Bo Hedlund frågade just på facebook om vi råkat ut för fusk någon gång, och det kan kanske vara dags att berätta omständigheterna kring den gången jag råkade ut för det. För att inte i onödan förstöra min motståndares rykte tänker jag dock inte nämna hans namn, eller några närmare omständigheter, mer än att detta hände i en lagmatch någon gång på åttiotalet. Den som absolut vill veta vem det var har, om jag inte minns helt fel, numera möjlighet att genom att lägga några timmars efterforskningar på nätet ta reda på det, men jag tänker inte berätta hur det går till.

Hur som helst, det var i denna relativt normala ställning som det hände saker:

Detta måste, inom parentes sagt, vara en synnerligen harmonisk ställning, för om inte min databas ljuger har herrar Schubert och Bach (visserligen med förnamnen Thomas och Matthias, men ändå) råkat få upp samma ställning ett antal år senare.

Jag har i ovanstående ställning just spelat 16.Te1, som en förberedelse för en löparreträtt på ett eventuellt springarinhopp på f4 (Schubert – Bach fortsatte mycket riktigt så), och tagit min vanliga promenad för att titta på övriga partier. Som jag säkert avslöjat någon gång var min taktik i lagmatcher som vit oftast att spela obegripliga drag som eventuellt såg ut att hota något, samtidigt som jag vandrade omkring i spellokalen med ett odrägligt belåtet leende på läpparna. Tanken var naturligtvis att motståndaren skulle spendera mycket tid på att leta efter hot som inte fanns och därefter komma i tidsnöd, och i tidsnöden hoppades jag kunna lura honom på något sätt. Det fungerade faktiskt ganska bra.

Alltnog, jag tog en tur in i det andra rummet av de två vi spelade i, och när jag kom tillbaka såg jag min motståndare flytta b-bonden två steg. Jag satte mig på min plats, och begrundade följande ställning:

Efter att ha dubbel- och trippelkollat mitt protokoll sa jag till min motståndare något i stil med »det är något skumt med ställningen, jag känner inte igen den». Motståndaren ryckte till, flyttade e5-hästen till f6 och sa att han råkade ställa hästen fel när han gjorde »jadoube». Jag funderade inte så mycket på det, även om jag säkert undrade hur någon kunde vara så darrhänt att hen missade rätt ruta vid en »korrigering» — jag hade sett att jag nu kunde vinna en bonde, och slog därför omedelbart en passant. Partiet slutade snabbt; 17. axb6ep Dxb6 18. Sc4 1–0.

Det var först på vägen hem som jag med hjälp av en lagkamrat räknade ut vad som hänt. Han frågade hur jag vunnit mitt parti, och om jag slog på d6; jag svarade att nej, han gav upp innan jag hann ta bonden; varpå min lagkamrat något förbryllat sa »men jag såg ju hur han spelade Sd7…» Det som hände måste alltså ha varit att min motståndare spelade Sd7, omedelbart såg att han därmed satte bort en bonde, ställde »tillbaka» hästen på e5 (inte helt obegripligt; det brukar stå hästar på e5 i Benoni, och hade ju just gjort det här också) och spelade raskt b5 med förhoppningen att ingen skulle ha sett vad som hänt. Men gissningsvis var han så skakad över det som hänt att han mentalt gav upp partiet (17…Dxb6 är knappast det bästa, och att ge upp för att man förlorar en bonde är väl lite väl tidigt, åtminstone i en lagmatch).

Jag har också varit med om ett intressant fall av icke-fusk. I Norrköpings-SM 1988 kom jag en rond några minuter för sent; jag pendlade varje dag från Linköping, och kombinationen buss-tåg-spårvagn skapade en del förseningar. När jag kom till brädet såg jag att min motståndare, lite oväntat, spelat 1.d3. Efter ett kort och ganska ointressant parti tog vi remi, och jag fick reda på anledningen till det ovanliga öppningsdraget — han hade suttit och pratat med en kamrat som satt vid brädet bredvid, och när han skulle göra sitt drag hade han råkat få tag på fel bonde — han öppnade alltid med 1.e4. Eftersom han inte kunde någon teori på 1.d4, och hans kamrat skrattande påpekade att rörd är förd, och att han nog sett att han rörde d-bonden, så spelade han 1.d3 för att försöka länka in det engelskt, som han kände till relativt väl.