I måndags fick jag ännu ett samtal från mina indiska »vänner» på »Microsoft Support» som jag berättat om tidigare och ännu tidigare. Nu har jag inte redovisat alla samtal här på bloggen, och jag måste bekänna att jag alldeles tappat räkningen, men jag gissar att jag nu fått omkring tio samtal från Indien. Jag har dessutom fått ett antal, omkring 4-5, mystiska »samtal» där det är tyst i luren ett par sekunder när jag svarar, följt av en mekanisk kvinnlig röst som säger »Goodbye!»; gissningsvis är det något mellanled som kopplat ned förbindelsen. Jag kan naturligtvis inte bevisa att det är indierna som varit framme i de här fallen också, men eftersom jag i stora drag bara får tre typer av telefonsamtal nuförtiden, och de andra två typerna^[1] av samtal är av en helt annan art så återstår bara indierna som huvudmisstänkta.

Som jag redogjort för tidigare har jag inget emot lite »Scam baiting», men när jag inte är upplagd, till exempel om de lyckas väcka mig under en tupplur, eller medan jag äter frukost, brukar jag försöka göra samtalet kort. Det mest lyckade exemplet är väl då jag besvarade frågan om huruvida jag pratade engelska med påståendet »Of course I do; I work for Microsoft Support!», varpå samtalet avbröts. En annan gång svarade jag »OK» några gånger medan kvinnan i andra änden läste upp de numera ganska välbekanta raderna om att hon arbetade för Microsoft support, och att min dator hade skickat dem blah-blah-blah… Efter en tre, fyra meningar avbröt jag henne ganska bryskt^[2], berättade att jag hört den historien förut och att detta var det sämsta framförandet hittills; hon borde träna mer. Där någonstans tog det samtalet slut, och jag kunde återgå till viktigare göromål.^[3]

I måndags lyckades dock inte mitt försök att reprisera den första av de ovanstående, utan jag fick höra den vanliga historien igen, på ovanligt dålig engelska. Trots att jag berättade att jag inte tänkte låta mig luras, eftersom jag fått tiotalet samtal från indier på Microsofts supportavdelning^[4], eller liknande, så gav han sig inte, utan bad mig att googla »ammyy.com», och skickade mig sedan till sin »manager». När denne frågade vad jag såg på skärmen svarade jag att jag såg en google-sida, där den första länken gick till ammyy.com, och de två närmaste till sidor som berättade om »ammyy scam»; när han bad mig klicka på den första frågade jag varför, eftersom jag redan talat om för person nummer ett att jag inte hade några som helst planer på att låta dem ta över min dator. Där någonstans blev jag ihopkopplad med en tredje person, som på ett ungefär upprepade proceduren som person nummer två redan försökt, med samma resultat. Denne tredje person lyckades dock inse att det inte skulle bli några affärer, så han bad mig gå in på en hemsida vars adress jag inte tänker besudla bloggens renommé med att återge, men om jag säger att den både innehöll ett populärt räkneord, något större än fem men mindre än sju, och ett engelskt ord som antyder att sajten innehöll rörliga bilder, så misstänker jag att ni fått ett ganska bra hum vilken typ av material man kan förväntas hitta där. Det blev också hans sista ord i den här tämligen förvirrade konversationen.

En undring i all stillhet, baserat på det faktum att jag fått sådär tio till femton påringningar från indierna och det att jag inte har någon anledning att tro att jag skulle fått ovanligt många samtal från dem^[5] — finns det någon person i Sverige som ännu inte blivit uppringd av de indiska lurendrejarna?

Fotnoter:

1. Förutom indierna ringer även min mor och folk som ska till en parkeringsplats på Arlanda; detta senare fall beror förmodligen på att den telianska utrustning som ska tolka de pip som telefonens knappsats numera ger ifrån sig får för sig att ett noll-pip är ett ått-pip. Även Telia har tydligen måst dra åt svångremmen, åtminstone på sina siffror. [↩]
2. Om jag minns rätt var det här mitt i min frukost; innan jag fått i mig den är jag mer djur än människa. [↩]
3. Jag har funderat på att översätta en av Kjell Alinges repliker från 70-talet: »Detta är Kjell Alinges automatiska telefonsvärare — vafan, ringer du nu igen…?» Tyvärr torde en översättning sakna ett par av originalets poänger. [↩]
4. Någonstans där lyckades jag till och med få honom att erkänna att han inte satt i Florida, vilket var hans första bud, utan strax utanför Kalkutta; tyvärr uppfattade jag inte ortens namn. Han drabbades också av en viss tvekan, och frågade »So, what do we do now?, på vilket jag kvävde en skrattattack och svarade »I don’t know — how’s weather in Calcutta?»… [↩]
5. Jag bortser då från hypotesen att även indiska pip kopplar deras försök att komma till Arlandas långtidsparkering till mig. [↩]

Jag har just gått andra ronden mot »Microsoft-imitatörerna»; den första refererar jag här. Den här gången fick jag först prata med en nisse vars engelska var synnerligen svårförståelig, och det blev inte bättre av att det lät som om han arbetade på en järnvägsstation i rusningstrafik, men till slut måste mina frammumlade »åkej» ha övertygat honom om att jag gjort vad han ville så han vidarebefordrade mig till nästa led i lurendrejarorganisationen. Den här gången var det mer pang på rödbetan; jag ombads gå till en viss sida för att ladda ner en mjukvara av typen »Remote Desktop»^[1].

Där tyckte jag det kunde räcka, och började i stället upplysa vederbörande om att jag var programmerare, att jag inte var dum nog att lämna över min dator i händerna på vem som helst, och att jag inte uppskattade att bli uppringd av indiska skurkar. Här avbröts jag tillfälligt av att mannen i andra änden hävde ur sig en harang i ett mycket högt tonläge vars innehåll jag tyvärr missade då jag höll telefonluren på rekommenderat säkerhetsavstånd från örat, men han avslutade med att fråga varför jag hatade indier. Jag meddelade igen att jag inte hade något emot indier i allmänhet, bara de som ringer för att försöka lura folk att ge dem tillträde till sina datorer^[2]. Att jag inte slängde på luren på en gång, förklarade jag, berodde på att jag ville slösa bort hans tid så att han inte kunde lura någon annan under tiden. Någonstans där blev det tyst i luren — hans tåg kanske var på ingång, vad vet jag.

Ännu en gång: Microsoft pysslar inte med sådant här — upptäcker de, eller någon annan, att något skumt sprids via din dator tar de kontakt med din internetleverantör, som i sin tur kontaktar dig, i nödfall efter att först ha klippt din förbindelse med internet.

Dags att förbereda rond 3…

Fotnoter:

1. Den svenska termen lär vara »fjärrskrivbord». [↩]
2. Där var jag naturligtvis fel ute, men det är inte lätt att tänka på allting i en sådan situation; om medias rapporter om indiska gängvåldtäkter har bara ett uns av sanning i sig finns det självklart fler indier att önska till ännu varmare trakter. [↩]

I veckan som just gått fick jag ett telefonsamtal från ett par personer som uppgav sig representera Microsoft; först en vänlig dam som meddelade att min dator hade skickat mängder med felrapporter den senaste tiden och sedan en »manager» som skulle förklara för mig vad jag skulle göra för att rätta till problemet. Båda pratade med en engelsk dialekt som mina otränade öron klassificerade som indisk.

Nu behöver ni inte vara oroliga för min eller min dators eventuella sinnessvaghet; jag är ju programmerare och allmänt sett skeptisk till det mesta, och sannolikheten att Microsoft skulle ringa till mig för att rätta till något i min dator betraktar jag som rent imaginär^[1]. Jag blev dock lite nyfiken på vad bovarna i andra änden på telefontråden tänkte göra, så jag spelade »nyttig idiot» en stund.

Först bad »managern» mig att verifiera att det var rätt dator det handlade om; detta skulle göras genom att jag öppnade ett kommandofönster, skrev assoc i detta, och jämförde en viss sträng som dök upp mot slutet av en textmassa — denna skulle nämligen vara ett unikt registreringnummer för min dator. Raden ifråga ser ut så här:

.zfsendtotarget=CLSID\{888DCA60-FC0A-11CF-8F0F-00C04FD7D062}

Mannen läste långsamt och med stor tydlighet upp alla tecken efter »CLSID», och när jag bekräftat att det stod så, påstod han att detta var ett bevis på att det var denna dator som skickat felmeddelanden. Men detta är långt ifrån något unikt nummer för min dator; snarare är det så att det finns i samtliga Microsofts operativsystem. Jag har inte brytt mig om att ta reda på just vad »zfsendtotarget» betyder, men eftersom assoc listar ett antal filtyper och de program som ska startas när en fil med just den typen ska öppnas, misstänker jag att det har något med Microsofts hantering av zip-filer att göra; det finns ju ett menyalternativ »Send To compressed (zipped) folder». Och CLSID är Microsofts påfund för att se till att rätt program startas; du kan bara ha ett program med ett visst ClassID registrerat i operativsystemet^[2]. Ovanstående är alltså ett slags »note to self» som operativsystemet gör för att komma ihåg att om det behöver öppna en fil med typen zfsendtotarget ska det leta rätt på det program som registrerats för att utföra det arbete som en COM-server med den unika ID-strängen »888DCA60-FC0A-11CF-8F0F-00C04FD7D062» förväntas klara av.

Därefter bad vederbörande mig att, fortfarande i kommandofönstret, skriva ”eventvwr”. Tyvärr fegade jag ur här; jag lyckades inte få fram information om vad det var för program tillräckligt snabbt, så jag tog det säkra före det osäkra och avslutade samtalet. Jag borde naturligtvis ha tackat för underhållningen och/eller talat om vad jag anser om spammare, scammare och krackare, men jag tillhör nu en gång för alla den kategori individer som skulle kunna kallas »trappmänniskor» av oss som inte behärskar det ädla franska språket — de som inte kommer på den fyndiga eller dräpande repliken de borde ha yttrat förrän i trapphuset efter en givande samvaro^[3]…

Det är inte svårt att hitta rapporter på nätet om denna verksamhet, ett par snabb googlingar hittar mängder med berättelser, både om zfsendtotarget och om eventvwr.

Så, för att göra mitt budskap om möjligt ännu tydligare: Microsoft följer inte upp de automatiska felrapporter som datorn ibland ber att få skicka. Om någon som uppger sig ringa från Microsoft, Microsoft support, Microsoft helpdesk eller liknande så gör du helt rätt om du rått skrattar vederbörande rakt i örat; alternativt spelar med en stund för att dra ut på tiden — den tid som hen inte lyckas lura dig kan hen inte heller lura någon annan, så du utför en god gärning. Och »888DCA60-FC0A-11CF-8F0F-00C04FD7D062» är inget registreringsnummer för din eller någon annans dator.

Nu väntar jag bara att någon ska ringa från Apple för att diskutera de felrapporter som min iFån skickat till dem…

Fotnoter:

1. Med begreppet »imaginär sannolikhet», som jag just uppfann, menar jag en sannolikhet som endast existerar i ett matematiskt rum där spiritistiska medier har kontakt med andra sidan, konspirationstionsteorier om månlandningar, chemtrails och »11 september-attacken» är sanna, och kanske till och med homeopati fungerar; dvs helt utan något som helst samband med den reella världen. [↩]
2. Om det efter en filtyp bara står ett programnamn letar Windows efter ett program med detta namn på en mängd olika ställen, och ett gammalt beprövat sätt att sprida virus är att döpa ett lömskt program till något i systemet förekommande namn och försöka lura systemet att starta det programmet i stället för originalet. Med användandet COM-servrar och ClassID försöker Microsoft, bland annat, stoppa den metoden. [↩]
3. Detta är inte så deprimerande som det låter; saken kan ofta repareras när man återberättar händelsen för tredje person. [↩]