månadsarkiv: augusti 2024

Om

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 87

Roger Whittaker — I don’t believe in if anymore

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

»Om» är ett av de mest omstridda orden i det svenska språket, och dess syskon i andra språk åtnjuter ungefär samma rykte i sina respektive sfärer. Min far uttryckte problemet i ungefär dessa ord: »Om inte ›om› hade varit, skulle flugan stångat ihjäl oxen», och det finns säkert mängder av liknande exempel på meningslösheten hos kontrafaktiska antaganden[1]. Här är det Roger Whittaker som tvivlar på den engelska versionen av ordet — »If is for children, building daydreams.

Men jag är inte riktigt lika kategorisk som Whittaker, utan menar att »om» har en given plats i både språk och tänkande, framför allt som analysverktyg vid planering av en kommande verksamhet — en schackspelare, till exempel, använder ständigt »om» för att undersöka konsekvenserna av tänkbara drag. Därvid kan man ju dra nytta av gjorda erfarenheter, och med hjälp av »om» hitta andra möjligheter än de som faktiskt inträffat; den som spelat Grobs öppning och i andra draget valt att attackera svarts nyss framflyttade e-bonde med sin f-bonde har rika möjligheter att till nästa parti undersöka vad som kunnat hända om hen valt ett annat drag.

Vaf… Roger Whittaker? tänker nog en och annan som är bekant med mina preferenser när det gäller orkestreringen av musikstycken; hans alster fullkomligt överflödar av stråkar, doa-körer och ibland också påklistrade trummor, och dagens låt är tyvärr inget undantag. Han är väl dessutom, åtminstone i Sverige, mest känd för att sjunga andra artisters låtar, som »Mamy Blue», »Streets of London» och »Both sides now»[2]. Men han har skrivit en hel del fina låtar själv, som »Durham Town», »New world in the morning» och dagens låt, plus att han bad lyssnare skicka in sina verser, så skulle han sätta melodi och spela dem på radion, vilket gjorde att han nästan drunknade i post; hans kanske mest kända låt »The last farewell» var ett av resultaten av den verksamheten, liksom »Why?», en annan av mina favoriter. Och skulle inte det räcka kan man tillägga att han var en fantastisk visslare; har spelat in en översättning av Taubes »Änglamarken»; och har en akademisk examen som biokemist[3].

Vadan denna plötsliga kampanj mot ordet »om»? Jo, i veckan har jag läst ett antal rapporter från matchen mellan Brighton och Manchester United (som för övrigt slutade 2-1 till Brighton för er som inte bryr er om den engelska fotbollscirkusen), och där fanns i de allra flesta kommentarer av typen »om bara X saknat knä och Y ägnat sig åt att markera Brightons målgörare i ställer för att stirra på bollen skulle United ha vunnit». Ja, ja. Men om bara Mitoma hittar tillbaka till sitt allra mest vägvinnade spel kommer Arsenal att få det tufft i morgon…

Fotnoter:

  1. Jag såg till exempel för någon månad sedan påståendet att »med om kan man få ned Paris i en flaska»; det var nytt för mig. [↩]
  2. Och då har jag inte nämnt ett av hans paradnummer som hyllar (!) kontrafakticiteten — »If I were a rich man». [↩]
  3. De två sista uppgifterna kände jag inte till innan jag läste det i Wikipedias artikel om honom. [↩]

Molngråt

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 86

Paul Simon — The side of a hill

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

De tre senaste veckorna har jag fyrat av tre av de allra största företrädarna för singer-songwriter-skrået, så varför inte ta den fjärde också medan jag håller på — jag tänker alltså på Paul Simon[1]. Dagens låt är hämtad från Simons i tidsordningen andra soloprojekt[2], en soloskiva som spelades in och gavs ut under Simons period i England i mitten av 60-talet, innan hans inspelningar med Garfunkel satte fart på hans karriär[3]. Och texten är tyvärr minst lika aktuell nu som då.

Även denna skiva var länge borta från skivdiskarna, såvitt jag förstår därför att prefektionisten Simon inte tyckte att inspelningen var tillräckligt bra och att de flesta låtarna på skivan ändå finns på Simon & Garfunkels skivor »Sounds of silence» och »Parsley, sage, rosemary and thyme». Detta resulterade i en för mig trevlig dag i Amsterdam — i internets begynnelse i början av 90-talet beklagade sig nämligen en holländare över att det inte gick att få tag på skivan, och att han var beredd att göra nästan vad som helst för att få tag på en inspelning av den. Det slumpade sig så att jag dels var lycklig ägare LP:n ifråga[4], och dels skulle passera Amsterdam några veckor senare på väg från Berlin till England via tåg. Vi träffades, jag överlämnade ett band med »Paul Simon’s songbook» som skivan heter, och han visade mig runt i staden och berättade om dess historia, till exempel förklarade han varför husen i de äldsta delarna var så smala och höga.

Dagens låt är inte någon av Simons mest kända — men texten tillhör ändå en av de mest kända i Simon & Garfunkels repertoar, därför att den används som ett invävt inslag i »Scarborough fair»; dess fulla namn i deras tappning är »Scarborough fair/Canticle», och Canticle-delen består av bitar av texten till »The side of a hill», men med en annan melodi. På skivan står Paul Simon och Art Garfunkel som upphovsmän där rimligen den gamle bekantingen »Traditional» borde haft huvudrollen, men tydligen tyckte de att Canticle-tillägget gjorde låten till deras — den åsikten torde de varit ganska ensamma om.

Fotnoter:

  1. Han har ju visserligen redan förekommit i den här serien tillsammans med sin kompanjon i den juristfirma de inte är, Art Garfunkel, men jag varnade redan i min introduktion till serien att en artist kan dyka upp i olika konstellationer. [↩]
  2. Några bitar frång det första har getts ut under namnet »Paul Simon and friends», och innehåller tre covers [tror jag]. De är inspelade i slutet av femtiotalet, och utgivna trots vilda protester från Simon någon gång på 70-talet [↩]
  3. Texten till »Homeward bound» berättar lite från den tiden, liksom »Kathy’s song» indirekt förklarar hur det kom sig att han hamnade i England [↩]
  4. Vilket jag fortfarande är, införhandlad på Domus i Nyköping för 34 kr om jag minns rätt, men jag har dessutom numera också CD:n som Simon till slut gick med på att släppa. [↩]

Regnrock

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 85

Leonard Cohen — Famous blue raincoat

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Alla Dylan-fans bör titta bort nu, eftersom jag tänker uttrycka en åsikt som de med stor sannolikhet inte gillar. Jag anser nämligen att det var ett misstag att ge Nobels litteraturpris till honom — ensam. Jag menar att det borde delats mellan honom, dagens artist och ytterligare en av rockpoesins stora giganter, förslagsvis Paul Simon eller Neil Young. På så sätt hade priset blivit en hyllning till hela genren i stället för en individ, och enligt mitt förmenande hade det varit en mer passande symbolisk handling. Men det är ju försent nu.

Att välja EN låt från Cohens gedigna låtskatt är inte lätt; andra favoriter, som lätt kan hittas på youtube, är »The partisan», »Chelsea hotel No 2» och »Seems so long ago, Nancy» (som för övrigt Monika Törnell gjort en svensk version av). Men dagens låt får företrädet såsom varande en kort brevnovell, ett triangeldrama beskrivet med några få ord och utan att berätta alla detaljer. Texten är, som ofta i den här serien, inte helt klar, och innehåller en del att fundera på.

En utslagsturnering

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 83

Neil Young — Eldorado

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Mitt förråd av olympiad-texter är beklämmande litet, för att inte säga obefintligt, så jag jag valde i stället en gammal favorit från Neil Youngs album »Freedom» — ni vet, skivan med dubbla versioner av »Rockin’ in the free world». Men förutom att låtens titel kan påminna om det avlägsna målet för deltagare i ett sommar-OS, så innehåller den en kortnovell på några få rader som sammanfattar vad, till exempel, Truls Möregård pysslat med de senaste dagarna:

In Eldorado town there lives a great bullfighter
His eyes are screaming blue, his hair is red as blood
And when the gate goes up, the crowd gets so excited
As he comes dancing out dressed in gold lamé
He kills the bull and lives another day

Tyvärr tror jag att Fan blir för svår i finalen, men att överleva ända dit är inte illa.