För inte alltför länge sedan stötte jag på denna intervju om orkaner och orkaners styrka under mina arkeologiska genomlyssningar av gamla avsnitt av Science Weekly från The Guardian; så här några timmar innan Sandy rammar New York kanske det kan vara läge att fräscha upp sina kunskaper i ämnet.
Som man kunde förutse, finns det också andra »teorier» om Sandys ursprung…
Under mitt självpåtagna projekt att lyssna igenom alla gamla poddar av märket Science Weekly (från The Guardian) kom jag idag fram till en mycket intressant intervju med den amerikanske fysikprofessorn Robert Park från början av 2009. Där berättade han bland annat om satelliten DSCOVR, som började byggas 1998, gavs hög proritet så att utvecklingstiden skulle kunna halveras till omkring tre år, och när den stod färdig … placerades den omedelbart i malpåse, och där stod den fortfarande kvar när intervjun gjordes[1]. Just precis en sådan historia där man frågar sig »nå, vad hände se'n?»; även om inte sista kapitlet ännu är skrivet i den här historien så kan den i alla fall bringas framåt en bit[2].
Innan vi kommer till kärnfrågan om varför DSCOVR gick detta trista öde till mötes kan det vara på sin plats att beskriva dess syfte. DSCOVR är en förkortning som står för »Deep Space Climate Observatory», och dess ursprungliga syfte var att från lagrange-punkten L1[3] utföra mätningar på jordens atmosfär, och framför allt på jordens albedo, dvs hur mycket av solljuset som »studsar tillbaka»[4]. En sådan mätning ger ett bättre svar på frågan om hur jordens medeltemperatur förändras än någon mätning som vi kan göra här på jorden; om den energi som jorden tar emot är större än den som strålas ut kommer nettoenergiökningen att leda till att medeltemperaturen ökar. Poängen med placera satelliten just i L1 är naturligtvis att därifrån ser man alltid »solsidan» av jorden, och kan därför utföra mätningen mer exakt jämfört med om man skulle använda ett nätverk av satelliter närmare jorden[5].
Och vad hände då i november 2001? Det är både lätt och svårt att svara på — det lätta svaret är att USA bytte president och att den nya administrationen stoppade projektet. Att reda ut vem som tog beslutet och varför är däremot betydligt knivigare. Vicepresident Cheney är den som oftast pekas ut, och den anledning man anger är att DSCOVR var ett av förre vicepresidenten (och presidentkandidaten) Al Gores favoritprojekt. Jag tycker det är svårt att tro att Bush jr inte skulle haft ett finger med i spelet, eftersom det passade utmärkt med hans allmänna filosofi i klimatfrågor att en möjlighet att samla viktiga data försvann, men utan mer information blir alla misstankar i den riktningen bara spekulationer. Någon kommer säkert att skriva en bok om projektet så småningom, och då kanske sådant kan redas ut. Med säkerhetsfrågan som ursäkt har Bush i alla fall hittills lyckats dölja sina spår ganska effektivt.
Sedan Obama tillträdde har projektet dock tagit fart igen, och om jag tolkar den ovan nämnda powerpointpresentationen rätt har pengar pytsats in för att kontrollera funktionen efter alla lagringsår och förbättra existerande instrument, samt att utrusta satelliten med ytterligare instrument. Och inte minst viktigt; flygvapnet har fått en nätt summa öronmärkta pengar för att skjuta upp den, och i den projektplan som visas i presentationen finns till och med ett uppskjutningsdatum — 30 januari 2014.
Det kan dock hända en del olyckor på vägen. En källa till oro är att det tycks som det som en gång var satellitens huvuduppgift, klimatmätningarna, har halkat ner till andra plats på prioritetsordningen[6], och att klimatbiten har blivit något av en SEP; NASA hänvisar till NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration), och NOAA hänvisar tillbaka till NASA. På sidan sju i presentationen finner man rubriken »Secondary Mission (“Objective Requirements” – optional)», och längst ner en ruta med en text som känns som ett mellanting mellan en brasklapp och »jag tvår mina händer»:
NASA does not have any appropriations to expend on DSCOVR, hence direction as to which instruments will fly are at NOAA’s discretion.
Med andra ord, NASA brys sig inte om vilka instrument som finns ombord, och NOAA är mest intresserad av att skicka upp modernare instrument för att mäta solvinden än de som finns i ACE. Vem ser till att klimatmätningsinstrumenten inte blir utkastade?
En annan källa till oro är politisk. Historien upprepar sig, heter det ju, och det finns en viss risk att projektet på nytt förpassas tillbaka till malpåsen om Romney kommer till makten. Jag hoppas denna min oro är obefogad, och att USAs folk fattar ett klokt beslut.
Fotnoter:
Våren 1982 tillbringade jag i England i den vällovliga avsikten att läsa en termin[1] fysik vid University of Sussex i Falmer strax utanför Brighton. Jag kommer säkert att återkomma till den våren när nostalgin hugger sina klor i mig, men den här gången är mitt mål att infria ett löfte jag gav Sveriges främste schackskribent de senaste 43 åren, Lars Grahn, för något år sedan. I ett svagt ögonblick lovade jag nämligen att berätta om när jag »hjälpte» Ulf Andersson till sin kanske största turneringsframgång någonsin, och som tack för detta fick en poäng i ett eget parti strax efteråt. Det här är den historien.
Turneringen i fråga är naturligtvis Philips & Drew Kings Chess Tournament 1982, som det pampiga fullständiga namnet lyder. Ulf delade segern med världsmästarem Anatoly Karpov före i stort sett hela den dåvarande världseliten[2], med det lilla tillägget att det »bara» fanns tre sovjeter i startfältet (Karpov, Spassky och Geller)[3]. Tävlingen spelades under den andra halvan av april, och eftersom Brighton bara ligger en dryg timmes tågresa från London och den engelska sommarterminen inte riktigt satt fart än åkte jag ett par gånger upp till metropolen för att se proffsen i aktion. Första gången spelade Ulf ett tidigt finalparti mot Portisch, och blev totalt bortblåst från brädet, och den andra gången inträffade följande:
Ulf har hamnat på defensiven, och nu forcerar Miles fram ett slutspel med merbonde.
22. De8! Txe8 23. Txe8 Dxe8 24. Sxe8
När jag lämnade spellokalen var partiet ännu inte färdigspelat; avbrottsställningen såg dock om inte hopplös så i alla fall väldigt svår ut ut för Andersson[4].
Min »hjälp» bestod alltså i att jag höll mig borta från County Hall under de övriga ronderna (och under avbrottet mot Miles) så att Ulf kunde plocka sina poäng utan mitt otursbringande inflytande[5].
Under mitt andra besök i County Hall, dvs då Andersson och Miles drabbade samman, hejade jag som hastigast på en »flyktig bekant». Jag och Rikard Unelius[6] hade fått äran att representera universitetets schacklag, och vi hade dessutom lyckats prata upp oss så pass att vi hamnade på bord ett och två[7]; denne »flyktige bekant» var närmare bestämt Rikards motståndare i en distriktsmatch någon vecka tidigare.
Ödet ville att vi skulle träffas en gång till, bara några dagar senare. Distriktsserien i Sussex innehöll också en cuptävling, och i semifinalen blev våra respektive lag lottade att möta varandra. Som ni kanske redan gissat hade deras förstabordsspelare från förra ronden fått förhinder, så den här gången ställdes jag alltså mot min »flyktige bekant»:
D. Clarke
Bo Sjögren
Sussex, 1982
1.e4 c6 2.d4 d5 3.exd5 cxd5 4.Ld3 Sf6
När jag första gången ställdes inför 4.Ld3 kände jag inte till teorin, utan resonerade ungefär så här: »4…Sc6 är ett slag i luften; vit spelar bara 5.c3, vilket säkerligen ändå ingår i hans plan för att öka trycket på diagonalen b1-h7. 4…Sf6 (vilket både förbereder rockad och ger svart möjlighet att spela löparen till g4 för eventuell vidare transport till h5 och g6 om så skulle behövas för att blockera diagonalen) måste vara bättre; då kan man senare bestämma om den andra springaren står bättre på c6 eller d7.» Jag kan inte se att det är något fundamentalt fel i resonemanget, och trots att teorin såvitt jag förstår ännu rekommenderar 4…Sc6 har jag fortsatt att spela textdraget.
5.Sf3 Lg4 6.0-0 e6 7.h3 Lh5 8.Te1 Ld6 9.c3 Sbd7 10.Sbd2 0-0 11.Sf1 Dc7 12.Lg5 Tfe8 13.Lh4
13…e5?!
De senaste två svarta dragen är, så här trettio år efter partiet, fullständigt obegripliga. Jag har genom alla år skytt bondesvagheter som pesten av den enkla anledningen att min räkneförmåga är ytterst begränsad vilket brukar innebära att jag förr eller senare blir av med svaga bönder och inte lyckas skapa tillräckligt motspel någon annanstans. Svarts enkla standardplan i den här ställningstypen är att överleva på kungsflygeln[8] och starta ett minoritetsangrepp på damflygeln; något jag mycket väl visste redan 1982, långt innan jag och Håkan Greiff spelade otaliga blixtpartier i öppningen. Den enda förklaring jag kan ge är att jag efter det flyt jag haft i de senaste partierna fått ett svårartat anfall av hybris och trott mig kunna spela dynamiskt schack, med isolani och aktiva pjäser, ungefär som min dåvarande klubbkamrat i LASS, Peter Korning.
14.dxe5 Sxe5 15.g4!? Sxd3 16.Dxd3 Lg6 17.Dd2 Se4
Redan här började jag bli betänksam. Peter K brukade inte bli av med sin isolani 3-4 drag efter att han skaffat den, och inte heller brukade hans bondeformation framför kungen se ut som en brädgård dagen efter en storm. Till slut valde jag att ge bonden och hoppas på att jag skulle kunna få lite motchanser med mitt löparpar och hans försvagade kungsställning.
18.Dxd5 Sc5 19.Txe8+ Txe8 20.Td1 Lf4
Jag hade nästan på känn att han skulle spela à la Miles…
21.Dd8?
… men i den här ställningen är »miles-idén» ett svårt feldrag, som sätter bort en bonde, hela vits fördel, och lite till. Märkligt nog var jag så inställd på att han skulle byta alla tunga pjäser att jag inte insåg att det spelar roll vilken pjäs jag slår med; efter mitt nästa drag har ju vit möjlighet att backa ur slagväxlingen med 22. Lxd8, vilket en av hans lagkamrater påpekade i efteranalysen. Vad vi inte insåg då var att 22. Lxd8 inte räddar vits ställning, eftersom vits torn, efter 22… Lc2!, inte har något bra fält stå på; på 23.Td4? följer ju 23… Se6, och efter 23.Td5 Se6 hotar svart både löparen på d8 och att spela 24… Le4. Det kanske inte är så dumt med löparpar i alla fall.
21…Dxd8 22.Txd8 Txd8 23.Lxd8 Sa4
Det här draget hade min motståndare missat. När svart får tillbaka bonden står han plötsligt bättre.
24.b3 Sxc3 25.a3??
En olycka kommer sällan ensam, brukar det ju heta. Svarts senaste drag var synnerligen naturligt, och det är lätt att se att det hotar ännu en bonde. Vit stirrar sig blind på detta uppenbara hot och ser inte att det är fara å färde på ett annat frontavsnitt.
25…Se2+ 26.Kg2 Le4
Därmed vinner svart pjäs, och partiet är över.
27.Sg3 Lxg3 28.fxg3 Sd4 29.Kf2 Sxf3 30.Ke3 Lc6 0-1
Inte utan att jag hade en hel del tur i det partiet — men som jag redan antytt i en fotnot var det ingenting mot den närmast bisarra tur jag hade i några andra partier under min englandsvistelse. Stay tuned, som de säger »over there»…
Fotnoter:
Här spelade Miles 47. Th2??; förmodligen hade han missat att 47… Txg3+ 48. Kf2 inte vinner pjäs på grund av 48… h4. Nu var det plötsligt Ulf som hade det aningen bättre spelet, men partiet slutade så småningom remi efter 67 drag. [↩]
Jag uppfann just ett nytt tyskt ord; vad Schwedenfreude betyder och anledningen till att jag skapade det just nu lämnas som en övning åt läsaren…
Det är högst förklarligt om den som noggrant studerade inlägget om mina tillägg till Observers lista på de 100 bästa romanerna blev en smula fundersam då hen läste att jag kommit på ytterligare »ett par, tre böcker» som måste med; hade den gode bosjo, som alltid påstått att han som (ex-)fysiker var fullt kapabel att räkna till tre[1] plötsligt förlorat denna förmåga? Inte alls, den hemska sanningen är värre än så — jag ljög. En liten, oerhört vit, lögn visserligen, men lika fullt en lögn, ungefär som när en bridgespelare öppnar med en sang, trots att det saknas en honnörspoäng men mellankorten, nior och tior, kanske eventuellt möjligen kan tänkas kompensera för denna brist. Jag hade nämligen redan då fyra förslag, men två av dem var väldigt mycket på gränsen för begreppet roman. Försök skriva »två, fyra», »två till fyra» eller något liknande så inser ni varför jag av estetiska skäl valde att tumma lite på sanningen. Nåväl, efter en myckenhet grubblande valde jag att ta med båda, och då var det lika bra att lägga korten på bordet, precis som en-sang-öppnaren förr eller senare får stå till svars för sitt överbud.
Men innan jag går in på de fem mästerverk som absolut måste med på min lista tänkte jag lista några böcker som kanske inte är fullt lika mästerliga, men som tillhör elementan om man vill betrakta sig som en kultiverad schackspelare[2]. Två synnerligen lyckade verk är Schackklubben Tanke & Vilja av Sven-Olof Lorentzen, som är en fin skildring av ett samhälles förändring genom dess schackklubbs öden och äventyr, och Bronshästarna av Sven Fagerberg, där Fagerberg i sin vanliga stil blandar samhällskritik med ett flertal av sina övriga intressen, i det här fallet en god dos litteraturanalys, Emanuel Lasker och hans filosofi, samt, naturligtvis, konsten att tillverka kylskåp. Två aningen mindre lyckade verk, men som man måste ha läst ändå, är Schack av Stefan Zweig och Luzhins försvar[3] av Vladimir Nabokov. Zweig och Nabokov är skickliga författare, så det är inte den litterära kvaliteten jag protesterar mot, utan kopplingen mellan schack och sinnessjukdom.[4] Slutligen Den tomma spelplatsen av Christer Niklasson, som jag visserligen inte har läst än, men en schackroman av en svensk IM, som dessutom nästan vann SM 1974, måste helt enkelt vara läsvärd.
Dags så för de fem som måste med på listan:
Liftarens guide till galaxen — Douglas Adams
Det här är en kultföreteelse som man svårligen kan gå förbi i ett sådant här sammanhang; inte nog med att h2g2, som verket kallas kultmedlemmar emellan, är en trilogi omfattande fem böcker[5], i det universum som h2g2 spänner upp finns också radio- och TV-serier, en film, teateruppsättningar, ett datorspel och till och med handdukar, för att nu inte nämna alla översättningar. Men det är originalet, de två radioserier om sammanlagt 12 halvtimmeslånga avsnitt som i första hand motiverar dess plats här, och det var också anledningen till att jag länge tvekade att ta med den. Det som till slut övertygade mig var dels dess kultstatus, som gjort att många kan citera långa stycken ur texten, och dels att trilogins två första delar till stor del är baserad på radioserien, så man kan med viss rätt hävda att h2g2 trots allt har den koppling till en pappersupplaga som en roman förväntas ha.
Något som frapperat mig genom åren är hur mycket som skrivits om DNAs[6] humor, men så väldigt lite om det allvar och samhällsengagemang som ligger bakom. Mina ögon öppnades när jag såg att han tillsammans med en medförfattare gett ut en bok om utrotningshotade djur, »Last Chance to See», vilket gav böckerna och radioserierna en ny dimension.
Dödscell 2455 — Caryl Chessman
Caryl Chessman var en bandit i San Fransisco-området som 1948 dömdes till döden på ganska oklara grunder och avrättades i maj 1960. Under sin tid i San Quentin skrev han flera böcker om sin situation; detta är den första och mest kända. Jag läste den på våren 1981, om jag inte minns fel, och jag kan fortfarande känna de »kalla kårar» som det första kapitlet framkallade när jag läste det; i detta berättar han detaljrikt och med stor klarhet hur en avrättning går till.
Det som gör boken så fascinerande är just författarens situation, eller kanske ännu mer osäkerheten runt hans person — kan verkligen en så kultiverad, vältalig och intelligent person ha begått de gräsligheter som han blivit dömd till döden för? Det är svårt att tänka sig en bok mer lämpad att ifrågasätta dödsstraffets existens, och den har också spelat en stor roll i den debatten.
Rosens namn — Umberto Eco
Ännu en kultbok som är svår att klassificera; den innehåller för säkerhets skull både en deckargåta och en kärlekshistoria, men också långa utvikningar om medeltida munkar, filosofiska resonemang och annat som sällan brukar förekomma i dussindeckare. Eco kallar sin hjälte »William av Baskerville» för att ingen ska missta sig på släktskapet med Sherlock Holmes[7], och han löser så småningom gåtan, utan att kunna förhindra den katastrof som är ägnad att ge vilken bokälskare som helst mardrömmar.
Boken har också filmatiserats, och mot bättre vetande lät jag mig lockas att se den[8].
Odysseus — Homeros
Det andra knepiga fallet — kan man verkligen kalla »Odysseus» (eller »Iliaden», för den delen) för en roman? Eftersom den ursprungliga Observer-listan tog ut svängarna ganska rejält, så varför inte? Homeros skapade ju sina mästerverk innan man började bråka om var olika genregränser skulle dras, och det är ju ingen tvekan om att han berättade historier som författare i alla tider hämtat inspiration från.
Som tur är finns det en utväg för den som till äventyrs inte skulle acceptera mitt val — läs då i stället Strändernas svall av Eyvind Johnson från 1946, som återberättar Homeros' historia, men utan det heroiska, utan överdrifterna, utan segrarens hävdvunna rätt att frisera händelseförloppet — undertiteln »en roman om det närvarande» antyder att Johnson ville göra upp med den retorik som dominerat krigsrapporteringen från båda sidor. Jag rekommenderar båda; jag läste dem efter varandra, men det skulle vara ett intressant experiment att läsa dem samtidigt; prova gärna!
Zen och konsten att sköta en motorcykel — Robert Pirsig
En tredje kultbok, som också överskrider genregränser; i det här fallet kan den kanske kallas en psykologisk thriller med samhällskritiska inslag och ett fundament för en filosofisk tankevärld. Den som, i likhet med mig, inte är särskilt intresserad av vare sig Zenbuddism eller motorcyklar behöver inte oroa sig för att dessa ämnen har något slags huvudroll; däremot har Pirsig ganska mycket att säga om Platons dialog Faidros.
Fotnoter: