Under den just avätna frukosten, som stördes av den likaledes just uppgående solen, kom jag att tänka på en gammal favoritsketch med Martin Ljung, Stig Grybe och Lill Lindfors (och, ironiskt nog, Sune Mangs i en kortare biroll — vari ironin består tänker jag inte berätta, eftersom det skulle förstöra en del av lyssnarnöjet). Martin spelar betjänten James som har en enda replik i »pjäsen»; men liksom den trilskande solen, som den senaste veckan strålat från en klarblå himmel varje morgon utom en, spelar han ut sin roll vid ett flertal tillfällen utom när han förväntas göra det. En snabb googling visar att någon vänlig individ lagt upp sketchen på youtube; mig veterligen har den bara publicerats i LP-versionen av Povel Ramels »jättebum», i CD-utgåvan har det numret tyvärr fått stryka på foten:

Man ska inte underskatta betydelsen av Stig Grybes rolltolkning, i synnerhet inte för schackspelare — hans svar på Martin Ljungs fråga huruvida han har en stor roll har jag många gånger använt som en utgångspunkt för ett svar på lagledarfrågor av typen »Hur står du?», och hans animerade rop till kulisserna när Martin inte dyker upp på »avtalad» tid är användbart då man anser att motståndaren tar (för) god tid på sig för ett drag i en vänskapsblixt^[1].

Fotnoter:

1. Man bör dock vara säker på att motståndaren är av den »rätta ullen», annars kan partiet få ett abrupt slut. [↩]