Det har skrivits mycket om doping i svenska media de senaste dagarna; först avslöjades ett antal skumma utlänningar med smutsigt mjöl i påsen, och sedan blev en oskyldig svensk offer för ett beklagligt och oturligt missförstånd^[1][2]. Jag vill inte påstå att jag läst in mig sådär hundraprocentigt grundligt i alla svängar, men jag tycker mig ha hittat en intressant motsägelse bland alla uppgifter, och denna artikel i Aftonbladet som jag just hittat summerar de fragment jag lyckats pussla ihop ganska väl:

• Bäckström hävdar att han bara tagit en tablett om dagen av sin vanliga medicin, Zyrtec-D; denna innehåller ämnet pseudoefedrin som är dopingklassat. En snabb googling visar att den rekommenderade dosen för »Zyrtec-D 12 hours» är (surprise, surprise) två om dagen, och att varje tablett innehåller 120 mg pseudoefedrin.
• Den svenska delegationens läkare, Björn Waldebäck, ansåg att en tablett om dagen inte bör ha såpass stor effekt att gränsvärdet för ämnet (150 milligram/liter^[3][4]) överskrids, och han får stöd av flera dopingexperter.
• Enligt dopinglabbet hade Bäckström 190 milligram/liter i urinen.^[5]

Det är väl inte så mycket att säga om de tre utsagorna, mer än att jag har svårt att se att utsaga två, dopingsexpertisens bedömning av tablettens inverkan på pseudoefedrinkoncentrationen, skulle kunna vara fel — elementär matematik säger ju att om Bäckström lyckades klämma ur sig en liter vid urinprovet, vilket väl inte kan anses orimligt, så hade han producerat pseudoefedrin som räckt till mer än en och en halv allergitablett^[6].

Återstår alltså att dopinglabbet slarvat, eller att Bäckström inte talar sanning. Här är värt att notera att »inte tala sanning» inte är detsamma som att ljuga — till exempel kan han tro på vad han säger, men att någon lagt någon tablett i hans kaffe eller han råkat ta fel tablett av misstag då han skulle ta något annat medel. B-provet håller väl som bäst på att analyseras, och innan det är klart är det säkrast att inte yttra sig med någon större tvärsäkerhet.

Men det har förmodligen lyst igenom vad jag tror om hela saken. För ett antal OS sedan ställde jag upp en hypotes om ishockeyspelares IQ baserat på att en viss utövare inte insåg att det faktum att han inte (längre) var svensk medborgare kunde inverka menligt på hans möjligheter att spela i Tre Kronor; och de yttranden som herrar Berglund, Mårts och Boustedt gjort under detta OS har inte direkt varit ägnade åt att förändra min syn på »ishockeysporten» och dess utövare. Med andra ord, om det står mellan en ishockeyspelares ord och ett dopinglabs^[7] så tror jag mer på det senares.

Ett andra indicium är att NHL knappast är känt för sin hårda dopingkontroll. Om man, just nyss, googlar på »pseudoephedrine NHL» så hittar man denna artikel som nummer tre på listan, bland en mängd prickfria »Backstrommar», och den ger en i vissa avseenden beklämmande bild av den dåvarande situationen i NHL; påståenden som »Two NHL trainers estimate that before a game 20% of the league’s players routinely take over-the-counter medications that contain pseudoephedrine» och »A former coach says one of his players built up such a tolerance to the medication that he had to gobble 20 pills to get the desired boost» borde få vilken dopingkontrollant som helst att bedrövat ta sig för pannan^[8]. Artikeln är visserligen från 1998, men jag misstänker att situationen inte förändrats nämnvärt^[9].

Är även B-provet positivt har jag svårt att se något annat alternativ än att Bäckström, medvetet eller omedvetet, inmundigat en större mängd än han uppgett av ett preparat som är dopingklassat, och alltså i någon mening är skyldig. Innan jag får ett slagskott i pannan från förste bäste hockeyälskare som råkar stöta på mig är det bäst att påpeka att jag ännu inte har uttryckt mina tankar om doping, och för att gå händelserna i förväg så kommer jag så småningom att mildra den moraliska indignation som eventuellt kan anas i ovanstående redogörelse. Men jag kommer att ta en ganska rejäl omväg; att skriva kort och koncist är inte någon av mina styrkor, och jag har en historia att berätta och ett par reflexioner att göra innan jag avrundar den här bloggan.

Jag har, mig veterligt, bara kommit i kontakt med doping i verkligheten en gång. Under min karriär som minigolfspelare^[10], som varade i omkring tio år, med några kortare återfall, så stötte jag på en spelare som vi kan kalla Nisse, eftersom jag är tämligen säker på att han inte hette så^[11]. Nisse spelade då det begav sig för en klubb som ligger i den beklagansvärda stad som ligger nästan mitt emellan två kulturella metropoler, residensstäderna Ny- och Linköping, och han hade, enligt vad det berättats mig, varit en mycket lovande spelare som i sin ungdom raskt tagit sig upp i elitklassen, som på den tiden hette »Herrar 1». Där hände det något, och han rasade så småningom ner i det bottenträsk där sådana som jag huserade, »Herrar 3»^[12]. Han hade drabbats av något som liknade de problem som golfaren Robert Karlsson råkade ut för för några år sedan, och som inom golfen tycks kallas »the yips»; kroppen har plötsligt tappat den automatik som sköter själva rörelsen i slaget.

Här måste jag nog göra en kortare utvikning för att illustrera begreppet. Normalt sett tänker en bangolfspelare enbart på vad hen vill att slaget ska resultera i, och jag vill påstå att de flesta, åtminstone under tävling, sällan tänker längre än utslagsplåten — »Lägg den olackade nollsexan en punkt ifrån dig och spela den över det röda märket några centimeter från högerkanten på plåten så hårt att den tar i högersargen under den sista halvmetern innan green»^[13]. Därefter lägger man ner bollen på plåten, försöker mana fram känslan från otaliga träningsslag, och plötsligt upptäcker man att man slagit iväg bollen. Har man då en någorlunda normal form ser slaget i stort sett ut som man tänkt sig — det kanske blev någon procent lösare än vad det skulle, men det klarar i alla fall hindret; missade man däremot samtidigt märket någon eller några millimeter till vänster kanske det blev stolpe ut i stället. Men detta är bangolfspelarens vardag — den typen av miss betyder »bara» att man inte tränat tillräckligt för att kunna exekvera det tänkta slaget under den press som en tävling innebär. Är man i form är en sådan miss ofta inget problem — man konstaterar att man slagit lite för löst och lite för mycket till vänster, ger en mental order till det automatiska systemet att korrigera detta till nästa slag, sätter ner klubban, låter automatiken ta över, och hämtar sedan bollen i koppen.

Om man har »the yips», däremot, så är ingenting enkelt. I det allvarligaste stadiet får man inte ens någon känsla för hur slaget ska gå till, utan man börjar fundera på saker som hur långt klubban ska dras tillbaka, hur själva bollträffen kommer att kännas, eller hur underkroppen ska vridas i samklang med klubbans pendelrörelse; som alla som pysslat med någon form av precisionssport vet kan man, om detta inträffar på tävling, lika gärna kliva av banan. Ett något mindre allvarligt stadium, men samtidigt vanligare, inträder då det plötsligt och oförklarligt dyker upp »hack» i maskineriet, så att ett enstaka slag blir en »knyck» som far iväg åt något slumpartat håll. Här spelar vanlig, hederlig nervositet en viktig roll — om man slår den typ av miss jag beskrev i förra stycket, och inte har fullt lika stort förtroende till sin kapacitet är det lätt hänt att nästa slag blir en knyck i stället, och det är lätt att hamna i en nedåtgående spiral där varje försök att undvika att »knycka iväg» nästa slag leder till minskat självförtroende, ökad nervositet och ökad sannolikhet för knyckar.

Om jag låter som en expert på ämnet så beror det på att jag är det, eller åtminstone var det — jag har själv upplevt båda dessa stadier, oräkneliga mellanformer och diverse specialfall, och dessutom kunnat studera andras lidanden på relativt nära håll. Min bedömning av vår vän Nisse är att hans problem var av det mindre allvarliga slaget, men att hans »spiraler» var både kraftigare och långvarigare än mina. Med tanke på att man sällan lyckas spela ett varv helt utan missöden är det en vanlig skyddsmekanism att intala sig att det egentligen var ett bra slag, men att bollen tog på något skräp i banan, att det är en bubbla i filten eller något sådant. Golfspelare är ännu bättre på detta; vem har inte hört talas om lerbollar och bollar som tagits av vinden? Att undvika att låta ett dåligt slag följas av ett ännu sämre är en av viktigaste egenskaperna i alla sporter — när jag insåg att man inte omedelbart förlorar ett schackparti bara för att man gör ett dåligt drag gick jag raskt upp 200 poäng i ranking.

Även den mest tålmodige bör vid det här laget vara redo att banka något hårt i skallen på mig och utbrista: »Men vad Pharao har det här med doping att göra?» Svaret är enkelt: en lagom dos alkohol gör att nervösa spänningar släpper; ett dåligt slag följs inte av ännu ett. Nisse var (och är kanske fortfarande) en i grund och botten mycket skicklig spelare, och trots att alkoholintaget förmodligen försämrade hans motorik en smula uppvägdes detta med råge av att nervknutarna, åtminstone bildlikt, lösts upp. För de läsare som är så unga att de inte minns Hans-Gunnar Liljenwall kan jag berätta att han använde samma metod — han var modern femkampare i Mexiko-OS 1968, och tog, om jag minns rätt, ett par öl innan skjutningen för att lugna nerverna. Han fick därmed den tvivelaktiga äran att bli det först avslöjade dopingfallet i den olympiska historien, åtminstone om man kan lita på Wikipedia.

Mina egna direkta minnesbilder av Nisses doping är ganska suddiga^[14], men jag har ett par ögonblicksbilder av Nisses spel, både i odopat och dopat skick (jag är ganska säker på att jag spelat i samma treboll som honom, men minns inte i vilket skick han då var); en bild där han och en av mina klubbkamrater, om dåvarande eller blivande låter jag vara osagt, sitter i bakluckan på en kombi av något slag med en flaska emellan sig^[15]; och en bild där han med ett lite fåraktigt leende går fram för att hämta sitt kuvert vid en prisutdelning. Kanske inte så mycket att bygga ett vattentätt åtal på, men det är ju i alla fall preskriberat sedan länge.

En annat tillfälle då jag tvingats fundera över problemet doping var någon gång på 90-talet då det ryktades att Fide försökte anpassa sig till gällande IOK-bestämmelser för att eventuellt kunna ta sig in på den olympiska arenan. Detta skulle, enligt upprörda krönikörer, kunna leda till dopingprov där schackspelare åkte fast för att ha druckit för mycket kaffe; olika siffror nämndes, men till slut kom man, om jag minns rätt, fram till att det krävdes ganska många koppar, omkring 6-8 — något som jag inte ens tror socialstyrelsen skulle rekommendera^[16]. Men det finns många andra problem som kan ställa till det för oss »vanliga» människor — för fyra år sedan åkte, till exempel, en svensk paralympier fast för en substans som ingår i en vanlig blodtrycksmedicin, metoprolol.

Slutligen några tankar kring syreupptagningsproblematiken, det fenomen som all uthållighetsidrott (som till exempel skidåkning, distanslöpning, skridskoåkning och cykel) till syvende og sidst handlar om. Jag är ingen biolog eller medicinare, men om jag förstått det rätt fungerar det ungefär så här, i väldigt runda slängar: När musklerna arbetar sker vissa kemiska reaktioner som förbrukar sådant som socker och andra kolhydrater. Vid dessa reaktioner är det mycket viktigt att syre finns tillhands, eftersom det annars bildas slaggprodukter (till exempel mjölksyra) som inte transporteras bort utan samlas i muskeln och minskar dess effektivitet. Syret transporteras till muskeln via blodet, eller, mer exakt, via en av blodets komponenter som kallas »röda blodkroppar». Av detta följer att för att kunna låta musklerna arbeta på ett optimalt sätt under en längre tidsperiod krävs både ett friskt hjärta som kan pumpa runt blodet i kroppen och röda blodkroppar som kan transportera syret från lungorna till musklerna.

Det traditionella sättet att manipulera de röda blodkropparna kom, förmodar jag, från Finland (jag är gissningsvis inte den ende som noterat att finska långdistanslöpare plötsligt blev så mycket bättre vid stora mästerskap under 70-talet) och gick, om jag förstått det rätt, till så att idrottaren lämnade ifrån sig en mängd blod en tid före ett mästerskap (såpass lång tid att blodet skulle hinna återgå till sitt normala tillstånd innan tävlingen), de röda blodkropparna extraherades ur detta och vid en lämplig tidpunkt någon eller några dagar innan tävlingen sprutades de tillbaka in i blodomloppet, och vips hade syreupptagningsförmågan ökat. Detta eleganta trick förbjöds dock i mitten av 80-talet.

Men de moraliska problemen här är inte på långa vägar lösta; jämför till exempel följande fyra varianter på metoder att öka syreupptagningsförmågan:

• Höghöjdsträning. På hög höjd är syremängden lägre än vid havsytan, och kroppen luras därför att producera fler röda blodkroppar.
• Höghöjdshus. Samma idé som ovan, men träningen utförs i speciella lokaler där man på konstlad väg sänker luftens syrekoncentration.
• Erythropoietin (EPO). EPO är ett hormon som stimulerar kroppens egen produktion av röda blodkroppar.
• Manipulerad inandningsluft. För bara några dagar sedan rapporterades det att ädelgasen Xenon används på ett liknande sätt som höghöjdsträningen för att öka kroppens egen produktion av röda blodkroppar.

I dagsläget är bara det tredje av dessa alternativ klassat som doping, även om röster naturligtvis har höjts för att förbjuda även det fjärde alternativet. Men, handen på hjärtat, är det verkligen så totalt väsensfrämmande från de två första? Det finns också de som vill förbjuda alla dessa varianter, och pekar på riskerna med höghöjdsträning; jag är som sagt inte särskilt biologiskt/medicinskt bevandrad, men kedjan »ökad mängd röda blodkroppar» -> »tjockare och mer trögflytande blod» -> »ökad risk för blodproppar i hjärtat» tycks mig inte helt orimlig. Och ni har väl inte glömt Alexander Dale Oen?

Det börjar bli dags att runda av den här texten, att sammanfatta mina tankar och försöka hitta några kloka slutsatser och synpunkter på fenomenet doping.

Den första slutsatsen är den ganska uppenbara att doping är ett komplext begrepp, både på så sätt att olika sporter prioriterar olika egenskaper hos den mänskliga kroppen och det mänskliga psyket, och därmed uppstår olika moraliska problem kring de olika dopingmetoderna, och på så sätt att det som idag betraktas som en fullt legal träningsmetod i morgon kan betraktas som doping^[17]. De som anser att alla som avslöjas med att ha varit dopade ska stängas av på livstid, och helst slängas i djupa fängelsehålor på vatten och bröd, har, menar jag, inte riktigt satt sig in i problemet.

En andra slutsats, som hänger intimt ihop med den första, är att vi icke-idrottare i vår vardag utan vidare accepterar droger som intagna i samband med tävlingsutövande skulle betraktas som doping; ta ett par öl, några koppar kaffe^[18], en klunk hostmedicin, eller en blodtryckstablett, och du riskerar att fastna i farbror dopingpolisens garn^[19].

Men den viktigaste uppgiften i anti-dopingarbetet måste ändå vara att försöka skydda de aktiva från sig själva och sina ambitioner. »Men vadå», säger kanske någon yrvaket, »det handlar ju om rättvisa och rent spel?», och går man in på Wadas hemsida hemsida kan man läsa följande i Ordförandens välkomsthälsning: »WADA is a unique partnership between the sport movement and governments, with its main aim being to protect the clean athlete and provide a level playing field for all.» Men man behöver inte fundera någon längre stund för att inse att detta är rent snömos, eller i värsta fall hyckleri. Om det vore den enda målsättningen är det ju bara att avskaffa alla dopingbestämmelser, varpå alla tävlande är »rena» per definition och tävlar på samma villkor.

Nej, målsättningen måste istället vara att hitta en nivå på idrottsutövandet där människor inte kommer till skada. Jag kan i sammanhanget rekommendera Ricky Bruchs självbiografi »Gladiatorns kamp» som jag bläddrat i under skrivandet av den här bloggan^[20]. Ricky skriver till exempel (sid. 164), med genomgående versaler »Jag har under hela min aktiva tid levt i en konfliktsituation: jag har inte velat ta hormoner men ändå känt mig tvungen att göra det!» Elitidrott handlar på många nivåer om att pressa sig själv vidare, att bli starkare, uthålligare, djärvare, och enligt min mening gör Ricky en viktig poäng när han pratar om sig själv, och andra elitidrottare, som gladiatorer. Huvudproblemet är elitidrotten i sig och den press den lägger på sina utövare, och det som går under benämningen doping är bara en mindre utväxt, ett av flera sätt att pressa prestationsförmågan upp mot ett absolut maximum.

Att denna press, i synnerhet i samband med doping, kan gå illa har jag redan gett flera exempel på, och jag låter Ricky Bruch få sista ordet för den här gången — men toppidrottens villkor och doping kommer säkert att fortsätta diskuteras så länge som det finns prestige och TV-kontrakt att vinna:

Fotnoter:

1. Ja, det är ironi! [↩]
2. Johan Esk i DN kallar det för »Sveriges största dopningsskandal genom tiderna», vilket endera är prov på en förbluffande historielöshet (enligt min mening är Hans-Gunnar Liljenwall, Linda Haglund, Thomas Johansson, Ludmila Engquist och möjligen också Ulf »Lill-Pröjsarn» Nilsson värre eller likvärdiga kandidater), eller ytterligare en indikation på att DN numera skippat långtråkiga och nyanserade analyser för att i stället fläska på med superlativer à la skymningspressen. [↩]
3. Jo, jag vet (efter att ha fått detaljerna utredda för mig av DN) att den gängse enheten är mikrogram per milliliter, men den principfaste fysikern i mig värjer sig mot så komplicerade enheter. [↩]
4. Vill man vara pragmatisk kan man också påstå att gränsvärdet är 170 milligram/liter, eftersom bara värden över denna nivå tycks rapporteras. [↩]
5. Enligt Waldebäck så kan detta jämföras med att köra 121 km/h på en sträcka där maxhastigheten är 120 km/h, men om jag räknar rätt i huvudet (och hastigheten!) blir det snarare 152 km/h. [↩]
6. Här gör jag naturligtvis vad fysiker brukar kalla för en »första ordningens approximation» genom att anta att (1) pseudoefedrinkoncentrationen var någorlunda konstant för hela vätskemängden (vilket även borde ligga i provtagarnas intresse), och (2) att sagda koncentration var nära noll innan tabletten intogs. [↩]
7. Jag har otaliga fikaraster diskuterat med experimentalister den betydelsefulla frågan huruvida »laboratorium» bör förkortas »lab» eller »labb». Jag kan inte minnas att vi lyckades komma fram till ett gemensamt språk i den frågan, så jag fortsätter att använda den version jag argumenterade för. [↩]
8. Jag kan i sammanhanget rekommendera Oliver Sacks bok »Hallucinations» som jag relativt nyligen läste ut. I ett kapitel som känns väldigt centralt beskriver han sina egna erfarenheter med droger; bland annat berättar han om sitt delirium då han råkade få slut på sitt lager av kloralhydrat som han använde som sömnmedel; han var då uppe i en dos som var 15 gånger högre än den normala. [↩]
9. Det är dock värt att påpeka, även om det bara sker i en fotnot, att artikeln innehåller ett par uppgifter som ifrågasätter min »första ordningens approximation» i en tidigare fotnot; jag tänker på uppgiften att »[An IOC drug-testing official] said that ”after about a week” it was unlikely that enough would show up to produce a positive result.» Om Bäckström i normala fall tillhör »20-pillergobblarna» så finns det eventuellt en möjlighet att grundkoncentrationen av pseudoefedrin är så hög att det är den som syns i dopingmätningen, och inte den enstaka allergitabletten; men med tanke på dels att detta referade till en (förmodligen) högre dos, och dels att ett »positivt resultat» då artikeln skrevs var sex gånger lägre än nu tycker jag den möjligheten känns ganska osannolik. [↩]
10. Någonstan mitt i denna period bytte sporten namn från minigolf till bangolf, men eftersom mina två år som någorlunda hyfsad spelare inföll under minigolftiden föredrar jag denna klassificering. [↩]
11. Och om han mot förmodan råkar heta Nils föreslår jag att ni kallar honom Nikodemus, för det är jag helt säker på att han inte hette. [↩]
12. Ska jag vara pedantiskt korrekt lyckades jag faktiskt ta mig upp i »Herrar 2» två gånger, men ramlade omedelbart tillbaka i träsket. [↩]
13. Så spelade jag Glyttingebanans tredje hål, en dosering, i mitten av 90-talet. Jag kan inte garantera att det röda märket finns kvar numera. [↩]
14. Jag kan i sammanhanget rekommendera Charles Fernyhoughs bok »Pieces of Light» som jag relativt nyligen läste ut. Jag hade i och för sig hoppats på att han skulle ge en mer allsidig beskrivning av olika minnesfunktioner, från korttidsminnet till »permanenta» minnen, men han avgränsar sitt ämne till att gälla det »självbiografiska minnet», det vill säga vad vi minns av det vi upplevt, och gör det nästan lika mångordigt som en viss bloggare som understundom pratar om sig själv i tredje person. Sammanfattningsvis kan man nog säga att jag litar ännu mindre på mina minnesbilder efter att ha läst den här boken. [↩]
15. Fråga mig inte vad det var de drack; mina kunskaper om alkoholhaltiga drycker är, om man undantar brittisk cider, nästan lika nollställda som mina kunskaper om TV-program. Det var emellertid fullständigt uppenbart att det inte var hallonsaft i deras glas. [↩]
16. Dessutom, påpekar den principfaste fysikern i mig, är »kopp» ett tämligen luddigt mått; tedrickaren i mig påstår å andra sidan att 6-8 kaffekoppar är ganska exakt en tekopp. [↩]
17. Jag tänker både på höghöjdsträningen som jag nämnde i föregående avsnitt, och det ämne som är hetast just nu, pseudoefedrin, som vandrat in och ut och in igen på dopinglistorna. [↩]
18. Jo, jag vet att koffein inte är dopingklassat för tillfället; jag vill bara reta alla koffeinister lite. [↩]
19. Jag inser att jag med detta uttryck riskerar att hamna i tant genuspolisens garn, men vad jag vet har ingen ännu uppfunnit ett genusneutralt sätt att skriva »farbror/tant». [↩]
20. Drygt sexhundra sidor skandaler, doping, kärleksaffärer, och en hel del idrottshistorier. Trots att den genom sin tidningsmässiga typografi är i det närmaste oläslig känns den oerhört mycket mer »äkta» än spökskrivna dussinalster. Ricky utlovar också en andra del, som skulle handla uteslutande om doping, men denna bok blev, såvitt jag vet, tyvärr aldrig skriven. [↩]