Författararkiv: bosjo

Om föräldrar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 19

Pugh Rogefeldt — Föräldralåten

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Första maj var i år som jag redan påpekat ingen bra dag för älskare av musik; idag tänkte jag spela något av den andra storheten som försvann den dagen, Pugh Rogefeldt.

Det sägs ju allmänt att Pugh var den förste som började sjunga pop på svenska, och även om det naturligtvis kan ifrågasättas går det inte att komma ifrån att han tillhörde de första som skrev och sjöng pop på svenska. Just därför har jag valt denna låt, som jag av mer eller mindre uppenbara skäl brukar tänka på som »Cider light-låten», där han både sjunger på engelska och pratar/pratsjunger på svenska, med åtminstone ett för mig (och SAOL/SAOB) obekant ord, »spalun». Möjligen kan det vara ett utslag av den »pughiska» som Bengt Eriksson nämner i en mycket intressant nyligen publicerad blogga.

Texten behandlar det eviga temat om relationen mellan barn och föräldrar, och med tanke på att begreppet »curling» utvidgats till diverse föräldraaktiviteter utanför isarna så har väl den förändrats en hel del de senaste åren. Numera lägger jag kanske mest märke till den lakoniska kommentaren »Min far / han har / inga drömmar kvar», som är synnerligen observant för en artist som när låten skrevs just avverkat tonåren[1].

För eventuella reguljära bloggbesökare bör jag kanske göra samma typ av analys som jag presenterade i min blogga vid Robert Brobergs bortfälle — varför tillhör Pugh Rogefeldt inte »de fyra stora»[2]? Det enda ärliga svaret är »jag vet inte»; men skulle jag gissa på varför jag bara har en »greatest hits-CD» av honom, och inte allt jag lyckats komma åt, som av de fyra stora, så skulle jag nämna att det finns vissa låtar som jag inte är förtjust i, eller rättare sagt, jag är inte förtjust i de attityder som sångarjaget representerar[3].

Sommaren 1981 tog jag ett vikariat som nattportier på Esso motorhotell i Linköping; ett drömjobb för en läshungrig student med oregelbundna sömnvanor. Av källarmästaren fick jag en lista på ett tiotal punkter med de saker jag skulle göra under natten; sätta på spisarna vid en viss tidpunkt var väl den mest betungande. Punkt nummer ett var dock lite annorlunda: »popartisten Pugh Rogefeldt är absolut portförbjuden på detta hotell.» Exakt vad som inträffat mellan Pugh och källarmästaren som föranlett denna förkastelsedom lyckades jag dock inte få reda på.

Fotnoter:

  1. Om jag vore göteborgare skulle jag naturligtvis hävda att en musiker per definition inte kan lämna tonåren. [↩]
  2. För tillfälliga bloggbesökare består dessa av Anders F. Rönnblom, Kjell Höglund, Ola Magnell och John Holm. [↩]
  3. Ett exempel på en sådan låt är »Dinga linga Lena»; ett annat »Hog farm». [↩]

Järnvägars

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 18

Gordon Lightfoot — Canadian railroad trilogy

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Första maj var ingen bra dag för älskare av musik vars texter är i högsta grad lyssningsbara. Två av de allra bästa låtskrivarna gick bort just den dagen, Pugh Rogefeldt och Gordon Lightfoot.

Gordon Lightfoot var naturligtvis väldigt nära redan för två veckor sedan att få representera det tågkaos jag då varit ute i, jag tänker naturligtvis på första versens ord »There was a time in this fair land when the railroad didn’t run»; och hade jag inte hållt så hårt på retorikens bud att en upprepning ska innehålla tre saker så hade han åtminstone blivit omnämnd tillsammans med de övriga tågbesjungarna. Eftersom det inte görs särskilt mycket för att lösa problemen kommer de nog att fortsätta den närmaste tiden, så jag väljer den låten nu i stället[1].

There was a time in this fair land when the railroad did not run
When the wild majestic mountains stood alone against the sun
Long before the white man and long before the wheel
When the green dark forest was too silent to be real

But time has no beginnings and history has no bounds
As to this verdant country they came from all around
They sailed upon her waterways and they walked the forests tall
Built the mines, the mills and the factories for the good of us all

And when the young man’s fancy was turnin’ to the spring
The railroad men grew restless for to hear the hammers ring
Their minds were overflowing with the visions of their day
And many a fortune lost and won and many a debt to pay

For they looked in the future and what did they see
They saw an iron road runnin’ from sea to the sea
Bringin’ the goods to a young growin’ land
All up through the seaports and into their hands

Look away said they across this mighty land
From the eastern shore to the western strand
Bring in the workers and bring up the rails
We gotta lay down the tracks and tear up the trails
Open her heart let the life blood flow
Gotta get on our way ’cause we’re movin’ too slow

Bring in the workers and bring up the rails
We’re gonna lay down the tracks and tear up the trails
Open her heart let the life blood flow
Gotta get on our way ’cause we’re movin’ too slow
Get on our way ’cause we’re movin’ too slow

Behind the blue Rockies the sun is declinin’
The stars, they come stealin’ at the close of the day
Across the wide prairie our loved ones lie sleeping
Beyond the dark oceans in a place far away

We are the navvies who work upon the railway
Swingin’ our hammers in the bright blazin’ sun
Livin’ on stew and drinkin’ bad whiskey
Bendin’ our old backs ’til the long days are done

We are the navvies who work upon the railway
Swingin’ our hammers in the bright blazin’ sun
Layin’ down track and buildin’ the bridges
Bendin’ our old backs ’til the railroad is done

So over the mountains and over the plains
Into the muskeg and into the rain
Up the St. Lawrence all the way to Gaspe
Swingin’ our hammers and drawin’ our pay
Drivin’ ’em in and tyin’ ’em down
Away to the bunkhouse and into the town
A dollar a day and a place for my head
A drink to the livin’, a toast to the dead

Oh the song of the future has been sung
All the battles have been won
On the mountain tops we stand
All the world at our command
We have opened up the soil
With our teardrops and our toil

For there was a time in this fair land when the railroad did not run
When the wild majestic mountains stood alone against the sun
Long before the white man and long before the wheel
When the green dark forest was too silent to be real
When the green dark forest was too silent to be real
And many are the dead men too silent to be real

Här kan man naturligtvis beundra den kanadensiske ordsmedens hantverk då han berättar historien om järnvägens tillkomst i Kanada, och som denna artikel påpekar gör han det på ett sätt som både framhäver järnvägsnätets positiva sidor och de offer som gjorts av diverse grupper för dess skull. Om man vill kan man fundera över olika betydelser av det lilla ordet »fair»; det är ju uppenbart av sammanhanget att »fair» i den första raden huvudsakligen betyder ungefär »skön, vacker, jungfrulig», men några rader om den vite mannen och de som arbetade med att bygga järnvägen gör att man betvivlar att gått helt »rättvist» till alla gånger.

Fotnoter:

  1. Lightfoot har ju skrivit fler låtar om tåg; jag kan påminna mig åtminstone en, Steel rail blues. [↩]

Schakalens dag

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 17

Lindisfarne — Day of the Jackal

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För lite drygt 50 år sedan fick författaren Fredrick Forsyth sitt genombrott med The day of the jackal, på svenska Schackalen; en av många böcker som jag läst till hälften. Det halvlästa tillståndet beror dock inte på undermålig kvalitet eller något sådant, utan på att jag inte hann läsa färdigt boken innan min vistelse på det Löwenströmska hotellet i Upplands Väsby tog slut.

Ungefär samtidigt kom Lindisfarne fram, en av de grupper som definierade begreppet »folkrock», men efter ett par LP och några småhittar, som »Fog on the Tyne», »Lady Eleanor» och »Meet me on the corner», upplöstes gruppen, men ombildades ganska raskt utan att göra alltför mycket väsen av sig. De fortsatte dock att spela lite utanför de stora arenorna; till exempel spelade de i början av 90-talet på en pub i Putney inför ett hundratal entusiastiska britter och en inte mindre entusiastisk svensk.

Låten Day of the Jackal — som inte har något med boken att göra, förutom titeln — blev, såvitt jag vet, aldrig någon hit — kanske beroende på att den inte släpptes på en studio-skiva förrän 1993 (»Elvis lives on the moon» hette CD:n), eller kanske för att den versionen var lite tam. Men då var låten ifråga åtminstone 10 år gammal; den version som finns ovan är hämtad från en lajvskiva som spelades in redan 1983, och släpptes på CD 1992, »Caught in the act»[1]. Precis som förra veckan tycker jag bättre om denna lite tyngre version än studioversions mer folkmusikartade arrangemang; men jag lovar att det inte ska bli någon vana.

Alan Hull, som skrev de flesta av Lindisfarnes låtar, har här skrivit en av de starkaste, åtminstone i betydelsen »mest chockerande», texter jag vet. Den tredje strofen börjar så här:

My name is God, or Allah if you choose
And I bring you despair, destruction and abuse

Denna strof är den minst chockerande, enligt min mening; troende av olika nyanser kan möjligen ha en annan åsikt. Men den växelverkan som uppstår mellan texten, det tunga kompet och den drillande mandolinen får i alla fall mig att tro på en ljusnande framtid, även om schakalens dag blir till veckor, månader eller år.

Fotnoter:

  1. Jag hade också kunnat välja en annan aktuell låt, »Taxman». [↩]

Pendelboskap

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 16

Butch Hancock — Boxcars

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag har tvingat mig ut i pendeltågseländet idag; ett ärende som brukar ta ca 3 timmar tog den här gången det dubbla[1]. Det borde alltså vara läge för en låt om tåg, för att hålla mig till ett aktuellt ämne. Jag funderade på denna, eller denna eller möjligen denna; men just nu är jag inte säker på att jag är så förtjust i tåg, fredståg känns mycket avlägsna, och Enköping har jag inga planer på att besöka sedan de la ner schackturneringen där. Så i stället får det bli en hyllning till det traditionella amerikanska luffarsättet att förflytta sig, i godsvagnar — det är ungefär så pendeltågsresenärer i Stockholm känner sig för tillfället; som boskap ihopträngda i en godsvagn.

Butch Hancock är ytterligare en av de artister jag hittat via Townes Van Zandt. Vid ett av mina besök på Tower Records[2] vid Piccadilly Circus, där de hade en stor avdelning med americana-artister, råkade jag komma i samspråk med en expedit. Hur vi kom att prata om TVZ minns jag inte, men expediten sken upp då jag nämnde honom och berättade att TVZ och Butch Hancock hade besökt affären vid något tillfälle, och ordnat en liten impromptu-konsert i americana-avdelningen. Jag lyssnade på några låtar men det var ingen som fastnade, så det blev inget köp då. Först när jag hittade några skivor på Glitterhouse lossnade det.

Boxcars innehåller flera funderingar kring sådant som ekonomi och religion, men min favoritbit är nog ändå de rader som handlar om den lockelse som tåg och järnvägar utövar på somliga personer:

If you ever heard the wheels on a fast freight train
Beatin’ out a beautiful tune
If you ever seen the cold blue railroad tracks
Shinin’ by the light of the moon
If you ever felt the locomotive shake the ground
I know you don’t need to be told
Why I’m goin’ down to the railroad tracks
And watch them lonesome boxcars roll

Som kanske framgått är jag inte så förtjust i trummor, men här tycker jag definitivt de (och basen) tillför något. Men med det sagt så kan jag ändå rekommendera den här lajvversionen av Butch solo. Det är också med stöd av den som jag bestämt mig för att Butch av misshugg råkar dra till med fel verb i den första meningen jag citerar ovan i den version som inleder den här bloggan.

Hancock blev annars känd för en serie kassetter som han spelade in under en period då han saknade skivkontrakt[3] och sålde via postorder, »No 2 alike»; 14 kassetter om sammanlagt 140 låtar, och, som de bevandrade i utrikiska språk redan räknat ut, inga dubblett-låtar i serien. Jag har kollat efter en CD-utgåva av den serien, men hittills har jag inte hittat någon. Den som hittar en sådan får gärna berätta det för mig; kommentarfältet är öppet.

Fotnoter:

  1. För den som råkar läsa detta långt efter det datum jag skrev det, är det alltså den här strejken och dess efterdyningar jag tänker på. [↩]
  2. Hette det väl? Minnet blir allt grovmaskigare med åren… [↩]
  3. En detalj som min tillfällige musikbroder på Tower Records berättade om. [↩]

Sommardrömmar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 15

Good harvest — Dream of June

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För ett par veckor skrev jag om ett användbart trick att hitta ny musik; reciprocitet. Ett annat sätt att upptäcka bra musik är naturligtvis att lyssna på radio. För tillfället fungerar det dock mindre bra; så fort jag sätter på radion sjunger någon om att inte sluta dansa med en massa konstiga negeringar[1], eller om tatueringar; jag är inte särskilt intresserad av någondera. Annat var det för femtio år sedan, då jag just upptäckt tio-i-topp och de artister som sjöng på engelska. För ett tag sedan hittade jag en fullskriven anteckningsbok från denna tid där jag skrivit ner alla tio-i-topp-listor från november 1972 fram till det sista programmet, i juni 1974, med en femtonårings förståelse av det engelska språket. Those were the days, my friend…

Men ibland händer det fortfarande, även om lite reciprocitet alltid är bra att ha till hands. För några somrar sedan råkade jag passera förbi köket vid ett besök hos min mor; där stod alltid en radio på[2]. Där spelades en låt av Paul Simon, minsann, så jag satte mig för att försöka utröna hur det kom sig att radion plötsligt spelade bra musik. Det visade sig otroligt nog vara två unga tjejer som valde musiken, och vilken musik sedan! Efter Simon följde Nick Drake, Joni Mitchell och Crosby, Stills, Nash & Young[3] — det är svårt att hitta en inledning mer ägnad åt att få mig intresserad av ett program. Det framgick också att de två tjejerna var artister själva och kallade sig »Good harvest», och jag misstänkte starkt att reciprocitet gick att använda även här — om en artist gillar musik som jag gillar, borde jag gilla artistens ifråga musik. Den misstanken visade sig hålla streck.

Som vanligt har jag ingen aning om vad texten betyder, men om jag skulle våga mig på en gissning så skulle jag säga att sångarjaget på ett finkänsligt sätt vill påpeka för en person att de inte är »kompatibla». För att jämföra med Paul Simon, så skrev ju även han om detta, fast på ett mer burdust sätt; en hel sång på det temat, »50 ways to leave your lover», och i en annan låt konstaterade han att

I like to sleep with the window open
And you keep the window closed
So goodbye, goodbye, goodbye…

Själv är jag utan tvekan en höstperson. Inte en sådan som gillar stormar och åska, dock; men gärna ett stilla regn[4], då man kan sitta inne, läsa en god bok i favoritfåtöljen med en kopp »Farbror August» inom bekvämt räckhåll.[5] Men så här års, när snön envist hänger kvar i norrlägen där solen har svårt att komma åt, så drömmer även jag om sommar.

Fotnoter:

  1. Jag tillhör ju de där märkliga personerna som vill tolka in en verklighet bakom texterna, och undrar därför hela tiden hur vederbörande tänkt sig att intaga föda eller uträtta sina behov… [↩]
  2. Vardagsrummet brukade jag emellertid undvika, för där stod nästan alltid TV:n på. [↩]
  3. Nej, jag kom naturligtvis inte ihåg artisterna som spelades, bara att det var fyra favoriter; en googling hittade emellertid den här sidan. [↩]
  4. Det måste man nästan vara som Brighton-supporter — det är inte utan orsak som Withdean i folkmun döptes om till »Stadium of Light Showers», och som supportrarna sjunger »Win when it’s raining, we always win when it’s raining» (på melodin till »Guantanamera»). [↩]
  5. Det kan möjligen dyka upp en »vinterman» senare i den här serien, men då tänker jag mig en engelsk vinter, och inte en svensk. [↩]