jord och allt det andra, för den här gången visste han ju redan från början hur han skulle göra.
– Klart! ropade Gud triumferande och vände sig om mot Steve Jobs. Tolv sekunder, förra gången tog det en vecka!
– Grmpf, muttrade Steve till svar.
Gud tittade över axeln på honom och läste med illa dold skadeglädje högt från Teletype-terminalens pappersremsa:
> create empty UNIVERSE
> create ELECTRON#l
> create PROTON#l
> create ATOM#l using PROTON#l and ELECTRON#l
> create ELECTRON#2
. . . . . .
