Kategoriarkiv: Allt möjligt

Professor Mmaas föreläsning

Postat av
Svara

Under 1986 och 1987 tillbringade jag ett antal månader i Västtyskland[1]. För att bättra på min tyska köpte jag på mig en del böcker på tyska, mestadels relativt lättuggade saker som deckare och science fiction, med mycket dialog och ett minimum av komplicerade bisatser. Men en bok hamnade på bokhyllan på grund av en i mina ögon superb inledning (i min knaggliga och synnerligen oprofessionella översättning):

»Utan att vackla har jag motstått försöket…» sade Professor Mmaa; och medan han ännu talade, insåg han plötsligt att världen var enkel och okomplicerad.

»Jag har plötsligt insett att världen är enkel och okomplicerad», fortsatte han. »Jag försäkrar er emellertid att detta inte på något sätt kommer att inverka på min föreläsning, vars ämne tvärtom är komplicerat och invecklat. Mina personliga känslor kunde säkert hamna i medelpunkten för en psykologisk undersökning, göras till tema i en dikt, eller utgöra grunden för något slags filosofiskt system. Dock står här, framför er, varken en psykolog eller en diktare eller en filosof. Här, framför er, har ni en naturvetare som inte intresserar sig för vad som kan härledas ur en uppenbarelse, inte heller för det som är omedelbart begripligt för tanken, utan för de insikter som kan empiriskt utvinnas ur naturen.»

Böcker som bara kostar runt en tia brukar kunna åka med på betydligt märkligare grunder[2] än så; och så hände det sig alltså att »Professor Mmaa’s Vorlesung» av Stefan Themerson hamnade i den bokhög jag kallar mitt bibliotek, tills jag för någon vecka sedan återfann, och beslöt att äntligen »läsa», den[3].

Innan jag berättar lite om boken, några framgooglade ord om författaren[4]. Themerson tycks ha varit en mångsysslare av rang, kanske inte ett »universalgeni», men inte långt ifrån; han studerade fysik och arkitektur på universitetet i Warsawa, men hade samtidigt en stor språklig begåvning, vilket relativitivt tidigt förde honom in på en mer artistisk bana. Bland de många titlar som man kan sätta på honom märks poet, romanförfattare, essäist, förläggare, fotograf, filmskapare, kompositör, och kanske också filosof. Men han släppte aldrig helt sin naturvetenskapliga bakgrund, vilket bland annat yttrade sig i hans uppfinning av den »semantiska poesin»[5], hans vänskap med Bertrand Russell[6], och kanske framför allt »Gaberbocchus[7] Common Room», där naturvetare, filosofer och artister/konstnärer av alla slag under några år i slutet av 50-talet kunde utbyta tankar och erfarenheter. Themerson hade kontakt med C.P. Snow, och det är väl inte helt otroligt att han, direkt eller indirekt, varit en av inspirationskällorna för »The two cultures».

Tillbaka till Professor Mmaa och hans föreläsning. Det citat som Professor Mmaa ämnade inleda sin föreläsning med är hämtat ur Maurice Maeterlincks »Myrornas liv»[8], och han drar från detta slutsatsen att även om bokens författare totalt missförstått allt om termiterna och deras liv, så finns där spår av intelligens, ja kanske till och med tecken på ett vetenskapligt tänkande. Professor Mmaa är nämligen termit[9]; han är närmare bestämt zoolog med arten »människa» som specialintresse. Därmed kan Themerson skriva ett slags »Gullivers resor» där vi inte bara får se vårt släkte belyst ur myrperspektiv, utan också får en inte alltid så positiv bild av det komplicerade och segregerade termitsamhället, där de agerande uppvisar påtagligt mänskliga drag[10].

Utan att avslöja alltför mycket av handlingen så kan man konstatera att den ovan citerade inledningen är tämligen profetisk — inte bara kommer insikten om att världen är enkel och okomplicerad att återkomma som ett slags tema, utan Professor Mmaa kommer också att ha ett ingående samtal med en Dr Sigismund Kraft-Durchfreud, en »Arthur Theolieb»[11] menar att meningen med en föreläsning är att den ska kunna användas som material till ett poem, och till slut, i en diskussion med sin mest uppmärksamme elev, Periclase Nonobody, formulerar Professor Mmaa något som skulle kunna vara början på ett filosofiskt system.

Även om vissa detaljer i boken kan tyckas lite 40-tal[12], så är det förfärande mycket som fortfarande känns aktuellt, särskilt i beskrivningen av samhällets olika maktmedel. Och vad beträffar debatten om arv eller miljö var Themerson långt före sin tid, eftersom termitsamhället reagerade på olika behov genom att »polymorft» utrusta vissa av sina invånare för att utföra en speciell uppgift; en bok, till exempel, är inget annat än en termit som har som sin livsuppgift att förvara och frambringa en viss mängd information. Samtidigt kunde framstående samhällsmedlemmar med den polymorfa tekniken utrustas med, till exempel, en extra antenn, eller två. Themersons visioner är inte så långt borta; med genteknik hoppas man inom en snar framtid kunna bygga små biologiska system med specifika uppgifter bättre än evolutionen klarat av, och att man med genteknik kan »förädla» Homo Sapiens, genom att till exempel manipulera gener för att eliminera vissa ärftliga sjukdomar, torde inte heller ligga så långt borta. Det är hög tid att börja fundera över de etiska frågor som den nya tekniken ger upphov till, och Themerson gjorde uppenbarligen detta redan för mer än ett halvt sekel sedan.

Slutomdömet blir dock underkänt — för mina tyskkunskaper; boken får, såvitt jag är kapabel att bedöma, ett högt betyg. Jag känner att jag missade lite för många detaljer för att jag skulle vara helt nöjd med min läsning av en bok som kräver en språklig vighet som jag saknar, åtminstone på tyska[13]. Tyvärr verkar inte boken särskilt lätt att hitta på biblioteken; enligt Libris finns bara två exemplar på engelska att uppbringa i Sverige, båda i Svenska Akademins bibliotek, tillsammans med i stort sett allt som Themerson satt på pränt. Man får väl förmoda att han blivit föreslagen för ett eller annat pris en gång i tiden.

Fotnoter:

  1. Och, för att vara exakt, även några timmar och minuter i Östtyskland; några skakiga timmar på den sydligaste av de tre transitlederna från Västtyskland till Berlin, och några minuter under Östberlin med en tunnelbanelinje som inte stannade vid två stationer. Särskilt turen under Östberlin fick mig att inse det absurda i Tysklands och Berlins delning; tänk själv hur det skulle kännas om Vasastan i Stockholm plötsligt befann sig i ett annat land, och gröna linjen var tvungen att köra förbi Odenplan och S:t Eriksplan… [↩]
  2. Något slags rekord har väl den bok jag köpte för två dollar i ett antikvariat i USA enbart på grund av dess underbara titel: Due to lack of interest, tomorrow has been canceled… [↩]
  3. Att »läsa» placerats inom citationstecken beror på två saker: dels, naturligtvis, på att min tyska är tämligen bristfällig (jag skulle kanske kunna tumma lite på sanningen och kalla den »rostig», men faktum är att den aldrig varit särskilt väloljad), i synnerhet vad beträffar de biologiska domäner som boken ofta rör sig i, men dels också på grund av författarens egenhet att uppfinna nyord där han finner det påkallat. [↩]
  4. Mina huvudsakliga källor är Wikipedia, en sida om Themerson och hans fru, samt en artikel om Themersons författarskap. [↩]
  5. Jag hittade en essä betitlad just Om semantisk poesi i Lyrikvännen 1/1984, men den visade sig mer handla om poesi som sådan än om någon »semantisk» gren av densamma. I det sista stycket säger han att det var hans ovilja att bli förd bort från verkligheten som fick honom att »uppfinna» den semantiska poesin, en poesi där varje ord bara har en betydelse; ett slags uppror mot romantik och extas, mot politiska ledares retorik och reklamens förföriska locktoner. [↩]
  6. Russell lär om Themersons roman »Bayamus» ha sagt att den var »nästan lika galen som världen». [↩]
  7. »Gaberbocchus» är det latinska namnet på Lewis Carrolls barnkammarmonster Jabberwocky, som till exempel Michael Hedges brukade framföra på scen, och var namnet på makarna Themersons bokförlag; deras uttalade målsättning var att skapa »best-lookers» snarare än »best-sellers», vilket gör att deras böcker numera betingar tämligen höga priser på den antikvariska marknaden. [↩]
  8. »La vie des Termites» 1926; varför termiterna blivit myror i den svenska översättningen vet jag inte. Däremot har jag med viss förstämning kunnat konstatera att frågan om hur Maeterlinck kunde veta så mycket om termiter trots att han aldrig satt sin fot i Afrika helt enkelt berodde på att han plagierade den sydafrikanske författaren Eugene Marais’ epokgörande bok »The soul of the white ant». [↩]
  9. Efter en viss vacklan har jag motstått försöket att skriva »hens» i första meningen i detta stycke. Mina kunskaper om termiter är tämligen bristfällig, men jag har fått för mig det där med könstillhörighet är ganska svårutrett förutom för ett utvalt fåtal. Men eftersom Themerson konsekvent använder »han», och Professor Mmaa i vissa avseenden är avgjort manlig, har det fått avgöra saken. [↩]
  10. En av de dråpligare episoderna i boken är när termiternas ledare, »Big Bug», får besök av svartmyrornas representant, »Dr Crump», och använder en tolk för att översätta mellan Big Bugs kortfattade, direkta, närmast brutala tal till sändebudets mer omständliga, indirekta, metaforiska språk. [↩]
  11. Eftersom många andra termitnamn är lätt maskerade »kändisar» (några exempel till: Maurice Maetermit, Errtand Bussell och Professor Albert Einfuss-Dreistein) kunde man misstänka att även denna pseudonym döljer ett bekant namn, men jag har inte lyckats hitta någon lämplig kandidat. [↩]
  12. Boken skrevs under andra världskriget, även om den inte gavs ut förrän 1953. [↩]
  13. Som exempel kan nämnas att Themerson ofta »förmyrligar» språket; i stället för »oförutsett» skulle han skriva »oförutluktat», eftersom termiter i allmänhet saknar möjlighet att se, utan använder luktsinnet i mycket högre grad. [↩]

Om orkaners styrka

Postat av
Svara

För inte alltför länge sedan stötte jag på denna intervju om orkaner och orkaners styrka under mina arkeologiska genomlyssningar av gamla avsnitt av Science Weekly från The Guardian; så här några timmar innan Sandy rammar New York kanske det kan vara läge att fräscha upp sina kunskaper i ämnet.

Som man kunde förutse, finns det också andra »teorier» om Sandys ursprung…

Satelliten som försvann

Postat av
Svara

Under mitt självpåtagna projekt att lyssna igenom alla gamla poddar av märket Science Weekly (från The Guardian) kom jag idag fram till en mycket intressant intervju med den amerikanske fysikprofessorn Robert Park från början av 2009. Där berättade han bland annat om satelliten DSCOVR, som började byggas 1998, gavs hög proritet så att utvecklingstiden skulle kunna halveras till omkring tre år, och när den stod färdig … placerades den omedelbart i malpåse, och där stod den fortfarande kvar när intervjun gjordes[1]. Just precis en sådan historia där man frågar sig »nå, vad hände se'n?»; även om inte sista kapitlet ännu är skrivet i den här historien så kan den i alla fall bringas framåt en bit[2].

Innan vi kommer till kärnfrågan om varför DSCOVR gick detta trista öde till mötes kan det vara på sin plats att beskriva dess syfte. DSCOVR är en förkortning som står för »Deep Space Climate Observatory», och dess ursprungliga syfte var att från lagrange-punkten L1[3] utföra mätningar på jordens atmosfär, och framför allt på jordens albedo, dvs hur mycket av solljuset som »studsar tillbaka»[4]. En sådan mätning ger ett bättre svar på frågan om hur jordens medeltemperatur förändras än någon mätning som vi kan göra här på jorden; om den energi som jorden tar emot är större än den som strålas ut kommer nettoenergiökningen att leda till att medeltemperaturen ökar. Poängen med placera satelliten just i L1 är naturligtvis att därifrån ser man alltid »solsidan» av jorden, och kan därför utföra mätningen mer exakt jämfört med om man skulle använda ett nätverk av satelliter närmare jorden[5].

Och vad hände då i november 2001? Det är både lätt och svårt att svara på — det lätta svaret är att USA bytte president och att den nya administrationen stoppade projektet. Att reda ut vem som tog beslutet och varför är däremot betydligt knivigare. Vicepresident Cheney är den som oftast pekas ut, och den anledning man anger är att DSCOVR var ett av förre vicepresidenten (och presidentkandidaten) Al Gores favoritprojekt. Jag tycker det är svårt att tro att Bush jr inte skulle haft ett finger med i spelet, eftersom det passade utmärkt med hans allmänna filosofi i klimatfrågor att en möjlighet att samla viktiga data försvann, men utan mer information blir alla misstankar i den riktningen bara spekulationer. Någon kommer säkert att skriva en bok om projektet så småningom, och då kanske sådant kan redas ut. Med säkerhetsfrågan som ursäkt har Bush i alla fall hittills lyckats dölja sina spår ganska effektivt.

Sedan Obama tillträdde har projektet dock tagit fart igen, och om jag tolkar den ovan nämnda powerpointpresentationen rätt har pengar pytsats in för att kontrollera funktionen efter alla lagringsår och förbättra existerande instrument, samt att utrusta satelliten med ytterligare instrument. Och inte minst viktigt; flygvapnet har fått en nätt summa öronmärkta pengar för att skjuta upp den, och i den projektplan som visas i presentationen finns till och med ett uppskjutningsdatum — 30 januari 2014.

Det kan dock hända en del olyckor på vägen. En källa till oro är att det tycks som det som en gång var satellitens huvuduppgift, klimatmätningarna, har halkat ner till andra plats på prioritetsordningen[6], och att klimatbiten har blivit något av en SEP; NASA hänvisar till NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration), och NOAA hänvisar tillbaka till NASA. På sidan sju i presentationen finner man rubriken »Secondary Mission (“Objective Requirements” – optional)», och längst ner en ruta med en text som känns som ett mellanting mellan en brasklapp och »jag tvår mina händer»:

NASA does not have any appropriations to expend on DSCOVR, hence direction as to which instruments will fly are at NOAA’s discretion.

Med andra ord, NASA brys sig inte om vilka instrument som finns ombord, och NOAA är mest intresserad av att skicka upp modernare instrument för att mäta solvinden än de som finns i ACE. Vem ser till att klimatmätningsinstrumenten inte blir utkastade?

En annan källa till oro är politisk. Historien upprepar sig, heter det ju, och det finns en viss risk att projektet på nytt förpassas tillbaka till malpåsen om Romney kommer till makten. Jag hoppas denna min oro är obefogad, och att USAs folk fattar ett klokt beslut.

Fotnoter:

  1. Park berättade historien inte riktigt så, men jag har anledning att tro att han råkade få kronologin om bakfoten; bland annat säger han vid ett tillfälle 1989 i stället för 1998. [↩]
  2. Mina huvudsakliga källor har varit en sammanfattning av historien bakom projektet i Popular Science och något som ser ut som en powerpointpresentaion från en projektbeskrivning på NASA. [↩]
  3. Lagrange var en av alla dessa matematiker i slutet av 1700-talet vars huvudsakliga insats var att ge nutida forskare mindervärdeskomplex genom att göra banbrytande arbeten snart sagt vad de än sysslade med; jag är visserligen inte matematiker, men har ändå stött på lagrangepolynom, lagrangemultiplikatorer och lagrangepunkter, för att inte tala om hans egen omarbetade version av Newtons mekanik. Lagrangepunkterna uppträder i ett specialfall av trekropparsproblemet (nämligen då en av kropparnas massa är försumbar i förhållande till de andra två), och är de punkter där denna tredje kropp är i jämvikt i förhållande till ett stabilt tvåkropparssystem. L1 är den punkt man först kommer att tänka på, punkten mellan de båda kropparna där deras gravitationskraft är till beloppet lika stor. [↩]
  4. Det finns såvitt jag förstår redan tre satelliter i eller i närheten av L1 (SOHO, ACE och WIND), men de är alla upptagna med att studera olika aspekter av solen och den så kallade solvinden. [↩]
  5. För att få största möjliga noggrannhet bör man naturligtvis också placera en satellit som gör motsvarande uppmätning av jordens utstrålning i L2, dvs i den lagrangepunkt som befinner sig bortom jorden (från solen räknat), där jorden alltid vänder skuggsidan till. [↩]
  6. Dess primära vetenskapliga uppgift anges nu vara mätningar på olika komponenter i solvinden. [↩]

Göteborg har försvunnit…

Postat av

Det har väl knappast undgått någon att Apples nya operativsystem för iPhone och iPad fått en hel del kritik. Som relativt sett nybliven, och motsträvig, iFåne har jag naturligtvis också tittat lite på deras nya karttillämpning, och funnit den oerhört rolig, betydligt roligare än den Dilbert-app som tidigare höll tätplatsen. Här är mina topp fem just nu:

1. Göteborg finns inte. Mölndal och Kungsbacka har däremot klarat sig, och stadsdelen Lundby har fått äran att representera Göteborg. Som schackspelare tänker jag omedelbart på schackklubben Lundby SS, som väl rankats någonstans runt plats 3-5 i Göteborg så länge jag kan minnas. Är det en konspiration för att äntligen placera Lundby SS på kartan…?

2. Östersjön sträcker sig ända fram till (det icke-existerande) Göteborg, eller åtminstone en bra bit förbi Kungsbacka. Uppdatering: Ny forskning visar att Östersjön sträcker sig åtminstone fram till Kristiansand på norska sydkusten.

3. Landskrona ligger numera på Ven.

4. Västervik har bytt namn till Vastervik, och ligger numera ca två mil från Östersjön.

5. Vaxholm, slutligen, ligger på en ö norr, eller kanske till och med nordnordväst, om Lidingö.

Om ni inte tror mig, och inte har tillgång till en Apple-produkt för att kontrollera riktigheten i mina utsagor, så har jag lagt upp (helt obearbetade) bilder till vänster.[1]

För att avslutningsvis se på spektaklet från en lite allvarligare sida kan man fråga sig vad Apples QA-avdelning[2] pysslar med. Det räcker med någon minuts testande för att inse att den här tillämpningen är helt oanvändbar för sitt syfte. Inte nog med att man flyttar omkring tätorter på ett till synes slumpartat sätt, och att översättningarna också verkar helt stokastiska[3], men kanske ännu värre är att de flesta mindre orter helt utplånats. Ta ett par orter från mina gamla hemtrakter, Jönåker och Ålberga, till exempel; du måste i princip veta på någon kilometer när var sagda orter finns om du ska ha en chans att hitta dem, och hur mycket du än zoomar in hittar du inget ortsnamn, bara ett gatunät. Jönåker går jämförelsevis lätt att hitta, eftersom det ligger längs (gamla) E4:an, och dessutom strålar vägar från metropolerna Kvarsebo och Stigtomta samman där, men Ålberga ligger ju mitt ute i skogen, och vet man inte att Ålbergasjön ligger någon kilometer från tätorten är man chanslös.

Det ska bli spännade att se hur väl och hur snabbt Apple lyckas fixa problemet. Här i Sverige är det ju inget större problem, eftersom Eniros app i flera avseenden var bättre än den gamla kartappen. Räkna med en eller annan uppdatering av det här inlägget så småningom…

Addendum 2012-10-02: Här ytterligare några axplock från denna rika källa:

1. Sollentuna och Järfälla har båda flyttat ut på Järvafältet, ett par kilometer öster om det som andra källor kallar Kallhäll.

2. Gotland är ingen ö, utan en ort som ligger på Lilla Karlsö.

3. Grankullaviken, strax söder om Långe Erik på Ölands norra udde, har blivit land, se jämförelsen med motsvarande kartavsnitt i Eniros app nedan. Den som försöker åka den av Apple angivna vägen åt nordost kommer, misstänker jag, att få en obehaglig överraskning…

Fotnoter:

  1. Ett hett tips till alla iFånar som liksom jag inte bryr sig om att läsa manualer — om man samtidigt trycker på avstängningsknappen och den där knappen längst ner, under skärmen, så sparas en skärmdump bland fotona. Mycket användbart i vissa lägen, till exempel för att dokumentera intressanta nyheter i Sveriges geografi. [↩]
  2. Quality assurance, kvalitetskontroll, för er som lyckats hålla er undan mjukvaruindustrijargongen [↩]
  3. En favorit är »Björno», där man fixat det första ö-et men inte det andra [↩]