Etikettarkiv: Religion

Verkligheten är större

Postat av
1

Som självutnämnd religionskritikkritikkritiker har jag med visst intresse, och på någorlunda säkert avstånd, följt det som i framtiden förmodligen kommer att kallas »dunbolsterteologidebatten». Exakt var den började kan vara svårt att avgöra, men de två utlösande faktorerna torde ha varit valet av Antje Jackelén till ärkebiskop och Lena Anderssons debattartikel »Med gud in i tankelättjan» i DN 19:e oktober. Jag tycker Lena Anderssons analys har klara brister, och jag ska försöka förklara min syn på »dunbolsterteologin» nedan; låt mig bara konstatera att om Anderssons artikel var en fälla att lura hetlevrade dunbolsterteologer att falla i, så blev fångsten över förväntan; bland dem som fastnade i den fanns bland annat de för mig okända storheterna Ludvig Lindelöf och Arne Carlsson, och lite senare trillade Ann Heberlein i samma, numera ganska välfyllda, fälla.[1] Det fanns naturligtvis även kristna debattörer som inte gick på denna ganska billiga fint, till exempel Per Wahlström — hans inlägg föder dock oundvikligen en del följdfrågor; jag ska försöka att återkomma till dem om jag inte trasslar in mig på vägen.

När jag skrev att jag följt debatten på »någorlunda säkert avstånd» så syftade »någorlunda» på att jag faktiskt kastade mig in i en debatt på facebook någon eller några dagar efter Lena Anderssons första artikel. Jag kommer tyvärr inte ihåg exakt hur diskussionen gick, och facebook anser det tydligen viktigare att lagra bilder på flygande taxar än diffusa teologiska diskussioner[2], men jag vill minnas att jag fyrade av en fråga till min motdebattör, den kände litteratur- och musikkritikern Magnus Eriksson, om hur han såg på de ganska bestämda faktapåståenden som görs i svenska kyrkan, till exempel i trosbekännelsen. Tyvärr sitter väl hans svar fastkedjat i någon av Facebooks tortyrkamrar i Luleå, men om jag minns rätt svarade han rätt undvikande, och pratade om att »skapa språklig distans» till påståenden[3].

Jag tror att Magnus här är inne på något synnerligen centralt, och grunden till många missförstånd mellan kristna — framför allt mjukisvarianten — och oss icke-troende[4]; vi talar helt enkelt inte samma språk. När en »mjukiskristen», om jag för variationens skull får använda detta ord istället för dunet, läser »… på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida…» så använder vederbörande inte vanlig bondsvenska för att tolka dess innehåll, utan någon form av »teologisk svenska» som tillåter läsaren att skapa »språklig distans». Låt mig ta ett par exempel till så att principen är klar: Ann Heberlein publicerade nyligen ännu ett inlägg om Antje Jackelén och hennes belackare; i detta anger hon tre »övertygelser» som hon inte kan dagtinga med. Om vi skippar den första för ögonblicket så är den andra »Gud har skapat människan till sin avbild» och den tredje »Gud älskade människan så mycket att Gud offrade sin son för våra synder». I båda dessa fall är innehållet skrivet på ett annat språk än det jag utnyttjar — hennes andra övertygelse, uttydd på svenska, gör henne till kreationist, eller åtminstone evolutionsförnekare, och den tredje är bara bisarr — om Gud »offrade» sin son, vem eller vad är det då som sitter på Guds högra sida i den bit av trosbekännelsen jag citerade ovan? Ann Heberlein är, såvitt jag kan bedöma, varken en dumbom eller en kreationist, och alltså betyder hennes utsagor ovan att hon skaffat sig »språklig distans» till dem. Per Wahlström påstår i sitt opus att »[jag har] aldrig tagit ett medvetet steg mot Gud», vilket låter som ett märkligt påstående, åtminstone om det kommer från en kontraktsprost. Vidare har Olle Häggström dokumenterat ett par exempel på hur oxfordfilosofen Richard Swinburne använt en liknande teknik, på engelska förmodar jag, för att försöka troliggöra Guds existens; för att få de två påståendena »ingenting [kan] på minsta vis utöva kausalt inflytande på vilka val [Gud] gör» och »Gud är oförmögen till onda handlingar» att inte motsäga varandra krävs en ganska rejäl språklig distans. Jag skulle kunna göra listan längre, men en av retorikens viktigaste satser är att man vid upprepningar ska räkna till tre, no more, no less.

Ungefär så här långt kommer Lena Andersson också i sin analys, men därefter skiljer sig våra tankebanor. Andersson menar, om jag förstått henne rätt, att den »språkliga distansen» är ett uttryck för kunskapfientlighet och en del av en maktapparat. Det tror jag är att förenkla saken alltför mycket; jag tror tvärtom att den »språkliga distansen» är lika gammal som de urkunder som den kristna tron vilar på. Antje Jackelén är inne på samma spår i en nyligen publicerad artikel, men hon glömmer att påpeka att debatten ingalunda var riskfri, och att bibeltolkningen på den tiden resulterade i att olika furstar anammade olika fraktioner av kristendomen, och deras många och långa krig kraftigt bidrog till det romerska rikets undergång. Ännu i slutet av 1600-talet var det inte riskfritt att ifrågasätta den rådande tolkningen; den kände religionshistorikern, naturvetenskapsmannen och sk:tst-veln Sir Isaac Newton var, till exempel, efter grundliga historiska studier övertygad om att treenigheten var en bluff — en hädisk tanke som kunnat stå honom dyrt om den uppenbarats under hans livstid[5].

Men även om rädslan för att betraktas som kättare kan ha viss del i den »språkliga distansen», så är det långt ifrån dess huvudsakliga användning, åtminstone om man begränsar sig till »västvärlden» och nutiden[6]. Det finns två områden där »dunbolsterteologernas» språkliga virtuositet är av största vikt: det ena är då religiösa koncept och föreställningar utmanas av vetenskapens, och det andra vid utformandet av ett inomkyrkligt språk som är såpass inkluderande att alla i den svenska kyrkan förekommande nyanser av kristendom ska kunna känna sig hemmastadda i det. Antje Jackeléns senaste alster tar upp båda:

Till exempel är det teologiskt allmängods att bibeltolkning var ett diskussionsämne redan på 200-talet. Ändå sprids i dag den falska bilden att den ordagranna bibelläsningen var typiskt [sic] för kyrkan ända tills liberalteologin kom i början av 1900-talet. Så skapas en konstgjord motsättning mellan ”klassiskt” troende och ”flumtroende”. Likaledes, trots att vi i Svenska kyrkan inte på länge haft problem med relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori), vinner i dag positioner mark som polariserar mellan vetenskap och tro.

Men vad menar Jackelén med »vi i Svenska kyrkan [har] inte på länge haft problem med relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori)»? Oberoende av vilken av naturvetenskapens skapelseberättelser hon syftar på — Big bang, livets uppkomst någonstans i den första ursoppan eller människosläktets födelse — så använder ingen av dem begreppet »Gud» i den väv av fakta, hypoteser och slutsatser som vetenskapen kallar en teori, så redan att nämna »tron på Gud som skapare» i samma andetag som naturvetenskapen kräver både språkliga och begreppsliga distanser av ansenliga mått. Det begrepp som ligger närmast till hands för att beskriva detta fenomen är förmodligen »dubbeltänk», ett av många ord som hittat in i språket via George Orwells roman 1984. Wikipedia definierar det som »att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning», och även om jag inte är säker på att dunbolsterteologerna ljuger medvetet så stämmer resten av definitionen på pricken in på en filosofi som samtidigt accepterar naturvetenskapens och Guds skapelseanspråk.[7]

En stor del av sin text använder Jackelén till att försvara sitt valspråk »Gud är större» utifrån ett teologiskt perspektiv. Jag erkänner gärna att jag inte är tillräckligt insatt i de relevanta finesserna i kristen respektive islamisk teologi för att göra en inomreligiös bedömning av dess värde; men utifrån min icke-religiösa synvinkel finner jag det — med en liten reservation som jag strax återkommer till — tämligen barnsligt. Det påminner mig lite grann om två små barn som tävlar om att kunna säga det största talet; förr avslutades oftast den leken med någonting i stil med »tiotusen mer än du kan säga; haha, där fick du!», och numera med »stjärnstopp!»

Begreppet »Gud» har i detta liksom i alltför många andra fall samma funktion som »stjärnstopp». Om jag, av någon högre makt(!), gavs möjlighet att radera ut ett begrepp från jordens yta så skulle naturligtvis »Radiotjänst» försvinna fortare än man hinner säga »Radio- och tv-avgift»; men ge mig en chans till, och »Gud», med alla sina förklädnader, skulle vara borta. Det skulle antagligen orsaka en del bryderi i religiösa kretsar för en tid, men förhoppningsvis skulle teologerna så småningom kunna ersätta detta gummiord med mer precisa definitioner på vad de egentligen avser. Om Jackelén då skulle komma fram till att hon med »Gud» egentligen menade en panteistisk, allt omfattande, entitet som vi till exempel kan kalla för »verkligheten» så skulle våra åsikter inte alls ligga alltför långt ifrån varandra; och verkligheten är större än våra hjärnor är tränade att begripa.

Som synes har jag koncentrerat mig på relationen mellan den teologiska världsbilden och den naturvetenskapliga, och givet min bakgrund som naturvetare är det den som jag tror mig eventuellt kunna säga något vettigt om. De inomkyrkliga striderna, som Jackelén av obekant anledning väljer att kalla »konstgjorda», kan andra säkerligen analysera på ett betydligt mer trovärdigt sätt än om jag skulle göra det, till exempel här. Men en tiominuters »google-session» hittar bland annat en undersökning gjord av svenska kyrkan, Medlem 2010, som visar att 35% av dess medlemmar är ateister eller agnostiker och endast 15% tror på Jesus[8], en uppgift att svenska kyrkan är ledande vad gäller arbetsplatskonflikter i Sverige, en annan om att det är si och så med jämställdheten, och en tredje om att topplönen för en kyrkoherde är 69 200 kr/månad. Med ett sådant spektrum av trosuppfattningar, motsättningar och stridsfrågor inser jag att en person som är satt att hålla samman den krympande svenska kyrkan inte har ett lätt uppdrag, och behöver kunna använda språkets hela register av väl avrundade formuleringar för att undvika att stöta sig med medlemmarna.

Jackelén avslutar sitt opus med följande ord:

Jag ser med oro på dessa och liknande polariseringstendenser. De spelar extrema och fundamentalistiska krafter i händerna och är ett hot mot samverkan i samhället och människovärdet. De leder till diskussioner där åsikter krockar utan att nya insikter föds.

När tonläget skruvas upp hörs och syns allt mindre av den breda mittfåran. Risken är att marginalen marginaliserar mitten.

Här finns det en hel del att invända mot; men innan jag plockar sönder ovanstående i småbitar, låt mig klargöra att det också finns delar som jag håller med om. Jag anser liksom Jackelén att man inte bör spela »extrema och fundamentalistiska krafter i händerna»; att samverkan i samhället är något eftersträvansvärt; att människovärdet bör bevaras; och att tonläget i en debatt bör hållas på en rimlig nivå. Vi har säkert olika uppfattningar om, till exempel, begreppet »människovärde»[9], men eftersom diskussionen inte handlat om det hoppar jag över den detaljen. Men det finns åtminstone tre punkter där jag vill ifrågasätta Jackeléns påståenden och slutsatser.

För det första värjer jag mig mot försöket att klumpa ihop kritiken som utgår från det (natur)vetenskapliga synsättet med den »inom-teologiska» kritiken[10], och det är inte bara därför att tanken på att spela på samma planhalva som Marcus Birro gör mig fysiskt illamående. Som jag försökt förklara ovan riktar de två typerna av kritik in sig på var sin sida av »dubbeltänket»; om Lena Anderssons debattartikel kan tas som ett exempel på den förstnämnda, så kan Martin Lembkes kritik av KG Hammars påstående att »Kristus är en tankekonstruktion» kanske vara ett exempel på det senare. De två synsätt som används som grund för att kritisera »dunbolsterteologin» kunde knappast vara mer olika varandra — förutom att ingendera förstår sig på dubbeltänk — så det behövs en mycket bättre motivering än »båda kritiserar oss» innan en sammanslagning kan anses vara rimlig.

För det andra förstår jag inte hur »polariseringen» skulle kunna »spela extrema och fundamentalistiska krafter i händerna»; snarare tycker jag att det finns en risk att dessa »extrema och fundamentalistiska» krafter kan dölja sig bakom dunbolsterteologins symbolridåer och även värva nya medlemmar ur den svenska kyrkans mer »klassiskt» religiösa delar om man inte klart deklarerar vad man tar avstånd ifrån.

Och för det tredje, slutligen, så undrar jag vad Jackelén menar med den »breda mittfåran». I den undersökning jag nämner ovan påstår sig omkring 15% av Svenska kyrkans medlemmar tro på Jesus, och vid en undersökning gjord av ett EU-organ svarade 18% av de deltagande svenskarna att de trodde på någon form av gud[11]; om man, vilket tycks mig rimligt, räknar Antje Jackelén till dessa 15-18% så talar hon alltså ingalunda för någon bred mittfåra, utan en ganska smal minoritet på ena kanten. Jackelén kan visserligen peka på sina medlemmar i svenska kyrkan, och dessutom deklarera att de som vid EU-enkäten jag nämnde ovan kryssat för alternativet »You believe there is some sort of spirit or life force» (denna grupp utgör 45%) också ska räknas in i den breda andliga mittfåra hon verkar anse sig tillhöra. Det ställer jag mig ytterst tveksam till, och jag har dessutom ett inbyggt motstånd mot alla som anser sig tala för en bred majoritet; även om Jackelén som (blivande) ärkebiskop inte kan frånkännas en viss rätt att betrakta sig som talesperson för den svenska kyrkan innebär det givetvis inte att hennes åsikter automatiskt återspeglar dess medlemmars, och definitivt inte det svenska folkets.

Nu kanske det låter som att jag är avogt inställd mot allt vad dunbolsterteologer gör och säger, men det är fel. En av mina favoritförfattare, James Hilton, skriver i ett självbiografiskt kapitel att hans far, som var skollärare, en gång fick frågan vad han skulle säga till en elev som begått ett skolpojksstreck, och omedelbart svarade: »Det handlar inte om vad jag skulle säga, utan om vad jag skulle göra.» På motsvarande sätt menar jag att det primära är vad dunbolsterteologer — och alla andra också, givetvis — gör när de konfronteras med ett problem, och sekundärt vad man säger om problemet och hur det analyseras i termer hämtade från verklighet eller teologi. Enligt min erfarenhet beter sig »dunbolsterkristna» på ett sätt som är utomordentligt svårt att skilja från en »normal», sentient-etiskt[12][13] inriktad, person när de konfronteras med de dagliga problemen i »verkligheten». Jag föreställer mig att dubbeltänk-mekanismen ger dess utövare en möjlighet att separera den gudomliga symbolvärlden från den materiella vardagsverkligheten så att de kan fungera på ett tillfredsställande sätt i båda utan att »sanningar» i den ena världen behöver påverka »sanningar» i den andra; hur skulle annars naturvetenskapsmän samtidigt kunna vara religiösa, eller Ann Heberlein påstå att »Gud har skapat människan till sin avbild» utan att förneka evolutionsteorin?

En annan detalj där jag känner en viss gemenskap med dunbolsterteologer är den sökande attityd som jag tycker mig finna hos flertalet av dem. Här är ytterligare en punkt där Lena Anderssons analys skiljer sig från min; jag menar att teologernas ovilja/oförmåga att presentera sina resultat beror på de språkliga problem som uppstår när symboler ska översättas från ett språksystem i dubbeltänket till det andra, snarare än att de inte jobbar med problemen. Per Wahlström understryker den tolkningen när han erkänner att han studerat och kämpat med de här frågorna i omkring 42 år utan att nå ett svar som kan formuleras i ord, och jag tror inte han är ensam. En av de följdfrågor som en icke-troende som jag (och, misstänker jag, Lena Andersson också) gärna skulle vilja ha svar på är om det inte slagit honom att om han, och den uppsjö av kloka människor som funderat på dessa frågor i närmare 2000 år, inte lyckats formulera en koherent gudsbild så kanske det beror på att det inte finns någon?[14][15][16]

Den här bloggan har blivit alldeles för lång och snårig som den är, så för att sätta punkt på den räknar jag upp det som jag ser som huvudpunkterna i min argumentation:

  • Dunbolsterkristna är nästan normala människor, som försöker hitta ett sätt att ordna sitt tänkade så att den vetenskapliga världsbilden kan samexistera med den traditionellt kristna symbolvärlden.
  • Denna samexistens nås genom »dubbeltänk», det vill säga att påståenden från de båda världsbilderna som motsäger varandra kan betraktas som sanna samtidigt.
  • Dunbolsterteologer lider varken av tankelättja eller kunskapsfientlighet, men har svårt att uttrycka de teser som formulerats i den kristna symboliken i termer som är anpassade till en vetenskaplig världsbild.[17]

Och glöm inte bort — störst av allt är verkligheten.

Addendum 2014-01-10 15:00: Sedan litteraturvetaren Magnus Eriksson lärt mig, datorexperten bosjo, hur man söker på facebook har jag lyckats hitta tråden med vårt meningsutbyte; de relevanta delarna återges här nedan:

bosjo: [L]åt mig formulera om [din fråga] till ”Hur ställer du en ’religiös tolkning bortom språket’ i relation till ’den logiska positivismens språksyn’?” […]. Den frågan är naturligtvis alldeles för komplicerad för att besvara på fb, men två trådar som jag utan tvekan skulle spinna vidare på är dels det faktum att det finns även en icke-religiös, eller pan-religiös, vördnad inför naturen och dess komplexitet (se t ex Einstein) och dels Wittgensteins berömda ”tystnadskriterium”. Men för att ställa en relevant motfråga i sammanhanget: Hur ställer du en ’religiös tolkning bortom språket’ i relation till de ofta detaljerade tolkningarna av den kristna tron som den presenteras till exempel i den protestantiska trosbekännelsen?

Magnus Eriksson: Jag vet inte, jag har inga anspråk på sanningen. Det enda jag kan säga är att trosbekännelserna är mänskliga kodifieringar av tro och religiös erfarenhet och därmed underkastade samma språkliga distanseringsmekanismer som alla andra språkhandlingar. Du må finna svaret defensivt och fegt, men jag kan inte ge något bättre.

Fotnoter:

  1. Om du, trots att du läst ovanstående opus, fortfarande inte förstår hur fällan var gillrad, så läs vad de tre kristna debattörerna har att säga om Lena Andersson, och jämför det med hennes egna ord: »Begår man dessa fel har man enligt det nya syndaregistret brister i sin mentala utrustning. Man lider av svartvitt tänkande, man är fyrkantig, tvärsäker och har en torftig livstolkning.» [↩]
  2. I allmänhet skulle jag göra en liknande bedömning, men i just detta fall är det ganska frustrerande. [↩]
  3. Texten har återfunnits; se Addendum. [↩]
  4. Jag vägrar, som jag påpekat i en fotnot någonstans på bloggen, att kalla mig ateist; jag föredrar begreppet asupernaturell — det är visserligen inte perfekt det heller, men får duga tills jag lyckas hitta ett begrepp som bättre beskriver min »livsåskådningsfilosofi». [↩]
  5. Newtons efterträdare på professorsstolen i Cambridge, William Whiston, råkade ut för just detta — han medgav att han inte trodde på treenigheten, blev av med professorstiteln och ställdes inför rätta för kätteri. [↩]
  6. Till och med Irland tycks vara på väg att lätta upp sina blasfemilagar. [↩]
  7. Min första tanke gick emellertid till matematikens och fysikens komplementära rum, som till exempel duala och reciproka rum. Vid närmare eftertanke beslöt jag mig för att det var ett feltänk (snudd på ett krimtänk), eftersom dessa båda rum egentligen bara är återspeglingar av det direkta rummet, och därför saknar den frihet från verklighetskontakt som krävs i religiösa rum. (Som en parentes må nämnas, eftersom den implementation av fotnoter jag använder inte accepterar fotnoter i fotnoter, att Google, när jag sökte på »dualt rum» för att verifiera att »dual space» faktiskt heter så på svenska, föreslog att jag skulle söka på »adult rum» i stället; jag har ännu inte vågat undersöka vad det kan tänkas vara.) [↩]
  8. Båda dessa påståenden är såpass uppseendeväckande att jag skulle vilja se hur undersökningen utformats, och vad det egentligen är man frågat sina medlemmar om; jag är för lat och snål för att skaffa boken som innehåller den fullständiga rapporten, men om någon kan skanna in, eller bara referera, de relevanta uppgifterna tar jag gärna emot dem. [↩]
  9. Jag anser till exempel att både manlig och kvinnlig könsstympning av barn på grund av religiösa påbud är synnerligen männikoovärdigt. [↩]
  10. Och jag är inte ensam om att reagera. [↩]
  11. Det finns en hel del frågor kring undersökningen (se sid 381), som till exempel hur många som deltog och hur urvalet gjordes; de uppgifterna tycks inte finnas i det dokument jag länkar till, utan man hänvisar till ett annat dokument, som jag inte hittat på nätet. [↩]
  12. Jag ber om ursäkt för denna anglicism, men jag tycker att svenskans »kännande» känns(!) för obestämt för mitt syfte. [↩]
  13. Det är min övertygelse att mänskligheten i en inte alltför avlägsen framtid kommer att övergå från en human-centrerad etik till en som tillerkänner vissa djur vissa rättigheter, som till exempel rättigheten att inte bli »odlad» för att bli hamburgare, lövbiff och entrecote; för tillfället existerar vissa sådana rättigheter, men på ett osystematiskt och indirekt sätt — i min ungdom, till exempel, ansågs hästkött vara en delikatess, medan det nu är på gränsen till vad som kan anses försvarbart att äta. [↩]
  14. Med risk att stöta mig med eventuella matematiker/teoretiska fysiker som råkat hitta hit så påminner situationen lite om den så kallade strängteorin — under de senaste 30 åren har många av de skarpaste hjärnorna inom matematiken försökt finna en väg att få diverse sträng- och membranteorier att modellera verkligheten, och såvitt jag förstår har utbytet så här långt varit ganska magert. [↩]
  15. Med risk att starta ett nytt kuddkrig så påminner mig Per Wahlströms kamp om en så kallad rolig historia jag hörde för ett antal år sedan (därav de icke genusneutrala personerna; å andra sidan är det väl bara män som (1) är onyktra, och (2) tappar bort nycklar?): När Kalle var på väg hem sent en kväll stötte han på Pelle som, lätt onykter, kröp på alla fyra under en lyktstolpe utanför sitt hus och tycktes leta efter något. Uppenbarligen gick det inte så bra för honom, och Kalle beslöt sig att hjälpa Pelle att hitta portnyckeln, för det var den han hade tappat. Efter tio minuter hade de fortfarande inte hittat nyckeln, och följande samtal utspann sig: Kalle: Men är du alldeles säker på att du tappade nyckeln här? Pelle: Nej, jag tappade nyckeln där (pekar tio meter ut i mörkret), men där är ju för mörkt att leta! [↩]
  16. En annan följdfråga, som man kan finna flera varianter på i kommentarsfältet till Wahlströms artikel, lyder ungefär »hur kan man anse sig lämplig som präst om man inte tror på det som står i bibeln?» och kommer företrädesvis från »klassiskt troende». [↩]
  17. Huruvida dubbeltänket är en del av en maktapparat är svårare att avgöra. [↩]

Nästa skapelse

Postat av
Svara

Det fanns en gång en tidskrift som hette Datateknik, sedermera omdöpt till Industriell Datateknik, som gick ett dystert öde till mötes någon gång i slutet av 1990-talet. Ofta var det mest läsvärda i denna tidning spalten »Sista sidan», där databranchen skärskådades från en inte fullt lika seriös vinkel som på de övriga sidorna, och nedanstående skapelse, som tyvärr inte är skriven av mig, utan av Björn Sundström, återfanns på sidan 90 i Datateknik 1989:8. Varje gång jag träffat Lennart Bonnevier, under många år chefredaktör för Datateknik, de senaste åren har jag försökt övertyga honom om att den måste räddas från glömskan, och hotat med att om han inte lägger upp den på internet kommer jag att göra det själv. Here goes.

Kort rekapitulation: 1989 hade en av dramats huvudaktörer just gjort comeback; efter att några år tidigare blivit utmanövrerad från sitt företag hade han startat ett nytt och just lanserat sin nya dator, NeXT; och hans fortsatta karriär tillhör världshistorien. En PDP-8 var redan 1989 en förhistorisk best; den kom ut på marknaden i mitten av 60-talet. De händelser som beskrivs nedan är dock lika aktuella 2013 som 1989…

– Jag tror jag har vad du behöver. Nä, jag VET att jag har vad du behöver!

– Kan det vara möjligt? Har du gjort en burk man kan programmera den här gången? Är programvaran inte riktigt klar än…? Inga vanliga disketter…? Hur ska man då kunna köpa nya program utan att det kostar särken?

– Inga problem! Den här maskinen är bäst. Allt jag gör är bäst. Jag kan inte göra saker som inte är bäst, hur jag än bär mig åt!

– Åkej, messerschmitt… Du ska få en lämplig uppgift. Hört talas om mitt första system? Gör om det! Jag går och fikar under tiden.

– Ah! Äntligen ett jobb värdigt mej, skrockade Steve och satte igång…

Det var en mörk och stormig natt. Nere vid havet låg några små fiskebåtar förtöjda, men redan hade det gula gräset på savannen torkat ut nästan helt. Lejonet reste sig upp och såg sig omkring. Ganska långt bort betade en hjord gaseller, på tillräckligt avstånd för att bara svagt oroas av känslan av att ett rovdjur var närvarande …

Han ruskade på manen, och slog till bromsarna. Tåget stannade i ett regn av gnistor.

– Vad gör du? skrek eldaren och stack upp huvudet ur kolvagnen där han legat och sovit. Varför stannar vi?

– Ja, svarade drottning Ulrika Eleonora och nickade. Norrmännen har vunnit vid Waterloo, och deras ledare Napoleon kommer på visit i morgon. Han tar med sig sin nya uppfinning också, fonografen. Det är en maskin som man kan spela schack mot, ni vet det där spelet med en boll och två lag.

– Å nej! utbrast Steve Jobs och kastade sig över tangentbordet. Hela systemet har spårat ur! Alla pekarna är åt helvete!

– Vad är det som händer? undrade Gud oroligt, som just kom in genom dörren till datorrummet med kaffemuggen i näven. Har du kvaddat Skapelsen?
Steve Jobs hoppade frenetiskt mellan breakfönstren.

– Jag vet inte, mumlade han och torkade svetten ur pannan. Det verkar ha kommit in nån bugg nånstans. Men jag ska patcha ihop det hela så får vi se…

Plötsligt försvann Ulrika Eleonora, och stormen tilltog. De små knuttimrade husen i byn verkade krypa ihop under den iskalla vinden som ylade runt gathörnen. ERROR.

– Vad var det där? frågade Gud, som stod och hängde över axeln på Steve Jobs och pekade på felutskriften. Vad är det som gått snett?

– Äsch, lätt fixat, mumlade Steve och knappade vildsint på tangentbordet. Sådär ja, nu funkar det igen.

Inne i ett av husen satt Ulrika Eleonora och spelade schack, tillsammans med ett tjugotal andra kungligheter och adelsmän. Ulrikas lag hade just gjort mål, och …

– Titta, sa Gud och satte ett pekfinger på ordet »mål». Nu har det spårat ur igen, med Ulrika Eleonora i fiskebyn. Och fotbollsschack. Ditt system funkar inte!

– Jajaja, lugn, det fixar sig, svarade Steve snabbt samtidigt som hela Skapelsen stannade och tolv olika breakfönster poppade upp på skärmen.

– Ska det va så där? frågade Gud. Vad betyder »Stack Overflow»? Nåt sånt har inte jag skapat!

– Ingenting att bry sig om. Vänta lite …

– Och varför händer ingenting när du trycker på knapparna? Och den lilla pilen rör sig ju inte när man flyttar på den här grejen med den långa sladden. Och titta! Nu blev hela skärmen svart!

– Det ska vara så! skrek Steve Jobs och körde ut Gud, som emellertid genast kom in igen och pekade på skärmen.

– Vad betyder »Interlisp»? Var är min Skapelse?

Jorden var öde och tom.

– Ha! skrattade Gud. Nu får du börja om från början. Fast inte på den maskinen, den ska jag ha! Du får ta den där.

– Vad menar du? svarade Steve Jobs och stirrade på PDP-8:an som Gud pekat på. Det där är ju ingen Universum-Workstation med oändligt minne och mikrovågsklockad total parallellism.

– Nej, svarade Gud. Nu ska JAG göra en ny skapelse!

Och så satte han sig ner, ställde in stolen, klickade i ett lämpligt fönster och började skriva: 

;login: gud 
Password: 
Välkommen till Universum, Gud Fader Allsmäktig! 
# skapa

Jorden var öde och tom, och Guds ande svävade över djupet. Snabbt som sjutton skapade Gud himmel och jord och allt det andra, för den här gången visste han ju redan från början hur han skulle göra.

– Klart! ropade Gud triumferande och vände sig om mot Steve Jobs. Tolv sekunder, förra gången tog det en vecka!

– Grmpf, muttrade Steve till svar.

Gud tittade över axeln på honom och läste med illa dold skadeglädje högt från Teletype-terminalens pappersremsa: 

> create empty UNIVERSE
> create ELECTRON#l
> create PROTON#l
> create ATOM#l using PROTON#l and ELECTRON#l
> create ELECTRON#2
. . . . . .

Campeadoren återfunnen

Postat av
Svara

campeadorÄntligen! I fredags lyckades jag, efter några decenniers jakt på antikvariat och internet, få tag på ett exemplar av »Äreräddning för Campeadoren», den samling av Frans G. Bengtssons skriverier som Rolf Arvidsson och FGB-sällskapet gav ut 1986[1][2]. Liksom övriga essäsamlingar som bär hans namn ligger tyngdpunkten på litterära och historiska återblickar, men det finns också plats för en och annan fundering kring vardagen. Han uttrycker också sin beundran för »brottarspråket», trots att han själv aldrig bevistat en brottningsmatch. Han förundras över termer som till exempel »flygande mara», och funderar kring vem Nelson var, och varför det finns en »halv-nelson» och en »dubbel-nelson» men ingen »enkel-nelson». Kanske något för brottningsförbundet att ta fasta på för en »äreräddning för brottningen»…?

Och hur var det nu med Campeadoren? Enligt FGB hade denne spanske legend fått en rejäl knuff ned från sin piedestal i mitten av 1800-talet, då den holländske historikern och orientalisten Reinhart Dozy petade hål på de många myter om honom som frodats i de inhemska krönikorna; Campeadoren blev för honom en vild stråtrövare som slogs på vilken sida som helst, så länge som det gav honom själv fördelar. Den äreräddning Frans G. Bengtsson läste var en engelsk översättning av ett verk som publicerades 1929 i Madrid av Ramón Menéndez Pidal, som, enligt FGB, gav en mer nyanserad bild av både Campeadoren själv och hans tid.

Med tanke på nutidens religiösa konflikter kan det vara av intresse att jämföra med det tillstånd som rådde på den iberiska halvön för snart tusen år sedan — så här skriver FGB:

De kristna staterna hade framtiden för sig, alstrade kloka politiker och dugliga krigare, men göra dock ett jämförelsevis sterilt intryck bredvid dem de till sist skulle övervinna. Poesi, vetenskap, historieskrivning, arkitektur och mycket annat, hela livsformen överhuvud, allt ter sig så ojämförligt överlägset hos halvöns muhammedaner att det är omöjligt att inte känna de största sympatierna för dem. Det är sant att de alltför mycket sysslade med vers, strängaspel och pokulerande med vackra flickor i månsken, och det historiska skeendet har en vana att ganska tungt rulla fram över dylika tidsfördriv och deras utövare, sedan de sistnämnda hunnit tillräckligt uppmjukas; men den poesi de åstadkommo var verkligt god poesi, enligt alla kännares vittnesbörd, något som alls inte är ett självklart fenomen under likartade skeden, och deras beklagliga njutningsliv synes ha haft en prägel av intellektualitet, skönhet och spontan glädje, som kristna folk, trots alla behjärtade ansträngningar, sällan eller aldrig lyckats fullt tillfredsställande krångla sig fram till. De glömde bort att slåss, stackars människor, och trodde på fridens och förnuftets seger, såsom brukligt är i liknande fall; och det magra kristna sällskapet uppe i norr, som alls inte anfäktades av dylika tankegångar, gjorde därför grundligt kål på dem till slut. Detta var måhända en historiens rättvisa dom, men någon egentlig glädje över utgången kan man inte gärna känna.

Hur ser man på Campeadoren idag? Wikipedia, åtminstone den engelska versionen, ger en ganska neutral skildring av hans bana, och en snabb genomläsning av hans politiska/militära karriär ger mig det intrycket att Spanien under denna tid var lika överskådligt och lättbegripligt som ett schackparti av en Morozevitj eller Tony Herrström på stridshumör. En mening på Wikipedia tyder i alla fall på att han hade en sund inställning till religionens inflytande över politiken — »He ruled over a pluralistic state with the popular support of both Christians and Muslims».

I helgen som gick invigdes också två nya pågatåg, varav ett av dem fått namnet »Frans G. Bengtsson». FGB var ju tämligen ljum till många av teknikens framsteg, men jag minns inte att han skrivit något ilsket om tåg — det hade varit intressant att ta del av hans synpunkter på nutidens ständigt återkommande nyhetsväv av trilskande växlar, blöta löv och signalfel…

Fotnoter:

  1. Jag hittade faktiskt boken på Rönnells för ett större antal år sedan, men backade i sista stund ur på grund av prislappen. Jag hade då inte kommit till den insikten att man ytterst sällan ångrar ett inköp av en bok, men nästan alltid de köp som inte blev av. [↩]
  2. Att utgivningsåret är 1986 kan dock ifrågasättas av den petnoge — på baksidan av titelbladet står visserligen »Stockholm 1986», och det är den uppgiften som räknas vid katalogiseringar; men förlagsdelen av ISBN börjar med ”87”, och som bekant (?) använde Norstedts dåförtiden dessa siffror för att ange utgivningsåret. [↩]

Lite religionskritikkritikkritik

Postat av
Svara

Den som studerar bloggarkivet noterar en viss avsaknad av artiklar under sensommaren 2012. Orsaken till detta är inte bara min sedvanliga lättja, eller något slags speciell sommarlättja; till stor del berodde bloggeritorkan på att jag kämpade med nedanstående opus, som alltmer började få drag av Povels ofullbordade. Efter ett uppehåll på ett drygt halvår gör jag nu ett nytt försök att föra mina resonemang till något slags avslut; att nå fram till en punkt är nog att hoppas för mycket, men med lite tur borde jag kunna nå fram till ett komma, i alla fall…

Nej, jag har inte råkat trycka ner »kritik-tangenten» för många gånger. Roland Poirier Martinsson (nedan förkortad till RPM, dels för att jag ska slippa riskera att stava fel på det långa och krångliga efternamnet, och dels för att den förkortningen är lätt att hålla i minnet för en ex-fysiker) presenterade förra sommaren på ledarplats i SvD en översikt över sin kritik av den kritik som han menar riktas mot religioner. Eftersom jag planerar att nedan kritisera RPMs kritik av religionskritiken och religionskritikerna, innan jag slutligen zoomar in på ett område där jag faktiskt står på RPMs sida — eller åtminstone inte är helt på den motsatta sidan — så uppfann jag det lite bökiga ordet i rubriken; vem vet, det kanske hamnar i SAOB inom några sekler…

Innan jag börjar måste jag göra klart två detaljer som jag inte tänker kritisera (och skulle jag göra det i skrivandets hetta ber jag om ursäkt på förhand): Dels rubriken (Du ska inte tro att du vet allt), som visserligen är stendum och irrelevant, men med största sannolikhet satt av en stressad nattredaktör; och dels RPMs nästan totala avsaknad av förklaringar och exempel — man kan inte förvänta sig långa uppsatser på det begränsade utrymmet som en ledarsida erbjuder. Dessutom kan det kanske behöva påpekas att jag inte på något sätt vill göra mig till tolk för alla religionskritiker; jag presenterar och försvarar utifrån ett personligt perspektiv den religionskritik som jag tycker är hållbar. Ofta formulerar jag om de teser som förs fram i artikeln, eftersom jag inte känner igen dem; jag tycker att flera av dem har drag av »halmgubbar», och jag hoppas någon kan framföra mer specifik kritik om så inte skulle vara fallet.

RPM delar upp sin kritik i fyra delar, det här är nummer ett:

Tyvärr präglas kritiken av fördomar, okunskap, irrationalitet och – sorry – dumhet. Nyss hörde jag en inspelning från en debatt mellan en katolsk präst och den framlidne Christopher Hitchens. Den senare frågade prästen, ”Tror du att Jesus är Guds son?” Prästen: ”Ja. ”Hitchens: ”Du tror verkligen det?” Prästen: ”Ja, det gör jag.” Hitchens: Du menar på fullaste allvar att han skulle vara son till Gud!?”

Den ibland briljante Hitchens var så övertygad om sin tankes förträfflighet, att han trodde att den skulle slå rot hos den som tänker tvärtom, om bara han lyckades få till intonationen. Om intelligens är att förmå betrakta världen ur olika perspektiv, då var Hitchens uppenbart seriöst dum när det handlade om religion – och många religionskritiker med honom.

Jag tror de flesta religionskritiker håller med om att de är okunnigare i frågor som rör religionen (det finns undantag, dock) än utövare av en viss religion; fördomar, okunnighet i andra frågor och »dumhet» är mer tveksamt; och »irrationalitet» synnerligen tveksamt. Det exempel som RPM anför är, såvitt jag förstår, synnerligen illa valt för att stödja hans tes. Hitchens försöker helt enkelt fråga sin debattmotståndare om han anser att »Jesus är Guds son» ska tolkas på ett bildligt eller bokstavligt sätt, och när han får ett svar av den katolske prästen som han tolkar som »bokstavligt», så tror han inte sina öron utan fortsätter att fråga. Enligt min mening kan Hitchens möjligen anklagas för att inte göra detta tydligt nog, men det tycks som RPM (och den katolske prästen?) totalt glömt bort att »X:s son», i sin ursprungliga betydelse, betyder »(manlig) person, (biologiskt) avlad av X», och att Hitchens möjligen kan ha avsett att göra detta klart. Eller så anser de verkligen att Gud är (biologisk) far till Jesus, men jag trodde att den typen av gudasagor försvann med Zeus och Kronos.

Jag tror varken på RPMs definition av intelligens eller på att »intelligens» och »dumhet» är ett motsatspar, men även om jag gjorde det kan jag inte se annat än att hans slutsats helt saknar grund, och att han inte tänkt genom sitt argument tillräckligt.

Nummer två är att kritiker tycker att religiösa människor är dumma:

Ett annat problem är att kritiken ofta utgår från att religiösa människor är obildade och dumma eller att de – med ett argument från Freud – kompenserar för psykologisk skada (ångest, otrygghet, dödsrädsla). […] Det går inte att tränga in i huvudet på dem som lever under föreställningen att världen är på väg mot större rationalitet och upplysning, och att religiösa människor är farthinder. De är för fördomsfulla.

Det här är ett argument som jag inte stött på tidigare, och därför är det nog säkrast att invänta ett förtydligande från RPM i något sammanhang. Men jag kan ändå inte låta bli att misstänka att han blandat ihop det han argumenterar för med ett par likartade åsikter som religionskritiker verkligen har och uttrycker — (1) vissa religiösa påståenden är dumma, och (2) obildade människor är ofta religiösa. För att ge ett exempel på (1) så anser jag att satsen »Jesus var, bokstavligt talat, Guds son» är dum, men jag har därmed inte sagt att den som tror det är dum i en mer generell mening. (2) är ju ett så luddigt påstående att det är svårt att argumentera för, men utan att ha några som helst siffror att visa upp skulle jag ändå vilja påstå att religiositeten är som störst i de delar av världen där en (allsidig) utbildning är som minst. Jag är ingen direkt anhängare av Marx, men hans påstående att »religionen är ett bedövningsmedel för folket» och att det primära är att avlägsna anledningen till att bedövningsmedlet behövs tycks mig i stort sett korrekt.

Jag tillhör förvisso inte dem som anser att »världen är på väg mot större rationalitet och upplysning» — hur skulle en värld som tycker att TV-apparater, mopeder och perforerat toalettpapper är viktiga uppfinningar kunna anses vara rationell? — och jag vet inte om det finns så värst många som tror att denna hypotetiska utveckling är oundviklig. Däremot skulle jag tippa att om man omformulerar RPMs påstående om de »religiösa farthindren» lite grann skulle nästan alla religionskritiker hålla med: »De som har grundtanken att världen bör sträva mot ökad rationalitet och upplysning upplever vissa religiösa påbud som hinder i denna strävan.» Återigen, bort med de »religiösa människorna» från diskussionen; kritiken mot religionens inflytande i världsliga frågor handlar nästan uteslutande om att de metoder religionen påbjuder inte motsvarar den »rationalitet och upplysning» som, enligt religionskritikern, världen bör ledas av. För att ta ett exempel som borde vara välbekant för RPM — för något år sedan uppmanade guvernören i Texas, Rick Perry, texasbor att be till Gud om regn. Kritiken i det här fallet riktas naturligtvis mot metoden »bön om regn» och Rick Perry; inte mot de religiösa människor som följde uppmaningen.

Den tredje gruppen handlar om religionens förmenta »ondska»:

Och så har vi kritik som utgår från att religionen är en dålig sak – ett klassiskt, antiintellektuellt förhållningssätt. ”Hur många människor har inte dött i religionens namn?” är en vanlig indignationsfråga (som om religion skulle vara en särskilt vanlig orsak till krig). På varje sådan fråga är svaret ”för många”, men det är framför allt sant att oerhört många levat goda liv tack vare religion. Exempelvis är det en konventionell tanke inom idéhistorien att religioner haft avgörande betydelse för framväxten av vetenskapen och mänskliga rättigheter.

Här börjar RPM, enligt min mening, i fel ände. Utgångspunkten är i stället den att religiösa menar att religion är en »god sak», för att vända lite på RPMs uttryck. Religionen har, såvitt jag kan bedöma, genom alla tider hävdat att deras moraliska principer är överlägsna alla andras, och vissa hävdar till och med att moral utgår från någon gud, och alltså inte kan existera utan ett gudomligt pekfinger. Med andra ord menar jag att religionskritiken inte utgår från att »religionen är en dålig sak», den försöker i stället att peta hål i den bild av godhet som de religiösa ställt upp mer som ett axiom än någonting annat. Hur den gör detta är RPMs fjärde punkt, vilken jag strax kommer till — låt mig först bara ifrågasätta »oerhört många» och »tack vare» i citatet ovan, och påpeka att han stavat »kontroversiell» fel i meningen efteråt (automatisk stavningskontroll kan vara ett riktigt elände ibland; inte fullt lika illa som perforerat toalettpapper, men nästan…).

Den fjärde, slutligen, handlar om att kritiken handlar om fel saker:

Avslutningsvis är det ett problem att religionskritiken inriktar sig nästan uteslutande på skandaler och avvikelser, när religionens största avtryck görs av människor som lunkar på i vardagen. Hur skulle det se ut om vi bedömde demokratin med röstfusk som måttstock? Just sådan är ofta religionskritikerns blick.

Nu börjar vi närma oss helt centrala frågeställningar[1]. Låt mig dela upp »problemet» i tre olika frågor:

1. Använder sig religionskritiken av skandaler och avvikelser? Visst, det är en del av »projektet» i den tredje avdelningen, att visa att »godhetsbilden» som de troende visar upp av sin religion är photoshoppad å det grövsta. Men naturligtvis kan en kritik av vad enskilda personer hittar på inte bli särskilt betydelsefull, om inte dessa personer sitter så pass högt upp i hierarkin att de kan anses representera sin religion i någon mening, och dessutom har kritik av den här typen lite av skymningsjournalistik över sig — om du råkat klippa till någon i fyllan och villan riskerar du såsom vanlig medelsvensson inte att hamna på kvällstidningarnas löpsedlar, men se upp om du är politiker, lärare, polis eller präst, då kan det bli krigsutbrottsrubriker; har man något av dessa yrken (och kanske något till som jag missat i hastigheten) förväntas nämligen ens moral vara högt över alla andras.

2. Använder sig religionskritiken »nästan uteslutande» av skandaler och avvikelser? Nja, det beror lite grann på vad man lägger i begreppen »skandal» och »avvikelse». Är det en skandal eller en avvikelse att påven och andra katolska potentater motsätter sig användandet av kondom även i länder där risken för HIV-smitta är stor? Jag skulle vilja påstå att de gånger man använder en »skandal» som kritik av en religion så är det inte skandalen i sig utan hur den hanteras av den organisation inom vilken skandalen sker; för att ta ett exempel som varit aktuellt några år så är det inte det faktum att vissa katolska präster begått hemskheter mot barn som en religionskritiker skjuter in sig på, utan det oerhört tafatta (jag har svårt att hitta ett snällare uttryck) sätt den katolska kyrkan har hanterat frågan.

Men även om man kan påvisa brister till och med i de allra högsta kretsarna, så är det dock mänskligt att fela, som det står i en viss gammal urkund; en religion måste värderas utifrån sina egna kvaliteter, inte efter hur dess företrädare uppträder — inte ens påven är ofelbar. Det finns dock allvarligare (generell) kritik mot religion, och den i mina ögon viktigaste invändningen som företeelse tar RPM överhuvudtaget inte upp, vilket är lite märkligt. Jag tänker på begreppet »tro», som visserligen finns i ett otal versioner, men som enkelt, kanske för enkelt, uttryckt innebär att man bör hålla något för sant även när alla tecken tyder på att det inte är det. Det skulle nog föra alltför långt att beskriva min syn på kunskap och kunskapsinhämtande här, det får eventuellt bli en senare blogga, men i korthet går den ut på att vara skeptisk till ny information som strider mot den kunskapsmängd man redan inhämtat, men samtidigt vara beredd att dumpa gammal information så fort man blivit övertygad om att den är felaktig. Min åsikt är att den »tro» som avkrävs de flesta i religiösa grupper hämmar den processen på ibland riktigt otäcka sätt. Här är det naturligtvis lättast att hitta exempel inom »avvikelserna»; ett mycket illustrativt sådant är en ormtjusarsekt i USA — för den som inte orkar läsa hela den långa artikeln så anser man i sekten att om man bara har den rätta tron kan man inte skadas av giftormar (det finns nämligen ett stycke i bibeln som kan tolkas så), varför man under vissa högmässor låter giftiga ormar gå runt i församlingen. Det inträffar naturligtvis ett och annat dödsfall, men trots detta anklagas inte de som dör för att »inte ha den rätta tron», och inte heller ifrågasätter man grundtesen när ett dödsfall sker.

Jag inser givetvis att min kritik av begreppet »tro» inte är heltäckande, och att min »kunskapsmodell» knappast kommer att revolutionera filosofin, åtminstone inte förrän jag i detalj beskrivit hur man blir »övertygad». Men det är inte min poäng just nu, utan jag ville helt kort illustrera hur man kan använda »religiösa avvikelser» för att kritisera ett, som jag tror (!), centralt begrepp inom nästan alla religioner.

3. Görs religionens största avtryck av människor som »lunkar på i vardagen»? Här närmar vi oss äntligen väsentligheter, och en fråga som jag måste lämna öppen tills vidare. RPM vill uppenbarligen svara »Ja!» på den frågan, och som han påpekar har religionskritiker ofta väldigt lite att säga om det. Mina egna tankar i ämnet är inte särskilt väl strukturerade (vilket knappast kan överraska någon som tvingat sig genom min osammanhängande prosa så här långt), men ett par frågor som omedelbart dyker upp är »hur ser detta religiösa avtryck ut?» och »på vilket sätt skiljer sig detta avtryck från ett ’humanistiskt’[2]?» Jag skulle tippa att de flesta religionskritiker menar att de människor som »lunkar på i vardagen» utan att fundera så mycket över religiösa frågor är mer »humanistiska» än religiösa. Personligen tror jag att gemenskapen inom församlingen betytt, och fortfarande betyder, mycket, och det är inte oväsentligt i ett land där i princip all organiserad verksamhet tappar medlemmar; idrottsföreningar, politiska ungdomsföreningar, kyrkans församlingar, frikyrkor — alla har de problem med medlemstapp.

Här bör det alltså finnas något att ta vara på — gemenskaper som fungerar som ett socialt skyddsnät för individen och tar ett kollektivt socialt ansvar för det samhälle vi lever i, inte bara lokalt utan även globalt. Men kan gemenskapen bibehållas utan en tro på övernaturligheter, och utan barbariska riter[3]? Och om en gemenskap måste samlas kring fasta värderingar och kring riter, finns det en (sekulär?) bas som en större allmän gemenskap kan byggas kring, helst med ett större intellektuellt djup än det melodifestivalen representerar?

För någon månad sedan läste jag om ett engelskt experiment med en »ateistkyrka», och nu i dagarna har detta till och med uppmärksammats av DN. Nu är det här ju bara en droppe i havet, och det dröjer nog ett tag innan en ateistisk kyrka når samma status som de gamla institutionerna; för att bara ta ett exempel så har Svenska kyrkan tillgångar på omkring 36 miljarder kronor, varav nästan 5 miljarder i aktier och räntepapper[4][5]. Med andra ord så har en eventuell blivande ateistkyrka inte bara interna strukturella och organisatoriska problem att kämpa med; om man lyckas visa att konceptet fungerar kommer säkerligen de etablerade institutionerna att reagera på något sätt, hur vet jag inte, och deras ekonomiska muskler är av allt att döma skrämmande stora. Men första steget måste naturligtvis vara att visa att det går att bygga gemenskaper utan övernaturliga inslag; att ta efter det de religiösa gemenskaperna gör bra, undvika det de gör mindre bra och hitta en form som fungerar i dagens och morgondagens samhälle. Det är en utmaning som väntar både ateister och de av de religiösa som inser att en förändring är nödvändig; går det att finna en gemensam grund, eller kommer oöverstigliga meningsskiljaktligheter att leda till konflikt?

Fotnoter:

  1. Ursäkta den fyrkantiga formuleringen, men uttrycket »pudelns kärna» vore nog för provocerande i sammanhanget. [↩]
  2. Här och framöver menar jag med ’humanistiskt’ ett allmänt människosolidariskt förhållningssätt, inte specifikt knutet till föreningen Humanisterna. [↩]
  3. Jag tänker naturligtvis i första hand på nattvarden; andra riter som dop, bröllop och begravning är inte fullt lika barbariska. [↩]
  4. Och eftersom Svenska kyrkan synbarligen är helt utblottad bidrar staten med en dryg halv miljard om året för att de ska kunna ta in »medlemsavgifter» via skattsedeln och underhålla sina fastigheter. [↩]
  5. Även den katolska kyrkan tycks vara fattiglappar; Vatikanen lever enligt uppgift på bidrag och frimärksförsäljning — om din ironidetektor inte slog i botten med en smäll när du läste förra meningen, så är den ett hopplöst fall. [↩]

Ett självklart val

Postat av
Svara

Idag börjar konklaven som ska bestämma vem som ska bli den 266:e påven. För alla numerologer är valet enkelt:

Självklart bör kardinal Biggles vara som gjuten för jobbet — inte nog med att han tjänstgjorde vid 266:e flygdivisionen under första världskriget, under det andra ledde han dessutom den 666:e flygdivisionen. Och som synes i avsnittet ovan har han erfarenhet av moderna förhörsmetoder. Vad kan katolska kyrkan mer begära?