För någon dag sedan blev jag anvisad en text, rubricerad »Till postmodernismens försvar», som enligt uppgift skulle vara ett svar, och ett bra svar, på en debattartikel publicerad i DN som av en inkompetent och/eller stressad redaktör rubricerats »Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund», med citattecken kring rubriken, trots att »citatet» inte återfinns i artikeln[][]. Men artikeln ifråga är inget svar på debattartikeln, och därför är det inte förvånande att jag vid en snabb googling[] inte fann något svar på »svaret». Jag tänker därför åstadkomma ett sådant, men först tänkte jag ta ett par omvägar för att relatera den till en blogga som jag skrev för någon månad sedan och en som jag borde ha skrivit för något år sedan. Är du nyfiken på mina åsikter om just sagda artikel, men inte på vad jag skrivit respektive inte skrivit som möjligen kan relatera till den, kan du utan fysiska och psykiska men skrolla ner till min vackra styckesavskiljare några paragrafer ned, och fortsätta läsningen där.
Det första som slog mig när jag läste artikeln var likheten med Alf Ahlbergs tillvägagångssätt i boken De båda fronterna, som jag funderade kring för ett tag sedan här på bloggen. Jag tänker på det sätt som han jämförde kommunism och kristendom — när han beskrev kommunismen la han all kraft på de hemskheter kommunister både gjort och sagt, men förbigick helt den utopiska framtidsvision som den bygger på; när han beskrev kristendomen gjorde han tvärtom, poängterade dess vackra men utopiska teoribyggnad medan han avfärdade de vidrigheter som utförts i kristendomens namn med några korta, och i mina ögon överslätande, fraser. Lat och obekant med litteraturen på området som jag är har jag inte letat rätt på någon kommunistisk skribent som utfört samma typ av »analys», fast med omvänd emfas; jag skulle bli mycket förvånad om det inte finns gott om exempel.
Lundberg följer Ahlbergs exempel till punkt och pricka — efter att ha viftat bort debattartikelns invändningar mot vissa extrema tolkningar av postmoderna begrepp i en halv mening övergår han till att mångordigt lovprisa de acceptabla delarna av postmodernismen; det kanske inte är helt korrekt att kalla den en »utopisk vision», utan snarare en beskrivning av verkligheten som mycket få har några problem med. Det här är också en vanlig strategi inom religion och kommunism som komplicerar kritik av enskilda extrema företeelser — att definiera en »riktig» eller »äkta» kommunism, kristendom eller i det här fallet postmodernism, som inte innehåller de förargelseväckande beteendena. Det Lenin och Stalin pysslade med var inte »riktig» kommunism; ungjordskreationism är inte »riktig» kristendom; och sanningsrelativism är inte »riktig» postmodernism — simsalabim, problemet löst!
I samma blogga som jag diskuterade Ahlbergs två fronter nämnde jag också sanningsrelativismen, och lovade att förklara varför jag ansåg den abderitisk i en senare text. Tyvärr har denna text ännu inte blivit skriven, så jag klämmer tills vidare in den biten här i stället.
Den bokstavliga versionen går tillbaka till Protagoras, som brukar räknas som den förste relativisten, delvis på grund av den kända tesen att människan är alltings mått[]; Protagoras kom nämligen från Abdera, det gamla Greklands motsvarighet till Grönköping — ergo, sanningsrelativism är ett abderitiskt påfund.
Men det finns ett allvarligare problem med Protagoras’ lära, och detta påpekades redan av Platon[] — det finns många sätt att uttrycka det, men själva grunden är svårigheten att hävda att »det existerar inga absolut sanna påståenden»; om detta påstående är sant så bevisar det ju samtidigt att det är falskt, en paradox som senare tiders tänkare, som till exempel Bertrand Russell, Kurt Gödel och Douglas Hofstadter, har grubblat en hel del över.
Dessa två argument tycker jag räcker för att man ska kunna sätta etiketten »abderitisk» på begreppet sanningsrelativism. Om du vill ha fler exempel så rekommenderar jag Olle Häggströms blogg, och mer specifikt ett mejl från en relativist, Bosse Holmqvist, med några kommentarer av Häggström[]. Där kan man finna ett flertal märkliga läsarter och resonemang; jag ska försöka peka ut några av dem senare i texten, om inte orken och innehållet i temuggen tar slut alltför tidigt.
Innan jag övergår till en kort diskussion av Lundbergs »svar» vill jag göra ett försök till äreräddning av Protagoras. Han, kanske mer än någon annan, fick klä skott för Platons avoghet mot sofister, en grupp som specialiserat sig på att lära ut retorik och statskunskap (ett slags skola för lobbyister, kanske man skulle kunna säga med dagens språkbruk), och som dessutom hade fräckheten att ta betalt för detta. Platon och hans lärjunge Aristoteles var båda aristokrater, och hade föga förståelse för monetära behov hos mindre bemedlade samtida; eftersom deras skrifter fått ett så stort genomslag är det inte konstigt att de tämligen vinklade beskrivningar man finner där har lett till att »sofist» närmast blivit ett skällsord.
Det finns också andra källor som dels påstår att Protagoras varit lärjunge till Demokritos, enligt mångas åsikt den mest betydande av alla de gamla grekiska filosoferna, och dels att Protagoras mot slutet av sitt liv jagades bort från Aten på grund av sin bok »Om gudarna», där Protagoras’ relativism ledde honom till en agnostisk, eller möjligen ateistisk, världsbild[]. Denna sistnämnda hypotes stöds till viss del också av »människan är alltings mått», om man tänker sig en fortsättning i stil med »och inte några osynliga gudar»; om Platon fått innebörden av »Protagoras’ sats» om bakfoten är det förvisso varken första eller enda gången han »grenslar velocipeden», som det hette i min ungdom.
Om man tar Platons berättelser med en stor nypa salt och väger in även andra källors vittnesbörd så blir bilden av Protagoras inte direkt tydlig, men betydligt positivare och intressantare; och om man tar de bästa bitarna av hans umgänge med Demokritos, hans relativism och hans agnosticism så framträder en person med en ganska balanserad syn på sin omvärld. Jag misstänker att ju mer man lyckas pussla ihop sofisternas världsbild, ju mer man frigör sig från Platons nidbilder, desto rumsrenare blir den; och Protagoras kommer med all sannolikhet att fortsätta tillhöra rörelsens mest intressanta figurer.
Åter till Lundbergs artikel, och den debattartikel som orsakade den. Jag har läst båda, och har inget att invända mot innehållet i någondera — förutom en bisats i Lundbergs artikel som jag strax återkommer till — med det förbehållet att jag inte känner mig tillräckligt insatt i postmodernismens historia för att kunna kommentera Lundbergs framställning. Jag har ännu inte fördjupat mig i Hans Larssons konvergensfilosofi, men detta tycks vara ett av de fall där divergenserna mellan de två artiklarnas åsikter är så små att de nästan är osynliga. Pudelns kärna är den sista meningen i Lundbergs första paragraf:
Till att börja med vill jag påpeka att jag inte invänder mot problematiken i de exempel författarna anger, utan att de får bilda utgångspunkt för postmodernismen som begrepp.
Den första delen utsäger ju klart att han inte invänder mot debattartikelns argumentation; den andra anger den problemställning som artikeln kommer att polemisera mot. Men det är just denna bisats som jag finner tveksam — om man försöker utröna hur detta uttrycks i DN-artikeln så finner man i stället följande:
Den socialkonstruktivistiska analysens perspektiv är förvisso värdefull och befogad i vissa fall. Vi omges faktiskt av sociala konstruktioner hela tiden; exempelvis när vi handlar med mynt i mataffären använder vi en sådan konstruktion. Myntet är ju bara en liten präglad metallbit; dess värde och funktion som verktyg i vardagliga transaktioner är helt och hållet socialt konstruerade. En kung eller en präst är också socialt konstruerade, och det är intressant att också ställa frågan i vilken utsträckning genus är en social konstruktion.
Men att applicera idén om sociala konstruktioner på alla kunskapsområden leder till intellektuellt haveri. Även inom naturvetenskapen arbetar vi med beskrivningar av verkligheten som förvisso är approximativa. Men de extrema versionerna av postmodernismen vill hävda att naturvetenskapen helt och hållet är en social konstruktion, en »berättelse» likvärdig med varje annan berättelse.[]
Med andra ord, DN-debattörerna har inga problem så länge socialkonstruktivistiska idéer används i rätt sammanhang, men invänder mot »extrema versioner av postmodernismen» (min emfas), och specificerar också tydligt vad det är hos dessa extrema versioner man vänder sig emot. Jag har, minst sagt, väldigt svårt att få detta att gå ihop med Lundbergs »utgångspunkt för postmodernismen som begrepp».
Ett kort exempel till — lite senare i artikeln skriver Lundberg: »Lika märkligt är påståendet att postmodernismen skulle leda till förnekelse av Förintelsen.» Detta är förvisso ett märkligt påstående, så därför har jag inget att anföra i sak mot det. Men placerad i sitt sammanhang kan man lätt få intrycket att det härstammar från DN-artikeln, och det gör det inte. Det textstycke som följer exemplet med förintelseförnekaren handlar inte om förnekelsen i sig, utan om hur händelsen i klassrummet hanterades:
Läraren fick en reprimand av utbildningssamordnaren; eleven hade känt sig kränkt av att få sin utsaga ifrågasatt. Samordnaren menade att eleven inte borde ha tillrättavisats: »Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta» (vår kursivering).
Handlade det här om en enskild tjänsteman som inte tänkte? Vi önskar att det hade varit så. »Anything goes» är det som gäller. Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig. Frågan är vad som händer med statsmaktens legitimitet på sikt om ingenting är sant eller falskt. Den antiintellektuella avgrunden är nära när den postmoderna sanningsrelativismen infekterar det offentliga samtalet på alla nivåer, inklusive den akademiska världen.
Med andra ord: Postmodernismens sanningsrelativism (min emfas) leder till en situation där påståenden med god evidens likställs med rena påhitt. Det är alltså inte postmodernismen i sin helhet, bara dess sanningsrelativism, som anklagas; och anklagelsen är att den förnekar evidensens betydelse, inte att den förnekar förintelsen[].
För att sammanfatta »debatten» mellan Lundberg å ena sidan och Ingvar, Sturmark och Wikforss å den andra så kan den bara betraktas som ett misslyckande; de båda parterna talar helt förbi varandra. Värst råkar naturligtvis Lundberg ut, eftersom han i misshugg har bemött påståenden som inte gjorts, men detta är såvitt jag kan förstå helt hans eget fel. Men även vi läsare drabbas — Ingvar, Sturmark och Wikforss påstår i exemplet ovan, utan att ange någon motivering, att detta handlingssätt är norm idag, och det är ett påstående som jag gärna skulle se problematiserat: Är det verkligen så utbrett? Om det är så utbrett som artikelförfattarna tycks anse, hur försvarar man det? Om det inte finns något sätt att försvara det och det är så utbrett som artikelförfattarna tycks anse, hur gör vi för att motverka problemet? Dessa och liknande frågor tycker jag ett svar värt namnet bör ställa och försöka besvara.
Som ett litet, men välment, försvar för Lundbergs försvar för begreppet postmodernism kan man påpeka att det inte är ovanligt att postmodernismen reduceras till sina mer tvivelaktiga former när dess kritiker behandlar begreppet. Men då görs det ofta i form av en definition, som till exempel denna, ur Alan Sokals Beyond the hoax[]:
The term »postmodernism» is even more diffuse: it has been used to cover an ill-defined galaxy of ideas in fields ranging from art and architechture to the social sciences and philosophy. I propose here to use the term postmodernism much more narrowly, to denote
an intellectual current characterized by the more-or-less explicit rejection of the rationalist tradition of the Enlightenment, by theoretical discourses disconnected from any empirical test, and by a cognitive and cultural relativism that regards science as nothing more than a »narration», a »myth» or a social construction among many others.
Även här påpekar alltså kritikern att det är ett litet, utvalt segment av begreppet postmodernism han kommenterar. Min hypotes är, att om Lundberg dissekerar alla de artiklar som kritiserar postmodernismen från en »vetenskaplig» utgångspunkt så kommer han att i de allra flesta fall finna en liknande definition som Sokals eller en avgränsning som den Ingvar/Sturmark/Wikforss gör; i de övriga kommer en skamsen författare att på en direkt fråga erkänna att det var så hen menade, men att hen slarvade vid nedskrivandet av sina tankar.
Jag hotade visst med att återkomma med några exempel på hur en person som kallar sig relativist, Bosse Holmqvist, argumenterar; som redan påpekat är de hämtade från ett mejl som Olle Häggström publicerade på sin blogg för nästan exakt fyra år sedan. I citaten nedan har jag dels märkt de olika styckena med BH respektive OH för att ange vem det är som argumenterar för tillfället, och dels kursiverat Häggströms text, såsom i originalet. Om jag ansett det befogat att klippa mitt i ett inlägg har jag på övligt sätt markerat detta med en ellips inom fyrkantiga parenteser.
För att om möjligt förbereda er på vad ni kommer att få se nedan citerar jag några kommentarer från Häggströms inledande text. Han skriver bland annat »Tecknen på att Holmqvist och jag talar förbi varandra duggar tätt […]», vilket uttalande torde nått en hög placering i tävlingen om »Understatement of the Year» för år 2012. Han citerar också några ord av Holmqvist från dennes ursprungliga artikel i tidskriften Arena om att »[han] kommer att mötas av den ack så välbekanta kritiken och den omvittnade oförmågan att läsa innantill». Lägg särskilt märke till den andra delen, som kommer att visa sig ganska ironisk; mitt mål de närmaste citaten är att visa att (även?) Holmqvist har problem med läskonsten.
BH: […] Kunskapen är alltid inbäddad i sitt sociala och historiska sammanhang? Men då gäller det väl även vår kunskap, en produkt av vår tid, och att kunskapen i framtiden inte nödvändigtvis eller ens sannolikt överensstämmer med dagens kunskap. Och det gäller även naturvetenskapen? Då torde det vara svårt att hävda någon absolut sanning, någon helt fast grund att stå på, någon ren oförmedlad och opåverkad kunskap – vilket du ändå tycks vilja göra.
OH: Den springande punkten, som Holmqvist och andra relativister ständigt tycks förbise (eller med berått mod vägrar att låtsas som [sic]), är emellertid denna: Även om det visar sig (vilket verkar troligt) att vi aldrig kan nå 100% säker och slutgiltig visshet om några objektiva sanningar, så betyder inte detta att några objektiva sanningar inte finns. Vi behöver skilja mellan ontologi och epistemologi — mellan vad som faktiskt finns och vår kunskap om detsamma. Jag kan inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet därute, men Holmqvist kan inte heller bevisa motsatsen, och eftersom allt jag upplevt genom livet faktiskt tyder på att det finns en verklighet därute, så menar jag att det är en utomordentligt förnuftig arbetshypotes att anta att så är fallet. Och om man av någon anledning inte köper detta, så borde väl ett minimikrav, om man som Holmqvist gör anspråk på att vara en ödmjukt tänkande intellektuell, vara att man i alla fall lämnar frågan om den objektiva verklighetens existens öppen.
BH: Jag undrar var du fått det här från. Visserligen är det ett vanligt sätt att framställa relativister som galenpannor. Men jag undrar var du har någon som helst täckning för att jag förnekar en verklighet, att det finns något där ute. […]
Holmqvist påstår här alltså att Häggström påstår att Holmqvist »förnekar en verklighet»; den som läser vad OH skriver noterar att denne påstår att Holmqvist förnekar existensen av en objektiv verklighet. Detta är naturligtvis något helt annat, och den kommentar som Holmqvist gjort i början av citatet är ett prima exempel på hur hans relativa sanningsbegrepp leder honom till ett relativt verklighetsbegrepp.
OH: […] Bosse Holmqvist tar avstånd från den sista slutsatsen — att relativismen medför att inget påstående är sannare än något annat — men jag begriper inte hur han kan göra det samtidigt som han menar att det inte existerar någon fast måttstock i form av en objektiv verklighet som ens påståenden kan överensstämma eller inte överensstämma med. Med Holmqvists synsättet [sic] att »sant» och »falskt» definieras av vad som accepteras i den aktuella kulturen, så finns inte längre någon rationell grund för att påstå att den amerikanska republikanska maktelitens påståenden (i någon given fråga) är falska och den akademiska flumvänsterns är sanna, eller vice versa — varje sådant påstående blir blott ännu en manöver i ett maktspel.
BH: Så var du tillbaka i den fasta måttstock enligt vilken verkligheten därute talar om för dig att Bush hade fel. Hur det nu går till. Bush hade sina utgångspunkter, sina antaganden enligt vilka hans agerande säkert var riktigt, men de är helt andra än mina. Det är möjligt att Bush ljög hela tiden, men är inte det ett lite stöddigt och förmätet uttalande? Kan det inte vara så att han utifrån sina intressen, sina förkunskaper, sina sammanhang verkligen trodde att hans uppfattningar var lika sanna som din tro på dina sanningar? Och hur avgör vi då vad som är att föredra? […]
Här har vi ett av de mer skrämmande exemplen på hur en relativist resonerar. Låt mig bara i förbigående notera att Holmqvist i hastigheten begår ännu en märklig läsning — påståendet »verkligheten därute talar om för dig att Bush hade fel» kräver ett ovanligt mått av fantasi; i synnerhet som Häggström överhuvudtaget inte nämner Bush, lägger in ett »eller vice versa», samt även blandar in »den akademiska flumvänstern» i sitt påstående.
Svaret på Holmqvists frågor är, i tur och ordning, »nej, självklart inte»[], »jo, men det är fullständigt ointressant» och »genom att granska och värdera evidensen»[]. De två sista svaren kan behöva ett förtydligande så låt mig ta ett exempel. Personen A är slagrutegångare och utifrån sina intressen, förkunskaper och sammanhang tror hen att hen enbart med hjälp av sin slagruta på någon decimeter när kan peka ut var en vattenledning på upp till fem meters djup befinner sig; personen B förklarar för sin del att hens intressen, förkunskaper och sammanhang gör att hen inte tror på A:s påstående. Här har vi alltså ett exempel på Holmqvists andra fråga; både A och B tror benhårt på sin egen världsbild. Men det betyder inte att deras »berättelser» är på något sätt likvärdiga; ett flertal tester har gjorts av påståenden liknande A:s, och såvitt jag känner till är det inget som har kunnat ge support för hens världsbild — och om det inte skulle räcka kan man ju alltid testa A:s påståenden; B gräver ner en vattenledning i sin trädgård, lägger på några kubikmeter nyinskaffad matjord för att sopa igen spåren och ber A peka ut var ledningen går. Om B varit tillräckligt noggrann vid skapandet av testet, bör det ge god evidens för om A:s eller B:s världsbild är korrekt.
Ett sista exempel:
OH: Vetenskapens existensberättigande ligger i ambitionen att så gott vi kan utröna hur den verklighet vi lever i är beskaffad. Det må vara att vi knappast kommer att nå fram till någon fulländad och slutgiltig sanning, men vi kan förhoppningsvis närma oss den.
BH: ”så gott vi kan”, ”förhoppningsvis”? Det är alltså en fråga om tro?! Vart tog nu vissheten vägen? Visst, tron kan vara en stark drivkraft, men så mycket övertygande kraft har den inte för den som inte delar tron.
Det här måste vara ett svårslaget svenskt rekord i att, i en så kort text, tolka in saker och ting som inte finns där; var pharao hittar han »tron» någonstans? Och var kom »vissheten» ifrån? Om Holmqvist inte tror på den beskrivning av vetenskapen som Häggström ger uttryck för i raderna ovan skulle det vara mycket intressant att höra hur han tror att den dator som han antagligen satt framför då han skrev sin kommentar kommit till utan en stor mängd vetenskapliga insikter i hur verkligheten är beskaffad.
Det finns flera anledningar till att jag lagt den här »diskussionen», och särskilt de här återgivna exemplen, på minnet, men det som gör det hela så skrämmande är att detta inte är vilket nättroll som helst som skriver konstigheter; Bosse Holmqvist var, och är såvitt jag vet fortfarande, professor i idéhistoria vid Stockholms Universitet.
När jag gick på gymnasiet en gång för mycket länge sedan fick vi en grundlig skolning i konsten att referera en faktatext, att sammanfatta den så att författarens faktabas och argumentation presenterades med minsta möjliga distorsion; att göra något annat i en diskussion ansågs vara ett fult retoriskt knep som bara skumma typer (som sofister, till exempel) ägnade sig åt. I den här relativt korta bloggan har jag gett ett antal exempel på hur akademiker som utger sig för att försvara postmodernism och/eller relativism misslyckas med att ens referera de texter de ska kritisera på ett korrekt sätt. Som jag tidigare påpekat gör det diskussionen meningslös både för deltagarna och läsarna/åhörarna, och redan det att tid och energi slösas utan minsta framsteg är allvarligt nog.
Jag har två hypoteser till detta.[] Den första är tid. Allting ska göras så förtvivlat fort nuförtiden, och det innebär att tiden för att läsa andras argument och sätta sig in i dem minimeras för att i stället användas för att vässa de egna tankarna och formuleringarna. Som jag visat är det dock ett riskabelt företag, eftersom man kan råka slösa tid på att svara på frågor som inte ställts.
Den andra hypotesen är att de båda använt en teknik som tycks populär inom humaniora, och som innebär att man läser »mellan raderna» och försöker hitta dolda tecken och meningar; den bästa definitionen som jag sett av detta gavs av Magnus Eriksson en gång då jag för omväxlings skull lyckats övertyga honom om att det han trodde sig se i en text egentligen inte fanns där: »Dock medger jag att min läsning följer en misstankens hermeneutik, kanske också i någon del en dekonstruktivistisk logik.»
Om man kombinerar dessa två, »misstankens hermeneutik» och snabbhetskravet, blir resultatet ofta misslyckat; för att använda bilden med den hermeneutiska spiralen så leder den i stället utåt, bort från det centrum av förståelse man hoppades närma sig, eftersom förståelse kräver tid och arbete. Jag tror att det är detta som drabbat de skribenter som jag granskat, med lite olika tyngdpunkt; Lundberg har varit alldeles för snabb på avtryckaren och inte hunnit kontrollera sina hermeneutiska misstankar, medan Holmqvist låtit de hermeneutiska misstankarna få fritt utlopp och inte haft tid eller kraft att hålla dem i schack.
Huvudsyftet med den här texten har varit att visa att Till postmodernismens försvar inte är ett svar på Ingvar, Sturmark och Wikforss’ artikel; därtill har, under resans gång, det tillkommit några funderingar kring problemet att läsa, tolka och förstå text. Jag ber om ursäkt för alla utvikningar jag gjort på vägen; mitt försvar är att detta icke är en akademisk avhandling, utan skrivet enbart i syfte att roa mig själv…
Addendum 2016-06-13: Ytterligare ett par källor för den som vill fördjupa sig i relativismen — först ett program i serien »In Our Time» som handlar just om relativism, och sedan dagens »Existential Comics», som innehåller ett slående argument mot relativismen.
Fotnoter:
