Årsarkiv: 2014

Vägen till schackkonsten

Postat av
2

gorfo_2Schackböcker på svenska är en sällsynthet; jag vill minnas att jag någon gång i slutet av 80-talet uppfann ordet »gråtretande» för att beskriva den dåvarande utgivningstakten, och trots att jag inte direkt har någon järnkoll på de senare årens produktion vågar jag komma med den gissningen att de etablerade förlagens schackboksutgivning fortfarande ligger kvar på en medeltida nivå, och att de eventuella schackböcker som dyker upp på marknaden ges ut av entusiaster[1]. Det är om en sådan den här bloggan ska handla, Göran Forslunds Problemschack: Brädets konst och magi, som kom ut i början av april i år[2].

Låt mig först som sist deklarera jäv — jag inte bara känner författaren ifråga sedan vår tid som klubbkamrater i Linköpings ASS[3], jag har också läst genom manuskriptet i förhand och haft synpunkter på det, och finns dessutom, både direkt och indirekt, omnämnd i boken; bland annat citerar Göran det förmodligen enda icke-negativa yttrande om motorsport som jag någonsin fällt. Rent praktiskt betyder det att jag inte har några synpunkter av typen »varför gjorde han si och inte så?», eftersom jag redan framfört dem i ett tidigare stadium av projektet[4].

Ska man vara riktigt petnoga så hittar man inte särskilt mycket schack i Görans bok heller, så om du letar efter en bok med de senaste nyheterna runt drag 30 i Sicilianskt eller något sätt att bryta ned Berlinmuren så får du leta annorstädes. För att i någon mån avhjälpa detta så har jag letat upp och kommenterat Görans första, och mig veterligen enda, i TfS publicerade parti. Till 1976 års SM-final för juniorer hade inte mindre än tre dåvarande och blivande LASSare kvalificerat sig, förutom Göran även Jan Westlund och Mikael Broberg; den senare valde dock att avstå från finalen[5][6]. Lars Bäckström suckade i sin rapport i TfS 6/76 att spelet »… bjöd på rätt bleka insatser av de flesta finalisterna. Remivilligheten spred sig och man tycktes rätt nöjd med vad man lyckats uträtta i förgruppen», men detta gällde sannolikt inte Göran, eftersom han bidrog med summa summarum noll remier. Det blev lite för många torskar för att han skulle kunna blanda sig i tätstriden, men genom att han slog den blivande klubbkamraten Westlund avgjorde han kampen om SM-titeln till Gösta Svenns favör. Han spelade också det parti som valdes ut som det mest intressanta från juniorfinalen, och därför publicerades i TfS 9/76 (de mer utflummade kommentarerna är mina; de mer jordnära Rybkas):

För att återgå till boken så handlar den naturligtvis om schackproblem, även om Göran förnekar det i dess allra första mening (och tar tillbaka sitt förnekande redan i nästa mening). Vad han menar är att det inte är en vanlig bok om schackproblem, en som innehåller 300 utvalda problem att lösa och/eller beundra, och det har han alldeles rätt i. Jag tycker man kan hitta åtminstone tre »linjer», tre dimensioner i boken.

Den första dimensionen står problemen för. Göran behandlar inte bara traditionella problem (dvs direkt-, själv- och hjälpmatter) utan även fantasiproblem, seriedragare och så kallade retroproblem; de senare har till och med fått två kapitel, vilket möjligen kan anses vara mitt största bidrag till boken[7].

Den andra dimensionen är olika aspekter på schackproblem. Som Göran påpekar i sin inledning har han valt att inte bara ta med problem som är trevliga att lösa, utan han har också försökt beskriva hur ett schackproblems något abstrakta »skönhet» uppstår, och dessutom berättar han lite om själva hantverket bakom ett problems tillblivelse.

Den tredje dimensionen, slutligen, är Görans väg genom problemkonsten, från lösare och betraktare till problemkompositör och domare; han ägnar ett inledande kapitel åt sin introduktion i problemvärlden i mitten av 90-talet, och i resten av boken hittar man Görans problem på sina naturliga platser i denna värld. Det är nog riskfritt att anta att Göran hoppas att hans bok ska inspirera någon att ta en liknande rutt.

flour1_1

På grund av det ovan redovisade jävet har jag svårt att berätta hur bra den här boken är utan att uppfattas som den partiske iakttagare jag oundvikligen är. Jag kan bara rekommendera att läsaren skaffar sig ett eget exemplar — boken kan köpas från alla välsorterade boklådor, eller från förlaget självt — och på egen hand fördjupar sig i problemschackvärlden. Efter att ha läst boken har du förhoppningsvis nått fram till det stadium som Göran berättar om i slutet av kapitlet om »paradoxnjutning»:

Jag har i det här kapitlet gett prov på några egna problem skräddarsydda för olika tematurneringar. Utan kännedom om respektive tema skulle de flesta av dessa problem säkert verka både obegripliga och meningslösa. Med kunskap om temat antar jag att problemen numera bara verkar obegripliga…

Fotnoter:

  1. Under skrivandet av denna artikel dök Lars Grahns efterlängtade När Bent mötte Boris och sista dansen med Lizzie upp, en bok som på intet sätt vederlägger mitt påstående. [↩]
  2. En berättigad fråga är därför varför jag publicerar en anmälan först tre-fyra månader senare. Svaret skulle kunna vara att vissa tekniska svårigheter fördröjt arbetet, men til syvende og sidst är min närmast patologiska lättja den främsta orsaken. [↩]
  3. Eftersom vi hade likartade intressen vid sidan om schackbrädet, och är ungefär lika gamla (Göran är, om jag minns rätt, fem dagar yngre än jag), innebar detta att vi även spelade en hel del fotboll, innebandy och bridge tillsammans med likasinnade LASSare. [↩]
  4. Visserligen skulle det kunna vara så att Göran struntat i mina råd, eller att jag, »vid närmare eftertanke», ändrat mig, men jag svär, vid Richters Schackkavalkader, att så inte är fallet. [↩]
  5. Enligt uppgift var överledaren och Motalalegenden Örjan Andersson rasande, och talade om för alla som ville höra på att Mikael dragit löje över schackspelet i allmänhet och honom själv i synnerhet. Året därpå hände det igen att en spelare avstod från att delta i SM-finalen trots att han vunnit en kvalificeringsgrupp — den gången var det Rickard Andersson, Örjan Anderssons son… [↩]
  6. Mikael Broberg är för övrigt ungefär lika gammal som Göran och jag — om jag minns rätt är han två dagar yngre än jag… Det är med andra ord fritt fram för schackälskande astrologer att dra slutsatser om våra inbördes likheter och skillnader. [↩]
  7. Den andra stora bidraget torde vara att det förmodligen var jag som fick honom att skriva den allra första artikeln om sina schackproblem i vår klubbtidning LASSmeddelande, som jag dåförtiden var redaktör för. [↩]

Lurendrejaren, vetenskapsmännen och journalisterna

Postat av
1

De senaste dagarna har jag med visst intresse lyssnat till Vetandets värld i radio eftersom det behandlade ett ämne där jag kastade mig in i en debatt för ett antal år sedan. Tre program har utlovats i serien (del 1 och del 2 har redan sänts, och det tredje kommer att sändas senare idag fredag).

Programmen handlar om Andrea Rossi och hans »uppfinning» energikatalysatorn, eller E-cat som den förkortas; det är Rossi som jag utnämnt till lurendrejare i rubriken, av den enkla anledningen att allt tyder på att han är en sådan. De handlar också om svenska vetenskapsmän som undersökt, eller snarare försökt undersöka, E-caten, och en svensk journalist som skrivit om den.

Jag vet inte om min åsikt om programserien framgått av mitt tonfall, men låt mig i alla fall undanröja alla eventuella osäkerheter: jag tycker redaktionen, och i synnerhet journalisten som enligt uppgift stått för grävjobbet, Marcus Hansson, har gjort ett mindre lyckat arbete, för att nu uttrycka det i så milda termer jag kan. Även om man bortser från småsaker[1] för att koncentrera sig större missar blir det en hel del att klaga på.

Det första programmet ägnas till stor del åt att nagelfara Rossis skumma förflutna. På 70-talet påstod han sig nämligen ha skapat en »makalös manick» som kunde förvandla sopor till olja. Manicken har, enligt hans belackare, ännu inte producerat en droppe olja, och under tiden blev det sopberg hans företag samlat på sig en miljöfara; han dömdes till fängelse flera gånger för olika ekonomiska och eventuellt miljötekniska förseelser. Själv berättar han en annan historia för Mats Lewan, den journalist på tidningen Ny Teknik vars artiklar sägs vara under granskning i programmet. Men Hansson tar av för mig okänd anledning inte upp Rossis påståenden i den länkade artikeln, och det, tycker jag, gör hela hans undersökning i stort sett meninglös — om du ska övertyga någon om ditt arguments hållbarhet bör du bemöta motargumenten, och inte låtsas som om de inte existerar.

Än värre i mina ögon är den totala avsaknaden av presentation av bakgrunden till E-catens tillkomst; de forskare i Bologna, med Focardi i spetsen, som Rossi enligt uppgift samarbetat med nämns överhuvudtaget inte. Detta gör att de svenska forskarna, Sven Kullander och Hanno Essen, framstår i en ännu märkligare dager än vad de skulle gjort vid en mer nyanserad granskning.

Det andra programmet riktar fokus på de svenska forskarna, framför allt Sven Kullander, och deras undersökningar av E-caten. Här gör Hansson, såvitt jag förstår, en felaktig sammanfattning av en central undersökning, förmodligen därför att han inte förstått fysiken rätt; jag tänker på den isotopundersökning av det nickel som förekom i »bränslet» och i »askan». Hansson lägger stor vikt vid att isotopfördelningen inte ändrats, men det var det nog ingen som hade trott att det skulle göra, utan det intressanta med undersökningen var att nicklet hade samma sammansättning som naturligt förekommande nickel. Detta kompletterar de tidigare undersökningar som Kullander gjort och som han bland annat redovisat vid ett seminarium i Uppsala i november 2011 (nickelundersökningen gjordes i april 2012), och som recencerades av Stephan Pomp på Vetenskap och Folkbildnings (gemenligen förkortat VoF) blogg[2]. Bland annat rapporterar Pomp att Kullander meddelade att han fått prover på både bränslet och askan, det vill säga det ämne som gick in i apparaten och det som var kvar efter användandet; Kullander hävdade vidare att

  • Ingen radiaktivitet registreras under processens gång, och »askan» är inte radioaktiv.
  • »Bränslet» består av rent nickel av okänd isotopsammansättning (det är, såvitt jag förstår, denna undersökning som görs i april 2012).
  • »Askan» innehåller, förutom nickel, även 10% koppar, och dessutom järn.
  • Den koppar som finns i »askan» har samma isotopfördelning som naturligt förkommande koppar.
  • Den kärnprocess som enligt Rossi orsakar energiutvecklingen är Ni + p → Cu.

Enligt min mening räcker de fem punkterna ovan långt för att antyda att det är något i kedjan bränsle ⇒ process ⇒ aska som inte stämmer, och allra senast i april 2012, då isotopundersökningen av nicklet gjordes, borde det stått klart för envar som genomgått kursen Atom- och kärnfysik på elementär universitetsnivå, eller motsvarande, att den Rossiska-Kullanderska processen inte följde den vedertagna läroboken. Ändå fortsätter Kullander, Essen och Lewan att »granska» E-caten; jag, och, hoppas jag, många med mig, undrar vilken deras motivation var. Hansson missar att ställa den relevanta frågan till Essen och Lewan (Kullander dog i januari), utan frågar i stället varför detta resultat inte publicerades (Lewan duckar och hänvisar till Kullander, och Essen tycks inte ens få frågan; i stället klipper producenten in ett stycke som uppenbarligen handlar om ett annat misslyckande).

I slutet av programmet blamerar sig Hansson ytterligare i sina försök att få fysikern Gunnar Ingelman att säga att de undersökningar som man försökte göra på The Svedberg-laboratoriet inte borde ha gjorts. Efter att Ingelman visat att han genomskådat Hanssons avsikt med den »filosofiska» frågan[3] ställer Hansson den förhoppningsvis dummaste fråga en vetenskapsradiotisk intervjuare ställt utan att klippa bort den: »Så du menar att E-caten fungerar?».

Jag har tidigare presenterat mina åsikter om journalister, men jag har fler historier på lager; en av dem tycks relevant i det här sammanhanget. Någon gång i mitten av 90-talet, då jag fortfarande jobbade på NSC (Nationellt Superdatorcentrum) i Linköping, öppnade vår föreståndare, Larsgunnar Nilsson, ett möte med att berätta varför han såg så uppriven ut. Han hade blivit intervjuad av någon på lokalradion med anledning av ett pressmeddelande om något arbete han och hans grupp utfört[4]. Efter ett tag upptäckte han att den unga dam som skötte utfrågningen verkade besviken, och försökte samma frågor igen, fast med en lite annan vinkel; när samma fråga kom upp för tredje gången fick han nog och påpekade att den frågan redan ställts ett par gånger, och om hon inte hade fler frågor kanske det var dags att avsluta intervjun. Den unga lokalradiodamen och Marcus Hansson tycks ha gått i samma journalistiska skola.

Det är möjligen väl tidigt att börja utdela moralkakor eftersom det tredje programmet inte sänts ännu, men jag gör ändå ett försök. Andrea Rossi lär hamna i sinkabirum igen, förr eller senare, om det finns någon rättvisa här i världen. Kullander, Essen och Lewan (och de onämnda kollegorna på KTH och Uppsala Universitet) borde anat ugglor i mossen senast i april 2012 då det stod klart att den process som Rossi påstod E-caten använde sig av inte höll måttet. Marcus Hansson, slutligen, borde ägna mer tid åt att rapportera verkligheten som den ser ut än att försöka fabricera en verklighet som han tycker att den borde se ut.

Det är ont om hjältar i den här historien…

Fotnoter:

  1. Jag tänker på diverse moderna påfund som jag i högsta grad ogillar, som att klippa ihop diverse meningar från olika intervjuer till en mosaik utan något direkt sammanhang eller att klippa in »stämningsskapande bakgrundsmusik» (i det här fallet Paolo Contes Come di, om jag förstått det rätt), och en obehaglig tendens att stoppa in ovidkommande fakta i argumentationen, som att en viss masspektrometer kostar 5 miljoner kronor. Med viss rätt kan nog dessa förtretligheter förklaras med mina anlag för att bli en »grumpy old man». [↩]
  2. Det var i detta sammanhang jag hoppade in i debatten; några medlemmar på VoFs forum ansåg att Pomps kritik var endera för hård eller felriktad, och jag anmälde motsatt åsikt. Länken leder till en extremt lång tråd på forumet, som både innehåller en hel del intressanta länkar och en rejäl dos pajkastning; min insats kan beskådas på några sidor runt 70. [↩]
  3. Eftersom frågan inte är det minsta filosofisk misstänker jag att Hansson egentligen menar »hypotetisk» men i hastigheten fått fatt på fel ord. [↩]
  4. Jag ber om ursäkt för detta vaga påstånde, men jag minns inte vad det kan ha handlat om. Möjligen kan det ha varit beräkningar på X2000; det borde kunnat ha haft ett allmänt intresse. [↩]

Bengtsson åter på tapeten

Postat av
3

Frans G. Bengtsson har åter hamnat i rampljuset, sedan något för mig obekant filmbolag, Zentropa[1], berättat att de ämnade göra film av Röde Orm. En snabb titt på wikipedia avslöjar att Röde Orm omarbetats på de flesta kulturbärande sätt[2], och naturligtvis har man redan gjort (åtminstone) en film. Min facebookvän och trätobroder Magnus Eriksson — litteratur-, musik-, samt nu också filmkritiker[3] — har kritiserat detta nya projekt i en artikel i Sydsvenskan. Hans argument lämnar en del övrigt att önska, så jag utnämner mig härmed till filmlitteraturkritikkritiker[4] och hugger in på hans argumentation.

Låt mig först som sist konstatera att Magnus och jag nog är eniga på en punkt, i alla fall — det blir förmodligen ingen bra film. Men medan Magnus härleder denna sin övertygelse från bokens förmenta uselhet, utgår jag från filmmediets totala underlägsenhet som visionsskapare vid en jämförelse med den bok som filmen är byggd på; ett talande exempel på detta är filmatiseringen av »Rosens namn»[5]. Framtiden får utvisa huruvida vi får rätt eller rätt i denna fråga[6].

Magnus börjar med att fyra av en salva mot det stackars misskända semikolonet. Frans G. Bengtsson var ju, tillsammans med Torsten Jonsson, det svenska språkets främste semikolonanvändare, och inte helt utan orsak — semikolonet är den resonerande författarens verktyg, och Bengtsson var, enligt min mening, i första hand essäist. Särskilt ondgör sig Magnus över en konstruktion där ett semikolon placerats före ett »och» mellan två huvudsatser, men utan att se detta utfört har jag svårt att bli upprörd[7]. Jag skulle själv kunna tänka mig en dylik konstruktion; och då skulle det vara för att ge den senare satsen extra språklig tyngd!

Vidare menar Magnus att boken lider av »Bengtssons reaktionära litteratursyn». Ordet reaktionär förekommer ofta när Frans G. Bengtsson diskuteras, men jag känner mig ganska obekväm med det. Visst, det är uppenbart att han inte viljelöst lät sig formas av den rådande »tidsandan», men jag ser inget problem i det; det fanns många som gjorde så under den här tiden, och de flesta av dem, hur reaktionära de än var, blev kallade »modernister»[8]. Låt mig sticka ut hakan en liten bit — jag tror snarare att hans litteratursyn, som är baserad på en grundlig läsning av framför allt engelsk och fransk litteratur från medeltiden och framåt, till stor del bygger på en utopisk vision som kanske bara kan helt förstås av schackspelare eller de som någon gång varit helt uppslukade av det spelet:

När allt kommer omkring är det tänkbart att sysslandet med schack trots allt kan vara av en viss nytta, på grund av ett par lärdomar som det spelet skänker. Man kan inte svindla sig till resultat i schack: bluff på brädet lyckas sällan, när det är frågan om allvar, och man kan inte vinna ett enda parti genom att springa i korridorer och hålla sig väl med inflytelserikt folk: man måste spela bättre än motståndaren, det är allt. Och det tjänar inte mycket till att försöka bortförklara misslyckanden, feldrag och nederlag: det är ens eget fel, man har sig själv att skylla: man får försöka spela bättre nästa gång. Endast nybörjaren råkar i märkbart misshumör inför ett förlorat parti och vill kanske ibland gärna kasta kontrollklocka eller kaffekanna i huvudet på den lycklige motståndaren, som så försmädligt fångat honom i en fälla; men den mera erfarne vänder sin missnöjdhet och sin kritik uteslutande mot sig själv. Det kan ha sin betydelse att förvärva något av en sådan inställning också gentemot ting som inte ha med schack att göra.

(Ur Hur jag blev skribent, »För nöjes skull».)

Här återfinns ett inte så litet bidrag från det klassiska grekiska idealet arete, som av någon anledning fortfarande översätts med dygd, trots att det ordet bytt betydelse[9] på vägen. Det är denna vilja att förkovra sig, att göra ett mer kompetent jobb inom givna ramar som får Bengtsson att förkasta »psykologisk analys»; enligt honom gör det saken för lätt för författaren, och dessutom förstörs varje illusion av verklighet; »yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma något som skall kunna ge en smula illusion av realitet» skriver FGB i Hur Röde Orm blev till. Som han visar med ett exempel från Viga-Glums saga behöver det inte betyda att all psykologisk insikt måste förpassas till papperskorgen, men i den mån den förekommer måste den följa de för berättaren givna ramarna.

Huruvida detta är en »litterär snöpning» kan naturligtvis diskuteras; självklart innebär det en begränsning av författarens möjligheter, men det har inte hindrat till exempel James Joyce från att bli hyllad trots att han tryckte in varje kapitel av Ulysses i en hårt spänd tvångströja, vilket gör den i det närmaste omöjlig att läsa utan en förklarande text vid sin sida. Och »anti-litterär» känns inte rätt heller, snarare i så fall »alitterär» — att påstå att litteratur måste ha psykologisk analys känns minst lika begränsande som att den inte bör ha det.

Att Frans G. Bengtsson inte var främmande för att sätta sig in i andra varelsers tankar, och uttrycka dem, kan man bland annat se i ett av hans senare poem, som mig veterligt bara finns i ett samlingsverk som Norstedts släppte 1950, kort och gott betitlat »Dikter». Dikten heter »Samtal med en trast» och är en duett där författaren och en fågel växelvis yttrar sig om verkligheten; så här lyder ett par strofer[10]:

— Vi människor jubla blott sällan
med själen så klar och fri.
Det kommer en skuggvärld emellan
vår syn och vår sångs melodi.
Du har det nog bättre än vi.

    — Jag kommer ej vilse bland skenen,
    mig gör ingen skuggvärld förfång.
    Gud sitter bredvid mig på grenen
    med väldiga vingar av sång
    dagen och natten lång.

Men det mest märkliga med den erikssonska argumentationen är att de två huvudskälen till att »Röde Orm» nog är en »dålig bok» och »ohjälplig» är dels det felaktiga användandet av semikolon och dels avsaknaden av psykologisk analys; det kan ju förvisso bero på min ringa kunskap om filmiska tekniker, men jag kan inte inse hur det skulle kunna påverka en film i negativ riktning — interpunktion och inre monologer brukar väl vara det första som ryker vid en filmatisering av en bok?

Kom igen, Magnus — bättre kan du!

Fotnoter:

  1. Vid närmare eftertanke kunde jag nog utelämnat »för mig obekant filmbolag» eftersom jag inte skulle kunnat nämna något filmbolag, vilket som helst, ens under pistolhot. [↩]
  2. Dock inte »vanlig» teater, om man får tro den uppräkning som wikipedia består oss med. Med tanke på att till exempel Jordi Arkös tapet (eller »bonad» kanske är ett bättre ord) saknas där är det fullt möjligt att även denna lakun kan fyllas. [↩]
  3. Det så kallade Oxfordkommat är inte helt rumsrent i det svenska språket, men eftersom Magnus är en varm tillskyndare av dess engelska variant, och jag finner det logiskt motiverat att använda det även i svenska språket, så har jag provat att använda det här. Om himlen inte trillar ned på grund av detta kan jag eventuellt tänka mig att använda det även annorstädes. [↩]
  4. Enligt en modell jag använt tidigare och Olle Häggström generaliserat. [↩]
  5. Ett möjligt undantag skulle eventuellt kunna vara Kubricks filmatisering av »The shining», som trots vissa patetiska moment rymmer ett par geniala uppslag; jag har inte läst romanen, så min bedömning är till viss del byggd på det grundmurat dåliga rykte som Kings romaner har bland litteraturvetare. [↩]
  6. Ja, jo, jag skrev »rätt» — två gånger till och med. [↩]
  7. Redan i Röde Orms prolog hittar man ett exempel: »Det gick därför smått med kristnandet; och de rakade, som talade mycket om frid och som över allt annat voro upptända av våldsamhet mot gudarna, grepos stundom av religiösa män och hängdes upp i heliga askträd och fingo pilar i sig och gåvos åt Odins fåglar.» I essän Hur Röde Orm blev till i »Folk som sjöng» finns ett annat exempel: »Det är nu elva år sedan jag såg en första glimt av Röde Orm; och minnet är ett bedrägligt ting, fallet för lögn och stor förenkling, och i självanalytiska sammanhang föga intresserat av vetenskaplig sanning.» Ingendera av dessa exempel skulle jag anföra som ett felaktigt användande av semikolon; däremot skulle jag eventuellt kunna ha något att säga om den ymniga förekomsten av ordet »och». [↩]
  8. Jag ska försöka att inte blanda in TS Eliot den här gången; förra gången ledde det till ett smärre inbördeskrig. [↩]
  9. Denna senare betydelse har dessutom numera mer eller mindre lagstiftats bort, kan man kanske säga. [↩]
  10. Att FGB inte var främmande för »psykologisk analys» i verkligheten berättar han i ett brev om vad som hände då han blev osams med Olle Holmberg; han konstaterar kort att »vi skildes efter ett antal ömsesidiga själsanalyser av viss kraft». [↩]

Tapping the source

Postat av
Svara

En av mina facebookvänner, Patrik Lindenfors, länkade nyligen till en orgie i gitarrvirtuositet, och eftersom jag för några år sedan en tid satt fast i youtubeträsket medan jag betade av den ena gitarrvirtuosen efter den andra tänkte jag pracka på bloggens läsare några av de alster som av någon anledning etsat sig fast i mitt minne. Därvid har jag säkerligen glömt många, men det är ju en av minnet viktigaste funktioner, att minnas somt och glömma bort somt.

Främst av dem alla kommer naturligtvis Michael Hedges som jag ägnade en blogga för några år sedan. Ingen musiker och/eller kompositör jobbar i ett vakuum, och ”ingenting är nytt under solen”, som man brukar säga[1]; Hedges lyssnade, enligt egen utsago, på gitarrister som till exempel Leo Kottke och Martin Carthy[2], på moderna klassisker som Stravinskij och Webern, men också på mer experimentell och elektronisk musik. Resultatet blev Breakfast in the field (1981) och Aerial boundaries (1984), två skivor som visade på nya sätt att använda den stålsträngade gitarren.

Nog om Hedges, jag har ju som sagt redan skrivit en drapa om honom, men här kommer i alla fall ett av hans tidiga mästerverk, Hot type:

Erik Mongrain har gått den långa vägen, via bland annat Granada. Han behärskar traditionellt gitarrspel lika bra som vem som helst, men det som är unikt är hans version av »knä-tapping», där han lägger gitarren platt på sina knän eller ett bord; det »sound» som han därvid lockar fram påminner lite om det som en cittra ger ifrån sig, och jag har inte hört någon åstadkomma något liknande. Den video av ett framträdande (av Air tap!) i kanadensisk TV som hamnade på youtube var ett av de första som gick jorden runt:

Kotaro Oshio har en mer jazzig framtoning, och i vissa låtar, som till exempel den jag visar här nedan, är det snudd på att man kan utnämna honom till ett enmans hårdrockband. Om någon (1) vill lära sig finesserna i låten och (2) behärskar japanska så finns det en kort kurs på youtube (del 1 och 2) där han går igenom allt från stämning (GGDGGD; det lyckas till och med jag inse) till hur man viftar igång publiken med ena handen medan man fortsätter att spela med den andra. Hard rain finns på CDn »Starting point», som mycket riktigt är en ypperlig startpunkt för blivande Oshio-fans:

I jämförelse med ovanstående musikanter ter sig Ewan Dobson som en ganska »normal» virtuos; han har ju till exempel transkriberat Paganini för gitarr. Mest känd (?) är han dock för att spela i en stil som liknar den datorspelen använde på 80-talet, med en lampskärm som huvudbonad, eller på en gitarr strängad med tandtråd. Här följer hans genombrott på youtube, Time 2:

Doug Smiths gitarrspel är nog det i församlingen som har störst släktskap med klassisk musik, och ibland tycker jag att det kan bli lite väl tekniskt; lyssna på den inledande vänsterhandsslingan på nedanstående inspelning så förstår du vad jag menar[3]. Smith är nog den som mest konsekvent utforskat de idéer som Hedges använde i sina tidigare verk, framför allt Aerial boundaries; här ett av hans mest spännade verk, Two-handed paradox:

Don Ross, slutligen, har en avgjort mer »svängig» spelstil; en kamrat beskrev hans spel som avgjort »funky»[4]. Ross får sluta cirkeln med sin hyllning till Michael Hedges (Michael, Michael, Michael):

Sådär; där har ni några favoriter i detta speciella avsnitt av musikvärlden[5], och som synes av inledningen så tillkommer det nya virtuoser i en strid ström. Någon gång ska jag skriva om mina »normala» favoritgitarrister, men det får anstå några dagar.

Fotnoter:

  1. Så heter det till exempel i Eric Uhlins översättning av Kurt Richters fantastiska Schackkavalkader (i två delar) som var min huvudsakliga utbildning i schackliga spörsmål en gång i tiden. Den översättningen belyser på ett intressant sätt problemet, eftersom Richter lånat sitt citat, »Allés ist schon da gewesen» från ett skådespel, »Uriel Acosta», där en rabbi Ben Akiba utropar detta; Uhlins översättning kringgår både Akibas och Richters försök att skapa en ny vinkel på talesättet genom att återföra det på dess traditionella form från Predikaren 1:9. Som sagt, inget är nytt under solen… [↩]
  2. På »Aerial Boundaries» har han dessutom spelat in en hyllning till Pierre Bensusan; efter Hedges’ frånfälle skrev denne »So long Michael» och spelade in den på sin nästa skiva. [↩]
  3. Eftersom jag inte är musikskribent har jag svårt att sätta ord på vad det är som skiljer honom från de andra, men rytmen är definitivt en detalj; jag vet inte om det är musikaliskt korrekt att kalla det »groove», men vad det än är som Hedges & Co bygger upp sina låtar kring så saknar Smith det. [↩]
  4. Och i hans musikaliska värld räknas »funky» som ett utomordentligt högt betyg. [↩]
  5. Det finns naturligtvis fler (till exempel Andy McKee, Tommy Emmanuel och Bob Kilgore, för att bara nämna några av de namn som jag minns från min youtubeträsktid; jag har gissningsviss glömt ungefär lika många som jag tagit upp här), men de sex här ovan har blivit favoriter; fem av dem har jag lyckats hitta skivor av, och den sjätte, Doug Smith, letar jag fortfarande efter… [↩]

Poes lag

Postat av
Svara

För en stund sedan stötte jag på nedanstående bild på facebook:

orange

Den är, på sitt sätt, en perfekt illustration av begreppet Poes lag[1]; den ursprungliga formuleringen handlar visserligen om kreationister, men detta breddades så småningom till den version som man nu kan hitta i till exempel Wikipedia. I min översättning:

Utan en övertydlig humormarkör är det omöjligt att skapa en parodi på extremism eller fundamentalism som inte tas på allvar av någon.

Nu är detta naturligtvis inte första gången någon uttrycker liknande tankar. För några år sedan hamnade jag i en religiös (!) diskussion på musikforumet på rootsy.nu, och blev där tipsad bland annat om följande intressanta avhyvling:

On the whole, it is one of the most abominable pieces of imposition and blasphemy, that has of late been attempted to be palmed upon community, in the name of a new revelation. And one would suppose that in this enlightened age, none could be found ignorant and stupid enough to be cheated by the imposture. There is, however, one remarkable fact which should be stated in connexion with this subject. It it this: That notwithstanding mankind will be rational on all other subjects but that of religion, there is scarcely any imposture of this character, however absurd or monstrous it may be that has ever been introduced into the world, but what has had it supporters and made its proselytes. And we have very little doubt that were a person now to appear on the stage and assert that he had been an inhabitant of the moon for five hundred years, and had finally fallen on this earth to make a new revelation to men, he would find followers and make proselytes who would be fools enough to believe and profess faith in his new theory. So prone are mankind to the marvelous in religion, when backed, as in this case, by the threats of endless misery!

Här handlar det alltså om en lite allvarligare variant av Poes lag, som vi kanske kan kalla för »Poes nollte lag»: Det är omöjligt att konstruera en religion som är så absurd att den inte, med lämpliga förutsättningar, kan få åtminstone en liten grupp anhängare som tror på den.

Det som är speciellt med avsnittet ovan är att det skrevs redan 1831, i tidskriften »Evangelical Magazine and Gospel Advocate». Hur rätt signaturen »S.», som skrev detta, skulle få vet vi nu. Citatet är avslutningen på ett slags recension av en bisarr bok som då just utgetts av en lokal bedragare som slagit sig på religiöst skojeri — författaren hette Joseph Smith[2], och boken heter än idag »The Book of Mormon»[3].

Hur är det nu med skylten ovan? Nja, det lutar åt att det är en förfalskning — inte nog med att den udda blandningen av syndare har ett uttalat humoristiskt drag, en kritisk betraktare på nätet har hittat den gamla sida på nätet där man kunde tillverka sina egna religiösa skyltar[4]. Så tyvärr, även detta var en parodi.

Återstår bara ge sista ordet till vår vän Albert Einstein — en av de klokaste saker han aldrig sagt…:

albert-einstein-quote

Fotnoter:

  1. Nej, inte den Poe; Nathan Poe. Ett inlägg på christianforums.com räknas som »lagens ursprung». [↩]
  2. För en mer detaljerad beskrivning av Mr Smith och hans skojerier rekommenderar jag denna sida från mars 1831 ur samma tidskrift [↩]
  3. Ett stort tack, än en gång, till Daniel Persson för tipset! [↩]
  4. Om man studerar bilden bara en liten aning kritiskt inser man detta snabbt, åtminstone om man har ett minihum om tekniken som denna typ av skyltar baserades på… [↩]