… gör jag härmed en kort kommentar till det just avslutade amerikanska presidentvalet. Denna görs med hjälp av ett youtube-klipp av en klassisk låt från min ungdom; dess »semiidiotiska» innehåll må var och en tolka enligt eget huvud:
Det har hänt förr, och kommer naturligtvis att hända igen — ett evenemang, i det här fallet anordnat av fotbollsklubben Mansfield Town FC, tvingas ställa in med kort varsel på grund av oförutsedda händelser. Det som gör just detta fall så speciellt att den engelska pressen rapporterar om det är evenemangets natur:
Enligt tidningsartikeln jag länkade till kommer Trisha att göra ett nytt försök i början av oktober. Det behövde man knappast vara klärvojant för att gissa.
Addendum 2016-10-19: I min enfald trodde jag att ovanstående notis skulle vara ohotad i klassen Årets roligaste misslyckande vid annonsering av ett evenemang, men då hade jag inte räknat med kulturvetarna vid Göteborgs universitet. För några minuter sedan dök det upp ett meddelande i mitt facebookflöde som berättade att de tvingats skjuta på ett föredrag från den andra till den sjunde november — föredragets titel är Sluta skjuta upp!
Mina recept, del 2
Medan det fortfarande går att, utan alltför stora överdrifter, kalla årstiden »sommar» kan det vara läge att presentera ett recept ur min inte särskilt omfångsrika repertoar som jag förknippar med varma, lata sommardagar. Denna tonfiskröra passar utmärkt som fyllning i en baguette eller ciabatta, särskilt tillsammans med några ägg- och/eller tomatklyftor, vilket gör den perfekt som ett snabbmål de dagar då det är alldeles för varmt för att laga någon »riktig» mat.
Liksom i de flesta av mina kulinariska övningar blir sällan två laddningar gjorda enligt exakt samma recept, och det är särskilt sant i det här fallet. Nedanstående recept är mitt senaste försök, och ett av de vassaste — i dubbel bemärkelse:
2 burkar tonfisk
200 g crème fraiche
50 g majonäs
50 g chilisås
150 g majs
75 g paprika
1 tsk curry
1 tsk torkad vitlök (eller en pressad vitlöksklyfta)
cayennepeppar efter behag
Tillagning: Blanda alla ingredienser, utom cayennepepparn, i ett lämpligt kärl, och rör samman. Avsluta med att röra ner cayennepeppar tills röran blivit lagom »vass».
Nedan ska jag försöka redogöra för några av mina erfarenheter; som amatörkock lär jag ta upp mycket som är självklarheter för alla som pysslar med matlagning på en mer regelbunden basis än vad jag gör, och göra en hel del bakvänt dessutom. Det bjussar jag på.
Jag har inte angett någon vikt för tonfisken, och det beror på att den är högst osäker. På burken stod det 185 g, och »avrunnen vikt» 140 g; till det skulle jag vilja tillägga »urpressad vikt cirka 115 g», eftersom jag försöker övertyga så mycket vatten (eller olja, om man valt den varianten) som möjligt att överge fisken. Hur väl man lyckats med detta märker man om man låter den färdigblandade röran stå i kylen ett tag — ju mer vätska man inte lyckats få bort, desto mer lägger sig på botten av bunken, i synnerhet om man köpt den magrare varianten. Detta är nu inget stort problem; det löses enklast med några sekunders extrarörande.
Vanligen brukar jag ta en lättversion av crème fraiche, en som dessutom är smaksatt (oftast chili/paprika), men just denna gång råkade det bli en icke smaksatt »tjock-version», dels på grund av extrapris och dels på grund av ouppmärksamhet. Resultatet blev inte alls dumt, och kommer antagligen att leda till fler experiment åt det hållet.
Majonäsen och chilisåsen har jag varierat ganska kraftigt genom åren, till exempel har jag oftast använt hamburgerdressing i stället för majonäs. Fritt fram för egna experiment — Cajsa Warg visste vad hon pratade om.
De fyra första ingredienserna utgör, om jag minns rätt, det originalrecept som jag hittade någonstans på nätet; resten är egna påfund. Majsen gör röran lite mer »matig», tycker jag, och detsamma gäller paprikan, som jag stoppade dit som ersättare för den smaksatta crème fraichen[1]. Curry är det nog första gången jag testar, och den gav röran en ny, spännande smaknyans. Exakt vilken typ av curry jag använde vill jag inte gissa; det står visserligen »Orientalisk Curry» på burken, men den har sett åtskilliga påfyllningar av oklara härstamningar, så det är säkrast att lämna arten ospecificerad.
Beträffande cayennepepparn gäller ungefär samma typ av råd som Piet Hein odödliggjort i sin Gruk om hur man gör det perfekta rostade brödet:
There’s an art of knowing when.
Never try to guess.
Toast until it smokes and then
twenty seconds less.
Nu är ju olyckan inte så stor om röran råkar bli lite väl kryddad — man kan ju alltid »spä ut» med mer crème fraiche och annat — men det är ändå värt att vara försiktig med pepparn. De övriga ingredienserna är det inte så noga med — av egen erfarenhet vet jag, till exempel, att den så kallade ketchupeffekten även är populär bland chilisåser; det ser jag inte som något problem, utan mer som ett spännande experiment. Hittills har jag inte lyckats blanda till något som kan klassas som oätligt, så det är fritt fram för egna varianter.
Fotnoter:
Den här bloggan skrevs egentligen redan förra våren, men blev aldrig riktigt färdig — jag har svårt att sätta fingret på varför det blev som det blev. Det vore lätt, och naturligtvis inte helt utan orsak, att skylla på min kopiösa lättja; men jag har ju faktiskt åstadkommit ett eller annat stycke text sedan dess, så den förklaringen räcker inte helt ut. Det faktum att jag inte lyckades få till en avslutning kan nog klassificeras mer som »verkan» än som »orsak», och jag har en smygande misstanke att icke-publiceringen berodde på att jag innerst inne inte var nöjd med det stilistiska utförandet, min argumentation, eller bådadera.
De senaste månadernas, och i synnerhet de senaste dagarnas, händelser har dock försett mig med ett lämpligt ämne att avsluta den här bloggan med. Dessutom torde det vara ett lämpligt tillfälle att övervinna alla tvivel på textens kvaliteter när det är 30 grader i skuggan och hjärnan därför, trots riklig kylning med citrondricka, är lite lagom uppmjukad. Jag ämnar därför putsa upp texten lite, lägga till någon länk till sådant jag skrivit under det senaste året, skriva en avslutning, och sedan trycka på »Publicera»-knappen utan allför mycket självcensur.
När jag utökade den här lilla serien från att gälla två böcker till fyra[1] insåg jag att jag redan tidigare skrivit om en bok som passar in på det ganska lösa tema som binder samman de fyra verken i serien, nämligen Tankelivets frigörelse. Nu slumpade det sig så lyckligt att just den bloggan blev föremål för ett par ovanliga tilldragelser: dels hittades den av en googlande ahlbergfantast, José L. Ramirez, som lämnade flera mycket läsvärda kommentarer, och dels, något som jag också erkände i en av mina kommentarer, råkade jag av misstag trycka på »Publicera-knappen» för tidigt. Med andra ord så hade jag något bokmärke kvar i boken som jag inte tagit upp, samtidigt som Ramirez’ sista inlägg på bloggan gav mig anledning att diskutera de till synes olika synsätt som vi anlägger på boken och dess innehåll. Som tentativ anhängare till Hans Larssons konvergensfilosofi hoppas jag dock att vi ska kunna enas om att våra respektive läsarter har fler likheter än skillnader.
Låt mig börja med det ställe i boken som jag märkt ut, och som inte kom till användning i den förra bloggan. I kapitel 5, som handlar om »propaganda, agitation och reklam», refererar Ahlberg det stycke i det sjätte kapitlet av Mein Kampf där Hitler berättar hur man bedriver propaganda på det »rätta» sättet; han sammanfattar Hitlers »regler» i fyra punkter:
Jag är inte helt säker på exakt hur jag tänkt kommentera ovanstående teser, men då jag nu läser stycket igen är det två reflektioner som omedelbart slår mig: den uppenbara att det i politiken idag, både i den svenska riksdagen och internationellt, finns ett flertal aktörer som agiterar enligt Hitlers propagandaprinciper, men också den inte fullt lika uppenbara »elefanten i rummet» som Ahlberg underlåter att prata om. Han kommenterar teserna med orden »[h]är liksom i många andra stycken torde Hitler i den ryska kommunismen och den italienska fascismen ha haft sina främsta läromästare, ehuru han möjligen överträffat dem», men hoppar över den tredje källan, Martin Luther. Luther var ju som bekant inte särskilt förtjust i förnuft, hade en ytterligt svartvit syn på världen som bereder teologer problem än idag, och var övertygad antisemit; alla tre egenskaperna mer lämpade för Hitlers propagandamaskineri än för en religiös sökare av Ahlbergs typ. Jag tror dock inte att Ahlberg medvetet försökte föra sina läsare bakom ljuset, utan snarare att hans lutheranska grundsyn gjorde honom blind för Luthers mindre tilltalande sidor.
För att övergå till José L Ramirez’ senaste kommentar[2] så är jag inte alls lika övertygad som han om att vår entusiasm bygger på olika grunder. Snarare skulle jag vilja säga att vi är intresserade av olika aspekter av Ahlbergs framställning — min inriktning är på de praktiska resultaten, hur man skiljer relevanta påståenden från irrelevanta, medan JLR verkar mer intresserad av de verktyg Ahlberg presenterar. Som lätt inses (?), hänger de tätt samman — utan verktyg, inga resultat; och utan resultat är ett verktyg inte mycket värt — och Ahlberg gör ett bra jobb av presentera båda.
Att jag använde termen »det vetenskapliga sättet att tänka» beror för övrigt på att Ahlberg själv använder den i boken; på sidan 38 i den tredje upplagan skriver han till exempel:
Hela mänsklighetens intellektuella utveckling kan sägas ha bestått däri, att det vid sidan av det tänkande, som dirigeras av önskningarna efter hand växt fram ett tänkande, som tar hänsyn till fakta. Detta är det vetenskapliga tänkandet. Det lägger icke världen tillrätta för oss så, som vi önska att den skall vara, utan vill obevekligt, skoningslöst säga oss, hurudan den är beskaffad och vilka lagar, som bestämma den. Ty endast på så sätt får man makt över verkligheten, kan behärska den. Vetenskapens, särskilt naturvetenskapens utvecklingshistoria vittnar på varje punkt härom.[3]
Beträffande fysiken och dess uttrycksmedel så är naturligtvis JLRs observation att fysiken »måste utvecklas och förklaras med språket som instrument» korrekt, åtminstone om man i begreppet språk inkluderar matematik, samt inser att fysiken, och för all del andra vetenskaper, kan finna aspekter på verkligheten som saknar motsvarighet i språket, och därför berikar det; jag tänker till exempel på begreppet »komplementaritet». JLR använder också uttryck som närmar sig sådant som jag inte håller med om; ett sådant är »det visar sig att vi aldrig kan exakt förstå den andres ord utan att tolka dem i vår personliga erfarenhet», som ligger farligt nära en relativism som jag inte kan köpa. En relativism som gått för långt har jag ju skrivit om nyligen; för en mer allsidig, ehuru ibland ganska snårig, beskrivning av olika former av relativism, se denna artikel.
Jag måste också erkänna att jag är lite förbryllad av JLRs definition av »retorik», som har ganska få likheter med det ämne greker och romare sysselsatte sig med för några millenier sedan — jag tycker hans beskrivning passar utmärkt in på vad jag skulle kalla lingvistik, eller möjligen kognitiv lingvistik. Jag ser inte riktigt poängen i att ta en beteckning som använts för ett visst ändamål i åtminstone en kvarts dekamillenium, och klistra det på en relativt modern forskningsgren, även om vissa delar, som till exempel begreppsanalys, tillhört filosofins domäner sedan Sokrates’ dagar. Eller för att låna en drastisk bild från förordet till Grallimatik: »Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.»
Till slut några korta ord om den senaste tidens händelser som övertygat mig om att trots allt publicera texten ovan — jag tänker naturligtvis på Trumps kandidatur till president-jobbet i USA och den så kallade »Brexit-omröstningen. Om du inte redan gjort det, jämför den trumpska retoriken och de argument som framfördes under Brexit-debatten[4], med de »hitlerska propaganda-teserna» som Ahlberg sammanfattade i början av den här texten. Visst känns metoden igen?
Låt mig först som sist påpeka att jag inte har den ringaste koll på hur resultatet av Storbritanniens omröstning kommer att påverka någonting; någon kommer otvivelaktig att tjäna pengar på det, någon annan kommer att förlora pengar, och de allra flesta kommer inte att märka någon större skillnad, ungefär som när Sverige gick med i EU. Det som oroar mig är inte bara den slagordsmentalitet som tycks sprida sig enligt känd förebild, utan också att mänskligheten har ett antal områden som måste behandlas i ett globalt perspektiv — några exempel är kärnvapenkontroll, klimathantering och resurser till globala forskningsanläggningar (LHC, exempelvis), men det behövs också en internationell samordning av ekonomiska spörsmål, och en global syn på hanteringen av vår planets ändliga resurser — och jag ser därför varje steg mot en minskad samordning som ett misslyckande i dessa bemödanden.
En annan intressant synvinkel är att ett beslut av en sådan dignitet kan fattas på så skakiga grunder. Jämför, till exempel, Brexit-omröstningen med den procedur som måste till om Sverige skulle besluta sig för religionsfrihet för alla rikets medborgare; en, enligt min mening, fullt rimlig åtgärd. I grundlagen står det dock att den kungliga familjen måste bekänna sig till den »rena evangeliska, protestantiska läran» såsom den definieras av den svenska kyrkan. För att avlägsna denna relik från en svunnen tid måste, eftersom detta står inskrivet i grundlagen, riksdagen två gånger besluta om detta, och det måste vara (minst) ett allmänt val mellan besluten. Just i det här exemplet kan det väl anses vara »overkill», men principen att vissa saker bör vara svårare, och ta längre tid, att ändra på är det, såvitt jag kan bedöma, inget fel på. Ett alternativ för att minska inflytandet av statistiska fluktuationer kan vara att bestämma att vissa beslut måste tas med någon form av »kvalificerad majoritet», men det kan vara ett alltför stort hinder för förändringar.
Just nu, något/några dygn efter omröstningen, pågår en ny form av pajkastning, där man försöker bestämma vems skuld det är att det blev som det blev; den ena sidan skyller på nationalistiska högerkrafter, och den andra på att »makteliten» inte lyssnar på »verklighetens folk». För en i de brittiska maktstrukturerna oinsatt person tycks Storbritannien just ha imploderat, med politiska ledare som avgår, eller uppmanas avgå, till höger och vänster (och de flesta andra håll också), samtidigt som till exempel skotska politiker hävdar att de i så fall hellre stannar i EU än i UK. Den här härvan verkar inte helt enkel att reda ut, och de »enkla lösningar» som Brexit-kampanjen fört fram kommer förmodligen att visa sig mer komplicerade än de tycktes då de presenterades. Tacka vet jag då en sådan sak som den svenska skolans förfall, som naturligtvis är Olof Palmes fel. Pure and simple.
Fotnoter:
Min far berättade en gång en sedelärande historia från sin ungdom som jag i alla detaljer utom en helt glömt bort; jag kommer ännu ihåg poängen. För att återberätta den måste jag därför fylla på med vaga minnesbilder och rena påhitt, varför dess sanningshalt i detaljer inte bara kan betvivlas, utan också bör betvivlas. Men om nu farsgubben berättade om en av sina erfarenheter, och inte något han i sin tur hört, bör detta inträffat någon gång i slutet av 30-talet eller i början av 40-talet. Så här kunde han eventuellt ha berättat den:
I min ungdom var jag en tid lärling på ett trädgårdsmästeri, och där grundlade jag mitt stora intresse för trädgårdar och trädgårdsarbete[1]. Trädgårdsmästaren var en jovialisk gammal gubbe, som var allmänt omtyckt, och skötte sin anläggning med stor omsorg. Eftersom jag var sifferkunnig fick jag ibland hjälpa till med bokföringen, en avdelning som inte var gubbens styrka. Men det var en återkommande post som jag inte förstod, och till slut kunde jag inte hålla mig längre utan frågade honom:
— Vad är den där posten »GDSGD» som återkommer så ofta på dina fakturor, egentligen?
Gubben plirade klurigt mot mig, och svarade:
— Går Det, Så Går Det…
Nu ska man inte tro att den här typen av bondfångeri tillhörde den tidsperioden, och nu har upphört — snarare tvärtom. Spammare är mest irriterande, och de skojare som uppger sig komma från Microsoft, som jag tidigare tagit upp här, här och här, är mer skurkaktiga än bondfångaraktiga[2], men bilden här bredvid visar en mer renodlad bondfångeriverksamhet[3].
Bolagsupplysningen.se[4] är tydligen ett estniskt bolag, som sitter ganska säkert i sadeln — på en sajt som varnar för skumma bolag får man veta både att »Svensk åklagare har valt att inte väcka åtal då verksamheten enligt bedömningen inte begår brottslig handling», och att »Estnisk polis har skriftligen meddelat att ärendet inte utreds utan hänvisar anmälningar rörande Bolagsupplysningen till civilrättslig prövning, vilket förenklat betyder stämning i domstol.»
Grunden till åklagarens bedömning är gissningsvis att det på flera ställen står i klartext, ehuru väl inlindat i stora sjok av omgivande text, att detta är ett kontrakt där man förväntas betala 4795 kr för en fullständigt värdelös tjänst[5]. Men eftersom läskunnigheten, som jag nyss påpekat, även i akademiska kretsar tycks kunna ifrågasättas så är det kanske inte så konstigt att gemene företagsrepresentant då och då åker dit; den långa listan av kommentarer på varningssajten jag länkade till ovan tyder i alla fall på att »affärsmodellen» fungerar.
Det kanske låter som jag tycker att de som låtit sig lura av dylika bondfångare får skylla sig själv, men det är inte sant; jag kan däremot förstå åklagarens ovilja att göra en stor sak av det. Visserligen är det ju tämligen uppenbart att blanketten är formulerad på ett bedrägligt sätt, men skulle bolagsupplysningen hamna inför skranket kan de med rätta hävda att informationen faktiskt finns där, och därmed blir målet en fråga om layout och typografi, och det kan förmodligen vara svårt att hitta stöd i paragraferna för »bedräglig typografi». Att hitta lämpliga lagformuleringar som kan klämma åt den här typen av bedrägerier överlämnar jag därför åt eventuella juridiskt lagda läsare att grubbla på.
Sådär; nu kan jag arkivera detta kontrakt på lämpligt ställe.
Addendum 2016-07-12: Just nu har »Bolagsupplysningen» och deras affärsmetoder blivit hemsidesstoff på DN.se. Det framkommer inte så mycket nytt, förutom att man lyckats få några uttalanden från en svensk representant för bolaget; ett av dessa är »[…] vi jobbar hela tiden på att vara så tydliga som möjligt.» Trump och diverse engelska brexitomröstningspolitiker torde därmed ha fått en fullgod medtävlare i årets tävling om »Overstatement of the Year».
Fotnoter: