Sommardrömmar

Tankar om och kring musik, del 15

Good harvestDream of June

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För ett par veckor skrev jag om ett användbart trick att hitta ny musik; reciprocitet. Ett annat sätt att upptäcka bra musik är naturligtvis att lyssna på radio. För tillfället fungerar det dock mindre bra; så fort jag sätter på radion sjunger någon om att inte sluta dansa med en massa konstiga negeringar[1], eller om tatueringar; jag är inte särskilt intresserad av någondera. Annat var det för femtio år sedan, då jag just upptäckt tio-i-topp och de artister som sjöng på engelska. För ett tag sedan hittade jag en fullskriven anteckningsbok från denna tid där jag skrivit ner alla tio-i-topp-listor från november 1972 fram till det sista programmet, i juni 1974, med en femtonårings förståelse av det engelska språket. Those were the days, my friend…

Men ibland händer det fortfarande, även om lite reciprocitet alltid är bra att ha till hands. För några somrar sedan råkade jag passera förbi köket vid ett besök hos min mor; där stod alltid en radio på[2]. Där spelades en låt av Paul Simon, minsann, så jag satte mig för att försöka utröna hur det kom sig att radion plötsligt spelade bra musik. Det visade sig otroligt nog vara två unga tjejer som valde musiken, och vilken musik sedan! Efter Simon följde Nick Drake, Joni Mitchell och Crosby, Stills, Nash & Young[3] — det är svårt att hitta en inledning mer ägnad åt att få mig intresserad av ett program. Det framgick också att de två tjejerna var artister själva och kallade sig »Good harvest», och jag misstänkte starkt att reciprocitet gick att använda även här — om en artist gillar musik som jag gillar, borde jag gilla artistens ifråga musik. Den misstanken visade sig hålla streck.

Som vanligt har jag ingen aning om vad texten betyder, men om jag skulle våga mig på en gissning så skulle jag säga att sångarjaget på ett finkänsligt sätt vill påpeka för en person att de inte är »kompatibla». För att jämföra med Paul Simon, så skrev ju även han om detta, fast på ett mer burdust sätt; en hel sång på det temat, »50 ways to leave your lover», och i en annan låt konstaterade han att

I like to sleep with the window open
And you keep the window closed
So goodbye, goodbye, goodbye…

Själv är jag utan tvekan en höstperson. Inte en sådan som gillar stormar och åska, dock; men gärna ett stilla regn[4], då man kan sitta inne, läsa en god bok i favoritfåtöljen med en kopp »Farbror August» inom bekvämt räckhåll.[5] Men så här års, när snön envist hänger kvar i norrlägen där solen har svårt att komma åt, så drömmer även jag om sommar.


Fotnoter:

  1. Jag tillhör ju de där märkliga personerna som vill tolka in en verklighet bakom texterna, och undrar därför hela tiden hur vederbörande tänkt sig att intaga föda eller uträtta sina behov… []
  2. Vardagsrummet brukade jag emellertid undvika, för där stod nästan alltid TV:n på. []
  3. Nej, jag kom naturligtvis inte ihåg artisterna som spelades, bara att det var fyra favoriter; en googling hittade emellertid den här sidan. []
  4. Det måste man nästan vara som Brighton-supporter — det är inte utan orsak som Withdean i folkmun döptes om till »Stadium of Light Showers», och som supportrarna sjunger »Win when it’s raining, we always win when it’s raining» (på melodin till »Guantanamera»). []
  5. Det kan möjligen dyka upp en »vinterman» senare i den här serien, men då tänker jag mig en engelsk vinter, och inte en svensk. []

Jerusalem today

Tankar om och kring musik, del 14

David OlneyJerusalem tomorrow

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Med tanke på att det drar ihop sig till det uråldriga fruktbarhetsfirande som i den religion som praktiseras i de närmaste trakterna kallas påsk, så kan det ju vara i sin ordning att välja en låt med påskmotiv. Det faller sig då naturligt att välja ytterligare en av mina stora favoriter, David Olney, som för några år sedan gav ut ett album, The Stone, där han samlat några av de låtar han skrivit med den bibliska historien kring Jesu sista dagar som bakgrund, samt dessutom lagt till några nyskrivna låtar. I synnerhet på de tre låtar som också finns på andra skivor är hans teknik att se händelserna från oväntade håll uppenbar; här låter han en okänd skojare, medfången Barabbas samt den åsna(!) som Jesus enligt legenden red in i Jerusalem på föra ordet.

Men Jerusalem står i uppmärksamhetens centrum även idag. Den israeliska regeringen har nyligen lagt fram ett lagförslag som fått häftig kritik från såväl utlandet som internt i ledande kretsar, och om man därtill lägger att landet de senaste dagarna stått under raketbeskjutning från baser i några grannländer, kanske som en protest mot israeliska försök att tillåta permanenta bosättningar på västbanken, så inser man att den arabisk-israeliska konflikten fortfarande är i högsta grad levande. Det är inte bara i Ukraina som det skramlas med vapen.

David Olney är ytterligare en av de artister som jag upptäckt via Townes Van Zandt, och som jag påpekat i en tidigare blogga, så gjorde jag upptäckten på ett ganska ovanligt sätt — jag hade lagt upp texten till några TVZ-låtar på internätet, och Olney skickade ett kort mejl där han tackade för detta, samt påpekade att han också var singer-songwriter. Jag blev nyfiken, hittade en skiva på Glitterhouse, beställde den, och sedan var jag fast.

I något sammanhang har Olney berättat att han blev trött på det typiskt amerikanska fenomen som kallas »televangelister», men fastnade i sitt skrivande efter någon vers, tills han fick idén att sammanföra skojaren med »the real thing». Texten blir en helgjuten historia; det enda jag möjligen skulle tänka mig att ändra vore titeln, som i mina öronen avslöjar slutet lite för tidigt.

Guds skor

Tankar om och kring musik, del 13

Cornelis VreeswijkSomliga går med trasiga skor

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

I veckan blev jag påmind om denna Mäster Kees’ klassiker. I höstas drog jag för femtiotolfte, minst, gången av skosnöret i mina promenadskor, och noterade att den kvarvarande stumpen nu blivit i kortaste laget. I skohyllan stod ett par som inte såg alltför nedgångna ut, och hade skosnören i fullängd; vid en hastig inspektion såg de ut att vara helt funktionsdugliga. Detta förvånade mig storligen, eftersom jag använder skor ungefär som en nybörjare i schack använder sina pjäser — kör med en plutt tills den tar slut, innan hen börjar med nästa. Alltnog; både sula och bakkappa, de två ting som jag brukar slita ut först i ett par skor, såg oförskämt hela ut, så jag började använda dessa skor i stället.

Men nu i snöblasket i tisdags kom verkligheten ikapp drömmen — det visade sig att ovanlädret hade släppt från sulan på höger sko, och lämnade en glipa på ett par centimeter. I torrt väglag är skorna högst funktionabla, och de fungerar nog även i vått väglag, om man accepterar att foten ifråga delar utrymmet med en (o)försvarlig mängd vätska. Dags att börja leta skosnören, eller kanske skor, igen…

För att återvända till ovanstående låt så innehåller den en hel del tankar, förutom de skospecifika delarna, som man kan fundera en del omkring — resursfördelningen i världen, ålderdom och död, samt några snabba psykologiska analyser av religiösa förgrundsfigurer. Mycket nöje!

Stråkar?!?

Tankar om och kring musik, del 12

Townes Van ZandtKathleen

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

På förmiddagen den sista lördagen i september 1984[1] botaniserade jag i en 20-kronorsback i en skivbutik i centrala Sundsvall. Jag hade på den tiden, och har nog fortfarande, en ovana att köpa böcker och skivor om bara omslag eller något annat gjorde det sannolikt att innehållet möjligen skulle kunna tilltala mig, och om priset var överkomligt. I denna lågprisback hittade jag en skiva, »Flyin shoes», med en artist jag aldrig hört talas om, Townes Van Zandt. På framsidan såg jag artisten själv titta ut från ett fönster, så mycket i skuggan att det nästan såg ut som ett ansikte svävade omkring fritt i rummet. Efter en snabb titt på musikerlistan köpte jag skivan, men av någon anledning blev det inte mer än ett par lyssningar — vilket är märkligt så här i efterhand, eftersom skivan innehåller genomgående starka låtar, men kanske inte den där hitten som tvingar sig på lyssnaren.

Några år senare hade jag köpt min första CD-spelare, och hittade (på Åhléns i Stockholm, om jag minns rätt) en samlingsskiva med diverse jazz- och bluesartister, och där, som näst sista låt, återhörde jag Townes Van Zandt; och den här gången var det knockout vid första lyssningen. Det är den låten jag valt här ovan, i den version som fanns på den CD:n; och att jag valt just den, och inte en mer avskalad gitarr-upplaga, är för att det veterligen är det enda exempel jag kan ge där ett stråkarrangemang faktiskt tillför något till en låt.

Som vanligt med de låtar jag valt för den här serien är texten inte helt glasklar, och ger underlag för funderingar; i synnerhet raden »Soon I’m gonna see my sweet Kathleen», där det inte direkt låter som sångaren ser fram emot mötet, kan locka till olika tolkningar. Men för ovanlighetens skull tror jag att jag har en nyckel till texten. I slutet av nittio-talet var jag medlem i en mejlgrupp vid namn »About Townes» tills det blev sådär 98% »about» och 2% »Townes», och när någon i gruppen tog upp just den frågan hoppade en medlem in med ett femords-inlägg, som kändes autentiskt — inga »jag tror att…» eller »det kanske är…», utan bara pang på rödbetan. Men jag är inte särskilt förtjust i den tolkningen, så den håller jag för mig själv.

En annan metod jag använder för att hitta ny musik, och betydligt vanligare än 20-kronorsbotaniserandet ovan, är att använda reciprocitet — »x är bekant med y; jag gillar x:s musik, kanske jag gillar y:s musik också» — spotify och andra mediajättar lär använda algoritmer baserade på liknande idéer för att föreslå musik som kanske passar. TVZ är en av de mest användbara låtskrivarna för detta ändamål, och åtminstone fyra artister som kommer att dyka upp lite senare i den här samlingen har jag hittat på det sättet, och ytterligare en, Paul K, har ju redan presenterats. Paul K berättar för övrigt i något sammanhang att TVZ sagt ungefär »andra må intressera sig för om glaset är till hälften fullt eller till hälften tomt; jag undrar i stället om det är vatten eller vodka…»

Jag såg TVZ lajv en gång, eller rättare sagt två gånger vid ett och samma evenemang, Cambridge folk festival 1996. Han var då bara 52 år gammal, om jag räknar rätt, men såg betydligt äldre ut. I slutet av det året trillade han omkull, bröt benet och klarade inte operation och rehabilitering med sin av sprit och droger nedbrutna hälsa. Sic transit gloria mundi.


Fotnoter:

  1. Mitt minne är ganska grovmaskigt nuförtiden, så jag minns inte vilket datum det var; och jag är alldeles för lat för att ta reda på något som du i alla fall inte är intresserad av att veta, och som är helt irrelevant för sammanhanget. Hade det fotnotsystem jag använder klarat av att stoppa in en fotnot i en fotnot skulle jag med en sådan försökt förklara hur det kommer sig att jag, trots min oerhörda och välkända lättja, ändå skrivit en så lång och meningslös fotnot — men jag hade nog misslyckats. []

Tiga är guld?

Tankar om och kring musik, del 11

The TremeloesSilence is golden

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag återkommer till temat »tystnad» lite tidigare än planerat, och det beror naturligtvis på den märkliga historien där BBC dels visar sig från sin mest partiska sida, och dels från sin mest opartiska. Jag tänker naturligtvis på hanteringen av den forne fotbollshjälten Gary Lineker, som först blev avstängd från sin roll som presentatör för programmet »Match of the Day» för ett uttalande på Twitter, och sedan, efter att i stort sett hela sportvärlden sympatiserat med honom, åter blivit tagen till nåder efter en överenskommelse vars detaljer, mig veterligt, inte offentligtgjorts. Det var den partiska delen av BBC. Den opartiska stod de journalister på samma bolag för när de refererade hela historien på ett, såvitt jag kan bedöma, synnerligen opartiskt och korrekt sätt.

Min egen åsikt, om någon är intresserad, är att Gary Lineker är i sin fulla rätt att uttrycka vilka åsikter som helst inom lagens råmärken så länge han gör det privat; som representant för BBC i »Match of the Day» och liknande program måste han avstå från sådant, eller göra det mycket klart att det är hans privata åsikt.

Vad dagens text handlar om är den snarlika situationen där X anser något, berättarjaget anser det är fel men håller tyst med det eftersom X ändå inte kommer att tro henom; en situation inte helt obekant för den som stött på vaccinförnekare, klimatförvillare, plattjordare och andra vildhjärnor. Just här handlar det säkert om »den eviga triangeln», där det är omöjligt att avgöra om X eller sångaren har rätt; bara tiden kan avgöra det.

Tills jag började skriva den här texten trodde jag att det här var originalet, men det visar sig att gruppen i stort sett snott allt — text, melodi och arrangemang — från en singelbaksida med The Four Seasons. Det kanske jag skulle hållit tyst med…?