Den som studerar bloggarkivet noterar en viss avsaknad av artiklar under sensommaren 2012. Orsaken till detta är inte bara min sedvanliga lättja, eller något slags speciell sommarlättja; till stor del berodde bloggeritorkan på att jag kämpade med nedanstående opus, som alltmer började få drag av Povels ofullbordade. Efter ett uppehåll på ett drygt halvår gör jag nu ett nytt försök att föra mina resonemang till något slags avslut; att nå fram till en punkt är nog att hoppas för mycket, men med lite tur borde jag kunna nå fram till ett komma, i alla fall…
Nej, jag har inte råkat trycka ner »kritik-tangenten» för många gånger. Roland Poirier Martinsson (nedan förkortad till RPM, dels för att jag ska slippa riskera att stava fel på det långa och krångliga efternamnet, och dels för att den förkortningen är lätt att hålla i minnet för en ex-fysiker) presenterade förra sommaren på ledarplats i SvD en översikt över sin kritik av den kritik som han menar riktas mot religioner. Eftersom jag planerar att nedan kritisera RPMs kritik av religionskritiken och religionskritikerna, innan jag slutligen zoomar in på ett område där jag faktiskt står på RPMs sida — eller åtminstone inte är helt på den motsatta sidan — så uppfann jag det lite bökiga ordet i rubriken; vem vet, det kanske hamnar i SAOB inom några sekler…
Innan jag börjar måste jag göra klart två detaljer som jag inte tänker kritisera (och skulle jag göra det i skrivandets hetta ber jag om ursäkt på förhand): Dels rubriken (Du ska inte tro att du vet allt), som visserligen är stendum och irrelevant, men med största sannolikhet satt av en stressad nattredaktör; och dels RPMs nästan totala avsaknad av förklaringar och exempel — man kan inte förvänta sig långa uppsatser på det begränsade utrymmet som en ledarsida erbjuder. Dessutom kan det kanske behöva påpekas att jag inte på något sätt vill göra mig till tolk för alla religionskritiker; jag presenterar och försvarar utifrån ett personligt perspektiv den religionskritik som jag tycker är hållbar. Ofta formulerar jag om de teser som förs fram i artikeln, eftersom jag inte känner igen dem; jag tycker att flera av dem har drag av »halmgubbar», och jag hoppas någon kan framföra mer specifik kritik om så inte skulle vara fallet.
RPM delar upp sin kritik i fyra delar, det här är nummer ett:
Tyvärr präglas kritiken av fördomar, okunskap, irrationalitet och – sorry – dumhet. Nyss hörde jag en inspelning från en debatt mellan en katolsk präst och den framlidne Christopher Hitchens. Den senare frågade prästen, ”Tror du att Jesus är Guds son?” Prästen: ”Ja. ”Hitchens: ”Du tror verkligen det?” Prästen: ”Ja, det gör jag.” Hitchens: Du menar på fullaste allvar att han skulle vara son till Gud!?”
Den ibland briljante Hitchens var så övertygad om sin tankes förträfflighet, att han trodde att den skulle slå rot hos den som tänker tvärtom, om bara han lyckades få till intonationen. Om intelligens är att förmå betrakta världen ur olika perspektiv, då var Hitchens uppenbart seriöst dum när det handlade om religion – och många religionskritiker med honom.
Jag tror de flesta religionskritiker håller med om att de är okunnigare i frågor som rör religionen (det finns undantag, dock) än utövare av en viss religion; fördomar, okunnighet i andra frågor och »dumhet» är mer tveksamt; och »irrationalitet» synnerligen tveksamt. Det exempel som RPM anför är, såvitt jag förstår, synnerligen illa valt för att stödja hans tes. Hitchens försöker helt enkelt fråga sin debattmotståndare om han anser att »Jesus är Guds son» ska tolkas på ett bildligt eller bokstavligt sätt, och när han får ett svar av den katolske prästen som han tolkar som »bokstavligt», så tror han inte sina öron utan fortsätter att fråga. Enligt min mening kan Hitchens möjligen anklagas för att inte göra detta tydligt nog, men det tycks som RPM (och den katolske prästen?) totalt glömt bort att »X:s son», i sin ursprungliga betydelse, betyder »(manlig) person, (biologiskt) avlad av X», och att Hitchens möjligen kan ha avsett att göra detta klart. Eller så anser de verkligen att Gud är (biologisk) far till Jesus, men jag trodde att den typen av gudasagor försvann med Zeus och Kronos.
Jag tror varken på RPMs definition av intelligens eller på att »intelligens» och »dumhet» är ett motsatspar, men även om jag gjorde det kan jag inte se annat än att hans slutsats helt saknar grund, och att han inte tänkt genom sitt argument tillräckligt.
Nummer två är att kritiker tycker att religiösa människor är dumma:
Ett annat problem är att kritiken ofta utgår från att religiösa människor är obildade och dumma eller att de – med ett argument från Freud – kompenserar för psykologisk skada (ångest, otrygghet, dödsrädsla). […] Det går inte att tränga in i huvudet på dem som lever under föreställningen att världen är på väg mot större rationalitet och upplysning, och att religiösa människor är farthinder. De är för fördomsfulla.
Det här är ett argument som jag inte stött på tidigare, och därför är det nog säkrast att invänta ett förtydligande från RPM i något sammanhang. Men jag kan ändå inte låta bli att misstänka att han blandat ihop det han argumenterar för med ett par likartade åsikter som religionskritiker verkligen har och uttrycker — (1) vissa religiösa påståenden är dumma, och (2) obildade människor är ofta religiösa. För att ge ett exempel på (1) så anser jag att satsen »Jesus var, bokstavligt talat, Guds son» är dum, men jag har därmed inte sagt att den som tror det är dum i en mer generell mening. (2) är ju ett så luddigt påstående att det är svårt att argumentera för, men utan att ha några som helst siffror att visa upp skulle jag ändå vilja påstå att religiositeten är som störst i de delar av världen där en (allsidig) utbildning är som minst. Jag är ingen direkt anhängare av Marx, men hans påstående att »religionen är ett bedövningsmedel för folket» och att det primära är att avlägsna anledningen till att bedövningsmedlet behövs tycks mig i stort sett korrekt.
Jag tillhör förvisso inte dem som anser att »världen är på väg mot större rationalitet och upplysning» — hur skulle en värld som tycker att TV-apparater, mopeder och perforerat toalettpapper är viktiga uppfinningar kunna anses vara rationell? — och jag vet inte om det finns så värst många som tror att denna hypotetiska utveckling är oundviklig. Däremot skulle jag tippa att om man omformulerar RPMs påstående om de »religiösa farthindren» lite grann skulle nästan alla religionskritiker hålla med: »De som har grundtanken att världen bör sträva mot ökad rationalitet och upplysning upplever vissa religiösa påbud som hinder i denna strävan.» Återigen, bort med de »religiösa människorna» från diskussionen; kritiken mot religionens inflytande i världsliga frågor handlar nästan uteslutande om att de metoder religionen påbjuder inte motsvarar den »rationalitet och upplysning» som, enligt religionskritikern, världen bör ledas av. För att ta ett exempel som borde vara välbekant för RPM — för något år sedan uppmanade guvernören i Texas, Rick Perry, texasbor att be till Gud om regn. Kritiken i det här fallet riktas naturligtvis mot metoden »bön om regn» och Rick Perry; inte mot de religiösa människor som följde uppmaningen.
Den tredje gruppen handlar om religionens förmenta »ondska»:
Och så har vi kritik som utgår från att religionen är en dålig sak – ett klassiskt, antiintellektuellt förhållningssätt. ”Hur många människor har inte dött i religionens namn?” är en vanlig indignationsfråga (som om religion skulle vara en särskilt vanlig orsak till krig). På varje sådan fråga är svaret ”för många”, men det är framför allt sant att oerhört många levat goda liv tack vare religion. Exempelvis är det en konventionell tanke inom idéhistorien att religioner haft avgörande betydelse för framväxten av vetenskapen och mänskliga rättigheter.
Här börjar RPM, enligt min mening, i fel ände. Utgångspunkten är i stället den att religiösa menar att religion är en »god sak», för att vända lite på RPMs uttryck. Religionen har, såvitt jag kan bedöma, genom alla tider hävdat att deras moraliska principer är överlägsna alla andras, och vissa hävdar till och med att moral utgår från någon gud, och alltså inte kan existera utan ett gudomligt pekfinger. Med andra ord menar jag att religionskritiken inte utgår från att »religionen är en dålig sak», den försöker i stället att peta hål i den bild av godhet som de religiösa ställt upp mer som ett axiom än någonting annat. Hur den gör detta är RPMs fjärde punkt, vilken jag strax kommer till — låt mig först bara ifrågasätta »oerhört många» och »tack vare» i citatet ovan, och påpeka att han stavat »kontroversiell» fel i meningen efteråt (automatisk stavningskontroll kan vara ett riktigt elände ibland; inte fullt lika illa som perforerat toalettpapper, men nästan…).
Den fjärde, slutligen, handlar om att kritiken handlar om fel saker:
Avslutningsvis är det ett problem att religionskritiken inriktar sig nästan uteslutande på skandaler och avvikelser, när religionens största avtryck görs av människor som lunkar på i vardagen. Hur skulle det se ut om vi bedömde demokratin med röstfusk som måttstock? Just sådan är ofta religionskritikerns blick.
Nu börjar vi närma oss helt centrala frågeställningar[]. Låt mig dela upp »problemet» i tre olika frågor:
1. Använder sig religionskritiken av skandaler och avvikelser? Visst, det är en del av »projektet» i den tredje avdelningen, att visa att »godhetsbilden» som de troende visar upp av sin religion är photoshoppad å det grövsta. Men naturligtvis kan en kritik av vad enskilda personer hittar på inte bli särskilt betydelsefull, om inte dessa personer sitter så pass högt upp i hierarkin att de kan anses representera sin religion i någon mening, och dessutom har kritik av den här typen lite av skymningsjournalistik över sig — om du råkat klippa till någon i fyllan och villan riskerar du såsom vanlig medelsvensson inte att hamna på kvällstidningarnas löpsedlar, men se upp om du är politiker, lärare, polis eller präst, då kan det bli krigsutbrottsrubriker; har man något av dessa yrken (och kanske något till som jag missat i hastigheten) förväntas nämligen ens moral vara högt över alla andras.
2. Använder sig religionskritiken »nästan uteslutande» av skandaler och avvikelser? Nja, det beror lite grann på vad man lägger i begreppen »skandal» och »avvikelse». Är det en skandal eller en avvikelse att påven och andra katolska potentater motsätter sig användandet av kondom även i länder där risken för HIV-smitta är stor? Jag skulle vilja påstå att de gånger man använder en »skandal» som kritik av en religion så är det inte skandalen i sig utan hur den hanteras av den organisation inom vilken skandalen sker; för att ta ett exempel som varit aktuellt några år så är det inte det faktum att vissa katolska präster begått hemskheter mot barn som en religionskritiker skjuter in sig på, utan det oerhört tafatta (jag har svårt att hitta ett snällare uttryck) sätt den katolska kyrkan har hanterat frågan.
Men även om man kan påvisa brister till och med i de allra högsta kretsarna, så är det dock mänskligt att fela, som det står i en viss gammal urkund; en religion måste värderas utifrån sina egna kvaliteter, inte efter hur dess företrädare uppträder — inte ens påven är ofelbar. Det finns dock allvarligare (generell) kritik mot religion, och den i mina ögon viktigaste invändningen som företeelse tar RPM överhuvudtaget inte upp, vilket är lite märkligt. Jag tänker på begreppet »tro», som visserligen finns i ett otal versioner, men som enkelt, kanske för enkelt, uttryckt innebär att man bör hålla något för sant även när alla tecken tyder på att det inte är det. Det skulle nog föra alltför långt att beskriva min syn på kunskap och kunskapsinhämtande här, det får eventuellt bli en senare blogga, men i korthet går den ut på att vara skeptisk till ny information som strider mot den kunskapsmängd man redan inhämtat, men samtidigt vara beredd att dumpa gammal information så fort man blivit övertygad om att den är felaktig. Min åsikt är att den »tro» som avkrävs de flesta i religiösa grupper hämmar den processen på ibland riktigt otäcka sätt. Här är det naturligtvis lättast att hitta exempel inom »avvikelserna»; ett mycket illustrativt sådant är en ormtjusarsekt i USA — för den som inte orkar läsa hela den långa artikeln så anser man i sekten att om man bara har den rätta tron kan man inte skadas av giftormar (det finns nämligen ett stycke i bibeln som kan tolkas så), varför man under vissa högmässor låter giftiga ormar gå runt i församlingen. Det inträffar naturligtvis ett och annat dödsfall, men trots detta anklagas inte de som dör för att »inte ha den rätta tron», och inte heller ifrågasätter man grundtesen när ett dödsfall sker.
Jag inser givetvis att min kritik av begreppet »tro» inte är heltäckande, och att min »kunskapsmodell» knappast kommer att revolutionera filosofin, åtminstone inte förrän jag i detalj beskrivit hur man blir »övertygad». Men det är inte min poäng just nu, utan jag ville helt kort illustrera hur man kan använda »religiösa avvikelser» för att kritisera ett, som jag tror (!), centralt begrepp inom nästan alla religioner.
3. Görs religionens största avtryck av människor som »lunkar på i vardagen»? Här närmar vi oss äntligen väsentligheter, och en fråga som jag måste lämna öppen tills vidare. RPM vill uppenbarligen svara »Ja!» på den frågan, och som han påpekar har religionskritiker ofta väldigt lite att säga om det. Mina egna tankar i ämnet är inte särskilt väl strukturerade (vilket knappast kan överraska någon som tvingat sig genom min osammanhängande prosa så här långt), men ett par frågor som omedelbart dyker upp är »hur ser detta religiösa avtryck ut?» och »på vilket sätt skiljer sig detta avtryck från ett ’humanistiskt’[]?» Jag skulle tippa att de flesta religionskritiker menar att de människor som »lunkar på i vardagen» utan att fundera så mycket över religiösa frågor är mer »humanistiska» än religiösa. Personligen tror jag att gemenskapen inom församlingen betytt, och fortfarande betyder, mycket, och det är inte oväsentligt i ett land där i princip all organiserad verksamhet tappar medlemmar; idrottsföreningar, politiska ungdomsföreningar, kyrkans församlingar, frikyrkor — alla har de problem med medlemstapp.
Här bör det alltså finnas något att ta vara på — gemenskaper som fungerar som ett socialt skyddsnät för individen och tar ett kollektivt socialt ansvar för det samhälle vi lever i, inte bara lokalt utan även globalt. Men kan gemenskapen bibehållas utan en tro på övernaturligheter, och utan barbariska riter[]? Och om en gemenskap måste samlas kring fasta värderingar och kring riter, finns det en (sekulär?) bas som en större allmän gemenskap kan byggas kring, helst med ett större intellektuellt djup än det melodifestivalen representerar?
För någon månad sedan läste jag om ett engelskt experiment med en »ateistkyrka», och nu i dagarna har detta till och med uppmärksammats av DN. Nu är det här ju bara en droppe i havet, och det dröjer nog ett tag innan en ateistisk kyrka når samma status som de gamla institutionerna; för att bara ta ett exempel så har Svenska kyrkan tillgångar på omkring 36 miljarder kronor, varav nästan 5 miljarder i aktier och räntepapper[][]. Med andra ord så har en eventuell blivande ateistkyrka inte bara interna strukturella och organisatoriska problem att kämpa med; om man lyckas visa att konceptet fungerar kommer säkerligen de etablerade institutionerna att reagera på något sätt, hur vet jag inte, och deras ekonomiska muskler är av allt att döma skrämmande stora. Men första steget måste naturligtvis vara att visa att det går att bygga gemenskaper utan övernaturliga inslag; att ta efter det de religiösa gemenskaperna gör bra, undvika det de gör mindre bra och hitta en form som fungerar i dagens och morgondagens samhälle. Det är en utmaning som väntar både ateister och de av de religiösa som inser att en förändring är nödvändig; går det att finna en gemensam grund, eller kommer oöverstigliga meningsskiljaktligheter att leda till konflikt?
Fotnoter:
