Kategoriarkiv: Litteratur

Mina berättelser om böcker

Vadå Aristion?

Postat av
Svara

För någon vecka sedan publicerade Peter Olausson en artikel om den stora kometen på sin fantastiska blogg, där han varje dag (!) presenterar ett okänt faktum, plockar isär en faktoid, berättar om sitt nästa bokprojekt eller bara allmänt försöker bekämpa dumheter som dykt upp i olika media. En folkbildargärning av kolossala mått!

I den ovan nämnda artikeln citerar Olausson Ferlin, och ger dessutom en högst plausibel förklaring till några rader ur Ferlins dikt. Såvitt jag vet har ingen påpekat detta förut, så det kan nog bestraktas som ett, litet men intressant, bidrag till ferlinforskningen[1].

Inspirerad av detta beslöt jag mig att ånyo kasta mig över ett mysterium i Ferlins diktning som jag ännu inte fått något grepp om, och som jag grubblat på i bortåt 40 år — vem var egentligen Aristion? Dikten jag tänker på heter Ärende och återfinns i Kejsarens papegoja från 1951.

Ärende

Aristion löpte från Maraton till Atén
i ett ärende.
Du skulle ha gett mig ett sådant ärende,
Liv.
Fullständigt meningslöst
springer jag runt i mitt ekorrhjul.

Ferlin anspelar här på den välbekanta myten om budbäraren som efter slaget mot perserna år 490 f Kr[2] sprang de dryga 40 kilometrarna från Marathon till Aten, ropade »Vi vann!», och segnade död ned; det är den myten som, via diverse poeter och baron de Coubertin, gett upphov till olympiadernas speciella flaggsport, maratonlöpningen.

Men som alltid när man börjar granska myter i sömmarna så uppstår tvivel. Till att börja med är det högst tveksamt om någon verkligen utförde det mytiska maratonloppet — om man googlar lite på lämpliga sökord finner man att den första källan[3] som nämner loppet är Plutarkos; en person som levde mer än 500 år efter händelsen ifråga. Wikipedia argumenterar ganska övertygande för tolkningen att myten blev till någonstans mellan Marathon och Plutarkos, och att åtminstone två någorlunda bra belagda historiska händelser använts som (oavsiktligt?) råmaterial: dels atenarnas snabba återtåg från Marathon till Aten[4], som enligt Wikipedia klarades av redan samma dag som slaget hölls[5]; och dels en berättelse hos Herodotos, en grekisk historiker som levde strax efter perserkriget och möjligen fått uppgifter från personer varit med, där en långlöpare vid namn Feidippides sändes till Sparta (en nätt liten tripp på omkring 240 km) för att försöka övertyga spartanerna att göra gemensam sak mot perserna[6]. Plutarkos berättar också om en Euchidas, som några år senare sprang till Delphi med en fackla för att »rena den heliga elden», utförde sitt uppdrag och föll död ner; man kan förmodligen anta att denna tredje historia också har placerats i den historiska mixern.

Ännu mer osäkert blir det då man ska namnge den där löparen som förmodligen inte sprang från Marathon till Aten. NE och Svensk uppslagsbok föredrar Feidippides. Alf Henriksson, i Antikens historier, påpekar i en not i indexet att Plutarkos visserligen menar att vederbörande heter Thersippos, men samtidigt medger att andra historiker kallar honom Eucles[7]. Euchidas får någon ströröst, liksom Filippides, som tycks vara ett annat namn för Feidippides. Men Aristion, då? Jag har bara hittat en enda källa, förut Ferlin, som föreslår Aristion som ett eventuellt namn på den eventuelle löparen, och det är en svensk uppsats från 1982; det går med andra ord inte att utesluta att det är Ferlin som varit källan till omnämnadet.

Om man börjar från andra hållet, med att leta efter en Aristion som möjligen skulle kunna passa in på en maratonlöpare, går det inte stort bättre. NE och Svensk uppslagsbok nämner överhuvudtaget ingen Aristion alls. En googling letar dock upp några kandidater — en filosof och tyrann som slogs mot romarna århundradet f Kr, och en eventuell martyr i Alexandria[8]; ingen av dessa synes ha haft det minsta anlag för maratonlöpning.

Den tredje kandidaten som Google föreslår är däremot mer intressant — en gravsten av en soldat Aristion, som hittades vid utgrävningarna av en by kallad Velanideza. Här hittar man en egendomlighet — många källor skriver något i stil med »Velanideza nära Marathon», medan åtminstone en källa på ett trovärdigt sätt förklarar att Veladineza inte alls ligger nära Marathon; och om en karta jag hittade prickat ut de båda historiska platserna rätt verkar det helt korrekt; Veladineza ligger nära Marathon på samma sätt som Södertälje ligger nära Uppsala, om ni förstår vad jag menar.

Dateringen av gravstenen, kanske inte helt oväntat, skiljer sig en del från källa till källa[9]. Den vanligaste uppgiften är ca 510 f Kr, och den »trovärdiga källan» ovan förklarar att det bland annat beror på stilen på bokstäverna vid stenens fot. Detta stämmer överens med de uppgifter man har om skulptören, Artistokles; de är visserligen ganska vaga de också, men motsäger alltså inte att stenen är från 500-talet f Kr.

Men den riktigt intressanta uppgiften, från den ganska snäva utgångspunkt jag har, är att Aristion någon gång på 1800-talet varit känd som »krigaren från Marathon». Det är samma källa igen som påstår detta, och som lätt inses av de delar av argumentationen jag återgett ovan, är en av dess målsättningar just att punktera myten om att Aristion slogs vid Marathon. Men jag är i det här fallet inte intresserad av huruvida myten är sant eller ej; det faktum att det har funnits en länk mellan denne Aristion och Marathon gör att han eventuellt också kan placeras i maraton-mixern[10]; det krävs bara ett mindre missförstånd för att han ska trilla dit.

flour1_1

Längre än så har jag inte kommit för ögonblicket. Såvitt jag kan se finns det åtminstone tre möjliga hypoteser till Aristions oväntade uppdykande i dikten ovan:

En är att en journalist[11] skrivit ihop en historia om maratonlöpningens historia, och därvid råkat blanda in den oskyldige Aristion; Ferlin har sedan läst denna berättelse och namnet Aristion har fastnat i hans minne.

En alternativ hypotes är att det är Ferlin själv som gjort denna lapsus; han har hört/läst de båda historierna, och blandat ihop namnen. Den hypotesen skulle dock varit lite mer plausibel om dikten skrivits några år senare[12], då han återknutit bekantskapen med sin vän poeten och greklandskännaren Gunnar Ekelöf.

En tredje är naturligtvis att det handlar om en helt annan Aristion; namnet lär ha varit mycket vanligt under antiken.

Vilken hypotes som är mest trolig vill jag för ögonblicket inte uttala mig om, men jag fortsätter letandet; hjälp emottages tacksamt…

Fotnoter:

  1. Jag har i alla fall inte hittat det påpekandet i den artikel om kometen som publicerades i Poste Restante, Ferlin-sällskapets tidskrift, det senaste »komet-året», det vill säga 1986. [↩]
  2. Det har blivit allt vanligare att använda förkortningen »fvt», före vår tidräkning, i stället för en explicit referens till den eventuelle muraren och upprorsledaren från Nasaret. Detta förefaller mig vara kontraproduktivt eftersom det ultimata målet måste vara att inrätta en tidräkning utan referenser till någon speciell religions gudar eller profeter; och att då legitimera en av dem som utgångspunkt för »vår tidräkning» måste vara ett steg i fel riktning. [↩]
  3. Detta ska läsas som »den första kända källan»; Plutarkos har haft haft tillgång till material som sedan försvunnit. [↩]
  4. Enligt uppgift förde perserna före slaget ombord sitt kavalleri på sina båtar, och eftersom atenarna misstänkte att tanken med detta var att attackera Aten medan hären var upptagen på annat håll hade man bråttom tillbaka. [↩]
  5. Jag vill minnas att jag sett någon uppgift om att de nådde fram till Aten morgonen efter slaget, men jag tänker inte bråka med Wikipedia, åtminstone inte om den saken. [↩]
  6. Spartanerna var med på noterna, men av religösa skäl kunde de inte komma omedelbart; när deras trupp så småningom kom fram till slagfältet var striden redan över. [↩]
  7. Detta är en detalj som jag tycker talar för Plutarkos’ historia. En annan skulle kunna vara att han säger att det var en soldat i full rustning som fullgjort språngmarschen, och inte en budbärare. [↩]
  8. Notera att denna senare länk inte går till Wikipedia, utan till någon form av religiös motsvarighet; det är antagligen därför banala detaljer som födelse- och dödsår saknas, medan en lång utläggning förklarar att han dog enligt martyrdödens formulär 1a-alfa, komplett med leenden och replikskiften. [↩]
  9. När källorna inte ens kan komma överens om när stenen grävdes fram (jag har sett åtminstone tre uppgifter: 1832, 1838 och 1839), så inser man att datering är en knepig sysselsättning. [↩]
  10. Den börjar i och för sig bli så pass fullstoppad nu att det kan vara säkrast att byta ut den mot en medelstor hushållsapparat. [↩]
  11. Jag tvivlar på att en man av facket skulle kunnat para ihop Aristion med den eventuelle maratonlöparen; för att få till en sådan historia bör man nog vara utrustad med lika delar fantasi och inkompetens, vilket tyder på att en journalist varit framme. [↩]
  12. Jag utgår här ifrån att den skrevs inför utgivningen av Kejsarens papegoja, det vill säga onkring 1945-1950. [↩]

Campeadoren återfunnen

Postat av
Svara

campeadorÄntligen! I fredags lyckades jag, efter några decenniers jakt på antikvariat och internet, få tag på ett exemplar av »Äreräddning för Campeadoren», den samling av Frans G. Bengtssons skriverier som Rolf Arvidsson och FGB-sällskapet gav ut 1986[1][2]. Liksom övriga essäsamlingar som bär hans namn ligger tyngdpunkten på litterära och historiska återblickar, men det finns också plats för en och annan fundering kring vardagen. Han uttrycker också sin beundran för »brottarspråket», trots att han själv aldrig bevistat en brottningsmatch. Han förundras över termer som till exempel »flygande mara», och funderar kring vem Nelson var, och varför det finns en »halv-nelson» och en »dubbel-nelson» men ingen »enkel-nelson». Kanske något för brottningsförbundet att ta fasta på för en »äreräddning för brottningen»…?

Och hur var det nu med Campeadoren? Enligt FGB hade denne spanske legend fått en rejäl knuff ned från sin piedestal i mitten av 1800-talet, då den holländske historikern och orientalisten Reinhart Dozy petade hål på de många myter om honom som frodats i de inhemska krönikorna; Campeadoren blev för honom en vild stråtrövare som slogs på vilken sida som helst, så länge som det gav honom själv fördelar. Den äreräddning Frans G. Bengtsson läste var en engelsk översättning av ett verk som publicerades 1929 i Madrid av Ramón Menéndez Pidal, som, enligt FGB, gav en mer nyanserad bild av både Campeadoren själv och hans tid.

Med tanke på nutidens religiösa konflikter kan det vara av intresse att jämföra med det tillstånd som rådde på den iberiska halvön för snart tusen år sedan — så här skriver FGB:

De kristna staterna hade framtiden för sig, alstrade kloka politiker och dugliga krigare, men göra dock ett jämförelsevis sterilt intryck bredvid dem de till sist skulle övervinna. Poesi, vetenskap, historieskrivning, arkitektur och mycket annat, hela livsformen överhuvud, allt ter sig så ojämförligt överlägset hos halvöns muhammedaner att det är omöjligt att inte känna de största sympatierna för dem. Det är sant att de alltför mycket sysslade med vers, strängaspel och pokulerande med vackra flickor i månsken, och det historiska skeendet har en vana att ganska tungt rulla fram över dylika tidsfördriv och deras utövare, sedan de sistnämnda hunnit tillräckligt uppmjukas; men den poesi de åstadkommo var verkligt god poesi, enligt alla kännares vittnesbörd, något som alls inte är ett självklart fenomen under likartade skeden, och deras beklagliga njutningsliv synes ha haft en prägel av intellektualitet, skönhet och spontan glädje, som kristna folk, trots alla behjärtade ansträngningar, sällan eller aldrig lyckats fullt tillfredsställande krångla sig fram till. De glömde bort att slåss, stackars människor, och trodde på fridens och förnuftets seger, såsom brukligt är i liknande fall; och det magra kristna sällskapet uppe i norr, som alls inte anfäktades av dylika tankegångar, gjorde därför grundligt kål på dem till slut. Detta var måhända en historiens rättvisa dom, men någon egentlig glädje över utgången kan man inte gärna känna.

Hur ser man på Campeadoren idag? Wikipedia, åtminstone den engelska versionen, ger en ganska neutral skildring av hans bana, och en snabb genomläsning av hans politiska/militära karriär ger mig det intrycket att Spanien under denna tid var lika överskådligt och lättbegripligt som ett schackparti av en Morozevitj eller Tony Herrström på stridshumör. En mening på Wikipedia tyder i alla fall på att han hade en sund inställning till religionens inflytande över politiken — »He ruled over a pluralistic state with the popular support of both Christians and Muslims».

I helgen som gick invigdes också två nya pågatåg, varav ett av dem fått namnet »Frans G. Bengtsson». FGB var ju tämligen ljum till många av teknikens framsteg, men jag minns inte att han skrivit något ilsket om tåg — det hade varit intressant att ta del av hans synpunkter på nutidens ständigt återkommande nyhetsväv av trilskande växlar, blöta löv och signalfel…

Fotnoter:

  1. Jag hittade faktiskt boken på Rönnells för ett större antal år sedan, men backade i sista stund ur på grund av prislappen. Jag hade då inte kommit till den insikten att man ytterst sällan ångrar ett inköp av en bok, men nästan alltid de köp som inte blev av. [↩]
  2. Att utgivningsåret är 1986 kan dock ifrågasättas av den petnoge — på baksidan av titelbladet står visserligen »Stockholm 1986», och det är den uppgiften som räknas vid katalogiseringar; men förlagsdelen av ISBN börjar med ”87”, och som bekant (?) använde Norstedts dåförtiden dessa siffror för att ange utgivningsåret. [↩]

Ian McEwan i Sussex

Postat av
Svara

McEwanSom den trogne läsaren av min blogg känner till spenderade jag en eller två terminer[1] vid University of Sussex i Falmer, strax utanför Brighton, och det räckte tydligen för att jag numera ska räknas som alumnus från sagda lärosäte. Rent praktiskt betyder det föga mer än att det ett par gånger om året dimper ner en liten tidskrift från Falmer i brevlådan. Normalt brukar jag bara snabbt bläddra genom den för att sedan placera den i övligt arkiv, men den här gången innehöll den intressant artikel om författaren Ian McEwan.

Låt mig först som sist erkänna att jag ännu inte läst ett ord av McEwan[2], men att jag planerar att åtgärda detta vilket år som helst. Men under min genomlyssning av gamla poddsändningar[3] av märket Science Weekly från The Guardian stötte jag på ett par intervjuer med honom, en om hans intresse för vetenskap och en om kreativitet, som gav mig intrycket av att han både hade något att säga och var utomordentligt kapabel att göra det[4]. Som grädde på moset visade sig den stridbare före detta SvD-recensenten[5] Magnus Eriksson vara positivt inställd till McEwans författarskap, åtminstone till »Saturday» och »On Chesil Beach».

Intervjun i »Falmer», som »naturligtvis» görs av professor Tom Healy[6], handlar till största delen om McEwans tid i Sussex, men man diskuterar också romanens roll i dagens medieutbud. Till sist ber Healy McEwan att blicka tillbaka på sin tid i Brighton för att finna något som kan hjälpa universitetet att anpassa sig till framtidens behov, och jag tror att C.P. Snow skulle ha nickat gillande åt McEwans svar:

I would hope that Sussex could draw on its grand 50-year tradition of polymathic education, on its honourable determination to dissolve the old subject boundaries and get historians talking to literature specialists, and all of them talking to lawyers and scientists; a tradition in which students are asked to try to understand something about quantum mechanics or natural selection, or the nature of 14th century commerce, or what history itself is, or what Freud actually wrote about the unconscious. I think that such intellectual ambition was wonderful, even heroic, at the inception of this university, and I still think it’s the best guarantee of pulling through now.

Fotnoter:

  1. De olika undervisningssystemen gjorde att jag var en (förlängd) svensk termin i England, men två engelska. [↩]
  2. Och det är faktiskt värre än så — jag har inte ens något av hans verk i den bokhög jag kallar mitt bibliotek. [↩]
  3. Det bär emot att använda det engelska »podcasts» i en svensk kontext trots att en googling tyder på att det är tämligen accepterat. »Podcast» är, förmodar jag, från början en ordlek på »broadcast», och förlorar därför lite av sin poäng överförd till svenska. [↩]
  4. På The Guardians hemsida hittar man också en video (i två delar, del 1 och del 2) med en intressant intervju som till viss del handlar om McEwans bok »Solar» och klimatkonferensen i Köpenhamn. [↩]
  5. Han var en av de kompetenta medarbetare som SvD kickade i sina försök att skaffa sig en mer »folklig» profil. [↩]
  6. I McEwans senaste bok, »Sweet tooth», innehåller persongalleriet en »Tom Haley» vid universitetet i Sussex… [↩]

Den prometeanska tanken

Postat av
Svara

Det har väl inte undgått någon att det råder en viss turbulens i/på[1] en av de två stockholmska lokaltidningarna, Svenska Dagbladet. I augusti meddelades det att en stor omorganisation skett och att en ny chef för kulturdelen (Martin Jönsson) tillsatts; någon månad senare tvingades han försvara sina tämligen radikala åtgärder, som kortfattat (och möjligen något hårddraget[2]) bestod i att sparka alla som kunde något; och nu, för bara några dagar sedan, meddelade man att han slutar på SvD för en ny befattning på Sveriges Radio. Det är inte utan att man ser vissa likheter med engelska fotbollsmanagers, vars öde ofta hänger på hur det gått i de 5-6 senaste matcherna.

Ungefär samtidigt som beskedet om Jönssons avsked från SvD kom, publicerades det en läsvärd artikel på Newsmill. Redan det faktum att något på Newsmill kan betraktas som läsbart är måhända tillräckligt anmärkningsvärt för att påtalas i en blog, men det intressanta i sammanhanget är att artikeln skrivits av en av de ratade SvD-medarbetarna, historikern Håkan Arvidsson. I artikeln tar han upp flera intressanta teman, som till exempel »de moderna mediernas journalistik» och »kultureliter kontra masskultur», och som jag just läst Alf Ahlbergs Tankelivets frigörelse för andra eller tredje gången så slår det mig hur lite som förändrats sig i kulturella frågor sedan 30-talet. Arvidsson skriver till exempel »Det moderna samhällets bildade eliter saknar alltför ofta förmågan att nå massan med sina appeller, eftersom deras insikt i de politiska, sociala och ekonomiska problemen hindrar dem från att förenkla lösningarna till den nivå som massan kräver och önskar. De populistiska eliterna upplever inte samma restriktioner.»; det skulle kunna varit hämtat direkt ur Tankelivets frigörelse. Visst har det hänt en del på teknikfronten sedan Ahlberg skrev sin bok, men kulturfrågorna tycks avhandla samma diskussioner om samma grundprinciper som då — eller möjligen som alltid…

För visst finns det något mer eller mindre evigt i de frågor som Arvidsson tar upp, och sällan har det uttrycks bättre än i Viktor Rydbergs dikt Prometeus och Ahasverus. Rydberg låter här två välbekanta[3] mytiska figurer, från två vitt skilda epoker, träffas för diskutera de mänskliga villkoren. Prometeus (eller Prometheus, som namnet ofta skrivs), var den titan som enligt myten gav, eller återgav, elden till människorna i trots mot Zeus’ vilja, och som straff för detta kedjades fast vid en klippa där en örn varje dag hackar ut och äter hans lever, varpå den växer ut igen under natten — grekerna gillade uppenbarligen den här typen av eviga bestraffningar; ännu mer känd är ju Sisufos och hans sten. Ahasverus, Jerusalems skomakare, nekade enligt en annan, och mycket senare, legend Jesus att vila utanför sitt hus på vägen mot Golgata, och ålades därför av den milde och förlåtande gudssonen[4] att ständigt vandra från plats till plats tills jordens undergång[5].

Rydberg blandar samman de båda myterna, och kryddar med ett par droppar kristen mystik; förutom huvudaktörerna ges ett par biroller till hedersmannen Noa, som får agera berättare i inledningen, och »vålnaden av Messias», som likt det grekiska dramats »Deus ex machina» dyker upp i slutet och ställer allt tillrätta. Han lägger också till en detalj i Prometheus-myten som jag tror är hans egen — att om Prometheus fogar sig i Zeus’ lag så kommer han att återuppstå som Antikrist, och jordens undergång står för dörren. Det är inte svårt att inse varför Rydberg förbättrade legenden en smula; på så sätt kan han förklara varför Ahasverus, trött på sin ultralånga maraton, försöker övertyga Prometheus om att »vad Zeus gör är alltid det rätta».

Det budskap Prometheus fått stå som symbol för alltsedan 1800-talets början då romantikerna slog klorna i honom sammanfattar Rydberg i två korta utrop i början av dikten: »Förakten tidens gud! Tillbedjen evighetens!» Tack vare sin sinnrika omdiktning av myten har Rydberg skapat två lager av gudomlighet; Zeus — son av Kronos, tidens gud — representerar det tidsbundna, förgängliga, medan Den Evige är en lätt retuscherad bild av den kristne guden. Den prometeanska tanken är alltså att strunta i de regler och begränsningar som samtiden ålägger människan i sin strävan att utföra något; agerandet behöver bara ta hänsyn till idealet, det perfekta, det eviga.

Ahasverus får representera den mer jordbundna, alltigenom pragmatiska, ståndpunkten att »Makt är rätt och gör vad hon behagar, / Gud giver lag, men lyder inga lagar»; enligt honom pågår det visserligen en strid, men det är om makten, inte mot makten man kämpar:

Väl förs en strid, men ej mot maktens gud —
han dyrkas överallt, var än jag vandre —
nej, fejden gäller: värna egen hud,
kan du ej taga huden av de andre.
Det är de byten, du, varom man strider.
Nu säger jag dig, galning, kort och kallt:
en kamp för liv och makt står överallt
och måste rasa genom alla tider.

Den här »symboliska idédebatten» mellan Prometheus och Ahasverus kan överföras på de flesta mänskliga verksamheter, med lite olika resultat; jag kommer nedan, som allra hastigast, att ta upp tre sådana fält och mina tankar och åsikter om dem.

Det första området, och det där det enligt min mening är enklast att sympatisera med Prometheus, är politiken; tanken att vi måste hitta ett sätt att skapa en bättre värld — utan svält, utan krig och med ett ansvarsfullt och rättvist resursutnyttjande — tror jag de flesta ställer upp på. När Rydberg låter Prometheus säga att han känner sin styrka växa dag för dag, så är det förmodligen just de tekniska framstegen han tänker på; de tre kategorierna människor som han menar kämpar för den prometeanska saken är skalder, konstnärer och »tänkare/forskare», och gissningsvis är det de sistnämnda som ska leda den kampen. Men som Ahasverus snabbt påpekar finns det svårigheter på vägen för en kämpade idealism:

När prometeiske svärmare förstått
att sätta svärd i hand på de förtryckta,
kan stundom sådan lek med seger lykta,
men då är segern sken och villa blott,
ty Maktens lag tar ut sin rätt igen,
om än i annan form med andre män;
och följden är, du dåre, att din lära,
som nyss så skön för skaldens öga stod,
för honom även mister glans och ära,
då hon besudlad är med smuts och blod.

Rydberg visste naturligtvis inget om 1900-talets alla hemska »ismer», men Europa var inte direkt något fredligt semesterparadis på 1800-talet heller, och den franska revolutionen med sin dissonans mellan teorins »frihet, jämlikhet, broderskap» och praktikens hårdhänta terror var långtifrån glömd. Rydberg låter också Ahasverus berätta om maskinålderns baksida, med eländiga arbetsförhållanden och miljöförstörelse, ett tema som Rydberg skulle återvända till i sin förmodligen näst mest kända dikt, »Den nya Grottesången», och som förvisso har aktualitet även i våra dagar.

Det andra området där den prometeanska metaforen är gångbar är »kulturen», i vilket begrepp jag för ögonblicket inbegriper konst, litteratur, dramatik, film, musik och andra »traditionella» kulturformer, men inte de delar som hör till den naturvetenskapliga och matematiska sfären[6]. Här är vi tillbaka till den artikel av Håkan Arvidsson som jag nämnde i början av den här bloggan; omskrivet i termer lånade från Rydbergs dikt menar Arvidsson, om jag förstått honom rätt, att SvD med sina nedskärningar och förändringar på kulturavdelningen gått helt på Ahasverus linje från att tidigare ha varit ett av Prometheus sista fästen i Sverige.

Det ligger naturligtvis något i tanken på en »god» kultur. Det finns väl ganska få som tycker att den så kallade »mello-dramatik» som TV bjuder på under några helgkvällar på våren på allvar skulle kunna ta upp konkurrensen med »riktig» musik och »riktig» dramatik; Beethovens musik och Shakespeares dramer kommer att överleva alla schlagerfestivaler. Men det är naturligtvis inte oproblematiskt att skilja på »bra» och »dålig» underhållning eller kultur; låt mig ta två exempel.

I »Groucho och jag» citerar storebror Marx en kritiker, som om en (icke-marxistisk) pjäs skrev »Det här är egentligen ingen recension utan en bekännelse. Under större delen av föreställningen satt jag och skrattade åt en mycket dålig pjäs.»; och Groucho konstaterar syrligt att kritikern inte blivit lovad att se King Lear eller En handelsresandes död utan »bara» en komedi, men att det tydligen inte dög åt kritikern att han faktiskt skrattade hela kvällen.

Ett annat exempel — 1954 gav FiB Lyrikklubb ut en samling med Dan Anderssons lyrik, i urval av Nils Ferlin. I sitt förord berättar Ferlin gripande om sitt första möte med Dan Anderssons dikter, och avslutar med att beklaga att de höll på att glömmas bort: »Dan Anderssons visor, ja — oöverträffade i svensk lyrik — sjöngs ju en tid i folkparker, på läroverksaulor och från andra tribuner. Men hur är det nu? Håller de inte på att bli bortglömda? En tung violin tonar genom dem. Är det måhända den som skrämmer? Ack, svenska folk!». Boken gavs trots allt ut i en upplaga på 10000 exemplar, så helt bortglömd var han nog inte; och under visans renässans på 60-talet fick Dan Andersson en ny publik, främst genom Gunde Johansson och Thorstein Bergman, men också genom den osannolika framgång som Hootenanny Singers hade med ”Omkring tiggarn från Luossa” på Svensktoppen.

Groucho Marx, Dan Andersson, Nils Ferlin — tre kulturföreteelser som överlever tack vare den så kallade masskulturen, ofta till »finkulturens» ohöljda förtret[7]. Och det är knappast någon isolerad företeelse — i slutet av 1800-talet hette smakdomaren i Sverige Carl David af Wirsén, den ständige sekreteraren i Svenska akademin under många år, numera mest känd för att ha avrått svenska folket från att läsa Strindberg, Heidenstam, Söderberg, Lagerlöf, dvs i stort sett alla som numera räknas som de betydande från den tidsperioden. Lite senare rönte dåförtiden ledande kritiker som Fredrik Böök och Sten Selander samma öde; i deras fall var det modernismen som de totalt saknade känsla för[8].

Det kanske verkar som jag är pessimist beträffande Prometheus’ möjligheter att skilja mellan »god» och »dålig» kultur, och som mina exempel ovan antyder tror jag att det är nästan omöjligt att »idag» bestämma vad som fortfarande kommer att vara gångbart »i morgon»; däremot är det lättare att rumstera om i kulturen från »igår» för att hitta det som fortfarande håller »idag». Det är emellertid inte hela sanningen — jag har en del idéer om hur en mer universell kritik, en prometeansk kulturbedömningsmekanism, skulle kunna se ut, men jag är inte redo att presentera dem än. Den otålige rekommenderas att läsa C.S. Lewis’ lilla bok »An Experiment in Criticism», där han för fram mycket intressanta tankar baserade på en invertering av den kritiska processen; dess tankar kommer att vara grunden i en sådan eventuell presentation, och för närvarande (jag har säkert inte bläddrat i boken i fråga de senaste tio åren) minns jag bara att jag hade en enda liten vag invändning, så det kommer förmodligen mer att bli en exposé över Lewis’ idéer än en framställning av ett eget teoribygge.

Det tredje området där metaforen om Prometheus kan användas är den tydligaste i Rydbergs dikt — religionen. Samtidigt är det för mig som »asupernaturell»[9] uppenbart att här måste Prometheus hållas med dubbla kedjor. Anledningen är naturligtvis att vi bara alltför väl vet vad som kan hända när en religiös fanatiker anser sig ha rätt att med Prometheus som ledstjärna bryta mot lagar och förordningar. Den senaste[10] store teologen här på jorden, Xenofanes, suckade, lätt omskrivet, att människorna skapar sina gudar till sina avbilder, och ställde upp den självklara tesen att om det existerade en gud så var det en och samma för alla, och han började också notera denne guds egenskaper[11]. Så länge som man inte fortsätter hans arbete, och lyckas visa på en gemensam religiös vision — så länge som varje religiös ledare som målar ut den fantastiska framtid som väntar motsägs av ett otal andra religiösa ledare som målar ut andra, lika fantastiska, framtider — måste den religiöse Prometheus hållas fängslad. Personligen är jag övertygad om att en sådan vison är fri från såväl tomtar som gudar, och jag tänker, som engelsmännen uttrycker saken, inte hålla andan tills den visionen är framförhandlad och färdig.

Prometheus är fortfarande fastkedjad vid sin klippa; örnen äter hans lever på dagarna, och hans sår läks under nätterna; och Ahasverus vandrar jorden kring tills domedagen. Det kanske måste vara så?

Fotnoter:

  1. Det verkar som jag lyckats skapa en perpetuum mobile här; när jag skriver »i» tycker jag någon sekund senare att »på» är bättre, men när jag omsider ändrar »i» till »på» tycker jag genast att »i» nog i alla fall ser mer logiskt ut, da capo ad infinitum — (O själens vaggsång / sången om någonting annat!) [↩]
  2. Jo, jag är medveten om att de flesta auktoriteter anser att man bör skriva »hårdraget»; efter grundliga studier i ämnet (läs: jag kollade upp vad det står på Wikipedia) beslöt jag mig dock för att ansluta mig till minoritetsuppfattningen. [↩]
  3. Detta ord bör rimligen ge kraftiga utslag på alla ironidetektorer; skulle det inte göra det, har du förmodligen råkat införskaffa en ironidetektor av andra ordningen. [↩]
  4. Fungerade den bättre den här gången? [↩]
  5. Såvitt jag kan bedöma är bakgrunden till den här myten några ord som Jesus fällde i något evengelium som skulle kunna uttolkas som att han skulle återkomma innan alla vid korset närvarande hade lagts i jorden; ett antal århundraden senare insåg någon lärd person att det var osannolikt att en samtida med Jesus skulle vara vid livet utan ett gudomligt ingripande, så då uppfann hen ett sådant. [↩]
  6. Frågan om »de två kulturerna» är förvisso intressant, och jag lär återkomma till den fler gånger på den här bloggen. För den poäng som jag försöker göra i den här avdelningen finns det trots allt en skillnad mellan de två kulturerna, vilket kanske kan vara en utgångspunkt för en senare blogga. [↩]
  7. Att förtreten var ömsesidig är nog inte för mycket sagt; se till exempel Dan Anderssons Hos den äldste förläggaren, eller Nils Ferlins Faktum är nog [↩]
  8. I Bööks fall handlade det dessutom om att han var tyskvän och inte genomskådade Hitler i tid, för att uttrycka det försiktigt. [↩]
  9. Jag avskyr ordet »ateist», eftersom det tillmäter min icke-tro på ett obestämt, eller möjligen obestämbart, »väsen» benämnt Gud en central plats i mitt liv. Med ordet »asupernaturell», som jag just tycks ha uppfunnit (google hittar ingenting i alla fall), vill jag bara beskriva att jag försöker inrätta mitt liv utan påverkan från övernaturliga ting eller väsen överhuvudtaget. Med andra ord är det så att tomtar, gudar och andra övernaturliga väsen bara påverkar mig indirekt, genom dem som av olika anledningar tror på dylika övernaturligheter. [↩]
  10. Det är frestande att skriva »siste», men eftersom det är svårt att sia om framtiden väljer jag det mer försiktiga adjektivet. [↩]
  11. Han var visserligen så övertygad om att det verkligen existerade en gud att han inte skrev »om», men given lite mer kunskap om världen är jag övertygad om att han formulerat sig lite mer försiktigt. [↩]

Tankelivets frigörelse

Postat av
6

ahlberg_tankelivetI veckan har jag läst om »Tankelivets frigörelse» av Alf Ahlberg. Det finns vissa böcker som man önskar ett evigt liv, eller att kulturministeriet trycker upp den i några miljoner exemplar och gör till obligatorisk läsning för alla som vill kalla sig medborgare i staten Sverige; Tankelivets frigörelse är en sådan bok. Om jag berättar att boken skrevs 1934 och hämtade en del avskräckande exempel från länder som Tyskland, Italien och Sovjetunionen så är det förmodligen inte så svårt att inse att vissa grupper i dagens Sverige (och förvisso även annorstädes) skulle må gott av en påminnelse om hur grunderna för ett fungerande samhälle ser ut. De två kapitlen om »illusionerna kring gruppen» och »propaganda, agitation och reklam» kan kanske kännas lite omoderna i förstone, dels på grund av att diktaturerna i vår absoluta närhet är färre än på trettiotalet, och dels på grund av den genomgripande strukturförändring av massmedia som skett de senaste 80 åren, en process vars slut vi säkerligen inte sett än. I ett förord till en pocketutgåva 1972 skrev Ahlberg: »Bortsett från att det kanske inte skadar att hålla minnet av nazismen levande, kan ju läsaren utan svårighet komplettera exemplen med sådana från en senare tid. Nazismen nedkämpades visserligen för länge sedan militärt, men alltjämt kvarstår problemet hur den var möjlig, och det är uppenbart att demokratin, som fordrar ett fritt och självständigt tänkande även i den västliga världen är i fara.»

Norman Angell om åsikterMen Tankelivets frigörelse är inte i första hand en stridsskrift mot trettiotalets alla diktatoriska ismer; det är en stridsskrift för det »vetenskapliga» sättet att tänka, och Ahlberg hyser en stark övertygelse att en demokrati klarar sig inte utan medborgare som tillägnat sig denna konst; som motto för boken satte han några tankar av den brittiske filosofen Norman Angell, se bilden till vänster. Samtidigt insåg han klart det paradoxala som teknikens framsteg innebar, en paradox som ju ingalunda blivit mindre påträngande sedan dess: »Medan livet blivit alltmera komplicerat, allt mera nödsakat att anlita sakkunskap för varje speciell uppgift, har på samma gång makten alltmer blivit beroende av massor, för vilka denna sakkunskap icke kan vara tillgänglig. Inkompetensstyre eller despotism eller bådadera synas vara klippor mot vilka nutidslivet löper fara att krossas.» De fyra kapitlen om »rationaliseringens roll i tankelivet», »att konstatera fakta», »illusionerna kring jaget» och »några vanliga tankefel» ger en solid grund för sunt tänkande, och även om Ahlbergs behandling av ämnet varken är den första, den sista eller den mest kompletta så har hans uttryckssätt en beundransvärd klarhet; han liknar i det avseendet Bertrand Russell, en filosof som han gärna citerar och dessutom har översatt till svenska.

Boken avslutas med ett kapitel om diskussioner, och även om det är skrivet med samma skärpa som de övriga tycker jag inte det riktigt passar in; det hade varit bättre att avsluta boken med en kort sammanfattning av dess teser, och förpassa diskussionen av diskussioner till ett appendix. Men kapitlet innehåller ett par guldkorn, till exempel hänvisar han till en liten postum skrift av Schopenhauer, »Eristische Dialektik: Die Kunst, Recht zu Behalten», där filosofen samlat 38 strategier för att »vinna» en debatt. Och hans lista på personer som bör uteslutas från varje form av diskussion borde finnas anslagen på väl synlig plats på alla internetforum: »(a) Rena pratmakare; (b) personer som icke vilja ha frågan utredd; (c) historieberättare; (d) fanatiker och dogmatiker; (e) alla som blir förolämpade, när de höra en annan mening än sin egen; (f) ordryttare och sofister.»