Under min korta karriär som förlagschef — den varade bara något år omkring mitten av 90-talet, och omfattade en utgivning av summa summarum en bok[1] — fick jag, såsom varande ende anställde, prova på allsköns förlagssysslor från ekonomichef till typograf. Jag ska inte trötta er med ekonomiska ting, men däremot ska jag ge några exempel på hur personer kan ha fel även innan internet slagit genom på allvar.
Som kanske framgått av diverse andra texter på den här bloggen så räknar jag mig som ganska insatt i böckernas värld från en användares synvinkel, men för att få lite tips om hur tillverkningsprocessen går till införskaffade jag det som väl då räknades som rättesnöret för god typografi, Typografisk handbok av Christer Hellmark. Mitt intryck av boken var ganska blandat — visst plockade jag upp ett och annat visdomskorn, men dels var jag inte särskilt förtjust i layouten, som jag tyckte passade bättre för en tidskrift än en bok, och dels hade han en del åsikter som jag fann besynnerliga. En sådan var hans idé att gå med gåsfötterna inåt — »citerad text« — i stället för den i Sverige vanliga metoden att låta dem marschera på framåt[2]. Han påpekar visserligen att detta inte är vedertaget, men tycker ändå att det kan rekommenderas. Jag tycker man ser det allt oftare nuförtiden; det har dock inte gjort mig vänligare stämd till den varianten.
Men det avsnitt som verkligen fick mig att studsa till var följande:
(I engelsk och amerikansk typografi används ofta helfyrkants streck, »em-dash«, som pratminus och tankstreck—i det senare fallet satt som i denna mening utan ordmellanrum. Se upp för detta, t. ex. i dataprogram från USA; halvfyrkantsstreck – som heter »en-dash« på engelska – är det enda rätta i svensk text).
Det »enda rätta»??? Om det åtminstone funnits en motivering så jag kunnat utvärdera för och emot, men icke. Jag hade redan tidigare lutat åt den längre brodern i streckfamiljen, men eftersom jag ser det närmast som en plikt att bryta mot auktoritära påståenden utan motivering så började jag nu använda em-dash konsekvent i mina skriverier.
Så gick några år, och jag råkade vinna några korrpartier. När jag skrev om detta i Korrschack använde jag ett ganska informellt språk, och gav utan namns nämnande en känga åt Hellmark; jag berättade nämligen att jag tagit tankstrecket i försvar, det »som tanklösa typografer alltsomoftast anser ska bytas mot ett minustecken». Detta fick tydligen Lars Grahn att konsultera sin guru på Sydsvenskan, och denne åstadkom följande kommentar:
Det skiljetecken som kallas tankstreck, pratminus, talstreck och replikstreck är till formen ungefär dubbelt så långt som ett bindestreck och en aning tunnare.
Det svenska tankstrecket är ett halvfyrkantsstreck, på engelska kallat en-dash, ungefär lika långt som ett litet n. Det får inte ersättas med helfyrkantsstreck, alltså den långlånga amerikanska varianten, em-dash, ungefär lika långt som ett litet m. För femtio sextio år sedan var det rätt vanligt att i svenska texter hitta em-dash. Vissa svenska datoranvändare råkar ibland få till em-dash med sina engelskspråkiga ordbehandlingsprogram.
Även denna text är synnerligen märklig; visserligen finns det, såvitt jag förstår, bara ett mindre fel i sak (em-dashen bör vara lika långt som ett stort M), men texten är så försåtligt skriven att en ovetande läsare lätt luras på villospår — visst låter det som att en-dashens dominans varit hotat av en amerikansk utböling under några år i mitten av 1900-talet, men därefter lyckats slå intränglingen ur brädet (eller boken, för att vara mer precis)? Jag räknar med att den här bloggens besökare är kulturellt allmänbildade, och omedelbart kan genomskåda detta phula försök att manipulera läsaren, men för säkerhets skull formulerar jag en regel som jag tror har allmän giltighet: Före 1960 var tankstreck i alla kulturspråk, nästan utan undantag, av den långa typen (»em-dash»)[3]. Vid en snabb pappers-googling i mitt bibliotek hittade jag »Ingen rök utan Eld» från 1957 som det tidigaste exemplet på en bok med förkortat tankstreck, men jag vet att jag sett det i en bok från slutet av 40-talet. Frågan är när det första förkortade tankstrecket såg dagens ljus i svensk litteratur — har någon sett ett kort tankstreck före andra världskriget[4]?
Jag tänker bara ge ett exempel på ett »riktigt» tankstreck från den här perioden; det hör till sakens natur att det är omöjligt att bevisa en sådan tes som den jag just slog fast. Men uggle-upplagan av Nordisk Familjebok håller med mig, och det måste väl till och med Hellmark & Co. hålla med om är en tung pjäs[5]. Det står den som inte tror mig fritt att botanisera i godtyckligt välförsett bibliotek, eller varför inte i Projekt Runebergs arkiv.
Av detta mitt påstående följer också att det inte är något särskilt med engelska och/eller amerikanska tankstreck, mer än att dessa länder, som vanligt är jag böjd att säga, är mer konservativa och därmed långsamma att anamma nyheter. Men som Wikipedia-artikeln påpekar håller den kortare varianten på att ta över även där, särskilt i dagstidningars smala spalter.
Låt mig också påpeka att jag inte sätter likhetstecken mellan »tankstreck» å ena sidan och »talstreck» eller »minus» å den andra. Ett minustecken i matematiska uttryck tycker jag bör vara av den kortare typen; det streck som anger att någon säger något kan gott få vara kort om så önskas; men ett äkta tankstreck, där texten tar en paus — eller bryter av för ett inskjutet, parentetiskt meddelande — ska vara långt, helt enkelt därför att det ger en snyggare och mer lättläst text.
Om vi för ögonblicket antar dels att mitt påstående är korrekt, och dels att de typografiska guruerna har rätt i att en-dash numera anses vara att föredra[6], så har det uppenbarligen hänt något i början av 60-talet. Min gissning är att typografer, på dagstidningar i första hand, tröttnade på att sätta smala spalter med dessa långa och otympliga tecken, och att detta så småningom spred sig till övrig verksamhet. Eld, Erik Lundegård, var ju kåsör på Dagens Nyheter, och bruket skulle alltså kunnat följt med från DN till Bonniers. Det förklarar emellertid inte den historielösa och brutalt auktoritativa tonen hos de båda typografiska talesmännen; de talar inte heller om vad straffet för brott mot deras regler är och vilken instans som satt upp dessa hårda regler. Tills vidare betraktar jag dem som kulturella noviser, sådana som inte öppnar böcker om det kan undvikas, i synnerhet inte de som är äldre än tio år, och båda förtjänar epitetet »tanklösa typografer» — det är ju uppenbart att de inte tänker så långt, om ni förstår vad jag menar. De borde meditera en stund över de kloka ord av den legendariske typografen Stanley Morison som jag hittade i en annan av mina typografi-böcker: »Att tänka är faktiskt så mödosamt, att många ignorerar denna betydelsefulla väg att lösa en uppgift.»
En annan svår fråga är varför Lars Grahn, som jag betraktar som en i allra högsta grad kultiverad person, publicerade detta tanklösa dravel utan att rätta de uppenbara felaktigheterna. Jag kan bara anta att tiden var så knapp att han inte hann läsa genom den text han fått, utan bara klippte in den i oläst skick.
Det som fått mig att redogöra för min preferens för långa tankstreck är att jag av en slump råkade finna en vapenbroder i kampen mot förkortningen av tankstrecken, Erik Andersson; hans argumentation kan ses och höras på Sveriges Radios sajt. Namnet Erik Andersson kan inte betraktas som ovanligt på något sätt, men jag misstänker att han har översatt bland annat Nick Hornby och Tolkiens trilogi Sagan om ringen; den senare har jag inte tagit itu med än, och den får nog vänta tills jag läst originalet.
Redan tidigare räknade jag med att Victor Borge med sin fonetiska interpunktion var på min sida i striden; att döma av hans gest i inledningen på den här versionen är hans »dash» bortåt en halvmeter långt.
Det finns emellertid hopp för den ännu obildade föreningen »Tankstreckets vänner» — Unicode har ansett det nödvändigt att lägga till två extra långa tankstreck, dels ett dubbelt em-dash, ⸺, och dels ett trippelt, ⸻. Jag vet inte om jag ser någon direkt användning för dem för tillfället, men det känns tryggt att veta att de finns där.
Kampen mot de förkortade tankstrecken går vidare. Alla meddelanden om att motståndet ska upphöra är falska.
Fotnoter:
- Dessutom gav jag ut ett litet häfte med korrpartier från en match mellan LASS och Alingsås SS, men det var så litet att det knappt kan räknas som bok. [↩]
- Den naturliga metoden, att använda tecknen på samma sätt som en parentes — «citerad text» — tycks vara vanlig i Norge; jag använde den själv ett tag när jag var som mest rebellisk. [↩]
- Jag har naturligtvis inte kammat genom alla språk, men de böcker jag har på svenska, engelska, tyska, danska och norska följer detta mönster. [↩]
- Ännu en pappersgoogling precis innan jag publicerade den här texten hittade ett exempel från 1952, Trimalchios middag; den eventuella boken från slutet av 40-talet gömmer sig emellertid fortfarande någonstans på hyllorna. [↩]
- Svensk Uppslagsbok, andra upplagan från mitten av 50-talet, har också ett »riktigt» tankstreck, men jag är för lat för att skanna in den sidan. [↩]
- De har Nationalencyklopedin på sin sida, trots allt. [↩]
Schackböcker på svenska är en sällsynthet; jag vill minnas att jag någon gång i slutet av 80-talet uppfann ordet »gråtretande» för att beskriva den dåvarande utgivningstakten, och trots att jag inte direkt har någon järnkoll på de senare årens produktion vågar jag komma med den gissningen att de etablerade förlagens schackboksutgivning fortfarande ligger kvar på en medeltida nivå, och att de eventuella schackböcker som dyker upp på marknaden ges ut av entusiaster[