Tankar om och kring musik, del 50
David Munyon — St. Charlie’s phone call
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
För sådär en vecka sedan la en vän från linköpingstiden, Bernt — före detta bibliotekarie vid Linköpings universitet med en utomordentligt god musiksmak[1] — ut en skämtteckning på facebook där en lärare frågade en elev, som hon kallade Zimmerman, hur gullvivor sprider sina frön; en fråga som alla som överhuvudtaget hört talas om Bob Dylan omedelbart kan svaret på[2]. Jag frågade honom om han kunde placera några rader från dagens låt, men det gick han bet på — det visade sig då att dessa rader inte stod i den låt jag trodde, Earl’s Song, som finns på en skiva jag var ganska säker på Bernt hade, utan i ovanstående låt, som fanns på en skiva som Bernt inte skaffat (än). Vilka ord jag citerade? Om du inte inser det direkt kan du ta en titt på hela texten här.
Som den som lyssnat både på dagens låt och den jag länkade till ovan, Earl’s Song, säkert noterat så finns det klara likheter mellan dem; båda texterna handlar om en individ som hamnat lite snett i livet, och man anar att vietnamkriget och det trauma det skapade hos en hel generation amerikaner finns någonstans i bakgrunden. Nostalgin i dagens låt förstärks av ramen, ett telefonsamtal mellan kamrater som inte träffats på länge och som snabbt berättar vad som hänt i deras liv sedan senast. Kanske är det ett ålderstecken, men just det greppet känns aktuellt och träffande.
Jag läste någonstans att Munyon en gång i mitten 90-talet gick in med sin gitarr och sin anteckningsbok med låtar i Günter Paulers studio i Northeim (Tyskland); två dagar senare hade man spelat in sextiotalet låtar, nästan alla förstatagningar, som sedermera räckte till fem-sex skivor på två skivbolag, dels Stockfisch, Paulers eget bolag, och Glitterhouse, som jag säkerligen nämnt tidigare här på bloggen. De skivor som gavs ut på Glitterhouse var mestadels trogna originalet, bara sång och gitarr, medan de som kom på Stockfisch ofta hade pålägg av inhemska artister; för det mesta var dessa smakfulla och passade in i stämningen, men ibland blev det helt fel — ett bra exempel på bådadera är Four wild horses, där en doakör i bakgrunden passar bra in, ännu en akustisk gitarr gör ingen direkt skada, men ett didgeridoo-solo tvingat mig att skapa ett mentalt didgeridoo-filter för att kunna lyssna på avslutningen. Vad tänkte producenten på där?
Till slut kanske jag måste lugna eventuellt oroliga bloggläsare, som uppmärksammat att David Munyon är i högsta grad religiös, och ofta blandar in både kristna och indiska religiösa namn och symboler i sina texter. Jag har fortfarande samma (ir)religiösa grundton som tidigare, men måste medge att jag finner de värden som, till exempel, Munyon står för mycket mer tilltalande än de den neofascistiska rörelse som för tillfället styr landet torgför. SDS.
Fotnoter: