Författararkiv: bosjo

Om värme

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 3

Bill Morrissey — Birches

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

»Birches» är en hel liten novell på ungefär tre minuter och tjugo sekunder. Jag har försökt transkribera texten; så här går den på ett ungefär:

They sat at each end of the couch, watched as the fire burned down,
so quiet on this winter night, not a house light on for miles around.
Then he said, »I think I’ll fill the stove. It’s getting time for bed.»
She looked up, »I think I’ll have some wine, how ’bout you?»
she asked and he declined.
»Warren,» she said, »maybe just for tonight,
let’s fill the stove with birches and watch as the fire burns bright.
How long has it been? I know it’s quite a while.
Pour yourself half a glass, and stay with me a little while.»
And Warren, he shook his head, as if she’d made some kind of joke.
»Birches on a winter night? No, we’ll fill the stove with oak.
Oak will burn as long and hot as a July afternoon,
And birch will burn itself out by the rising of the moon.
And you hate a cold house, same as me. Am I right or not?»
»All right, all right, that’s true,» she said. »It was just a thought.»
Then she said, »Warren, you do look tired. Maybe you should go up to bed.
I’ll take care of the wood tonight.» »Oak,» he told her. »Oak,» she said.

She listened to his footsteps as he climbed up the stairs,
and she pulled a sweater on her, set her wineglass on a chair.
She walked down cellar to the wood box — it was as cold as an ice chest —
and climbed back up with four logs, each as white as a wedding dress.
And she filled the stove and poured the wine
and then she sat down on the floor.
She curled her legs beneath her as the fire sprang to life once more.
And it filled the room with a hungry light and it cracked as it drew air,
and the shadows danced a jittery waltz like no one else was there.
And she stood up in the heat. She twirled around the room.
And the shadows they saw nothing but a young girl on her honeymoon.
And she knew the time it would be short; soon the fire would start to fade.
She thought of heat, she thought of time — she called it an even trade.

Låt mig först klara av den petimäteranmärkning som varje ex-fysiker måste göra då någon kommer med märkliga fysikaliska påståenden — tidpunkten för månens uppstigande varierar från dag till dag och från ort till ort. Men har man bara dryga tre minuter på sig för att föra fram sin text tycker jag det är fullt berättigat att låta lyssnaren tolka in vad »Warren» egentligen menar med sitt påstående.

Vad beträffar olika träslags relativa brinntider måste jag bekänna min okunskap, även om jag har svårt att tänka mig att det skulle vara så stor skillnad mellan björk och ek som Warren påstår i sången. Jag skulle tro att det är ännu ett fall av licenca poetica, där författaren/sångaren vill frammana de båda träslagens hävdvunna egenskaper, där eken står för ålder och stabilitet medan björken står för vår och ungdom — från min ungdom minns jag till exempel att en ek var sparbankens symbol, medan visor om ung kärlek som nämnde träd sysslade med björkar (»Björkens visa», »Där björkarna susa»).

Därmed har man väl också snubblat in på sångens tema, som tycks mig vara balansen mellan förälskelsen och vardagen — mellan hettan och tiden — i ett äktenskap. Som jag tolkar den sista raden menar den namnlösa huvudpersonen att båda är lika viktiga, men där finns också plats för andra tolkningar.

Man kan också se låten som en kamp mellan rationalitet och impulsivitet, mellan ordning och kaos, mellan Apollo och Dionysos[1]. Själv måste jag väl bekänna att jag är en ganska utpräglad warren-typ, men med vissa, tämligen kortvariga, anfall av »björkmentalitet». Kanske är det så budskapet i sången ska tolkas?

Fotnoter:

  1. För att låna ett uttryck från Nietzsche. [↩]

I morgon…

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 2

The Ukrainians — Zavtra

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Den första tanken handlade ju i stort sett bara om forntiden, en tid insvept i ett nostalgiskt skimmer. Dagens låt handlar tvärtom om en bister framtid. »Zavtra» betyder, på ukrainska såväl som ryska, »i morgon», och den sats som upprepas ett flertal gånger, och som fastnat i minnet[1] — »zavtra ja bodo pid nebom tjozjim» — kan översättas med »I morgon befinner jag mig under en annan himmel»[2]. Texten handlar om en soldat, som måste lämna sin kära på grund av kriget; andra versen i engelsk översättning lyder så här, enligt texthäftet:

I can hear the voice of Marusya
from the Don river
to the Carpathian mountains
her little face follows me
from the Volga to the Danube
   For our country, for glory,
   for honour, for the truth,
   I must fight
   I must fight

Det märkliga är att låten spelades in till gruppens första skiva, som kom redan 1991, och alltså inte har något med den pågående konflikten att göra. Av naturliga skäl har jag svårt att tänka på det ryska övergreppet utan att tänka på den här låten, och hoppas att det ukrainska folket så småningom kan andas ut under en »annan» himmel, där det inte regnar ryska missiler.

Gruppen, The Ukrainians, består faktiskt av engelsmän — från Leeds av alla ställen — men två av grundarna, Peter Solowka och Roman Remeynes, har ukrainiska rötter. Sångaren, Len Liggins, är dock såvitt jag förstår fullblodsengländare, ehuru med ett intresse för slaviska språk. På deras hemsida kan du hitta mer om denna grupp och deras musik.

Fotnoter:

  1. Fast, om jag ska vara ärlig, råkade b-et i »nebom» bli ett »d» i min skalle. [↩]
  2. Det är så jag hela tiden tänkt mig en svensk översättning, men i den engelska texten i det medföljande texthäftet använder man ordet »foreign», som väl snarast bör översättas med »främmande». [↩]

Slut på gamla tider

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 1

Per Myrberg — Trettiofyran

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Trettiofyran, som jag ser det.

Helgen den 18-19 mars 1961 flyttade vi in i Edhamra i det som då var Jönåkers kommun; eftersom jag bara var tre år minns jag inte särskilt mycket av det. Från och med den 22 september 2022 är allt som återstår av de mer än sextio åren en massa minnen. Kåken är visserligen inte riven, som i Per Myrbergs klassiker, men väl såld.

Trettiofyrans text innehåller mycket av det man känner inför en så omvälvande förändring, även om detaljerna inte riktigt stämmer in; pappa gjorde, mig veterligt, inga hål i väggen och mamma klådde inte heller upp någon vicevärd[1]. Jag tänker då i första hand på den »negativa» sidan av en förändring, det att någonting försvinner. Den »positiva» sidan av en förändring, att något nytt kommer till eller ska inledas, får man söka i andra verk. Det senaste året, eller så, har jag kopplat ihop »Trettiofyran» med mitt barndomshem, och nu kommer jag inte att kunna tänka på den ena utan att också minnas den andra; minnet fungerar tydligen så.

Men Trettiofyran väcker även andra minnen. Det var ett av de allra första musikstycken som jag fastnade för, tillsammans med några av Hep Stars tio-i-topp-hits. Exakt vad det var som tilltalade min förskolemusiksmak minns jag inte, men jag bestämde mig i alla fall för att 34 måste vara ett turtal. Någon gång på mellanstadiet slog det faktiskt in — en klasskamrat hade fått ett roulettespel, och i avsaknad av kunskaper om sannolikhetskalkyl satsade jag alldeles för optimistiskt, och stod ganska raskt inför bankrutt. För att göra slut på spelet snabbt satte jag mina tre återstående marker på 34, och ser man på, det blev vinst och plötsligt var jag på grön kvist igen; med lite mer försiktig förvaltning av min återfådda förmögenhet lyckades jag ganska snart vinna. Och att jag valde min 34:e födelsedag för min disputation var naturligtvis ingen slump.

Per Myrberg gjorde då, på 60-talet, en hel del insjungningar av översättningar av låtar med tydlig doft av både country och blues; jag tänker till exempel på »Skattlösa bergen» och »Stockholmsblues»[2], men han var i främsta rummet skådespelare. Som jag nämnt tidigare såg jag pjäsen »Pariserliv» på gymnasiet, och där hade Per Myrberg en av rollerna. Jag minns inte särskilt mycket av handlingen, mer än att det handlade om en ung och upprorisk teatergrupp som under en av Frankrikes många oroliga stunder skulle sätta upp Offenbachs »Sköna Helena». Det största intrycket på mig gjorde Per Myrberg, vars rollfigur skulle spela Menelaos, när han på ett utomordentligt komiskt sätt sjöng det kända stycket med texten »Jag är Sköna Helena, Sköna Helena […] Jag är Sköna Helena, Sköna Helena … s man», för att sedan på bråkdelar av en sekund förvandla sig till en arg ung man som ifrågasatte i stort sett allting med rollen och pjäsen. En mycket skicklig sångare och skådespelare.

Fotnoter:

  1. En detalj jag alltid grubblat över; om kåken var »vår i alla väder», vad har då en vicevärd med saken att göra? Undrar om Olle Adolphson som skrev den svenska texten har redogjort för sina tankegångar någonstans… [↩]
  2. Med svenska texter av Olle Adolphson och Beppe Wolgers, respektive. [↩]

Ett nyårslöfte

Postat av
Svara

Jag har bestämt mig för att för omväxlings skull avge ett nyårslöfte. Det lyder i all sin enkelhet så här: I år ska jag publicera fler bloggor än jag gjorde förra året. Som alla som klarar av att summera upp till och med noll inser, har jag redan i och med detta korta meddelande infriat mitt löfte.

Men jag har planer på att blogga mer regelbundet, och kanske till och med någon gång skriva något helt kort; tro det den som vill. I korthet ska varje blogga innehålla en referens till en låt och några av de tankar som den väcker hos mig. Jag har under december samlat på låtar och artister som bör vara med i en sådan kavalkad, och räknar med att kunna hålla på i åtminstone två år om jag lyckas hålla takt av en blogga i veckan. Vi får väl se om min lättja eller min skrivklåda vinner den kampen.

De tankar jag tänker mig att fylla bloggorna med kan ha lite olika aspekter. En är att den aktuella låten har en personlig anknytning, framkallar personliga minnen av något slag; den första låten jag tänkte ta upp tillhör definitivt den här kategorin. En annan är att en eller par rader kan användas som ett mantra, en kort fras som man kan grubbla eller filosofera över; jag tar ett förhoppningsvis kort exempel på en sådan fras i blogga nummer två. En tredje typ har vissa likheter med den förra, men jag tänker mig en mer helgjuten text, som kanske skulle kunna liknas vid en liten novell; och, just det, jag har planerat att ta ett typexempel på en sådan som den tredje i den här serien. Slutligen (?) kan det förekomma exempel på bloggor där tankarna kommit först, och låten bara kan ses som en illustration till de tankar jag ger utlopp för. Möjligen kommer jag att publicera en sådan redan som nummer fyra i serien, men eftersom det ämne jag i så fall behandlar är ganska kontroversiellt och »känsligt» måste jag nog fila lite på vissa formuleringar, och förbereda ett stabilt försvar.

De flesta bloggorna kommer naturligtvis att vara kombinationer av alla dessa teman och kanske andra som jag inte kommer på just nu. Planen är att publicera en blogga i veckan; min förra serie, den med schackstudier, publicerades ju fredagar klockan 18:00 varje vecka, och förhoppningsvis kan jag hålla ett sådant tempo även med den här serien. Om du vill veta mer om mina musikaliska (eller, i ärlighetens namn, textmässiga; det är musikpoesi vi pratar om här) preferenser och hur mina tankar går kring dem så är du välkommen att besöka min blogg under de närmaste åren.

Till minnet av Rolf Martens

Postat av
Svara

För ett tag sedan gjordes ett upprop på facebook om minnen av Rolf Martens, en av de mest udda schackbegåvningar som vi haft i det här landet. Jag har inte spelat något parti mot honom, men träffat honom (åtminstone) två gånger, och han har gjort ett bestående intryck — det här är mitt bidrag till hans minne.

Det var en regnig söndag i mars,
och året var 1980.
Jag hade äntligen gjort mitt val,
men det var en fälla jag hade gått i…

Om du inte riktigt känner igen texten till andra versen av Anders F. Rönnbloms antikärnkraftsklassiker »Jag kysste henne våldsamt», så beror det på att för min personliga del var det en annan söndag än den 23:e[1] den månaden som innebar ett traumatiskt minne. Den 16:e hade LASS’ andralag nämligen förlorat sin bortamatch mot Lerums SK, och därmed också degraderats från schackets allsvenska div II västra; och som jag antytt i texten ovan var jag i högsta grad en av de skyldiga — jag hade gått i en öppningsfälla, inte en som förlorade direkt, men som gav mig ett synnerligen svårbemästrat försvar, som jag inte lyckades sköta på ett tillfredsställande sätt[2].

Som ett resultat av detta var det tre ganska molokna LASSare som satt på Göteborgs centralstation någon gång på eftermiddagen den 16:e mars 1980. Vi skulle alla ta oss hem på egen hand, eftersom vi bara hade en bilförare i laget, så några var tvungna att ta tåget. En av oss studerade dock i Göteborg, så han, Micke Carlsson, gjorde oss andra sällskap på en fika innan avresa. Tyvärr är mitt minne ganska grovmaskigt nuförtiden, så jag minns inte vem den tredje i sällskapet var, men gissar att det endera var Dick Pettersson, som jag tror just hade börjat plugga i Uppsala, eller Ove Nilsson, som möjligen just gjort detsamma i Lund.

När vi satt där som bäst och pokulerade kom det fram en man, som sa något i stil med: »Jag hörde att ni pratade om schack och kärnkraft; det är saker som intresserar mig också.» Han gav oss var sitt »informationsblad», och vi bytte säkert några ord, men jag minns inte vad vi pratade om — säkert berättade vi vad våra dystra miner berodde på. Detta var mitt första möte med Rolf Martens.

Jag ska inte säga så mycket om själva »Informationsbladet», som naturligtvis handlade om den kommande kärnkraftsomröstningen, mer än att han ansåg omröstningen vara ett försök att lägga ner kärnkraften, eftersom det enligt honom bara fanns tre nej-alternativ att välja mellan. Från yttranden i bladet kan man också se var han stod politiskt; han ansåg till exempel att SKP och KPML(r) med flera »är förrädarklickar mera skadliga än det mera öppet borgerliga ›vpk›.» Någon mer än jag som får vibbar av en viss scen i »Life of Brian»?

Mitt andra »möte» med Rolf Martens var även det en söndag; om solig eller ej minns jag inte, men eftersom månaden var juli kan man kanske gissa på att den var solig. Platsen var Norrköping, året var 1988, och då antar nog de flesta som var med på den tiden att det handlar om schack-SM; en korrekt gissning, med det lilla tillägget att det handlade om SM-blixten. Av okänd anledning, förmodligen på grund av att jag råkade hamna i en förgrupp där alla utom en var ännu sämre än jag hade jag kvalificerat mig till B-finalen; resultatet i denna är dock inte särskilt uppbyggligt — det får mitt spel i Lerum åtta år tidigare att verka högst presentabelt. Man hade, om jag minns rätt, placerat A- och B-finalerna i samma »hage», så när jag reste mig efter en av mina många kallduschar fick jag se avslutningen på ett parti i A-gruppen; och den ställning jag beskådade var denna:









Martens – Sandström
Vit vid draget

Ponera att du sitter bakom de vita pjäserna i ovanstående ställning, och säg att en snabb blick på klockan visar att du har två tornursstreck kvar av betänketiden[3], vad skulle du göra? Jag kan tänka mig att det finns en del som skulle kunna tänka sig att ge upp — svarts h-bonde ser ju ut att avgöra helt på egen hand. Men Martens hyste uppenbarligen inga sådana planer; han spelade vidare, tvingade Sandström till knepiga beslut, och efter en sandströmsk miss uppstod en jämn ställning, som Martens efter ömsesidiga missar i ruggig tidsnöd till och med lyckades vinna.

Jag var synnerligen imponerad, och som jag vid denna tid var en av två schackkrönikörer på Östgöta Correspondenten, gemenligen kallad Corren — den andre var Pavel Lacko — passade jag på att ta upp Martens mirakulösa räddning i min nästa krönika; det är på så sätt jag med någon trovärdighet kan återge ställningen ovan. Det slumpade sig emellertid så, att detta blev mitt allra sista bidrag i sagda publikation. För att förstå varför måste man veta dels att »avtalet» med Corren innebar att krönikorna, tillsammans med bridgekrönika, korsord och annat kulturellt högstående material samlades i en lördagsbilaga vid namn »Regnbågen», som trycktes i förväg, och därför hade vi en deadline klockan 10:00 på tisdag morgon; och dels bör man åtminstone ha en aning om min tendens att explodera om jag känner mig orättvist behandlad. Under våren hade Corren utan synbar anledning lyft bort vår krönika från sin ordinarie plats några gånger[4], och placerat den på någon undanskymd plats bland nyheter från metropoler som Slaka, Kisa och Rimforsa. Åtminstone en gång hade följande scenario inträffat: måndag kväll strax innan sänggåendet inser jag att det är min tur att leverera en krönika till Corren, kämpar ihop den på några timmar, sover någon timma, cyklar upp till jobbet för att skriva ut den, åker tillbaka ner till Corren för att lämna in den[5], och sedan tillbaka till jobbet igen — och sedan kommer krönikan inte in förrän mitten på veckan därefter. Krönikan med det martenska miraklet publicerades en fredag, sex dagar efter sitt »normala» publiceringsdatum. Det var den s.k. droppen — jag skrev ett ilsket brev till Corren där jag bad dem i relativt vänliga ordalag att dra till kryddrikare breddgrader, och därmed slutade min bana som schackkrönikör[6]. Pavel, som fick läsa mitt missiv innan jag skickade iväg det, påstod att jag endera skulle bli föreslagen som ny chefredaktör eller åtalas för ärekränkning — själv trodde jag väl mer på att det skulle placeras i »runda arkivet», efter att möjligen ha förorsakat ett höjt ögonbryn någonstans. Allt talar för att min gissning låg närmare verkligheten.

Nu borde jag naturligtvis berätta hur Martens lyckades tråckla sig ur denna hopplösa ställning — men min ordblandare är förseglad. Axel Smith håller just nu på att lägga sista handen vid en bok om Martens, och han har lovat att ställningen ovan, och det påföljande miraklet, kommer att figurera på en framträdande plats. För att inte »stjäla hans dunder», som en anglikan skulle uttrycka det, har jag lovat att inte avslöja partifortsättningen innan boken publicerats. Något publiceringsdatum är, såvitt jag förstår, inte fastställt än, men man siktar på någon gång under våren. Jag hoppas mina glimtar av denne enigmatiske person gjort er nyfiken inte bara på mirakelräddningen ovan, utan på denne fascinerande personlighet överhuvudtaget — att rädda hans minne från glömskan är förvisso ett lovvärt initiativ.

Till slut vill jag göra ett försök att beskriva den bild jag har av Martens; en bild som mitt inre kameraöga knäppte i det ögonblick då Ludvig Sandström sträckte fram handen för att ge upp partiet ovan. Tyvärr var teckning mitt allra sämsta skolämne, till och med sämre än musik, så jag kan inte beskriva scenen med annat än ord[7]. Det första som måste påpekas är att alla associationer som det sista stycket i den första avdelningen kan ge upphov till måste bort; om du tack vare Martens’ kommentarer om sina »kamrater» på vänsterkanten tänker dig en misstänksam, mörk figur i slokhatt och slängkappa som springer omkring och kastar bomber och sticker dolkar i ryggen på folk — det finns absolut inget av det i det leende som min inre bild av Martens uppvisar. Leendet har inte heller något spår av skadeglädje; det är en ljus och ren glädje. Jag ser en kämpe med blanka vapen, en forskare, en sökare.

Så vill jag minnas Rolf Martens.

Fotnoter:

  1. Omröstningen om kärnkraften hölls den 23 mars 1980, vilket också var undertiteln till AFRs låt. [↩]
  2. Om det verkligen var en regnig dag minns jag naturligtvis inte, men det känns som om det åtminstone inte kan vara vackert väder en sådan dag — jag minns snarare ett slags »sjätte-november-känsla»… [↩]
  3. Jag minns inte exakt hur tiderna var, men ingen av spelarna hade några oceaner av tid att ösa ur. [↩]
  4. Såvitt jag kan minnas var det inget som enbart drabbade oss; bridgekrönikan råkade ut för samma behandling. [↩]
  5. Det här var alltså innan internet var uppfunnet. Att använda skrivare som jag gjorde var high-tech; skrivmaskin var standardinstrumentet för journalister och krönikörer. [↩]
  6. Det vill säga, den arvoderade delen av den — jag har ju trots allt skrivit en del om schack sedan dess. [↩]
  7. Jag fick en tvåa i teckning i 9:an; jag tolkar det faktum att jag inte fick en etta som att en version av det gamla ordstävet »bättre att tiga och tas för en idiot än att tala och undanröja varje tvivel» har en motsvarighet även inom teckningsämnet. [↩]