Alla som är det minsta intresserade av vetenskap har läst, eller borde läsa, de två fantastiska samlingarna av historier om och kring fysikern Richard Feynman, »Surely you’re joking, Mr Feynman!» och »What do you care what other people think?»^[1]. Jag köpte mina exemplar samtidigt som jag investerade i de tre böckerna i serien »The Feynman lectures»^[2], och de tillhör de böcker som jag ständigt återvänder till.

Vad som förmodligen är mindre känt är att det finns en tredje bok i samma serie, åtminstone om man ruckar lite på kriterierna för vad som konstituerar en »serie». De första två var nämligen inte skrivna av Feynman själv, även om han stod som författare, utan hade tillkommit i samarbete med vännen Ralph Leighton^[3]. Denne hade klokt nog sett till att ha en bandspelare i närheten när Feynman började berätta, och det är från dessa band som materialet till de två första böckerna kommer. I den tredje boken i serien, Tuva or Bust!, stiger Leighton själv fram som författare, och berättar historien om hur han själv, Feynman och många andra kämpade för att besöka en av de mest avlägsna platserna på jorden, Tuva.

Det började sensommaren 1977 med att Feynman utmanade Leightons geografikunskaper med frågan »Vad hände egentligen med Tannu Tuva?»; själv visste han bara att det var en purpurfärgad klick norr om Yttre Mongoliet i en kartbok från 40-talet, och att landet under 30-talet gett ut frimärken med spännande motiv och ovanliga former. De konsulterade Encyclopaedia Britannica, och när de återfunnit Tuva, som visade sig ha förvandlats till en autonom republik i Sovjetunionen i slutet av andra världskriget, och upptäckt att huvudstaden hette »Kyzyl»^[4], bestämde de sig på stående fot för att försöka resa dit. Resten av boken handlar om hur de båda, tillsammans med vänner som de plockade upp längs vägen, lärde sig allt mer om Tuva; kämpade mot byråkratin i det forna Sovjetunionen; besökte exotiska och spännande platser, som till exempel Volgograd, Ryukyuöarna och Göteborg; och slutligen fick en inbjudan, daterad 19 februari 1988, från den sovjetiska vetenskapsakademin, för en grupp bestående av Feynman med fru plus fyra kollegor att besöka den autonoma republiken Tuva. För Feynman kom tyvärr beskedet försent, han dog den 15:e samma månad, men i den intervju som BBC gjorde med honom bara några veckor tidigare pratade han nästan enbart om den förestående resan till Tuva, och den dokumentär som gjordes kallades följdriktigt för The last journey of a genius.

I dessa dagar av informationsöverflöd via internet är det ingen större mening att försöka sätta ihop en heltäckande uppsats om Tuva, men två saker förtjänar att uppmärksammas lite extra. Jag tänker dels på den tuvanska strupsången, xöömei, som är väldigt speciell^[5], och dels det tuvanska monument som visar platsen för »Asiens mittpunkt». Det senare sattes, enligt legenden, upp någon gång på 1800-talet av en excentrisk engelsman (eventuellt vid namn Proctor) som tagit som sin livsuppgift att märka ut centrum på de olika kontinenterna. Den historien borde vara »crazy enough» till och med för Niels Bohr…

I sammanhanget kan det vara på sin plats att nämna Bill Gates och Microsoft. Gates är nämligen en stor beundrare av Feynman, och han skaffade sig rättigheterna till inspelningarna från en föreläsningsserie som Feynman höll 1964 vid Cornell-universitetet; de transkriberades sedermera, editerades och gavs ut i bokform som ”The character of physical law”. Gates hade en vision om ett nytt slags läromedel som kombinerade video med kommentarer och annat smått och gott. Som pilotprojekt använde han just Feynmans föreläsningsserie, och kallade hela projektet Tuva^[6]. Notera att man måste installera Microsofts plugin »Silverlight», och att hela konceptet fortfarande är i något slags beta; och ska jag vara ärlig misstänker jag att det inte kommer mycket längre än så.

»As with life, I think this story will be enjoyed most if the reader does not decide beforehand what it is about» skriver Leighton i förordet till »Tuva or bust!», och han har en poäng där. För mig var den stora läsupplevelsen kontakterna mellan personer inom vitt skilda kulturer; den tuvanska kulturen har inte mycket gemensamt med den amerikanska västkustens, och det sovjetiska byråkratiska systemet hade få beröringspunkter med någonting, allra minst dessa ytterligheter. Trots sina vitt åtskilda bakgrunder hittade de ett gemensamt språk och kunde jobba mot ett och samma mål. Några år efter det att boken publicerats bildades ytterligare en sådan »mésalliance» då den tuvanske strupsångaren Kongar-ool Ondar och den amerikanske bluessångaren Paul Pena började ett samarbete (ett exempel finns nedan) som bland annat resulterade i att Pena deltog i en festival för strupsång i Tuva 1995; hela den historien, plus lite om Feynman och Leightons förarbete, finns dokumenterat i »Genghis Blues»^[7]. Det berättelser av det slaget som kan få mig att tro på mänskligheten igen.

Fotnoter:

1. Alla andra borde naturligtvis också läsa dem, men utan ett intresse för verkligheten och hur saker och ting hänger samman kommer man att missa eller missförstå de viktigaste avsnitten. [↩]
2. Om inte mitt minne sviker mig alldeles inköptes de 1982, i Sussex university bookshop — ett företag som förmodligen upplevde sin största hausse någonsin under ett par månader i början av detta år. [↩]
3. Om namnet Leighton känns bekant så är det fullt naturligt; hans far, Robert Leighton, var kollega till Feynman på Caltech, och var den som utförde det digra arbetet med att editera Feynmans föreläsningar till »The Feynman lectures» [↩]
4. För oss svenskar låter förmodligen inte namnet särskilt märkvärdigt, men som bekant betraktas inte »y» som en fullvärdig vokal på engelska. Jämför till exempel med vissa östeuropeiska språk, där »r» och »l» i vissa fall kan användas som vokalljud. [↩]
5. För en kort introduktion, lyssna på de olika huvudtyperna på Alash ensembles hemsida. [↩]
6. De finns också att beskåda på youtube för den som föredrar det. [↩]
7. Ondar spelade också med virtuoserna i Bela Fleck & the Flecktones; den här konserten är bland det häftigaste jag sett i musikväg. [↩]