Det är något särskilt med bibliotek. Jag har visserligen inte styrt stegen dit särdeles ofta de senaste åren, men de korta besök jag gjort i lokala bibliotek har ändå gett samma invanda känsla av lugn, harmoni och något obestämt som jag för ögonblicket inte kan sätta fingret på; ett uttryck som »tidlös visdom» kan möjligen fånga en del av det — ni vet vad jag menar…

Mitt första bibliotek var jag inte ens inne i; det låg i samma lokal som jag gick i lekskola i och var alltid stängt — det var, om jag minns rätt, bara ett rum och kan inte ha innehållit särskilt mycket. Några år senare öppnades det nya biblioteket, i stora ljusa lokaler i ett nybyggt hus i Jönåkers centrum. Jag hade lånekort nummer 5, och måste ha varit en av de allra flitigaste låntagarna så länge jag bodde kvar. Detta bibliotek är nu sedan länge borta, och tyvärr fick jag reda på det för sent för att kunna rädda några av »mina» gamla böcker.

När jag började högstadiet fick Nyköping just ett nytt bibliotek^[1], och det blev en självklar uppehållsort under de timmar som då och då måste tillbringas någonstans, från den sista lektionen tills schackklubben öppnade vid sjutiden på kvällen. Även detta bibliotek är borta, men har bara flyttat på sig — ungefär diagonalt över Stora torget, om jag förstått det rätt — till ett dåmera nybyggt palats där det fick samsas med diverse andra kulturaktiviteter.

Men anledningen till denna nostalgiska tillbakablick på mina andra- och tredjehem genom åren är Linköpings universitetsbiblioteks filial i B-huset, eller »TekNat-biblioteket» som det hetat en del år nu; eftersom teckning var mitt överlägset sämsta ämne i skolan har jag inte riktigt förlikat mig med det namnet. När jag började plugga i Linköping hösten 1978 låg det, om jag minns rätt, mellan ingång 27 och 29, men flyttade redan året därpå till sin nyssvarande plats mellan ingång 25 och 27. Jag har inte besökt B-huset sedan jag slutade jobba där februari 1997^[2], så det har säkerligen hänt en del sedan dess, men det tycks i bortåt 35 år ha befunnit sig på ungefär samma plats, plus/minus några moduler här och där^[3].

Som den uppmärksammæ^[4] läsaren noterat, har jag i det förra stycket tvingats använda en lite ovanlig tempusform av ordet »varande», och detta beror på det sorgliga faktum att TekNat-biblioteket i Linköping klockan 17:00 i eftermiddags stängde för allra sista gången. Det är dock inte så att det kommer att försvinna; det slås samman med huvudbiblioteket i hus D. Jag har, såsom utflyttad från både Linköping och universitetet, inte någon större överblick över beslutsgången, men det tycks ha varit krassa ekonomiska motiv som fått styra. I mitt stilla sinne undrar jag hur man värderar forskares tid; på den tid jag var doktorand kunde man på väg tillbaka till sitt rum från fiket smita in en stund på biblioteket — omväg noll meter, och »omtid» noll sekunder — medan en rask promenad tur och retur D-huset bör ta upp emot 10 minuter.

Det är svårt att gå förbi TekNat-bibliotekets historia utan att nämna min tidigare kollega på avdelningen för teoretisk fysik, Rolf Riklund, som tråkigt nog dog för några år sedan, alldeles för ung. För att ge dem som inte kände honom de rätta proportionerna — om jag är »ganska förtjust» i böcker, så älskade Rolf dem. På sitt arbetsrum hade han ständigt ett rullbord av den där större modellen som experimentalisterna använde, fullastat med boktravar från biblioteket så att han var fullständigt dold för omvärldens blickar även om han reste sig upp; om man upptäckte att en viss bok var utlånad var första åtgärden att fråga Rolf om han hade den, vilket oftast var fallet. På sätt och vis var det kanske bra att han inte behövde uppleva detta — »om du hör nått i luften som surrar, så är det bara Rolf i sin grav som snurrar…»

Fotnoter:

1. Såvitt jag förstår övertog man de lokaler som Tempo hade haft sedan början på 50-talet, och som min far grävmaskinisten hade grävt grunden till. [↩]
2. Utom möjligen en snabbis sommaren 2001. [↩]
3. De två första byggnaderna på det som numera kallas »Campus Valla», A- och B-husen, var byggda efter industrimässiga principer, med hjälp av ett modulsystem som var både tämligen praktiskt och tämligen fult. [↩]
4. I mina försök att producera så könsneutral text som möjligt har jag här uppfunnit ändelsen »-æ», som på ett till synes smidigt sätt kombinererar den manliga ändelsen »-e» med den kvinnliga, »-a». [↩]