Författararkiv: bosjo

De båda fronterna

Postat av
Svara

Den här bloggan borde egentligen hetat »Några tankar, åsikter och kommentarer vid läsningen av Alf Ahlbergs skrift De båda fronterna.» Detta tycks mig för långt och otympligt, till och med för den här bloggen, så därför har jag nöjt mig med att upprepa Ahlbergs titel.

Till en viss punkt kan man säga att boken kan läsas som en fortsättning på Tankelivets frigörelse, som jag skrivit om tidigare; de kommentarer som jag fäller här handlar därför mer om denna punkt och det som befinner sig bortom den — det område där våra åsikter, åtminstone synbarligen, divergerar.

Som framgått av tidigare opus på den här bloggen läser jag gärna böcker av Alf Ahlberg och Hans Larsson. Båda har, tycker jag, en i grunden sund inställning till mänskligheten, vilket inte minst visas i de texter jag tagit upp tidigare. Men det finns ett litet aber, ett »crux» kanske man skulle kunna säga — båda var bekännande kristna; visserligen av den religiösa typ som betecknas »subtil» eller »humanistisk» av dess anhängare, och »dunbolster-» eller »mellanmjölks-» av dess kritiker, men ändå. Bokens förord slutar med några ord som på ett föredömligt sätt preciserar var skiljelinjen går:

Att jag däremot icke skulle önska någon vidgning av klyftan mellan den kristna och den s. k. »profana» humanismen torde framgå av det följande men må här ytterligare understrykas. Det är icke mellan dem som den stora frontlinjen går. Tvärtom måste samarbetet här bli allt fastare. Min invändning mot den »profana» humanismen är icke av praktisk eller moralisk utan av teoretisk natur. Jag anser den logiskt ohållbar och tror därför, att den kommer att vittra sönder, om den icke hämtar sin styrka ur en religiös humanism.[1]

Att jag helt håller med om den första delen har jag redan berättat på ett annat ställe på bloggen, och om man byter plats på den profana och religiösa humanismen så köper jag den andra delen också, rakt av. Jag ska strax ta itu med den ahlbergska argumentationen, innan jag avslutar med att försöka omformulera några litterära visdomsord så att de passar in i »min» filosofi. Först tänkte jag dock göra en längre omväg för att beskriva mitt förhållande till ett antal »ismer» som jag då och då blir pådyvlad, men som jag inte helt passar in i.

Den första, och den lättaste att avfärda, är »Ateism». Att den är lätt att avfärda beror på två saker: dels är det begrepp som en »ateist» förväntas ta avstånd ifrån, dvs »gud», såpass luddigt att det knappast finns två personer som menar samma sak då ordet används, och dels har de saker som en person inte tror på föga effekt på hens handlande. Dessutom härstammar termen från en tid då att vara »ateist» betraktades som ett grovt brott som kunde bestraffas med döden, och ännu i denna dag har ordet en olyckbådande klang, i synnerhet i teokratier i mellanöstern; i skrivande stund dyker det i media upp ännu ett tragiskt exempel på detta.

Ett exempel på problemen med gummiordet »gud» finner man i Wikipedias definitiona av teism: »Teism […] är en filosofisk eller religiös riktning som menar att det finns en transcendent (översinnlig, ej möjlig att uppfatta eller förstå) och personlig (ett väsen/en kraft i sig själv och inte något utspritt) Gud.» Lägg märke till det självmotsägande i definitionen, där »gud» i första ledet klassas som »ej möjlig att […] förstå», men trots detta i det andra ledet tilldelas egenskaper. Att gud inte kan förstås brukar dock inte hindra teister att förklara att man inte »förstått» vad gud är när man försöker förklara vad det är man inte tror på.

Den viktigaste kritiken mot begreppet »ateism» är dock att det är omöjligt att skapa en klass, en rörelse, av vad man inte tror på. Ett vanligt försök att få de debattörer som använder denna term att inse detta är skapa en liknande klass av alla människor som inte tror på tomten, »asantaismen»; förhoppningen är att de ska se likheterna med begreppet »ateism». Tyvärr är min erfarenhet att det inte fungerar särskilt bra, eftersom teister oftast inte ser längre än till (den upplevt implicita) jämförelsen mellan »gud» och »jultomten», och därför tror sig förolämpade. Ett annat sätt att se det bisarra i begreppet skulle kunna vara att påpeka att om »ateism» vore ett giltigt begrepp skulle jag, och alla andra som inte tror att det existerar någon »gud», ha mer gemensamt med Siddhārtha Gautama eller Stalin än med Albert Einstein, som väl snarast kan beskrivas som deist eller panteist, för att nu ta ett drastiskt exempel. Det anförda exemplen hoppas jag förklarar varför jag anser begreppet »ateism» vara abderitiskt[2].

Jag är också skeptisk till ordet »skepticism». Det lider naturligtvis av ett problem liknande det som jag redan avhandlat, nämligen att det är nästan lika svårt att samla en rörelse kring att man är skeptisk till något som att man inte tror på något. Men det finns en aspekt som jag tycker är ännu värre; för personer med åtminstone en rudimentär orientering i filosofins historia så innebär »skepticism» en filosofisk lära, förknippad med till exempel Pyrrhon och Sextus Empiricus, som hävdar att vi inte kan veta någonting med säkerhet. Det påståendet är ju visserligen förmodligen korrekt, och man ska inte underskatta Sextus Empiricus’ betydelse för senare filosofer och skribenter, men ganska improduktivt så länge man inte diskuterar den positiva delen, hur man kan veta något. Framför allt kan denna typ av skepticism leda till relativism, en »-ism» som å ena sidan har en del som talar för sig, men å andra sidan i sina mer bisarra former kan få allvarliga konsekvenser.

För att i någon mån mildra dessa problem har någon infört termen »vetenskaplig skepticism». Men jag kan inte låta bli att tycka att det finns en anstrykning av tautologi här; i begreppet »vetenskaplig» finns redan tvivlet inbyggt som en viktig komponent, och jag kan inte se att man vinner särskilt mycket på att framhäva just den skeptiska aspekten på de kunskapsskapande aspekternas bekostnad. Ett annat sätt att säga ungefär samma sak är »Popper är visserligen en viktig kunskapsteoretiker, men inte den ende».

Slutligen några ord om »humanism», den »ism» av de tre uppräknade som är svårast att värja sig mot. Däri ligger dock ett av problemen: begreppet har en så pass positiv konnotation att i princip alla vill kalla sig humanister; det finns en »marxistisk humanism», Putin kallar sig humanist[3], och detsamma gör påven[4]. Med andra ord, »humanism» lider av samma åkomma som till exempel »demokrati», »kultur» och »miljö» — det täcker numera så mycket, och har så många betydelser, att det har förlorat mycket av sin precision.

Dessutom finns det inbyggt i själva begreppet en rasdiskriminering där jag ställer mig tveksam till åtminstone ett par aspekter. En av dem är hur man motiverar att den mänskliga rasen ska ha en särställning, en annan frågan om det över huvud är motiverat. Det första spörsmålet brukar besvaras endera med en referens till ett gudomligt ursprung eller till något slags profan version av »skapelsens krona»; jag tycker ingendera är särskilt övertygande, och i synnerhet ett studium av mänsklighetens politiska, ekonomiska och religiösa ledare genom historien borde få vem som helst att grubbla över korrektheten i den andra aspekten[5]. Därmed naturligtvis inte sagt att jag tror att babianer, delfiner eller gräshoppor skulle kunna sköta vare sig politik eller ekonomi på ett mer kompetent sätt; bara att de representanter för mänskligheten som det här handlar om inte alltid kämpat för det gemensamma bästa.

För att undvika missförstånd är det säkrast att understryka att mina åsikter i stora drag överensstämmer med de ateister, skeptiker och humanister vanligen har, vilket förhoppningsvis är uppenbart för den som följt den här bloggen ett tag. De synpunkter jag gett uttryck för ovan ska ses som kritik av olika etiketter som jag tycker inte helt motsvarar sina respektive innehåll, inte av själva innehållet.

Så över till en kritik av Ahlbergs argumentation för en kristen humanism. Redan hans argument mot nazismen och kommunismen, som han genomför med stor konsekvens och vältalighet, kan utan större modifikationer användas mot kristendomen eller vilken religion som helst — Ahlberg skriver till och med på ett ställe, efter att strax innan förklarat att nazismen och kommunismen kan betraktas som primitiva religioner, »[m]en icke nog därmed: kommunismen och nazismen äro icke blott religioner utan även kyrkor.» Denna anklagelse är ingalunda ny eller originell — Bertrand Russell framför den till exempel i sitt verk »Västerlandets filosofi», som översattes till svenska av just Ahlberg — men Ahlberg tycks omedveten om att liknelsen också svärtar ner begreppen »religion» och »kyrka». Från min synvinkel, och gissningsvis många andras, finns det ett utopiskt drag i både kommunismen och kristendomen där allt ska bli så fantastiskt bra i en avlägsen framtid, men i båda religionerna så har de personer eller grupper som försökt sig på att bygga ett samhälle baserat på deras respektive principer misslyckats kapitalt[6]. Ahlberg gör ett bra jobb då han letat fram diverse bisarra utsagor av kommunistiska ledare och ideologer; han påtalar också de brott mot mänskligheten som begåtts i kommunismens namn, men hoppar helt över den ideologiska utopi som ligger till grund för den. När han pratar om kristendomen, däremot, gör han tvärtom — han pratar nästan uteslutande om utopin, citerar bara de kristna ideologer som haft någorlunda vettiga saker att säga, och viftar snabbt bort de brott mot mänskligheten som begåtts i kristendomens namn. Att utsätta kristendomen för samma nedgörande kritik som Ahlberg består kommunismen är inte särskilt svårt, till viss del därför att kristendomen har funnits till under snart två årtusenden och dess anhängare har alltså haft avsevärt längre tid på sig att begå dumheter.

Ett annat exempel på Ahlbergs tvivelaktiga argumentation hittar man i kapitlet »den aktuella religionsdebatten», där han kommenterar en då aktuell bok, »Kristendomen mot — för» i vilken två debattörer, Stellan Arvidson och Torsten Bohlin, diskuterar kristendom[7]. Den boken, och Ahlbergs, publicerades 1947, alltså några år innan Hedenius’ »Tro och vetande», och det är väl inte otroligt att Hedenius påverkats av de båda böckerna; en av de tre punkter Hedenius slår fast för att det ska kunna gå att överhuvudtaget diskutera religion, det språkteoretiska postulatet, vänder sig just mot den gambit som Ahlberg använder i början på sitt argument:

Något schematiskt kan man säga, att vetenskapens grundvärde är »det sanna», moralens »det goda», konstens »det sköna» och religionens »det heliga». De uttryck, som dessa värden fått i det mänskliga kulturlivet, har varit skiftande och föränderliga, högre eller lägre. Men intet av dem kan återföras på något av de andra. Det främsta kardinalfelet i så mycken religionskritik förefaller mig vara, att den saknar blick för detta. Religionens egna förespråkare har delvis själva skulden därtill, emedan de alltför mycket haft en tendens att intellektualisera religionen och därmed gett stöd åt den föreställningen, att den är ett system av begrepp. Varje upplevelse måste ju uttryckas i ord, och orden fattas lätt som begrepp. Men man får icke glömma, att religionen alltid, där den varit stark och levande, varit medveten om de intellektuella formlernas begränsning. Därför är mystiken, som städse erinrar om de intellektuella formlernas begränsning, ett ofrånkomligt element i all religion.

I all enskildhet är detta argument en smula irriterande, men tyvärr inte ovanligt[8]. Men betraktad tillsammans med en ironisk gliring några sidor senare blir ovanstående stycke en argumentationslogisk vurpa av ansenliga mått, och det är förvånande att en så driven debattör som Ahlberg begår den. Först citerar han Arvidson — »Vi har förmodligen årmillioner på oss att förebereda [sic] oss för den stund, då solen inte längre förmår avge tillräcklig energi för att uppehålla livet på jorden»[9] –, ägnar sedan tiotalet rader åt att ironisera över ordet »vi», för att sedan konkludera att »[d]et ›vi›, som Arvidson hela tiden pratar om är som sagt bara en abstraktion utan konkret realitet». Med andra ord tycks Ahlberg anse att religionen har en »konkret realitet», trots att man inte kan använda några begrepp för att beskriva den, medan ett begrepp som »mänskligheten» saknar denna konkreta realitet. Jag har en avvikande åsikt.

För att avsluta den här bloggan på ett lite mer försonligt sätt tänkte jag göra ett försök att beskriva min egen »livsfilosofi», eller vad det nu ska kallas för. Ahlberg ger i det följande citatet en utmärkt grund att bygga vidare på:

På nyss anförda ställe i Goethes roman [Wilhelm Meisters Wanderjahre, bok 2, kapitel 1] skildras, hur Wilhelm inviges i ett slags religiöst ordenssällskap. Han får denna fråga: »Varpå kommer allt an, om människan skall kunna utveckla sig till en hel människa» (damit der Mensch nach allen Seiten zu ein Mensch sei). Svaret är ett enda ord: Vördnad. Endast i vördnad blir människan människa. Och i det följande utvecklas det, att denna vördnad måste vara av trefaldigt slag: vördnaden för något över oss, för »en Gud däruppe», vördnaden för något nedanför oss, för »jorden, som ger oss föda och mångfaldig glädje men ock mycket och oproportionerligt lidande», och vördnaden för våra likar, medmänniskorna. Alla dessa tre former av vördnad hör oskiljaktigt samman i den högsta religionen, som enligt Goethe fått sitt symboliska uttryck i de tre trosartiklarna.

Rent allmänt kan sägas att ordet »vördnad» nog passerat sitt »bäst-före-datum»; det har, i alla fall för mig, en oönskad klang av passiv, kritiklös dyrkan. Jag kommer i stället att använda ordet »respekt», men är fullt medveten om att det är ett ord som är i ett långt framskridet stadium av fermentering. Tänk »aktiv, kritisk vördnad», och du hamnar i alla fall inte helt fel.

Vad beträffar de tre punkterna har jag efter moget övervägande utökat dem till fem, även om det kanske hade varit mer precist att slå ihop två av dem, punkterna tre och fem nedan. Att jag valt att separera dem är för att i högre grad behålla korrespondensen med Goethes tre punkter ovan.

  • Jag har respekt för verkligheten, såsom den visar sig i såväl det stora (universum) som det lilla (elementarpartiklarna), liksom i alla komplexa mellanformer. Jag inser att vår kunskap är ett styckverk, och att det med största sannolikhet alltid kommer att förbli så.
  • Jag har respekt för den kunskapsmassa som genererats av mänskligheten genom otaliga årtusenden, och jag inser att jag aldrig kommer att kunna tillgodogöra mig mer än en liten bråkdel av den.
  • Jag har respekt för vår hemvist, planeten jorden, och inser att dess resurser inte är oändliga.
  • Jag har respekt för mina medmänniskor, undantaget de som med sina gärningar förverkat den, till exempel Breivik, Fritzl och Dutroux, för att nu nämna några av de mest kända i en beklämmande stor samling.
  • Jag har respekt för såväl växt- som djurliv, och inser att människor hör till samma familj som minsta kräk i kärr och syra.

Jag inser naturligtvis att ovanstående punkter inte utgör något fullständigt system, och att de skapar minst lika många frågetecken som de eventuellt rätar ut; i synnerhet bör den som implementerar en livsfilosofi efter ovanstående schema fundera en hel del på gränser för respektive respekt — i den fjärde punkten har jag antytt att min respekt för enskilda exemplar av mänskligheten kan variera ganska rejält. Den som till äventyrs önkar veta mer om mina åsikter i olika frågor inbjuder jag att botanisera i bloggens olika inlägg.

Fotnoter:

  1. Här, liksom i senare citat, är kursiveringen Ahlbergs. [↩]
  2. Detta ord, och dess ursprung, avser jag att skriva mer om »under våren». [↩]
  3. Jag har inte återfunnit just det citat jag tänker på, men på WikiQuote hittar man till exempel »a new country has emerged with new humanist and ideological principles at the foundation of its existence». [↩]
  4. Jag noterar med viss förstämning att den oseriösa föreningen »Humanism och kunskap», vars syfte är att motarbeta humanism och sprida så mycket disinformation som möjligt, för närvarande kommer upp som länk nummer fem när man söker efter ”humanism” med bing, medan den seriösa föreningen »Humanisterna» först dyker upp på nionde plats. Skärpning, bing! [↩]
  5. I mina mest cyniska stunder håller jag med Loudon Wainwright III (eller »Lv3», som vi som gjorde lumpen i Norrtälje kallar honom), då han i sista versen i Hard day on the planet menar att det kanske inte vore helt fel med »some explosions to close up the shop». [↩]
  6. Jag bortser här från nazismen, som såvitt jag förstår inte kan anses ha några som helst förmildrande omständigheter att anföra. [↩]
  7. Sagda bok saknas för tillfället i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek, varför jag inte är helt säker på dess exakta titel. Ahlberg tilldelar kristendomen ett genitiv-s i sin fotnot, och på nätet har jag hittat andra stavningar (och interpunktioner), till exempel en med prefixet »e-» lagt till ordet »mot». Den stavning jag valt används av Libris. [↩]
  8. Det begrepp som oftast förklaras stå över alla försök till definition är naturligtvis »gud», vilket vanligen inte hindrar att det används på ett påfallande begreppsligt sätt, som i påståenden av typen »Gud skapade människan till sin avbild». Ahlberg är här på intet sätt annorlunda än andra religiösa debattörer. [↩]
  9. Citerat ur Ahlbergs bok; det är inte klart för mig om den ovanliga formen »förebereda», som dock är omnämnd i SAOB, är ett misstag eller ej. [↩]

Om nöjen och plagiat

Postat av
Svara

Det händer ibland att jag lämnar lägenhetens kaotiska djungel och går på stadens gator som en vanlig man. Vid dessa tillfällen är jag i det närmaste okontaktbar, eftersom jag nästan alltid lyssnar på poddradio — det kan vara poddar med vetenskapligt, kulturellt eller filosofiskt innehåll, som Filosofiska rummet i P1, In our time från BBC, Science Weekly från The Guardian eller Philosophy Bites; eller poddar med historier med och om musiker, som Otis Gibbs’ Thanks for giving a damn och den svenska Jag spelar för livet[1].

Men den podd som jag lyssnar först på, så fort ett nytt avsnitt dykt upp, är Radio Houdi, med trollkonstnären och underhållaren John Houdi och hans »bisittare», datakonsulten och religionsdebattören Anders Hesselbom. Ibland undrar jag varför — vad beträffar musik och film har vi så gott som diametralt motsatta åsikter[2] — men jag tror att hemligheten med att podden går hem hos mig, och uppenbarligen många andra, är dess inkluderande samtalsform. När man lyssnar på, till exempel, Filosofiska rummet, så är uppdelningen mellan uppträdande och publik tydlig, men när John och Anders diskuterar saker och ting känns det som man är deltagare i en sen och uppsluppen diskussion vänner emellan på en pub eller i en studentkorridor. Fortsätt så, grabbar![3]

Det i skrivande stund[4] senaste avsnittet, det 159:e i ordningen, är ett prima exempel på deras stil; det kan till och med vara deras bästa hittills. Bara det faktum att de gjort 159 program, och fortfarande lyckas behålla en friskhet som inte tillåtits förfalla till slentrian är ju synnerligen beundransvärt. Huvudtemat i detta program är »Moralpanik», och det är visserligen ett viktigt och intressant ämne, men jag känner mig inte redo att tackla det på ett konstruktivt sätt — än. Men när jag lyckats kombinera mina gamla idéer om »linjalen/mätstickan» — som jag formulerade en gång för länge sedan efter att ha läst de två monumentala verken Bronshästarna, av Sven Fagerberg, och Zen och konsten att sköta en motorcykel — med Hans Larssons konvergensfilosofi så lovar jag att återkomma i frågan.

I programmet omtalas också någon som heter Frans, något om »rätt låt» och som vanligt har de några vänliga ord om personer som just gått bort. Jag missade en del detaljer där eftersom som jag just klev på bussen, valde dagens yoghurt-smak eller vad som nu störde mig; men eftersom de i tidigare program påpekat att hyllningar med fördel riktas till levande personer, hellre än döda, så antar jag att det var den här låten de tänkte på…

Men John och Anders diskuterar i det senaste programmet, som i många andra program, också det ständigt aktuella fenomenet »Show business». Det slumpar sig så att jag under den gångna helgen vid inte mindre än två tillfällen suttit som klistrad vid datorn för att betitta nästan två timmar långa underhållningsprogram[5], och båda dessa program inte bara demonstrerade hur underhållning kunde se ut i slutet av 50-talet och början av 60-talet, utan delar av programmen visade också upp några av »show business» mörka sidor. Inget är nytt under solen, alltså.

De två programmen jag tittade på var båda av knäppuppgänget, först Funny Boy[6], som spelades 1958-59, och sändes i svensk TV 1961, och sedan Dax igen[7], som hade premiär i mitten av december 1962, och visades på TV i oktober 1964. För att förstå mitt intresse för dessa båda produktioner får man gå tillbaka till min studenttid — för att försöka göra en lång historia kort, så vaknade jag min första natt i studentkorridor klockan 02:30 av en röst som hävdade att han var Bobby Brown och att »dom» sa att han var den sötaste grabben i stan. Av detta insåg jag raskt att det var nödvändigt att anlägga moteld, och min första åtgärd morgonen därpå var att införhandla den biffigaste stereoanläggning som min bankbok ansåg sig kunna överleva.

»Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?» – Martin Ljung i en av sina paradroller. Bilden snippad från Öppet arkiv. (Tyvärr visade sig enrummaren svårsnippad.)

De följande veckorna spelade jag in ett flertal band med skivor som jag lånade av kamrater från när och fjärran, och under några månader hade jag ca 15 band, varav omkring 10 (nummer 4 till 13½, ungefär) bestod av en kopia av »jättebumet» med inspelningar från hela knäppupp-perioden. Som lätt inses blev jag under den närmaste tiden, innan jag hann skaffa mig en egen skivsamling, mer eller mindre marinerad i den knäppuppska ljudsoppan. Det fanns dock många tillfällen då ljudet inte räckte till för att förmedla allt som hände på scenen, och just Funny Boy hade särskilt många sådana ställen, som till exempel när man hör en skräll, och sedan Martin Ljungs röst som frågar vad publiken tycker om hans »nya enrummare» — där saknar man verkligen en bild. Att nu äntligen, efter alla dessa år, få se[8] sketcherna från två av föreställningarna ger dem utan tvekan en helt ny dimension.

I Funny Boy är själva ramberättelsen just att Povels rollfigur Jonathan Blake, även känd som Funny Boy, är trött på »reklamprostitution» — han har nämligen som uppgift att göra reklam för »Farmors aptitbitar» (»Inga ben! Inga skinn! Ingenting! MMM! AAH! MMM! AAH! Farmors aptitbitar!») — och när vi kommer in i handlingen håller han på att göra uppror. Så här skriver Povel själv om inledningen i det häfte som följer med Knäppupplevelserna:

Tempo, tempo!!! Numret följer lätt överdrivet en mall som varit förebilden för en omätbar bråte amerikanska TV-shower. Reklaminslagen om aptitbitarna var avsedda som parodi, men låter egentligen alldeles genuina; det hjälpte inte hur man tog i!

Det är väl inte utan att man misstänker att Povel varit före sin tid; TV-tittande var ingen självklarhet i Sverige 1958, och följdaktligen bör svenska folket inte hunnit utsättas för något större antal amerikanska TV-shower, åtminstone inte via TV-mediet. Samtidigt har, inbillar jag mig, situationen inte förändrats på något radikalt sätt — TV-reklam år 2016 är ungefär lika töntig som år 1958, och även om den naturligtvis förändrats i takt med att vår kultur gjort det så finns det en kärna kvar från Farmors aptitbitar som vi lätt känner igen.

Det är också värt att påpeka att Povel i reklamen funnit ännu ett område där en version av Poes lag är användbar — »Utan en övertydlig humormarkör är det omöjligt att skapa en parodi på reklam som inte tas på allvar av någon» skulle man kanske formulera den varianten. Ett tredje ämne på förslag är »politik», så det börjar bli dags att formulera en »generaliserad Poes lag»:

Utan en övertydlig humormarkör är det omöjligt att skapa en parodi på en verklighetförvrängande aktivitet som inte tas på allvar av någon.

Nåväl, efter ett fåfängt försök att fly bakåt i tiden, där han stöter på diverse figurer som införlivats i den svenska humortraditionen, som Svarta Malin och Fingal Olsson, så återbördas han till kreatursmarknaden i Humbleberry-piggypeg och ett mot förmodan lyckligt slut. Och showen måste väl fortsätta, antar jag.

Povel och »nöjeshydrorna» Flickery Flies (fr v Oskar Rundqvist, Tosse Bark, Allan Johansson, och Brita Borg). Bilden snippad från Öppet arkiv.

Dax igen innehåller en visa som verkligen inte tillhör baron Ramels yppersta, men som i sammanhanget är så pass intressant att jag försökt transkribera texten som sjungs av Povel Ramel (brun text) och Flickery Flies (grön text). Det var mycket knepigare än jag trodde, dels därför att de ibland sjunger i munnen på varandra, och dels därför att Flickery Flies’ partier ibland blir extra svårtydda på grund av att de befinner sig en bit från närmsta mikrofon. Men, trots alla besvärligheter, så här på ett ungefär, lyder texten till »The Nöjesliv Blues», som börjar ungefär 40 minuter och 40 sekunder in i klippet på Öppet arkiv:

Har du lagt märke till hur som de skocka sig
dessa små fällor som blänka och locka dig
överallt? Nöjen…!

Det är en farsot som ökar och sprider sig
människorna skrattar och våndas och vrider sig
tusenfalt. Nöjen…!

Denna hydras muntra strupgrepp
kan leda till en djup depression.

Söner och mödrar och döttrar och fäder
sig roar och gläder i byar och städer
runt land och fält. Nöjen…!

Den glamour girl som benämns moder Svea
i världskonkurrensen åtminstone trea
när kampen gällt — Nöjen…!

Hon döljer inunder kjortelfållen
en sönderunderhållen nation.

Nu ska du roa dig, gå på en bio
gå dit klockan sju och sitt kvar klockan nio
ja, om och om. Nej-nej-nej Nöjen…!

Spartacus, Skilsmässa på italienska
tant Fedra, En nolla för mycket, på svenska
Nils Holgersson Nej-nej-nej Nöjen…!

Önskar du ännu fler idéer
så finns ju matinéer därtill.
Tack för upplysningen!

Se Älskarinnan,
Ben Hur dessförinnan
modisten och kvinnan
och Chans

Jag vill bestämma min takt!
Står i dagens annons!
Jag vill liksom själv få planera min jakt…
Se dagens annons!
… av nöjen, lite då och då, och då och då,
när andan faller på.
Står i dagens annons!
När jag får lust och jag får råd
inte precis som ett stackars sjukt litet hetsat villebråd.
Står i dagens annons!
Se dagens annons!
Står i dagens annons!
Skaffa dagens annons!

Jag vill bestämma min takt!
Finns affischer på stan!
Inte falla uti farstun för den slags makt…
Finns affischer på stan!
… som affischer på stan presterar
pelarna runt lockande kring varje torg
och varje plan…
Finns affischer på stan!
… med stora braskande, skrikande överord, överallt —
stora B:n, stora R, stora A!
Finns affischer på stan!
Läs affischer på stan!

Men om du tänker efter
är det helt otroligt
att någon enda gång
du skulle finna något roligt?
Nöjen…!

Visst, visst, visst, visst
Det roar mig att ligga på en strand
om det är riktigt varmt och soligt
Du tror fel om du tror att jag är en surpuppa
pudupudupuppudupuppa
promenad är kul
lemonad är kul
kratta blad är kul

Kratta blad!?
Men när du slutat kratta
kan du inte fatta
att det existerar ting åt vilka man kan skratta?
Nöjen…!

Du menar buskomik, snuskomik
kall-tårta-under-blus-komik
Nej en rolig pjäs eller en riktigt skojig platta
Vill du aldrig släppa gäcken lös?
Nej, min gäck vill inte tvångsförströs
En revypremiär?
Nej!
Deckarmysterier?
Nej!
Läser du serier?
Nej!
Då vet jag vad du gör, du ser på TV
Nej, tack! TV! Nej, tack! TV!
Dom andra sitter där TV! och glor TV!
Jag sitter TV! breve
Jag vill förinta TV!
familjen Flinta.

Det gäller nöjen.
Det gäller nöjen.
Det gäller nöjen, nöjen, nöjen, nöjen
TV, radio, TV, radio, TV, radio

Program ett, program två, program tre, program skval
och flinkt jag sticker ut i min bil flera mil
men uti samma stund så kommer Hammarlund
och säger man ska ha lilla säkerhetsbältet på sig.

Nöjen, nöjen, nöjen, nöjen
TV, radio, bio, teater
TV, radio, bio, teater

För mycket, för mycket, för mycket, för mycket
skvalpiano och klink, klink, klink
ljusreklam och bling, bling, bling

Det gäller nöjen.
Det gäller nöjen.
Det gäller nöjen, nöjen, nöjen, nöjen
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu!
Jag vill inte roa mig nu!
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu!
Vill hoppa av, det blir min grav
Stackars pappa hänger uti garderoben,
och jag ville liksom hänga där själv.
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu!
Hjälp Perry Mason, hjälp mig!
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu!
Var är Försvarsadvokaterna?
Roa dig! Nej!
Roa dig! Ouh!
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu!

Hjälp mig nu, hjälp mig nu, hjälp mig — nu!
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu!
Hjälp, hjälp, hjälp, hjälp!
Roa dig! Aah!
Roa dig! Nej!
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig!

Ingenting hjälper mot skräckkarusellen
folk sitter fast i de glittrande fällorna
tusenfalt. Nej-nej-nej Nöjen…!

Det är en farsot som ökar och sprider sig
människorna roas och skrattar och vrider sig
överallt. Nöjen…!

Ännu ett offer föll för trollen
en sönderunderhållen person

Inget hjälper
Nej, ingenting hjälper
Nej, ingenting hjälper mot
Nöjen…!

Några ord om transkriberingen: jag har placerat några diskreta länkar här och var i texten för att hjälpa dem som, liksom jag, hunnit förtränga det tidiga sextiotalets nöjesvärld. Ben-Hur, familjen Flinta och Perry Mason har väl tagit sig in i allmänbildningen, men den i garderoben hängande pappan verkar ganska vilsekommen tills man bekantat sig med referensen[9]. Hammarlunds bilradio minns säkerligen alla som var med på 60-talet, men jag vet inte om jag skulle klassificera det programmet som nöje. De filmer som räknas upp är i regel så välkända att de igenkänns av de flesta filmälskare[10].

Det finns dock ett ställe, och möjligen ett till, som gäckar mig. Det mest uppenbara är »modisten och kvinnan», där jag trots ett flertal lyssningar inte kan få grepp om vad flickeriflugorna sjunger, utan bara har dragit till med något som inte låter helt orimligt. Eftersom i stort sett alla ord runt omkring hänvisar till en film antar jag att även denna rad ska göra det, men trots att jag gått genom hela Göteborgs biorepertoar år 1962 så har jag inte funnit någon film som jag tycker passar in. »Dino — ligisten» är ett förslag jag fått, och den som textsatt arkiv-klippet har dragit till med ”och Ligisten och liginnan”, vilket uttryck, enligt min uppfattning, har tre saker som talar emot det: (1) det innehåller avsevärt fler stavelser än FF uttalar; (2) det finns mig, och Google, veterligt ingen film som heter så; och (3) ordet »liginna» är också okänt för mig, Google och gissningsvis resten av världen. Jag skulle möjligen kunna köpa ”Ligisten och kvinnan”, där »ligisten» syftade på Dino och kvinnan på — någon. Förslag på alternativa tolkningar emottages tacksamt!

Det eventuella andra stället är det där FF frågar om Povel inte vill »släppa gäcken lös»; detta uttryck känns ganska främmande idag, och kändes förmodligen ganska främmande även då, vilket skulle kunna tyda på att det fanns en då aktuell film, pjäs, revy eller något annat som använde just det uttrycket — frenetiska[11] googlingar har dock inte lyckats hitta något.

Men åter till Povels text; den del som går att uppfatta[12]. Är det bara jag som studsar till när Povel Ramel, som under dryga halvseklet mer eller mindre personifierade det svenska nöjesetablissemanget, sjunger om skräckkaruseller, glittrande fällor och tvångsförströelser, och utnämner Sverige och svenskarna till en »sönderunderhållen nation»? Det tål att tänka på att detta skrevs redan hösten 1962, då TV-mediet knappt hade kommit igång och bara sände ett par timmar per dygn i en svartvit kanal, och det musikintresse som ungdomsmusiken skapat fortfarande kunde avfärdas som en »fluga», trots att Radio Nord just tvingat Sveriges Radio att (tämligen motvilligt) skapa en kanal, P3, som spelade annat än klassisk musik. Om vi lägger därtill dels den växande hemkonsumtionen av visuellt material, först i form av video och senare som DVD, bluray och streaming via internätet, och dels sport- och fritidssektorns utveckling från sport till underhållning, så undrar man hur Povel Ramel skulle uttryckt sig om han skrivit visan idag; i revyn Knäpp igen 1992 gav han i alla fall en kort kommentar till nöjeslivets internationalisering i »Holken i Holland» där han sjunger några verser av »Tjo vad det var livat» på pseudo-holländska, och sedan förklarar sitt agerande med att texten numera ägs av det holländska bolaget Phillips…

Jag vill inte teoretisera sönder mäster Ramels knäppupperier, något som jag för övrigt har föga kompetens att göra — gå till Öppet arkiv, beskåda underhållning à la tidigt 60-tal i form av Funny Boy och Dax igen och gör era egna jämförelser med dagens nöjesutbud. Men jag kan inte låta bli att påpeka att en TV-uppsättning inte fångar allt som hörde till en äkta knäppuppföreställning; Povel, och till viss del hans vapenbröder i knäppuppandan, som till exempel Martin Ljung och Yngve Gamlin, försåg varje Knäppupp med egendomliga infall som inte bidrog till själva föreställningen, men som skulle göra publiken osäker på vad som skulle hända härnäst — inledningen på Dax igen är en sådan mystifikation, där »Frönums teatercirkel» upplyste publiken om att de minsann hade hyrt scenen till klockan sju för att repetera »krönikespelet Marskens dotter». En annat infall får Povel själv berätta om:

Av direkta Knäppupp-knorrar i samband med Dax igen kan jag just nu bara erinra mig vår »nattvakt», som anlände när föreställningen väl satt igång. Med hjälp av en stege klättrade han upp till en nisch i väggen högt upp vid sidan av scenen, där vi inrett ett litet »rum» åt honom med säng och allt. Han klädde av sig och kröp ned i sängen, låg och läste ett tag, för att sedan släcka och sova hela föreställningen igenom fram till finalen, då hans väckarklocka ringde och han klädde på sig för att gå ut och nattvakta. På vissa ställen i showen skulle han vakna och känna sig störd, dunka i väggen och så vidare. Men det hände att han somnade på allvar och inte ens vaknade av väckarklockan. Jag har glömt vad mannen hette som spelade den kufiska rollen varje kväll, men jag minns att han förklarade sig mycket nöjd med uppgiften och allvarligt funderade på att verkligen bli nattvakt på riktigt!

Jag tror att dessa smålustifikationer tillförde det där lilla extra som gjorde knäppuppepoken till en av höjdpunkterna i den svenska humorhistorien — »det är de små, små detaljerna som gör’et», som en visman en gång uttryckte det…

En annan aspekt av show business som Radio Houdi tar upp är plagiering; i ett flertal avsnitt har man presenterat en »Veckans låtstöld», och inbjudit lyssnare att komma med bidrag — jag ska strax dra mitt strå till stacken. Men innan jag tar upp det mest uppenbara fall jag känner till så tänkte jag försöka analysera och problematisera begreppet lite. Rent allmänt så ansluter jag mig till de tankar som framförs i två texter som jag råkade hitta när jag googlade efter Bertram Fnykström, dels en av Johanna Broman Åkesson och dels en av den allestädes närvarande faktoidjägaren Peter Olausson. I korta drag: »lånet» måste tillföra något, ha ett element av originalitet — annars är det plagiat.

En i mina öron ganska oskyldig form av »plagiat» är allusioner, eller med ett litteraturvetenskapligt uttryck, intertextuella referenser. De som läst mina bloggtexter, och har ungefär samma referensramar som jag, har förhoppningsvis upptäckt en hel del små allusioner insprängda här och var. Just i den här texten har det råkat bli ovanligt många; jag räknade till en sex-sju stycken just för tillfället, från den förhoppningsvis uppenbara fantomenreferensen i första raden till den nästan osynliga (?) referensen till Karl Gerhards visa »Efter alla dessa år», som han sjöng i en av de revyer han och knäppupp-gänget satte upp tillsammans. Just osynligheten hos en referens av det mer obskyra slaget är en klar fördel — om det är alltför uppenbart att författaren alluderar på något som läsaren inte känner till får den senare lätt en känsla av att vara utestängd; till exempel kan »sport- och fritidssektorn» och bisatsen om de dansande och glänsande stjärnorna i en fotnot förmodligen inte uppskattas av personer obekanta med Anders F Rönnbloms texter.

Samma teknik kan naturligtvis användas i musiken; för att bara ta ett exempel, som dessutom illustrerar det allmänna problemet med plagiat inom musiken — Paul Simons American Tune är baserad på en låt skriven av Tom Glazer i The Weavers, men han »lånade» den, direkt eller indirekt, från Bach som i sin tur varierade ett tema från Hans Hassler, som, gissar skribenten i länken ovan, antagligen hört det i en bayersk folksång. Såvitt jag förstår, även om jag för tillfället är för lat för att försöka belägga det, var det Simons avsikt att melodin skulle kännas igen, men om han tänkte på Weavers’ (eller Peter, Paul and Marys) eller Bachs version, eller möjligen båda, låter jag vara osagt.

Ett lite knepigare fall att bedöma är då allusionisten inte är medveten om att hen lånat material från någon annan. Här har jag inget direkt exempel från musikvärlden, men är övertygad om att det finns gott om dem; mina två exempel är därför hämtade från litteraturen. För några somrar sedan berättade en av mina systersöner handlingen i Stephen Kings roman The Running Man som han just höll på att läsa. Jag kände omedelbart igen den från en novell av Robert Sheckley som jag läst i min ungdom; The prize of peril — jag tror den hette Milliondollarspelet eller något sådant på svenska; den tyska titeln är i alla fall Das Millionenspiel. En snabb googling hittade denna länk, där det påstås att King läst mycket av Sheckley, men inte minns just den novellen. Det kan visserligen förefalla egendomligt — det är verkligen en magnifik novell; om inte annat bevisas det av att jag, trots ett mångomvittnat uselt minne, råkade komma ihåg just den novellen — men det är ju svårt att bevisa att King bluffar.

Om det exemplet inte känns helt vattentätt, så har jag ett annat som i alla fall övertygar mig. Jag skrev en gång för många år sedan en liten dikt, som räknade upp några saker jag tyckt och trott i ungdomen, gjorde nytt stycke och avslutade med orden »tycker så inte längre»[13]. Problemet är att den raden inte är min: den är »lånad», bokstav för bokstav, från dikten En verklighet (drömd) av Gunnar Ekelöf, men jag svär vid Richters Schackkavalkader att jag inte gjort det medvetet. Nu är lånet i det här fallet så obetydligt att jag nog skulle ha kunnat överleva en plagiatanklagelse med hänvisning till »intertextuella referenser»; men min poäng är att jag inte var medveten om »lånet» då jag skrev dikten — det upptäckte jag först någon månad senare när jag bläddrade i Ekelöfs samlade dikter.

En tredje klass av problem som kan uppstå vid »plagiering», i en lite vidare mening, är då kopian blir mer känd än originalet. På Johanna Broman Åkessons redan omtalade blogg hittade jag en intressant artikel om Fia Jansson — ni vet, hon som bor uppå Söder och har två vindögda bröder. Musiken var uppenbarligen ett lån från en eldig spansk dans vid namn La Cachucha, som bland annat Selma Lagerlöf använde i Gösta Berlings saga för att få läsaren att associera till något sydländskt och exotiskt; när man ville dramatisera Berling i mitten av 30-talet så hade dock den sydländska elden falnat i publikens ögon, och Fia Jansson helt tagit över — man var tvungen att hitta ett annat musikstycke för att få den stämning Lagerlöf ville suggerera fram.

Det behöver dock inte vara så stor skillnad på original och kopia för att en upphovsrättsinnehavare ska känna sig förfördelad — Magnus Uggla försökte byta ut två-tre ord i sin version av »Vem kan man lita på?», men var snabbt tvungen att dra in hela upplagan.[14]

Att kopian blir mer populär än originalet beror väl oftast på att kopian är bättre i något avseende, eller åtminstone upplevs så av den stora musiklyssnarskaran. Ibland kan det diskuteras, som till exempel Paul Penas Jet Airliner, som Steve Miller fick en jättehit med på 70-talet, eller Lori Liebermans Killing me softly, som var en hit för Roberta Flack. I båda fallen tycker jag originalen är bättre, men inser att det förmodligen till stor del beror på att jag föredrar arrangemang som lutar åt blueshållet, som i Penas version av Jet Airliner, eller rör sig i gränstrakterna av det som amerikanarna kallar »folk music», som Liebermans version av Killing me softly. I fallet med Jet Airliner fick publiken dock aldrig möjligheten att välja eftersom originalet inte gavs ut förrän mer än 30 år senare, men den ursäkten är inte giltig för Killing me softly. Fy på sig, publiken![15]

Jag hoppas de exempel jag gett ovan lyckats visa på olika komplikationer av begreppen »lån» och »stöld» av litterära och musikaliska verk. Den största komplikationen skulle jag tro det omedvetna kopierandet är, men också att gråzonen mellan vad som ska betraktas som en allusion och ett plagiat är tämligen svårdefinierad; se det avslutande exemplet nedan. Men »lån» av olika slag förekommer på alla nivåer — ta Povel Ramel, som ett exempel, eftersom stora delar av den här bloggan handlar om honom. Han har ju skrivit en mängd pastischer av olika slag som krävt »lån» av en hel uttrycksform, som till exempel den Turistflamenco som kan avnjutas i Dax igen, eller Torstigste bröder, hans Bellman-pastisch. Men i texthäftet till Knäppupplevelserna erkänner han också en del mer specifika lån, som till exempel från Victor Borge[16] i Siskorna i björken[17], en komiker som kallade sig »Prof. Irwin Corey — the world’s foremost authority» i Martin Ljungs monolog Kromosomtalaren och »den indiske dansmästaren Ram Gopal» i Ittma Hohah.

Ett exempel på ett lån som de flesta gissningsvis tror är ursvenskt — Här kommer Pippi Långstrump. I själva verket lär temat komma från en marsch med Ghanas polismusikkår (!), som Jan Johansson broderade ut till en av våra mest älskade barnvisor. Så kan det gå till.

Till slut ett exempel på plagiat; det har nämligen Högsta Domstolen sagt. Det handlar om fiolintrot på Landslagets största hit Tala om vart du ska resa/Traveller in my songs, som lite oblygt »lånades» drygt 20 år senare av en grupp som kallade sig Drängarna. Enligt referatet av processen ovan så hävdade försvaret att »slingan bygger på kända element ur det traditionella musikutbudet», och de torde vara de enda som inte hörde några likheter med Maj-Britt Niklassons landslagsspel. Jag är föga insatt i juridiska spetsfundigheter, men jag tycker att försvaret gjorde det alldeles för lätt för åklagaren. Om man i stället hade baserat försvaret på att det aktuella stycket var en allusion på Landslagets tema, och en, i det stora hela, minimal del av verket så hade fallet blivit aningen knepigare, men jag tycker trots allt att det argumentet inte räcker hela vägen — fiolslingan är en alltför integrerad del av refrängen. Hade de däremot nöjt sig med att spela slingan en gång, i stället för de 4-5 gångerna refrängen återkommer, så tycker jag de hade en haft en giltig poäng där. Vad säger mina eventuella juridiskt kunniga läsare, och vad tycker John och Anders?

Fotnoter:

  1. Den senare har jag dock ännu bara lyssnat på ett enda avsnitt av, eftersom den inte annonserats på iTunes än. [↩]
  2. Mitt diktum att den optimala instrumenteringen av en låt oftast är en hjälpligt stämd gitarr och en skrovlig mansstämma torde förklara varför jag ställer mig tveksam till de ljudmassor som »den rosa ingo-motståndaren» och Queen oftast frambringar. Och jag tillhör en förmodligen exklusiv skara som läst fler böcker med James Bond än jag sett filmer med sagde huvudperson — en bok mot noll filmer… [↩]
  3. Fast, det är klart — skulle ni råka säga något alltför positivt om ELO, Electric Light Orchestra, så vete katten om jag inte klampar ut ur puben i vredesmod. Det finns gränser, även där stjärnorna dansar och glänser… [↩]
  4. I »publicerande stund» har dock ännu ett avsnitt kommit; det innebär också att när jag skriver »den gångna helgen» här nedan, så menar jag inte påsken, utan helgen därförinnan. Det är arbetsamt att vara en latmask, och samtidigt inte vilja tumma på sanningen alltför mycket… [↩]
  5. De som känner mig torde känna marken gunga under sina fötter vid detta påstående, och de som inte känner mig, men har läst en tidigare fotnot, torde ana att detta inte hör till vanligheterna. Jag kan inte minnas att jag sett ett sjok med rörliga bilder av sådan längd sedan 7 mars 1990, då jag senast besökte en bio, förutom möjligen den legendariska andra playoffsemifinalen 2004, mellan Brighton och Swindon, där Adam Virgo först kvitterade i sista övertidsminuten, och sedan hjälpte Brighton att vinna straffsparksläggningen. För att hitta något tillfälle då jag konsumerat två sådana bildsjok under en så kort period får man gissningsvis gå tillbaka till 1984, tror jag, då jag nappade på ett erbjudande från Skådebanan att se tre (!) filmer samma dag. [↩]
  6. Den som klickar sig vidare till Öppet arkiv noterar att Martin Ljung enligt texten skulle ha gestaltat »Bertrand Tre Ripor»; detta är naturligtvis fel — figuren hette »Bertram Tre Ripor», för att den minnesgodæ knäppuppåskådaren skulle associera till Martins alter ego Bertram Fnykström, känd från Rock-Fnykis, Box-Fnykis med flera sketcher. [↩]
  7. Den som klickar sig vidare till Öppet arkiv noterar att man inte påpekar att den unga dam som i sista scenen förklarar sig vilja bli »skrivmaskinsflicka», om hon inte varit en så stor artist, hette Britt-Marie Eklund. [↩]
  8. Visserligen »bara» i svartvitt, men man kan ju inte få allt här i världen. [↩]
  9. Inom parentes sagt så står det fel i texthäftet till CD-versionen av Knäppupplevelserna. Povel nämner några av de referenser jag länkat till, men om denna står det »Pappa! Pappa! Mamma har hängt sig i garderoben…». Att Povel skulle gjort fel på detta förefaller otroligt, så gissningsvis är det en klåfingrig korrekturläsare som bytt ut »dig» mot »sig». Det vore intressant att jämföra detta stycke med LP-versionen — står det fel där också? EDIT: Ja, det gör det! [↩]
  10. Detta är, som lätt inses, en (förhoppningvis välgrundad) gissning, baserad på ett stickprov bestående av en person två personer. (Filmälskare nr två grumlade bilden en smula, men jag låter slutsatsen stå kvar, eftersom hen tillfrågades vid en mycket sen timma.) [↩]
  11. Åkej; så rackarns frenetiska var de inte, måste jag ju erkänna. [↩]
  12. Trots att jag talade illa om den, i relativa mått, så finns det ett par pärlor i den här texten som har den där speciellt ramelska lystern; jag tänker framför allt på uttrycket »denna hydras muntra strupgrepp» och det briljanta rimmet »strupgrepp — djup dep»… [↩]
  13. Lyckligtvis kan jag inte återge dikten här, eftersom den, tillsammans med min samlade poesiproduktion, försvann i en diskkrasch i slutet av 90-talet. [↩]
  14. Om kopian i det här fallet var bättre än originalet kan väl diskuteras, men det är ingen tvekan om att utbytet av »Robert Zimmerman» mot »Björn Afzelius» hade vitaliserat texten, och gett den en intressant »hofstadterpoäng». [↩]
  15. Paul Pena stod som kompositör, så han fick trots allt del av den millerska framgången; men hans livsöde tillhör ju knappast de lyckligare ändå. »Killing me softly», däremot, har »Gimbel/Fox» som kompositörer, vilket gjort att Liebermans monetära utbyte av alla de versioner som sjungits in efter hennes egen torde ha varit magert. [↩]
  16. Borge var ju själv inte främmande för ett eller annat lån. [↩]
  17. Han berättar också att han varit nära att sälja några nummer, bland annat Siskorna, till en av Borges agenter… [↩]

Blixtkombinationer

Postat av
Svara

I eftermiddag börjar damernas VM-match, och om en vecka är det dags för herrarnas kandidatturnering, där en utmanare till Magnus Carlsen ska koras. Det är med andra ord upplagt för högspänning för schackvänner den närmaste tiden, och jag kommer osökt att tänka på en tidningsrubrik som summerade VM i fotboll 1978: »48 timmars hårt slit framför TV:n»[1].

Igår förmiddag tittade jag som hastigast in på Chessbomb för att se om det pågick något intressant att titta på, och hittade en mystisk blixtturnering i Kina med idel minisuperstormästare, »2016 IMSA Elite Mind Games», 16 stycken närmare bestämt; de spelade en dubbelrondig turnering med betänketiden 3 min per parti plus 2 s per drag, vilket tycks ha blivit mer eller mindre standard nuförtiden.

Tio partier spelades per dag, och jag råkade snubbla in strax före första ronden sista dagen. Ding Liren ledde på 14½ poäng, en halva före Harikrishna, och eftersom det såg ut att bli en kapplöpning dem emellan följde jag huvudsakligen deras partier. Men sista dagen gick det grus i maskineriet för båda, och inför sista ronden hade Rauf Mamedov, från Azerbaijan[2], tagit ledningen med en poäng före Ding Liren och Evgeny Tomashevsky. Slumpen hade ordnat det så raffinerat att Mamedov hade svart mot Ding i sista ronden, men kinesens hårda spel på vinst resulterade bara i att Mamedov snabbt fick övertaget, och vann ganska enkelt.

Nedan följer fem kombinationsställningar från de partier jag följde — jag ger diagrammen utan kommentarer först för dem som vill testa sin kombinationsförmåga, och sparar lösningarna till slutet av bloggan. Ställningarna har det gemensamt att svart är vid draget, och att han missade kombinationen i partiet. Men betänk att samtliga ställningar, utom möjligen en, härrör från den avslutande fasen i ett blixtparti, där ett »långstek» på mer än 10 sekunder kan vara ödesdigert i tidsnöden.









Mamedov – Harikrishna
Svart vid draget (42)









Mamedov – Harikrishna
Svart vid draget (44)









Ding – Navarra
Svart vid draget (20)









Ding – Navarra
Svart vid draget (30)









Ding – Wang
Svart vid draget (30)

Lösningar:









Mamedov – Harikrishna
Svart vid draget (42)

En ställning från ett parti med avgörande betydelse för utgången av turneringen — Mamedov vann, men om svart hittat

42… g5! 43. Ld2 Dc6!

hade resultatet blivit ett annat. Det hotar 44…g4, följt av en giftig avdragsschack med tornet, och lite överraskande har vit inget sätt att undvika detta.









Mamedov – Harikrishna
Svart vid draget (44)

Två drag senare fick Harikrishna ännu en chans, och den här gången betydligt enklare:

44… Dxe3!

vinner pjäs rakt av; vit kan ta en bonde med schack, men sedan är det roliga slut. I stället spelade svart 44… Txe3? och förlorade så småningom. I och med denna vinst fick Mamedov tätkontakt.









Ding – Navarra
Svart vid draget (20)

Vits senaste drag var 20. Tf4, som hoppas få till någon form av offer på f6 och inslag på h7. Men svart har en läcker kontring:

20… Lxh6! 21. Dxh6 Txg5! 22. Dxg5 Tc5!

och den vita damen är fångad! Navarra missade detta, trots relativt gott om tid…









Ding – Navarra
Svart vid draget (30)

… och han missade även denna chans; här spelade han 30… a5?, och gav vit chansen att spela 31.Dxd6! med ungefär lika spel; men Ding hade som redan framgått ingen lyckad dag, spelade i stället 31. Df2? och förlorade efter ytterligare äventyrligheter. Men Navarra kunde här spelat det enkla

30… Tc5!

och matthotet på första raden tvingar vit att offra damen för det svarta tornet. Jag antar att det var oviljan att släppa en bonde med schack som blockerade tankebanorna för svart, men trots att vit får en schack och några drag på sig att ordna försvaret så finns det inget sätt att undvika damförlusten, till exempel 31. Txe7+ Kh6 32. De3+ g5 följt av 33… Db2 eller 33… Tc2 med snar damvinst.









Ding – Wang
Svart vid draget (30)

Till slut ett exempel på hur Ding Lirens dag kunde blivit ännu dystrare — i vinstpartiet mot Wang Yue hade han blivit nerpressad, och här kunde svart omvandlat sin press till något mer påtagligt:

30… Sc4!

Jag måste erkänna att när Chessbombs dator föreslog draget under partiets gång såg jag inte poängen (och gissningsvis gjorde de båda kineserna inte det heller). Datorn föreslog att vit skulle backa med det hotade tornet, och acceptera en ställning med dambyte och två bönder under (e- och b-bönderna faller). Men kan man inte klara sig bättre genom att slå på c4? Houdini visade mig snabbt att så inte var fallet:

31. bxc4 Txc4! 32. Da3 Txc1 33. Dxc1 Dxe3+ 34. Kf1









Ding – Wang
Svart vid draget

34… Lg4!

och vits kung sitter fast i en riktig rävsax, där hotet 35… Le2+! inte kan stoppas på något vettigt sätt.

Wang spelade i stället 30… Le4?!, vilket sätter bort större delen av fördelen, satte några drag senare bort en bonde och förlorade. Men Ding Lirens dag blev ändå inte vad han hade hoppats; 3 poäng sista dagen gjorde att han föll tillbaka till en delad 4:e-plats.

Fotnoter:

  1. En liten nödlögn… Rubriken i fråga var i själva verket på norska, och satt i den studentkorridor som jag flyttade in i på hösten samma år. [↩]
  2. Detta är den engelska translittereringen; den svenska tycks numera vara Azerbajdzjan i stället för det något enklare Azerbadjan jag lärde mig en gång i tiden. [↩]

Göran på engelska

Postat av
Svara

Strax före jul kom äntligen Göran Forslunds problembok (Problem Chess: Art and magic on the chessboard) ut i en engelsk version, eller två — Gambit Books publicerade den nämligen samtidigt som en e-bok i kindleformat och som en »app book» för den egenutvecklade appen Chess Studio.

Jag har ju redan tidigare skrivit en kort recension av den svenska versionen, och dessutom berättat att jag försatt mig i en ännu större jävsituation vid översättningen av boken till engelska i min minnestext, så jag avstår från längre kommentarer; ytterligare ett skäl till detta är att jag bara bläddrat genom det smakprov som återfinns på Amazon[1], och testat det generella smakprov som man kan ladda ner i Chess Studio. Kortfattat kan man väl säga att såsom svensk har man ingen anledning att välja den engelska kindle-utgåvan, som saknar den eleganta typografi som Göran gav sin svenska version, medan app-versionen kan vara ett alternativ för den som sätter ett stort värde på att kunna spela genom varianter från diagrammen. Chess Studio fungerar faktiskt även på min gamla iPhone 3GS, men den klena upplösningen (320*240 pixlar) gör att det inte är någon direkt njutning att läsa texten; med rimligt moderna apparater borde inte det vara något problem.

Den som är bekant med Gambits böcker vet att de huvudsakligen publicerar material för den aktive tävlingsspelaren, så varför ge ut Görans bok? Utan att ha några som helst bevis för det misstänker jag att John Nunn, en av grundarna av förlaget, varit positivt inställd; han har ju bland annat skrivit böcker som Solving in Style och Endgame challenge, som båda, direkt och indirekt, för fram tanken att schack innehåller mer än att bara förbättra sitt rankingtal. Jag tycker också att den inställningen skymtar fram om man läser mellan raderna i Graham Burgess’ förord:

When Göran Forslund approached Gambit with the idea of publishing his book in English, it would have been all too easy to decline. After all, it is somewhat outside our normal range of publications, and problem chess is seen as a rather specialized field. Fortunately, we took a closer look, and were intrigued. We found that Göran had written no ordinary problem book, and felt it deserved an international audience, as it could very well succeed in sparking an interest in problem chess among over-the-board players.

En högst vällovlig ambition; jag hoppas att de (och Göran) lyckas i sitt uppsåt.

I stället för recension av den engelska upplagan tänkte jag ta upp ett par punkter som relaterar till den svenska upplagan.

För det första har Robert Ericsson skannat in i stort sett alla LASSmeddelanden från 1970 till nyss (dvs 2001, då det slutade utges)[2]. Det betyder att ett flertal av Görans ursprungliga artiklar nu finns tillgängliga på LASS’ hemsida, till exempel den allra första artikeln, som var införd i mitt senaste nummer som redaktör. Även de följande numren hade alltsomoftast ett bidrag från Görans ordblandare, så den som vill studera manuskriptets framväxt kan här finna originalartiklarna.

För det andra tänkte jag påbörja den errata-avdelning som Göran aldrig hann få ut på webben. Samtliga dessa missar har, såvitt jag förstår, avlägsnats i den engelska upplagan, så detta gäller enbart den svenska upplagan:

  • Sid 15: Diagrammet saknar ett vitt torn på h8[3]:

    Detta är den klart pinsammaste missen, särskilt för mig som dels var redaktör när artikeln publicerades första gången och dels korrekturläste den svenska utgåvan, så jag hade två chanser att upptäcka felet. Det var inte förrän vid läsningen av Görans första engelska version som jag försökte förstå problemet ifråga; och det var när jag begrundade frågan varför den svarta kungen inte fick gå till f8 i stället för att tvingas sätta matt som pengen äntligen träffade myntinkastet. Några pappersgooglingar senare hade jag konstaterat att diagrammen i både Görans bok och artikel var desamma, men att originalet i Springaren såg ut som ovan.

  • Sid 30: I lösningen till Hultberg & Fröbergs problem försvarar sig »vit» i stället för »svart» inte mindre än tre gånger.
  • Sid 33: I lösningen till »Hildebrand, 1964» står Ld3+, ska vara Lc3+.
  • Sid 49, rad 17 ungefär: »vit behöver komma ut med sin vitfältslöpare»; det är svart som behöver flytta sin vitfältare.
  • Sid 86, under diagrammet: Ska stå »Självmatt i 10 drag».

Till slut två mysterier, ett olöst och ett löst. Göran upptäckte under översättningen till engelska att det fanns en version av (det nedre) diagrammet på sidan 45 där La6 står på f5 i stället; vid en närmare kontroll visade det sig att min upplaga av Smullyans bok hade löparen på f5, medan Robert Ericssons upplaga av samma bok hade löparen på a6. Ingen av oss tre kunde dock finna att den avsedda lösningen på något sätt förändrades av detta, så frågan kvarstår — varför flytta på vitfältslöparen från upplaga till upplaga? Och det lösta mysteriet rör det fragmenterade hästlopp som Göran nämner på sidorna 37-38; för att inte förstöra nöjet för kommande läsare av boken så placerar jag denna viktiga information i en fotnot[4].

Fotnoter:

  1. Men lägg märke till att det finns två varianter på detta smakprov — dels en webbversion som kan ses genom att klicka på bilden till vänster, och dels ett kindleformaterat smakprov, som fås genom att klicka på »Send a free sample». Det senare kräver dock att man har en Kindle, eller installerar kindle-programvaran på sin dator. [↩]
  2. Det saknas för ögonblicket två, men Robert har gott hopp om att hitta dem så småningom. [↩]
  3. Den omkullfallna hästen på a5, som veterligen inte heter Gnägg, är i själva verket en ros. [↩]
  4. Det var Nisses häst Ptro som vann. Därvid har jag gjort det plausibla antagandet att en häst som bryter benet sannolikt inte vinner loppet; detta är dock inte helt självklart, vilket alla som såg David Hemery i programmet Superstars på 70-talet vet. [↩]

Matt i 43 drag

Postat av
Svara

I sista numret år 2000 av SSKK:s medlemstidning Korrschack fick jag utrymme att breda ut mig; jag hade nämligen just erövrat korr-IM-titeln. Jag har haft funderingar på att lägga upp denna artikel här på bloggen, men denna gång tänkte jag bara göra en kort komplettering till den artikeln. Om en viss ställning där min motståndare gett upp skrev jag nämligen, tämligen profetiskt:

Visserligen hade kanske detta varit min chans att ge ett bidrag till slutspelens teori, men förmodligen kommer datorerna att lösa den typen av slutspel inom en tio tjugo år…

Det var, nästan, den här ställningen jag talade om[1]:









Prokopp – Sjögren
Svart vid draget

Vit gav upp några drag tidigare, men det här är den kritiska ställningen där vit visserligen tvingats ge en pjäs, men i gengäld lyckats byta av min näst sista bonde. Och frågan är alltså: kan man vinna sådant som svart?

Sedan något år tillbaka finns nu svaret i de databaser för 7 pjäser som programmerargänget bakom Chess Assistant, med Victor Zakharov i spetsen, har tagit fram. Om du undrar varför du inte fått dessa databaser med din senaste uppgradering beror det förmodligen på att de tillsammans utgör ca 140 TB data, vilket är lite för mycket för att dagens hemdatorer ska kunna hantera dem. Zakharov & Co skrev koden för generering av databaserna — det tog ett halvår — och använde sedan Moskva-universitetets superdator Lomonosov under ett par veckor för att göra beräkningarna. För att vara mer exakt så har de inte genererat alla databaser med 7 pjäser, »bara» de med 4+3 eller 5+2 pjäser — databaser med 6 pjäser mot ensam kung bedömdes vara tämligen ointressanta med tanke på det kraftiga materiella övertaget för ena sidan.

Som gammal övervintrad programmerare som av och till pysslat med det mesta, från handassemblering av mikroprocessorkod för 6502 och 6800 till högnivåspråk på en Cray-dator, så är det sällan jag blir imponerad av något program, eller någon del av något program — i synnerhet om det är någon annan som skrivit koden. Men det finns åtminstone ett undantag, och det är Chess Assistants ställningssökning; den tillhör utan tvekan programmeringens sju underverk, om någon skulle få för sig att sammanställa en sådan lista. Inte nog med att man kan söka på en exakt ställning, man kan också söka på delar av en ställning (säg, till exempel ”Vit Lh7 Svart Kg8 Bf7 g7”, resten av brädet får innehålla vad som helst, för att hitta partier med det klassiska löparoffret på h7), och flera andra finesser, som »icke-pjäser» och »joker-pjäser». Men det är inte flexibiliteten som var anledningen till att jag tappade hakan när jag såg sökningen i aktion första gången, utan hastigheten — jag minns att jag funderade på om jag överhuvud skulle kunna skriva kod som läste in partiet i minnet lika snabbt som CA gjorde sökningen. Bara för att ge ett exempel så testade jag just den sökning jag skrev om ovan på min 3-4 år gamla dator (den har Windows 7, vilket var senaste skriket då) — i en databas med nästan 6 miljoner partier (5826641 för att vara exakt) hittade CA 15 med sökkriteriet ovan 44170 partier, på ca 13 sekunder. Enligt uppgift var det just Zakharov som kodade denna sökningsalgoritm någon gång i början av 90-talet, och att han var inblandad i arbetet med kodningen av databasgeneratorn förvånade mig inte det minsta.

Men åter till ställningen ovan! Som den uppmärksammæ läsaren förmodligen redan gissat så är svaret »javisst; det är matt i 43 drag!» Någon gång, förmodligen redan under partiet, gjorde jag en grov skiss på hur en vinstplan skulle kunna se ut. I princip innehöll den tre faser:

  1. Stabilisera läget så att vit inte kommer åt bonden, får in ett evigt hot på löparen, eller tvingar svart till tornbyte.
  2. Flytta kungen till damflygeln där den kan delta i attacken.
  3. Attackera motståndarkungen så att vit endera tvingas ge c-bonden, offra tornet på a-bonden, eller blir tvungen att slå a-bonden i ett läge där svart kan utnyttja sin merpjäs till ett mattangrepp.

Som sagt tror jag att jag hade denna plan klar för mig redan under partiet, men jag var osäker på om det gick att genomföra den — löparen måste ju i något skede utföra dubbla uppgifter, dels gardera a-bonden och dels skärma av tornlinjer så att kungen kan marschera till damflygeln. En annan detalj jag var osäker på var om vit möjligen skulle kunna sätta upp ett fort med bonden på c2 och kungen på a3 eller b2, beroende på hur svart ställer upp sig. Men med 7-pjästabellerna till hjälp är det inte särskilt svårt att finna rätt spelplan:

Så, ett mysterium löst. Då återstår bara resten…

Fotnoter:

  1. Jag var just på väg att skriva en fotnot för att upplysa den tillfälligæ läsaren om att det är första gången på mycket länge som jag helt undviker fotnoter, när jag insåg att jag bör påpeka att jag i den ursprungliga artikeln också omnämnde en alternativ ställning, där svart behåller en bonde till, men blir av med löparen. Den såg tämligen remiartad ut, och 7-pjäsdatabaserna bekräftar att den merbonden inte räcker till vinst. [↩]