Tankar om och kring musik, del 72

Från början hade jag tänkt välja en annan av Persson-packets låtar från Kärlek och dynamit, nämligen »Bröllopsdag»; den låten anknyter till den miniserie som jag körde för några veckor sedan, den om relationsproblem, och dessutom nämndes det i texten att det var »dan före pingstafton», vilket ju är ganska aktuellt, ehuru inte lika lätt att notera sedan den lediga annandagen tagits bort. Men när jag väl klickat mig fram till rätt folder, den där kärleken och dynamiten huserade, så fastnade blicken omedelbart på dagens låt, och jag bestämde mig raskt för den i stället.

Det finns flera anledningar till varför jag gillar den här låten. Dels, naturligtvis, för det härliga drivet i kompet, kombinerat med Magnus Linds »klämmiga» dragspel^[1] och Per Perssons intensiva sång; dels för det lätt okonventionella ämnesvalet; men kanske främst för den tankeväckande sanning, lämplig för den här serien, som smygs in i texten — »Att vinna tar sån tid, men förlora går så fort». Den sanningen gäller säkerligen inte bara poker, utan kan tillämpas i många sammanhang.

Själv är jag ingen pokerspelare, jag har inte nerver till sådant. Mig veterligt har jag bara spelat poker om pengar en enda gång, kvällen innan den ödesdigra bortamatchen mot Lerum i mars 1980, och då handlade om småpengar, typ en kronas maximal höjning. Det var inte en bankrutt orsakad av pokerspel som gjorde att jag spelade så uselt dagen därpå, jag lovar. Men dagens låt tillägnar jag Tom, Börje, Henryk och alla andra schackspelande vänner som har nöje även av detta spel.

Fotnoter:

1. Jag har ju haft honom tidigare i den här serien, men tråkigt nog utan dragspel — denna underlåtenhetssynd betraktar jag härmed som kompenserad. [↩]