Etikettarkiv: Korrschack

Matt i 43 drag

Postat av
Svara

I sista numret år 2000 av SSKK:s medlemstidning Korrschack fick jag utrymme att breda ut mig; jag hade nämligen just erövrat korr-IM-titeln. Jag har haft funderingar på att lägga upp denna artikel här på bloggen, men denna gång tänkte jag bara göra en kort komplettering till den artikeln. Om en viss ställning där min motståndare gett upp skrev jag nämligen, tämligen profetiskt:

Visserligen hade kanske detta varit min chans att ge ett bidrag till slutspelens teori, men förmodligen kommer datorerna att lösa den typen av slutspel inom en tio tjugo år…

Det var, nästan, den här ställningen jag talade om[1]:









Prokopp – Sjögren
Svart vid draget

Vit gav upp några drag tidigare, men det här är den kritiska ställningen där vit visserligen tvingats ge en pjäs, men i gengäld lyckats byta av min näst sista bonde. Och frågan är alltså: kan man vinna sådant som svart?

Sedan något år tillbaka finns nu svaret i de databaser för 7 pjäser som programmerargänget bakom Chess Assistant, med Victor Zakharov i spetsen, har tagit fram. Om du undrar varför du inte fått dessa databaser med din senaste uppgradering beror det förmodligen på att de tillsammans utgör ca 140 TB data, vilket är lite för mycket för att dagens hemdatorer ska kunna hantera dem. Zakharov & Co skrev koden för generering av databaserna — det tog ett halvår — och använde sedan Moskva-universitetets superdator Lomonosov under ett par veckor för att göra beräkningarna. För att vara mer exakt så har de inte genererat alla databaser med 7 pjäser, »bara» de med 4+3 eller 5+2 pjäser — databaser med 6 pjäser mot ensam kung bedömdes vara tämligen ointressanta med tanke på det kraftiga materiella övertaget för ena sidan.

Som gammal övervintrad programmerare som av och till pysslat med det mesta, från handassemblering av mikroprocessorkod för 6502 och 6800 till högnivåspråk på en Cray-dator, så är det sällan jag blir imponerad av något program, eller någon del av något program — i synnerhet om det är någon annan som skrivit koden. Men det finns åtminstone ett undantag, och det är Chess Assistants ställningssökning; den tillhör utan tvekan programmeringens sju underverk, om någon skulle få för sig att sammanställa en sådan lista. Inte nog med att man kan söka på en exakt ställning, man kan också söka på delar av en ställning (säg, till exempel ”Vit Lh7 Svart Kg8 Bf7 g7”, resten av brädet får innehålla vad som helst, för att hitta partier med det klassiska löparoffret på h7), och flera andra finesser, som »icke-pjäser» och »joker-pjäser». Men det är inte flexibiliteten som var anledningen till att jag tappade hakan när jag såg sökningen i aktion första gången, utan hastigheten — jag minns att jag funderade på om jag överhuvud skulle kunna skriva kod som läste in partiet i minnet lika snabbt som CA gjorde sökningen. Bara för att ge ett exempel så testade jag just den sökning jag skrev om ovan på min 3-4 år gamla dator (den har Windows 7, vilket var senaste skriket då) — i en databas med nästan 6 miljoner partier (5826641 för att vara exakt) hittade CA 15 med sökkriteriet ovan 44170 partier, på ca 13 sekunder. Enligt uppgift var det just Zakharov som kodade denna sökningsalgoritm någon gång i början av 90-talet, och att han var inblandad i arbetet med kodningen av databasgeneratorn förvånade mig inte det minsta.

Men åter till ställningen ovan! Som den uppmärksammæ läsaren förmodligen redan gissat så är svaret »javisst; det är matt i 43 drag!» Någon gång, förmodligen redan under partiet, gjorde jag en grov skiss på hur en vinstplan skulle kunna se ut. I princip innehöll den tre faser:

  1. Stabilisera läget så att vit inte kommer åt bonden, får in ett evigt hot på löparen, eller tvingar svart till tornbyte.
  2. Flytta kungen till damflygeln där den kan delta i attacken.
  3. Attackera motståndarkungen så att vit endera tvingas ge c-bonden, offra tornet på a-bonden, eller blir tvungen att slå a-bonden i ett läge där svart kan utnyttja sin merpjäs till ett mattangrepp.

Som sagt tror jag att jag hade denna plan klar för mig redan under partiet, men jag var osäker på om det gick att genomföra den — löparen måste ju i något skede utföra dubbla uppgifter, dels gardera a-bonden och dels skärma av tornlinjer så att kungen kan marschera till damflygeln. En annan detalj jag var osäker på var om vit möjligen skulle kunna sätta upp ett fort med bonden på c2 och kungen på a3 eller b2, beroende på hur svart ställer upp sig. Men med 7-pjästabellerna till hjälp är det inte särskilt svårt att finna rätt spelplan:

Så, ett mysterium löst. Då återstår bara resten…

Fotnoter:

  1. Jag var just på väg att skriva en fotnot för att upplysa den tillfälligæ läsaren om att det är första gången på mycket länge som jag helt undviker fotnoter, när jag insåg att jag bör påpeka att jag i den ursprungliga artikeln också omnämnde en alternativ ställning, där svart behåller en bonde till, men blir av med löparen. Den såg tämligen remiartad ut, och 7-pjäsdatabaserna bekräftar att den merbonden inte räcker till vinst. [↩]

Till minnet av Göran Forslund

Postat av
Svara
Göran gör reklam för sin bok vid påskturneringen i Norrköping 2014. För lösningen på problemet, se slutet av bloggan. (Foto: Lars OA Hedlund)

Göran gör reklam för sin bok vid påskturneringen i Norrköping 2014. För lösningen på problemet, se slutet av bloggan. (Foto: Lars OA Hedlund)

Göran är borta.

Det har gått nästan en månad sedan jag fick beskedet, men jag kan inte påstå att det sjunkit in än. Jag har vant mig vid, och lärt mig hantera, många paradoxala fakta om vår värld, till exempel de som kvantmekaniken erbjuder, men att Göran Forslund, detta energiknippe som alltsomoftast föreföll fullständigt ostoppbar på en idrottsplan, skulle ha dukat under för en muskelsjukdom, ALS[1], känns overkligt, på gränsen till ofattbart.

Vi träffades, som sig bör, genom schackspelet; vi deltog båda i A-gruppen i skol-SM 1976 i Huddinge, och möttes i någon av mittenronderna. Göran stod då på toppen av sin schackkarriär, och hade några månader tidigare vunnit en förgrupp i junior-SM, och alltså deltagit i JSM-finalen. Jag hade därför en stor, kanske för stor, respekt för honom och hans kombinationsförmåga, och bytte raskt av allt som han ställde fram och bjöd remi. Vi spelade då för våra gymnasieskolor, i Nyköping respektive Skellefteå, och att vi sedan skulle bli klubbkamrater i Linköping var det naturligtvis ingen av oss som gissade.

Några år senare, på väg upp till en föreläsning på universitetet i Linköping, mötte jag Göran som var på väg från detsamma (Det visade sig senare att vi hade bott semi-grannar, sådär 20-30 meter ifrån varandra, i ett par, tre år utan att veta om det). Han berättade att han inte spelat så mycket schack de senaste åren, han hade pluggat i stället, men att han började känna sig sugen igen; och jag berättade naturligtvis om LASS, tipsade om var vi höll hus och vilka spelkvällar vi hade, och försökte locka honom att komma ner. Jag minns inte när vårt möte utanför Rydshallen ägde rum, men en titt i gamla LASSmeddelande tyder på att han inte omedelbart kom med i klubben — hans namn dyker inte upp i rankinglistorna förrän 1984, och då hade jag redan flyttat från Ryd, så det borde ha varit något eller några år tidigare.

Ironiskt nog har jag ganska få minnen av Göran i schackliga sammanhang. Han spelade mest lagmatcher, och sådana spelas ju sällan mot klubbkamrater; och de blixt- och snabbschackpartier vi spelade har inte lämnat några spår i mitt minne. Likadant är det med bridgespelandet — den enda hand jag vagt minns med Göran som partner var en av få gånger som jag såg Göran skrämd eller osäker. Jag hade underbjudit min synnerligen starka hand, och till min förskräckelse upptäckt att Göran mycket väl kunnat passa på mitt bud när jag nästan hade slam på egen hand; när Göran ändå bjöd något svagt drämde jag omedelbart till med den, som det visade sig, upplagda slammen. Göran trodde ett ögonblick att jag hade tolkat hans bud som starkt, men oron försvann snabbt när mina kort kom upp på bordet.

Vi spelade också en del fotboll och innebandy, även om Göran var en eller ett par klasser bättre än vi andra. I fotboll höll vårt lag, Caissa, till i den allra lägsta korpserien, medan Göran spelade för ett lag betydligt högre upp i systemet. Vid de matcher mot Schack-08 som då och då anordnades var han dock med, och särskilt minns jag ett mål som Göran gjorde — han spelade i försvaret, men efter en brytning nära mittplan accelererade han helt resolut förbi både med- och motspelare längs ena kanten, sneddade in framför målet och petade bollen förbi målvakten. Om jag minns rätt var det matchens enda mål.

I innebandy hade Göran och jag en överenskommelse som väl kan avslöjas nu. Om det under en match uppstod ett läge där det blev en lucka på mittplan, jag hade bollen och Göran befann sig i de bakre regionerna nära eget mål, så skulle jag omedelbart lägga en passning rakt ut i ingen-mans-land; Göran var då nämligen på väg framåt mot luckan, och om jag väntade tills jag såg honom komma ångande skulle passningen komma försent.

Framåt 90-talet var vi båda på universitetet, först som doktorander och sedan i andra funktioner, och eftersom mitt arbetsrum låg snudd på vägg-i-vägg med biblioteket tittade Göran ofta in för en pratstund om allt möjligt. Särskilt minns jag den gången som han ritade ett intrikat schema på mitt whiteboard för att förklara hur en ros, en fantasipjäs med ett märkligt rörelsemönster, kunde röra sig på schackbrädet. Detta mönster hamnade sedan på omslaget till ett LASSmeddelande[2], Linköpings ASS’ klubbtidning som jag dåförtiden var redaktör för. Ett av mina lyckokast var att be Göran skriva något om problemschack. Det blev med tiden en försvarlig hög artiklar, som han för något år sedan bearbetade och gav ut bokform; jag skrev en kort recension om den här på bloggen.

Sedan jag flyttat från Linköping blev våra kontakter av naturliga skäl färre och mer indirekta; oftast kommunicerade vi via mejl. Särskilt intensiv blev kommunikationen den senaste vintern, då Göran höll på att översätta sin problemschackbok till engelska; eftersom våra kunskaper i engelska var ungefär jämbördiga var min uppgift snarare att vara bollplank än att vara språkgranskare.

Vårt allra sista »samtal», den 8 juli, fördes dock via facebook, eftersom han hade problem med sitt mejlkonto. Han berättade att den engelska versionen av boken var planerad att ges ut i oktober; vi diskuterade förlagets information om boken och om honom; och vi enades om att förlagets »information» nog var ganska oskyldiga hyperboler.

flour1_1

I LASSmeddelande 3/1987 skrev Göran så här:

Som schackspelare måste man förr eller senare ta det stora steget och prova på korrschack. Jag tog chansen för två år sedan att få relativt lindrig start genom att anmäla mig till Cup-85. Sex partier och sen är man borta. Genom en rad olyckliga omständigheter delade jag dock gruppsegern med två andra på 5p av 6. Det svåraste hindret var min motståndare, som ville vinna gruppen ensam, och därför tog till sådana medel som att, i min tidsnöd, för första gången skicka ett kort med lördagsutdelning inför midsommarhelgen!

Därefter berättar han att han i semifinalen vunnit två snabba partier, ger dragen utan kommentarer, och avslutar med att skriva »i övriga partier står jag bättre i två, sämre i ett och obegripligt i ett»[3].

Ett av partierna, där Göran vann som svart efter 17 drag, hamnade så småningom i SSKK-bulletinens miniatyravdelning (i nummer 3/1988), med några korta kommentarer av tidningens redaktör, Jan-Olof Forsberg; jag har återgivit dem nedan med tillägget »[JOF]», samt lagt till några egna upptäckter och reflexioner (För den som föredrar att spela genom partiet finns en javascriptbaserad app lite längre ner):

Kjell Pettersson – Göran Forslund

1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Lb5 Lc5 4.c3 d5

Ej omnämnt i Encyklopedin, men draget kallas på sina håll för Konikowski-varianten. [JOF]

5.Da4

I Ponziani-stil. Efter 5.Sxe5 Dg5 6.O-O Dxe5 7.d4 De6 8.exd5 Dxd5 9.dxc5 Dxc5 10.De2+ Le6 utjämnar svart, Junge – Gallinis, västtyska mästerskapet för juniorer 1987, se Fernschach nr 3/1988. [JOF]

5…Sge7 6.Sxe5 O-O 7.Lxc6 Sxc6 8.Sxc6 Dg5!

Starkare än 8…bxc6 9.O-O Df6 10.d4 Lb6 11.e5 Dg6 12.Dd1, Schön – Gallinis, samma turnering som ovan. [JOF]

9.g3

Ett beaktansvärt alternativ är 9.Kf1; det prövades i korrpartiet Scheffner – Konikowski, 1992, som slutade remi efter en kort men intensiv skärmytsling.

9…bxc6

Ett korrparti Konikowski – Rogalewicz, 1988 fortsatte med det tuffa 9…Lh3!? och enligt databasen vann svart så småningom, även om det sista draget ser avgjort skumt ut; den vita kungen tvingades ut på damflygeln, där den dock klarade sig ganska bra tack vare det reducerade materialet.

10.Dd1

Spelöppningen har varit en klar succé för svart; inte nog med att han har ett kraftigt utvecklingsförsprång (de senaste dragen har vit mer invecklat än utvecklat sina pjäser), de vita fälten i den vita ställningen saknar verkligen »sin» löpare. Här föreslår analysmodulerna 10… Dg6 med en positionell massage av de vita fälten som följd. kodaknada Jag är inte säker på att ordet »positionell» ingick i Görans annars omfångsrika vokabulär, men att han kände till ordet »massage» är däremot en underdrift; någon gång i början på 90-talet gick han en utbildning till massör, och startade dessutom en enskild firma, med en inriktning och ett namn som var typiska för Görans humor — Koda och Knåda..









Pettersson – Forslund
Svart vid draget

10…Lxf2+!?

Ett mer direkt angreppssätt, helt i Görans smak. Spelet blir nu extremt skarpt, och vits försvarskonst sätts på svåra prov.

11.Kxf2 Lg4 12.De1 f5 13.d4 fxe4+ 14.Lf4?

Ett avgörande misstag, som bara kan ha berott på att vit ansåg ställningen förlorad och inte värd att ödsla tid på. En snabb blick på ställningen borde ha övertygat honom om att »kvalitetsoffret» är starkt, och fått honom att överväga 14. Kg1 i stället.

14…Txf4+ 15.gxf4 Tf8 16.Kg1 Dxf4 17.Sd2 Lh3 0-1

En tragikomisk slutställning. Det vita mertornets enda uppgift är att ta bort ett flyktfält från den egna kungen. En trevligt slut hade uppstått om svart fått utföra e3, Df2+ och exf2 matt; torn och löpare håller fast den vita kungen och bonden sätter spiken i kistan — en matt som en problemist skulle fröjdat sig åt.

Jag tycker det här partiet väl illustrerar både Görans styrka och svaghet som schackspelare — 4…d5!? (eller, mer troligt, ?!) är ett äventyr, icke lämpat för fega och försiktiga typer som undertecknad; mot svagare motstånd kan det ge spektakulära vinster, som i partiet ovan, men mot starkare spelare blir resultatet oftast nedslående. Men vitspelaren var uppenbarligen så imponerad av Görans spel att han prövade 4…d5 själv i ett par korrpartier i början av 90-talet…

flour1_1

Som en liten ledtråd till problemet på Görans tröja så var det komponerat till en stor turnering, den femte WCCT (World Chess Composition Tournament), och temat var, i Görans översättning: »En svart pjäs besätter en ruta och lämnar den senare. En vit pjäs flyttar därefter till denna ruta där den blir slagen.» Innehållet är, tekniskt sett, relativt magert — det innehåller föga mer än temat, ehuru dubblerat — men problemlösare bekanta med den så kallade logiska skolan känner igen sig; vit har en plan, som kräver en förplan, som i sin tur kräver en förförplan…

Till slut en iakttagelse som förmodligen inte är uppenbar för alla; det tog ett tag till och med för mig att inse det — utan Göran hade den här bloggen inte funnits, eller, kanske mer korrekt uttryckt, den hade inte hetat bosjo surrar. Göran tog sitt alter ego GorFo, se till exempel »the GorFo pages», från sitt användarnamn på IDA:s datorsystem. Själv hette jag på de flesta ställen bosj, och det ska ju mycket till innan man vill låta som en tysk diskmaskin. Men på MAI hette jag bosjo, och det namnet fastnade[4][5][6]; så småningom växte det till den persona jag använder lite här och var på internet, ungefär på samma sätt som Görans GorFo.

Tack för allt, Göran; och vila i frid.

Fotnoter:

  1. Om bokstavskombinationen känns obekant så är det den sjukdom Stephen Hawking drabbades av. [↩]
  2. En ros är en fantasipjäs som rör sig i »springarcirklar»; som en nattryttare kan den ta flera springarsteg per drag, men olikt nattryttaren böjer den av ett snäpp per steg, så att den efter åtta hopp, om den inte stöter på några hinder, kommer tillbaks till ursprungsrutan. Bilden visar vilka rutor en ros kan nå på ett (stjärnor), två (plus) respektive tre (kryss) drag. [↩]
  3. Eftersom Göran tog 4½ poäng, och ånyo delade segern i gruppen, får man förmoda att det »obegripliga» partiet blev remi. [↩]
  4. Om någon undrar över varför Göran hette GorFo och inte GoFor, så beror det på att namngivningsmetoderna på de olika institutionerna var något annorlunda; IDA (och IFM, om jag minns rätt) använde ”3+2” medan MAI använde ”2+3”. [↩]
  5. Om någon undrar över varför jag, en fysiker, hade ett konto på en matte-institution så är jag numera lika ovetande; jag har för mig att det handlade om någon gemensam del i systemet. Kanske Olof eller Pontus, om de läser detta, minns? [↩]
  6. Den andra delen av bloggens namn, surrar, har en oklarare härledning, men jag tror att det är en kombination av två delar: dels att det enda foto jag tagit under min digitala period som jag var någorlunda nöjd med visade en liten insekt hovrande över en blomma, och dels att jag, medvetet eller omedvetet, parafraserade en förträfflig blog som jag dåförtiden just upptäckt, Häggström hävdar; jag har dock inte tillräckligt mycket självförtroende för att hävda något, men att surra lite ilsket klarar ju till och med en liten insekt av… [↩]

Kasparov – Deep Blue, en gång till

Postat av
2

De senaste dagarna har jag ägnat större delen av min tid åt att svära åt trilskande kylskåp, dito datorprogram[1] och vädret, men på lediga stunder har jag, på anmodan av Olle Häggström, läst Daniel Dennetts nyutkomna bok Intuition Pumps and Other Tools for Thinking; en mycket trevlig och tänkvärd bok, även om mitt omdöme nog inte blir lika översvallande som Olles.

Det som drar ner betyget lite i mina ögon är dels att vissa »nyckelpumpar» behandlas lite styvmoderligt, som till exempel Searles berömda kinesiska rum, och dels att hans beskrivningar av några begrepp som jag anser mig ha viss koll på, jag tänker i första hand på datorer och schack, är naiva, på gränsen till okunniga. Intressant nog kan jag inte påstå att detta skulle påverka hans slutsatser; om jag inte missat något allvarligt i hastigheten så kan hans framställning beskrivas med en parafras på A:lfr-d V:stl-nds berömda ord — »…vad fel du tänkt, fast det var rätt».

Låt mig ta ett exempel där Dennett är ute och cyklar på hal is:

Who beat Garry Kasparov, the reigning World Chess Champion? Not Murray Campbell or any members of his IBM team. Deep Blue beat Kasparov. Deep Blue designs better chess games than any of them can design. None of them can author a winning game against Kasparov.

Tre uppenbara fel och två högst tveksamma påståenden i fyra meningar — inte illa! Ett av felen är av »messerschmitt-typ» — Deep Blue skapar inga schackpartier alls nuförtiden eftersom projektet skrotades några månader efter matchen. Den sista meningen är elak mot Benjamin och Illescas, som båda tillhörde IBM-teamet[2]; jag är övertygad om att båda skulle kunna vinna mot Kasparov om han vore vänlig nog att göra ett sådant nybörjarfel som han gjorde i sjätte partiet. Att Deep Blue skulle »skapa bättre schackpartier» än Illescas eller Benjamin är också fel, men det kräver lite mer bakgrund för att visa; kort uttryckt gör Dennett felet att sätta likhetstecken mellan en generell egenskap och samma egenskap under vissa speciella förhållanden. Det enda faktum där han har rätt är att resultatet i tvekampen mellan Team IBM och Kasparov var 3½–2½ till IBMs fördel, men att av detta dra slutsatsen att ”Deep Blue beat Kasparov” är inte bara naivt utan också vilseledande.[3]

Det uppenbara uteslutningen[4] i Dennetts framställning är den »mänskliga faktorn»; en stor, och i det här fallet avgörande, skillnad mellan en mänsklig och maskinell spelare är att den mänskliga kan påverkas av yttre faktorer, medan en dator, så länge som spänningsnivån och strömförsörjningen är den rätta, inte påverkas det minsta. Med andra ord, att Team IBM vann tävlingen betyder bara att Team IBM vann tävlingen, inte att Deep Blue var en bättre schackspelare än Kasparov.

Det finns många konspirationsteorier om att IBM fuskade — Kasparov lär fortfarande vara övertygad om det — men låt oss skippa dem; för den som vill ägna sig åt sådant finns en film, Game over, som enligt uppgift lär antyda både det ena och det andra. Men det räcker med att betrakta de uppgifter som gruppmedlemmarna själva låtit publicera för att man ska inse att IBM inte sparade på utgifterna för att försöka åstadkomma en seger för Deep Blue[5]. I en intervju i New in Chess 2009/5 berättar till exempel Illescas att de programmerade in fördröjningar i spelöppningsbiblioteket för att göra Kasparov osäker på om programmet var kvar i sin databas eller hade börjat »tänka» på egen hand; ett förfarande som i mina ögon är på gränsen till det etiskt försvarbara. Men Illescas tar också upp en incident, en »anekdot» kallar han det, där man klampade över den gränsen med god marginal:

One day I said, Kasparov speaks to Dokhoian after the games. I would like to know what they say. Can we change the security guard, and replace him with someone that speaks Russian? The next day they changed the guy, so I knew what they spoke about after the game.

En tredje detalj som Illescas nämner är att han och Benjamin samma morgon som sista partiet spelades ändrade spelöppningsdatabasen, så att 8. Sxe6! var det enda möjliga draget för Deep Blue i den variant som skulle komma att spelas senare under dagen. Detta var fullt tillåtet under de regler som gällde för matchserien, men det är inte så konstigt om Kasparov reagerade ganska surt på Illescas’ avslöjanden, och misstänkte någon form av fusk.

Låt oss titta lite snabbt på matchens två nyckelställningar:









Deep Blue – Kasparov
Svart vid draget

I den här ställningen i det andra partiet gav Kasparov upp; Deep Blue hade spelat ett fint positionellt parti, och Kasparov var uppenbarligen psykologiskt knäckt. Hur ska man annars förklara att han inte upptäckte att Deep Blue med sitt näst senaste drag (44.Kf1??) gjort en dundergroda som tillät Kasparov att slippa undan med en remi; i stället för 45… uppgivet??? hade 45… De3! lett till remi vid bästa spel (se till exempel New in Chess 1997/3 för utförliga analyser).









Deep Blue – Kasparov
Vit vid draget

Den ovan omtalade ställningen där Benjamin/Illescas med sin ändring i databasen tvingade Deep Blue att spela det vinnande 8.Sxe6!. Att det draget vann var välkänt även på den tiden, och hade varit så i drygt tio år[6]. Jag satt, som väl de flesta schackspelare som hade internet vid den tiden, framför datorn, och jag förstod absolut ingenting när Kasparov spelade 7… h6??. Att en spelare som Kasparov gör en sådan chansning, med så mycket på spel, tyder på en monumental kollaps, med betoning på »mental». Det första en schacklig nybörjare får sig itutat är att man aldrig ska göra ett drag och hoppas att motståndaren inte hittar det bästa draget; här bröt alltså världmästaren mot denna elementära regel.

Eftersom detta var de två partier som Deep Blue vann borde det vara dem som Dennett baserar sitt påstående om Deep Blues förmåga att »designa schackpartier» på. Ett parti där motståndaren gav upp i en remiställning, och ett parti vunnet redan i spelöppningsdatabasen — inte mycket till evidens, om ni frågar mig. Att IBM, Deep Blue och Kasparov själv med gemensamma krafter lyckades knäcka Kasparov är däremot helt uppenbart.

Om man vill peka på en match där en dator klart visade sin överlägsenhet gentemot en mänsklig motståndare så är matchen mellan Hydra och Michael Adams åtta år senare ett lämpligare val — visserligen var inte Michael Adams världsmästare, men det sätt engelsmannen, som då ansågs vara bland de tio bästa spelarna i världen, blev utspelad på gjorde att intresset för matcher mellan datorer och människor i stort sett upphörde; Adams skrapade ihop en enda ynka remi på sex partier.

Men än har inte, mig veterligen, någon dator visat att den är överlägsen människan i korrschack, dvs då spelarna har några dagar på sig för varje drag. I denna tävlingsform är tidspressen minimerad, och en jämförelse mellan människors och maskiners förmåga att »designa schackpartier» utan alltför många störande psykologiska faktorer kan göras. Det finns naturligtvis skillnader i själva tankeprocessen mellan närschack och korrschack, men det handlar mest om att den tidspress som är så besvärande i närschack gör att skicklighet i att snabbt se vilka drag som är de kritiska i en ställning är oerhört viktig; vi klåpare kan räkna på en variant i tio minuter och först då inse att motståndaren har ett jättehot i drag två som förstör allting. Som en vis man brukar uttrycka det: »Korrschack är spelet för oss som har rätt i andra försöket»…

Några månader innan matchen mot Adams spelade Hydra en minimatch om två korrpartier mot en stark korrspelare, Arno Nickel[7], som slutade med en ganska enkel seger för Nickel, han vann båda partierna. Den version av Hydra som spelade mot Adams var dock vassare, både hårdvaru- och mjukvarumässigt, och planen var att Nickel skulle spela ytterligare två partier mot denna förbättrade version. Det första av dem slutade remi, men jag har inte lyckats hitta några uppgifter om det andra; jag har ett svagt minne av att det också slutade remi, men det faktum att jag inte kan hitta minsta spår av detta parti på nätet tyder på att mitt minne återigen försökt spela mig ett spratt, och att detta fjärde parti aldrig spelades.

Så här skrev Chrilly Donninger, Hydras skapare och programmerare, efter det tredje partiet:

I think in general strong Correspondence GMs like Arno Nickel are still better. But we do our best to catch up. I have made the evaluation aggressive to increase the tactical complications. This works quite well in tournaments but not in correspondence chess.

Sedan Hydra-projektet gick i graven så finns det, vad jag vet, inga lämpliga kandidater för en korrmatch mellan en superduperschackdator och en stark korrspelare med en vaniljdator som stöd. Jag tror dock att en korr-GM fortfarande skulle klara sig bra i en sådan hypotetisk drabbning, men jag väntar med argumentationen till en annan gång. Men jag hoppas att jag visat varför Dennetts påstående »Deep Blue designs better chess games than any of them can design» är fel — i blixt är det självklart, i normala närpartier mycket sannolikt, men i korrpartier skulle det blivit mycket jämnare, och om Illescas eller Benjamin lärt sig korrhantverket[8] och fått spela en korrmatch mot Deep Blue skulle jag satsat mina pengar på den mänsklige spelaren.

Så Dennett har alltså fel om i stort sett allt rörande matchen Kasparov – Deep Blue — hur lyder då den slutsats han drar och hur kan den vara rätt, trots detta? Dennetts slutsats är att de båda kontrahenternas »tankeprocesser» är fundamentalt lika. Jag jobbar just nu med en motsträvig text där jag ämnar visa att de båda kontrahenternas »tankeprocesser» är fundamentalt olika. Min argumentation för detta, och min förklaring till varför både Dennett och jag kan ha rätt samtidigt sparar jag till detta epos.

Fotnoter:

  1. Opera, den webbläsare jag använt i tiotalet år, slutade plötsligt att acceptera »target=”_blank”», och öppnade alltså inga nya fönster. När jag hittade den flagga i config-filen som fixade det visade det sig att den nya sidan numera öppnades i bakgrunden, vilket ställde till med ett eller annat missöde. När jag efter någon veckas sporadiska googlingar äntligen lyckades hitta den magiska kombination av nyckelord som ledde fram till en lösning så löd denna: Om du har »Block Unwanted Pop-ups» markerad, markera tillfälligt »Open All Pop-ups» och markera sedan »Block Unwanted Pop-ups» igen. Det fungerade; plötsligt öppnades de nya sidorna som vanligt. Självklart; varför tänkte jag inte på det? (Ja, jag är ironisk. Och bitter.) [↩]
  2. En kort not om Joel Benjamin och Miguel Illescas Cordoba för icke-schackspelare — båda tillhörde världseliten vid den här tiden, kanske inte skiktet allra närmast under Kasparov, men skiktet därunder. [↩]
  3. Vill man leka messerschmitt finns det, tror jag, ett fel till; Murray Campbell var programmerare och den som satt framför skärmen då partierna spelades, men ledaren för IBM-delegationen hette C.J. Tan (eller möjligen Tang; New in Chess verkar inte riktigt kunna bestämma sig). [↩]
  4. I Intuition Pumps and Other Tools for Thinking kallar Dennett ett sådant förfarande för Occam’s broom. [↩]
  5. Det kanske fanns en anledning — jag har sett någon uppgift på nätet om att IBMs börsvärde steg med omkring 3 miljarder dollar som en följd av Deep Blues matcher mot Kasparov; jag är helt okunnig i ekonomiska angelägenheter, så jag kan inte bedöma siffrans riktighet, men det låter som en summa som det inte vore helt fel att ha i fickan. [↩]
  6. I B-finalen av Schack-SM i blixt 1988, den sämsta schackturnering jag någonsin gjort, råkade jag själv ut för ett liknande missöde. [↩]
  7. På Nickels meritlista finns en femteplats i en VM-final (där han bland annat besegrade den slutlige vinnaren, Joop van Oosterom) och en remi som svart mot en svensk bloggare som inte kan bestämma sig för om han önskar vara anonym eller ej. [↩]
  8. Som samme vise man som yttrade sig tidigare i texten plägar säga: »Korrschack är ingen sport; det är en livsstil!» [↩]