Etikettarkiv: Någon har FEL på internet

Den absurda overkligheten

Postat av
Svara

Alltsedan det modernistiska projektet sattes igång för hundratalet år sedan har kulturen då och då tagit klivet över i en absurd verklighet, eller snarare overklighet; ett prima exempel är Hugo Ball och hans nonsenspoesi runt slutet av första världskriget. »Mycket ska man höra innan öronen trillar av» brukar det ju sägas, men jag har klarat mig förträffligt genom »Publiken» av Federico Garcia Lorca[1], genom »Kalla högen» i studentradioprogrammet »No wave» på Radio Ryd i början av 80-talet[2], och om man utvidgar talesättet till att gälla synen och ögonen har jag också överlevt Duchamp och hans »fontän»[3]. Men efter de senaste dagarnas surfande känns det tryggt att veta att jag har en stor rulle silvertejp i närheten om vissa yttre extremiteter plötsligt skulle vilja ge sig iväg från sina invanda platser; med tanke på att jag är i det närmaste hjälplös utan mina glasögon fyller de en viktig uppgift även om de fortsättningsvis skulle vägra att göra tjänst som hörorgan.

Jag kommer strax att ge en länk[4] till den bit av overkligheten som jag just besökt, men innan dess måste jag, som ett minimalt mått av omtanke om bloggens gäster, varna för några av de effekter som länken kan orsaka:

  • Skrattparoxysmer. Luttrad som jag är krävs det ganska mycket innan jag ens ler åt absurditeter, men jag skrattade högt flera gånger under uppspelningens gång — men det var knappast det »goda» absurdistiska skrattet, det som till exempel Monty Python var specialister på att locka fram, utan ett trött skratt åt det repetetiva och förutsägbara innehållet.
  • Helig ilska. Om du tillhör den mer lättantändliga delen av skeptikerrörelsen (eller den del av »dunbolsterkristenheten» som avskyr bedragare som försöker utnyttja kristna symboler för egen vinning) så kan inte en häftig reaktion uteslutas.
  • Trötthet. Den video som startas i länken är ruskigt lång, enligt uppgift 25 minuter, och framförs av en enformigt malande röst, illustrerad av den framförda texten. Med andra ord: annonsen, för det är en sådan, torde fungera alldeles utmärkt som sömnmedel. Om mina längre texter här på »bosjo surrar» inte får dig att somna kan jag alltså rekommendera länken här nedan.

Vad handlar det då om? Jo, en märklig blandning av bibelmysticism, pseudovetenskap och alternativ/homeopatisk healing, kryddat med lite konpirationsteorier om »Big Pharma». Den entoniga rösten förklarar att kuren för cancer finns i Matteus-evangeliet, kapitel 4 — om man lyckas tolka koden[5]. Vidare kan man bota alla möjliga hjärtsjukdomar med en ört med det suggestiva namnet »Crown of Thorns»[6], ledproblem fixas galant med Olibanum (»Frankincense» på engelska; tycks vara populär i Ayurvedisk »medicin»[7]), och rent allmänt mår man toppen om man äter en »biblisk diet», med »riktig» olivolja, inte den kraftlösa version vi luras att köpa i livsmedelsbutiken. Och alla denna visdom, summa summarum tio böcker, får vi naturligtvis GRATIS — om vi prövar på en tidskrift för en »mindre kostnad»… Exakt vad den mindre kostnaden är tänkt att vara är jag inte säker på — så långt kommer man inte på de 25 minuterna — men en artikel på nätet antyder att det handlar om endera 19 eller 74 dollar; det första låter lite för bra för att vara sant, så jag lutar åt det senare.

En sista varning innan jag länkar vidare — flera kommentatorer har ondgjort sig över att uppspelningen startar automatiskt så fort sidan laddats, och att de inte lyckats stoppa den på något sätt. Jag har dock inte haft det senare problemet, om man klickar på video-bilden stannar uppläsningen för mig, men jag vet inte om det är en finess som är specifik för min webbläsare, Opera 12.16. Jag är inte heller hemma i specifikationerna av HTML5, men om uppläsningen fortsätter trots att man stänger ner den tabb som härbärgerar videosnutten så tycker jag det är en bug, inte en feature.

Nu hoppas jag att jag förberett dig tillräckligt för att kunna ge en länk till detta mirakulösa erbjudande. För säkerhets skull garderar jag med en länk som synat dess innehåll lite närmare, och har en del kompletterande uppgifter att komma med.

Under mina sökningar på nätet har jag insett att herrar Chambers och Stengler, som tycks ligga bakom The Bible’s Healing Code Revealed[8], ingalunda är ensamma om att försöka använda bibeln som läkare använder FASS — en annan bok som exploaterar samma målgrupp är Healing Codes for the Biological Apocalypse av Horowitz och Puleo, där, om jag förstått det rätt, sex frekvenser[9] avslöjas som sägs kunna reparera DNA. Jag hittade också en PDF-fil där ännu en liknande bok, The Healing Code, presenteras och motiveras med ett otal bibelcitat.

Ett problem som vi icke-religiösa personer då och då tvingas ta ställning till är att vi har svårt att måla upp ett tillräckligt svavelosande straff för personer som Chambers et consortes; håll med om att eder som »Må dina tappade mackor alltid hamna med leverpastejsidan nedåt!» eller »Må alla dina motståndare spela 3.exd5 mot Franskt!» visserligen är synnerligen obehagliga, men ändå är tämligen bleka jämfört med de straffmetoder som, till exempel, Dante målat upp i sitt Inferno. Tills jag hittar på något bättre föreslår jag därför att alla som publicerar och marknadsför sådant uppenbart dravel utsätts för det straff som min lärare i matematik och fysik på gymnasiet, Olle Hörnfeldt, understundom ansåg lämpligt för särskilt grova brott — Livstids halshuggning jäms knäna…

Fotnoter:

  1. En replik jag särskilt minns är då en av huvudpersonerna i en konversation plötsligt mer skriker än säger »Det är ditt fel, att 4000 glas med apelsinsaft som jag hällt upp NU ÄR FULLA MED FLUGOR!!», för att sedan fortsätta konversationen som om ingenting hänt. Varken apelsinsaft eller flugor nämns, såvitt jag kan minnas, på något annat ställe i verket. [↩]
  2. Jag minns framför allt några stycken som närmast kan beskrivas som den hypotetiska ljudbild som skulle uppstå om det bokstavligen regnade hundar och katter på ett plåttak på en större mekanisk verkstad i full drift, samtidigt som någon tömde något ton järnskrot på golvet och hojtade något ohörbart. »Några» var om jag minns rätt sju, men eftersom varje »låt» var omkring fem sekunder lång klockade hela verket ledigt in under minuten. [↩]
  3. Här kommer jag naturligtvis att tänka på Svenska Akademins korståg mot ett bilföretags användande av en dikt av Karin Boye. Hoppas de inte inser att det är ganska många som vänt upp-och-ner på Duchamps konstverk, och p:ss-r på det… [↩]
  4. Eller mer exakt, flera länkar — de tycks ha en tendens att yngla av sig vid googling. [↩]
  5. Och naturligtvis handlar det om »King James bible»; någon annan version kommer inte i fråga. [↩]
  6. En ultrasnabb googling tycks indikera att det inte finns någon svensk översättning, utan att örten heter samma sak på svenska. [↩]
  7. Och, om jag förstått det rätt, är »Frankincense» i engelska översättningar av bibeln det som på svenska översatts med »rökelse» i historien om de »vise» männen. [↩]
  8. Den något försiktiga formuleringen beror på att Stengler, enligt en av de länkar jag gett ovan, på facebook distanserat sig från påståendet att han skrivit boken, men han tar inte avstånd från dess innehåll. [↩]
  9. En recensent refererar till »a mathematical electromagnetic frequency code for ”miracles”». Som ex-fysiker har jag en relativt klar uppfattning av vad symbolerna »mathematical», »electromagnetic» och »frequency» står för, medan däremot alla permutationer av två eller flera av dessa begrepp i bästa fall känns poänglös. Och att något av dem skulle ha något med ett »mirakel» att göra känns minst sagt otroligt. [↩]

Vad är klockan?

Postat av
2

Mitt standardsvar på rubricerade fråga har så länge jag kan minnas varit »en manick som går och går, men aldrig kommer till dörren»; ett, såvitt jag kan förstå, korrekt svar, ehuru inte särdeles hjälpsamt. Denna min egenhet har i alla händelser resulterat i att jag, enligt uppgift, i vissa schackkretsar gick under kodnamnet »Basse med klockan» i slutet av 70-talet och/eller början av 80-talet[1]. Tyvärr kan jag knappast få något patent på idén, eftersom min far (och utan tvekan många fäder före honom) använde detta och liknande svar i sina försök att få sin telning att ställa mer adekvata frågor.

Jag kom att tänka på den historien när jag stötte på nedanstående bild på VoFs forum:

mathclock

Det slog mig omedelbart att här finns ett allvarligt fel, av den där typen som ger en lärare ett tiotal nya gråa hårstrån och eleven en nolla med dubbla streck under om det begåtts vid ett provtillfälle. Dessutom, medan jag trixade med bilden insåg jag att det finns (åtminstone) ytterligare ett fel; inte fullt så allvarligt, men en poängs avdrag blir det nog i alla fall. Om du vill testa om du kommer till samma slutsats som jag så har du ett stycke på dig; jag pladdrar på om något annat ett par rader, och förklarar min »rättning» med början i nästnästa stycke.

Det finns en tolkning som jag är lite osäker på; elvan borde väl bli »0b hexadecimalt»[2], men jag saknar en indikator på att det är ett hexadecimalt tal. Varför inte skriva »0x0b», ett uttryck som alla som någonsin sett ett programmeringsspråk omedelbart skulle tolka på »rätt» sätt? Jag är dessutom ganska säker på att mina mattelärare för ett par evigheter sedan skulle ha grumsat om jag försökte använda »x» som multiplikationstecken, men eftersom jag inte följt med i multiplikationstecknens historia i tid och rum kan jag inte utesluta att »x» är gångbart åtminstone någonstans på jordklotet.

Dags att plocka fram rödpennan… Femman ger ett poängs avdrag; det inses lätt att ekvationen satisfieras inte bara av 5, utan också av -5. Man kan visserligen hävda att en nörd omedelbart bör tänka på pythagoreiska trianglar och därför bara acceptera den lösning som kan tolkas som en sträcka, men det är att underskatta nördar.

Men det riktigt allvarliga felet är tian. Jag antar att man ska tänka att g är ungefär lika med 9,81, och att »tak-funktionen» sedan ska förvandla det reella talet 9,81 till heltalet 10. Men nu är g inget reellt tal; g är en acceleration, gemenligen kallad tyngdaccelerationen, och har alltså det ungefärliga värdet 9,81 m/s2. Förutom att takfunktionen med största sannolikhet inte accepterar en acceleration som indata, så har man det lilla problemet med enheter; om en engelsman, till exempel, vill använda enheten »tum per minutkvadrat» så kommer mätetalet med största säkerhet att bli något annat. Dessutom, om man vill vara extra petig, så är g ingalunda någon konstant — den varierar en hel del beroende på var på jordytan man befinner sig (avstånd från jordens centrum, variationer i densitet och annat) — och även om variationen inte är större än att en turbomatad takfunktion, som klarar av att transformera mätvärden till SI-enheter och sedan göra heltal av mätetalet, skulle rapportera »10» för alla g på jordytan så brukar man tala om tyngdacceleration även en bit ut i rymden, där detta inte längre är fallet; kanske en smula oegentligt användande av begreppet, men eftersom det förekommer är det på sin plats att vara försíktig.

Vem är Sheldon Cooper? En snabb googling tyder på att det är en fiktiv figur i en TV-serie, vilket förmodligen förklarar felen. Ingen riktig nörd skulle kunna begå så elementära fel; däremot skulle jag kunna tänka mig att klockan konstruerats av någon av clownerna i föreningen Mensa[3].

Fotnoter:

  1. »Basse» är en stark indikation på att Gunnar Eriksson, som dåförtiden spelade för KH-Alliansen, på något sätt är inblandad. [↩]
  2. Vid korrekturläsningen noterar jag med stor förstämning att den font jag använder, åtminstone med min webläsare, är sällsynt dålig på att skilja på »o» (Oooooh!) och »0» (noll). Jag är för närvarande för lat för att åtgärda detta, men gör en mental anteckning om att den dagen jag nyttjar fler nollor i min text bör detta åtgärdas. [↩]
  3. Min argumentation för att det existerar fler än en clown i Mensa är inte heltäckande, och jag är ännu inte helt säker på att jag skulle kunna övertyga en jury att tesen är sann »bortom rimligt tvivel», eller hur nu jurister uttrycker saken. Om jag någon gång skulle skriva en blogga över ämnet »mina sämsta problemböcker» kommer dock en viss Victor Serebriakoff att spela en av huvudrollerna; hans böcker innehar just nu en klar andraplats på den listan. [↩]