Författararkiv: bosjo

Jag har tappat räkningen

Postat av
1

I måndags fick jag ännu ett samtal från mina indiska »vänner» på »Microsoft Support» som jag berättat om tidigare och ännu tidigare. Nu har jag inte redovisat alla samtal här på bloggen, och jag måste bekänna att jag alldeles tappat räkningen, men jag gissar att jag nu fått omkring tio samtal från Indien. Jag har dessutom fått ett antal, omkring 4-5, mystiska »samtal» där det är tyst i luren ett par sekunder när jag svarar, följt av en mekanisk kvinnlig röst som säger »Goodbye!»; gissningsvis är det något mellanled som kopplat ned förbindelsen. Jag kan naturligtvis inte bevisa att det är indierna som varit framme i de här fallen också, men eftersom jag i stora drag bara får tre typer av telefonsamtal nuförtiden, och de andra två typerna[1] av samtal är av en helt annan art så återstår bara indierna som huvudmisstänkta.

Som jag redogjort för tidigare har jag inget emot lite »Scam baiting», men när jag inte är upplagd, till exempel om de lyckas väcka mig under en tupplur, eller medan jag äter frukost, brukar jag försöka göra samtalet kort. Det mest lyckade exemplet är väl då jag besvarade frågan om huruvida jag pratade engelska med påståendet »Of course I do; I work for Microsoft Support!», varpå samtalet avbröts. En annan gång svarade jag »OK» några gånger medan kvinnan i andra änden läste upp de numera ganska välbekanta raderna om att hon arbetade för Microsoft support, och att min dator hade skickat dem blah-blah-blah… Efter en tre, fyra meningar avbröt jag henne ganska bryskt[2], berättade att jag hört den historien förut och att detta var det sämsta framförandet hittills; hon borde träna mer. Där någonstans tog det samtalet slut, och jag kunde återgå till viktigare göromål.[3]

I måndags lyckades dock inte mitt försök att reprisera den första av de ovanstående, utan jag fick höra den vanliga historien igen, på ovanligt dålig engelska. Trots att jag berättade att jag inte tänkte låta mig luras, eftersom jag fått tiotalet samtal från indier på Microsofts supportavdelning[4], eller liknande, så gav han sig inte, utan bad mig att googla »ammyy.com», och skickade mig sedan till sin »manager». När denne frågade vad jag såg på skärmen svarade jag att jag såg en google-sida, där den första länken gick till ammyy.com, och de två närmaste till sidor som berättade om »ammyy scam»; när han bad mig klicka på den första frågade jag varför, eftersom jag redan talat om för person nummer ett att jag inte hade några som helst planer på att låta dem ta över min dator. Där någonstans blev jag ihopkopplad med en tredje person, som på ett ungefär upprepade proceduren som person nummer två redan försökt, med samma resultat. Denne tredje person lyckades dock inse att det inte skulle bli några affärer, så han bad mig gå in på en hemsida vars adress jag inte tänker besudla bloggens renommé med att återge, men om jag säger att den både innehöll ett populärt räkneord, något större än fem men mindre än sju, och ett engelskt ord som antyder att sajten innehöll rörliga bilder, så misstänker jag att ni fått ett ganska bra hum vilken typ av material man kan förväntas hitta där. Det blev också hans sista ord i den här tämligen förvirrade konversationen.

En undring i all stillhet, baserat på det faktum att jag fått sådär tio till femton påringningar från indierna och det att jag inte har någon anledning att tro att jag skulle fått ovanligt många samtal från dem[5] — finns det någon person i Sverige som ännu inte blivit uppringd av de indiska lurendrejarna?

Fotnoter:

  1. Förutom indierna ringer även min mor och folk som ska till en parkeringsplats på Arlanda; detta senare fall beror förmodligen på att den telianska utrustning som ska tolka de pip som telefonens knappsats numera ger ifrån sig får för sig att ett noll-pip är ett ått-pip. Även Telia har tydligen måst dra åt svångremmen, åtminstone på sina siffror. [↩]
  2. Om jag minns rätt var det här mitt i min frukost; innan jag fått i mig den är jag mer djur än människa. [↩]
  3. Jag har funderat på att översätta en av Kjell Alinges repliker från 70-talet: »Detta är Kjell Alinges automatiska telefonsvärare — vafan, ringer du nu igen…?» Tyvärr torde en översättning sakna ett par av originalets poänger. [↩]
  4. Någonstans där lyckades jag till och med få honom att erkänna att han inte satt i Florida, vilket var hans första bud, utan strax utanför Kalkutta; tyvärr uppfattade jag inte ortens namn. Han drabbades också av en viss tvekan, och frågade »So, what do we do now?, på vilket jag kvävde en skrattattack och svarade »I don’t know — how’s weather in Calcutta?»… [↩]
  5. Jag bortser då från hypotesen att även indiska pip kopplar deras försök att komma till Arlandas långtidsparkering till mig. [↩]

Tufft spelschema

Postat av
Svara

Det var länge sedan jag intresserade mig för inhemsk ishockey[1]; för en oinitierad betraktare tycks det som om de spelar en massa uppvärmningsmatcher på sensommaren, hösten, vintern och våren, för att sedan göra upp om något slags mästerskap på försommaren. Men jag var inte medveten om att man numera spelar flera matcher per dag förrän jag såg nedanstående notis på text-TV:

matcher

Lägg märke till avslutningsraden, som kungör att fler matcher kommer att läggas till automatiskt. Att vara ishockeyspelare verkar vara ett tufft arbete…

Fotnoter:

  1. För att ingen ska få några konstiga idéer är det säkrast att påpeka att det är minst lika länge sedan jag hade något intresse för uthemsk ishockey. [↩]

Schrödingers röst

Postat av
Svara

De senaste veckorna har det, av förståeliga skäl, pratats mycket politik i sociala medier. De som pratar faller oftast inom två ganska väl definierade grupper. Personerna i den ena gruppen vet exakt vad de ska rösta på och står kanske till och med på något partis lista; det förnämsta exemplet på detta är nog min förre klubbkamrat från LASS Björn Alling[1], vars »personvalskampanj» utan tvekan tillhör de mer originella:

alling

Den andra gruppens medlemmar är inte bara osäkra, utan många av dem har uttryckt någon variant på påståendet »det vore bra om man kunde rösta emot ett parti i stället för för ett parti». Som en guide till dessa tänkte jag nedan skissera det system jag använt under de snart 40 år jag röstat.

  1. Dela in partierna i tre »högar»; de motsvarar lämpligen de tre kategorierna »partier jag kan tänka mig att rösta på», »partier jag kan tänka mig att rösta på under pistolhot» och »partier jag absolut inte kan tänka mig att rösta på ens under pistolhot».
  2. Om den första högen innehåller ett eller flera partier är problemet enkelt; du väljer helt enkelt det parti som känns rätt. Skulle det finnas fler än ett parti som känns lika bra kan du dra lott eller snegla på den metod jag använder i den fjärde punkten. När jag var ung och inte lika cynisk som nu använde jag mig av denna metod.
  3. Om däremot den första högen är tom, så tvingas man använda en annan metod. Om det visar sig att alla partier hamnar i en och samma hög, oavsett om det är den andra eller tredje, så är det enklaste att stanna hemma, eller att blankrösta.[2]. När jag var något äldre och i det närmaste lika cynisk som nu använde jag mig av denna metod.
  4. Återstår att hantera det fall då de partier man kategoriserat fördelat sig på de två senare högarna utan att någondera är tom; i detta fall rekommenderar jag något som jag kallar för »kvantröstning»[3]. Kvantröstning går i all enkelhet till så att man samlar ihop röstsedlar för de partier man placerat i hög två, blandar dem noggrant, drar en ur högen, stoppar den obesett i valkuvertet och slänger sedan de överblivna röstsedlarna utan att titta på dem[4]. Det knepiga med kvantröstandet är att göra allt utan att titta; valsedlar är tryckta på så tunt papper att partiets namn ofta går att urskilja trots att man betraktar dess baksida. I synnerhet instoppandet i kuvertet är ett knepigt moment, där den lilla lappen med det försåtligt oskyldiga utseendet har en tendens att, bokstavligt, sätta sig på tvären[5]. Av ett skäl som torde vara uppenbart har jag funnit det lämpligt att använda denna metod från och med valet 2010.

Kvantröstningen har, som jag ser det, två huvudpoänger: dels gör man sin plikt som demokratiskt sinnad medborgare i det man ökar mängden röster för den sida som man anser inte fullt lika inkompetent som de man avstod från att ta med i lottdragningen, och dels att man genom att utöka valhemligheten till att gälla även sig själv lätt kan frånsäga sig ansvar för de dumheter som de valda politikerna utan tvekan kommer att göra, eftersom man inte vet vem man röstade på[6].

Samling vid valurnorna, gott folk, och må sämsta parti förlora!

Fotnoter:

  1. Han jobbar dessutom på IFM, den institution där jag disputerade för många år sedan, men jag hade redan slutat där då han började. [↩]
  2. Här kan man ställa sig frågan hur man bör agera om alla partier hamnat i den första högen, och varför jag inte tog upp det fallet i punkten två härovan. Det beror naturligtvis på att jag finner den möjligheten så osannolik att det knappast är värt att nämna den i en fotnot, men eftersom jag nu gjort det så må det väl vara hänt. Det kan dock vara värt att påpeka att jag anser att man i detta fall bör rösta enligt någon av de metoder jag redogör för i den förra punkten eftersom man faktiskt hittat (fler än) ett parti vars åsikter man delar; denna viktiga detalj skiljer punkterna två och tre åt på ett avgörande sätt. [↩]
  3. Jag trodde i min enfald att jag var ensam uppfinnare av detta koncept, så döm om min förvåning då jag hittade ett liknande system, med ett liknande namn, på webben för några dagar sedan. Uppenbarligen fyller denna typ av röstande ett stort behov. [↩]
  4. För exakthetens skull är det kanske säkrast att påpeka dels att i just det val som ska hållas om några dagar måste man upprepa processen tre gånger, och dels att alla dessa åtgärder lönar föga om inte valkuverten sedan överlämnas till tjänstgörande valförrättare. [↩]
  5. Vid min första kvantröstning tvingades jag göra om proceduren sedan jag råkat se vilket parti jag höll på att knöla ned i kuvertet. På vägen ut såg jag också namnet på ett av de partier som inte kommit med, men vilket det var, och i vilket val, har jag nu lyckligt och väl glömt bort. Den här gången gick det dock smidigare. [↩]
  6. Titeln på den här bloggan, »Schrödingers röst», är naturligtvis en parafras på Schrödingers mer bekanta katt. [↩]

Vägen till schackkonsten

Postat av
2

gorfo_2Schackböcker på svenska är en sällsynthet; jag vill minnas att jag någon gång i slutet av 80-talet uppfann ordet »gråtretande» för att beskriva den dåvarande utgivningstakten, och trots att jag inte direkt har någon järnkoll på de senare årens produktion vågar jag komma med den gissningen att de etablerade förlagens schackboksutgivning fortfarande ligger kvar på en medeltida nivå, och att de eventuella schackböcker som dyker upp på marknaden ges ut av entusiaster[1]. Det är om en sådan den här bloggan ska handla, Göran Forslunds Problemschack: Brädets konst och magi, som kom ut i början av april i år[2].

Låt mig först som sist deklarera jäv — jag inte bara känner författaren ifråga sedan vår tid som klubbkamrater i Linköpings ASS[3], jag har också läst genom manuskriptet i förhand och haft synpunkter på det, och finns dessutom, både direkt och indirekt, omnämnd i boken; bland annat citerar Göran det förmodligen enda icke-negativa yttrande om motorsport som jag någonsin fällt. Rent praktiskt betyder det att jag inte har några synpunkter av typen »varför gjorde han si och inte så?», eftersom jag redan framfört dem i ett tidigare stadium av projektet[4].

Ska man vara riktigt petnoga så hittar man inte särskilt mycket schack i Görans bok heller, så om du letar efter en bok med de senaste nyheterna runt drag 30 i Sicilianskt eller något sätt att bryta ned Berlinmuren så får du leta annorstädes. För att i någon mån avhjälpa detta så har jag letat upp och kommenterat Görans första, och mig veterligen enda, i TfS publicerade parti. Till 1976 års SM-final för juniorer hade inte mindre än tre dåvarande och blivande LASSare kvalificerat sig, förutom Göran även Jan Westlund och Mikael Broberg; den senare valde dock att avstå från finalen[5][6]. Lars Bäckström suckade i sin rapport i TfS 6/76 att spelet »… bjöd på rätt bleka insatser av de flesta finalisterna. Remivilligheten spred sig och man tycktes rätt nöjd med vad man lyckats uträtta i förgruppen», men detta gällde sannolikt inte Göran, eftersom han bidrog med summa summarum noll remier. Det blev lite för många torskar för att han skulle kunna blanda sig i tätstriden, men genom att han slog den blivande klubbkamraten Westlund avgjorde han kampen om SM-titeln till Gösta Svenns favör. Han spelade också det parti som valdes ut som det mest intressanta från juniorfinalen, och därför publicerades i TfS 9/76 (de mer utflummade kommentarerna är mina; de mer jordnära Rybkas):

För att återgå till boken så handlar den naturligtvis om schackproblem, även om Göran förnekar det i dess allra första mening (och tar tillbaka sitt förnekande redan i nästa mening). Vad han menar är att det inte är en vanlig bok om schackproblem, en som innehåller 300 utvalda problem att lösa och/eller beundra, och det har han alldeles rätt i. Jag tycker man kan hitta åtminstone tre »linjer», tre dimensioner i boken.

Den första dimensionen står problemen för. Göran behandlar inte bara traditionella problem (dvs direkt-, själv- och hjälpmatter) utan även fantasiproblem, seriedragare och så kallade retroproblem; de senare har till och med fått två kapitel, vilket möjligen kan anses vara mitt största bidrag till boken[7].

Den andra dimensionen är olika aspekter på schackproblem. Som Göran påpekar i sin inledning har han valt att inte bara ta med problem som är trevliga att lösa, utan han har också försökt beskriva hur ett schackproblems något abstrakta »skönhet» uppstår, och dessutom berättar han lite om själva hantverket bakom ett problems tillblivelse.

Den tredje dimensionen, slutligen, är Görans väg genom problemkonsten, från lösare och betraktare till problemkompositör och domare; han ägnar ett inledande kapitel åt sin introduktion i problemvärlden i mitten av 90-talet, och i resten av boken hittar man Görans problem på sina naturliga platser i denna värld. Det är nog riskfritt att anta att Göran hoppas att hans bok ska inspirera någon att ta en liknande rutt.

flour1_1

På grund av det ovan redovisade jävet har jag svårt att berätta hur bra den här boken är utan att uppfattas som den partiske iakttagare jag oundvikligen är. Jag kan bara rekommendera att läsaren skaffar sig ett eget exemplar — boken kan köpas från alla välsorterade boklådor, eller från förlaget självt — och på egen hand fördjupar sig i problemschackvärlden. Efter att ha läst boken har du förhoppningsvis nått fram till det stadium som Göran berättar om i slutet av kapitlet om »paradoxnjutning»:

Jag har i det här kapitlet gett prov på några egna problem skräddarsydda för olika tematurneringar. Utan kännedom om respektive tema skulle de flesta av dessa problem säkert verka både obegripliga och meningslösa. Med kunskap om temat antar jag att problemen numera bara verkar obegripliga…

Fotnoter:

  1. Under skrivandet av denna artikel dök Lars Grahns efterlängtade När Bent mötte Boris och sista dansen med Lizzie upp, en bok som på intet sätt vederlägger mitt påstående. [↩]
  2. En berättigad fråga är därför varför jag publicerar en anmälan först tre-fyra månader senare. Svaret skulle kunna vara att vissa tekniska svårigheter fördröjt arbetet, men til syvende og sidst är min närmast patologiska lättja den främsta orsaken. [↩]
  3. Eftersom vi hade likartade intressen vid sidan om schackbrädet, och är ungefär lika gamla (Göran är, om jag minns rätt, fem dagar yngre än jag), innebar detta att vi även spelade en hel del fotboll, innebandy och bridge tillsammans med likasinnade LASSare. [↩]
  4. Visserligen skulle det kunna vara så att Göran struntat i mina råd, eller att jag, »vid närmare eftertanke», ändrat mig, men jag svär, vid Richters Schackkavalkader, att så inte är fallet. [↩]
  5. Enligt uppgift var överledaren och Motalalegenden Örjan Andersson rasande, och talade om för alla som ville höra på att Mikael dragit löje över schackspelet i allmänhet och honom själv i synnerhet. Året därpå hände det igen att en spelare avstod från att delta i SM-finalen trots att han vunnit en kvalificeringsgrupp — den gången var det Rickard Andersson, Örjan Anderssons son… [↩]
  6. Mikael Broberg är för övrigt ungefär lika gammal som Göran och jag — om jag minns rätt är han två dagar yngre än jag… Det är med andra ord fritt fram för schackälskande astrologer att dra slutsatser om våra inbördes likheter och skillnader. [↩]
  7. Den andra stora bidraget torde vara att det förmodligen var jag som fick honom att skriva den allra första artikeln om sina schackproblem i vår klubbtidning LASSmeddelande, som jag dåförtiden var redaktör för. [↩]

Lurendrejaren, vetenskapsmännen och journalisterna

Postat av
1

De senaste dagarna har jag med visst intresse lyssnat till Vetandets värld i radio eftersom det behandlade ett ämne där jag kastade mig in i en debatt för ett antal år sedan. Tre program har utlovats i serien (del 1 och del 2 har redan sänts, och det tredje kommer att sändas senare idag fredag).

Programmen handlar om Andrea Rossi och hans »uppfinning» energikatalysatorn, eller E-cat som den förkortas; det är Rossi som jag utnämnt till lurendrejare i rubriken, av den enkla anledningen att allt tyder på att han är en sådan. De handlar också om svenska vetenskapsmän som undersökt, eller snarare försökt undersöka, E-caten, och en svensk journalist som skrivit om den.

Jag vet inte om min åsikt om programserien framgått av mitt tonfall, men låt mig i alla fall undanröja alla eventuella osäkerheter: jag tycker redaktionen, och i synnerhet journalisten som enligt uppgift stått för grävjobbet, Marcus Hansson, har gjort ett mindre lyckat arbete, för att nu uttrycka det i så milda termer jag kan. Även om man bortser från småsaker[1] för att koncentrera sig större missar blir det en hel del att klaga på.

Det första programmet ägnas till stor del åt att nagelfara Rossis skumma förflutna. På 70-talet påstod han sig nämligen ha skapat en »makalös manick» som kunde förvandla sopor till olja. Manicken har, enligt hans belackare, ännu inte producerat en droppe olja, och under tiden blev det sopberg hans företag samlat på sig en miljöfara; han dömdes till fängelse flera gånger för olika ekonomiska och eventuellt miljötekniska förseelser. Själv berättar han en annan historia för Mats Lewan, den journalist på tidningen Ny Teknik vars artiklar sägs vara under granskning i programmet. Men Hansson tar av för mig okänd anledning inte upp Rossis påståenden i den länkade artikeln, och det, tycker jag, gör hela hans undersökning i stort sett meninglös — om du ska övertyga någon om ditt arguments hållbarhet bör du bemöta motargumenten, och inte låtsas som om de inte existerar.

Än värre i mina ögon är den totala avsaknaden av presentation av bakgrunden till E-catens tillkomst; de forskare i Bologna, med Focardi i spetsen, som Rossi enligt uppgift samarbetat med nämns överhuvudtaget inte. Detta gör att de svenska forskarna, Sven Kullander och Hanno Essen, framstår i en ännu märkligare dager än vad de skulle gjort vid en mer nyanserad granskning.

Det andra programmet riktar fokus på de svenska forskarna, framför allt Sven Kullander, och deras undersökningar av E-caten. Här gör Hansson, såvitt jag förstår, en felaktig sammanfattning av en central undersökning, förmodligen därför att han inte förstått fysiken rätt; jag tänker på den isotopundersökning av det nickel som förekom i »bränslet» och i »askan». Hansson lägger stor vikt vid att isotopfördelningen inte ändrats, men det var det nog ingen som hade trott att det skulle göra, utan det intressanta med undersökningen var att nicklet hade samma sammansättning som naturligt förekommande nickel. Detta kompletterar de tidigare undersökningar som Kullander gjort och som han bland annat redovisat vid ett seminarium i Uppsala i november 2011 (nickelundersökningen gjordes i april 2012), och som recencerades av Stephan Pomp på Vetenskap och Folkbildnings (gemenligen förkortat VoF) blogg[2]. Bland annat rapporterar Pomp att Kullander meddelade att han fått prover på både bränslet och askan, det vill säga det ämne som gick in i apparaten och det som var kvar efter användandet; Kullander hävdade vidare att

  • Ingen radiaktivitet registreras under processens gång, och »askan» är inte radioaktiv.
  • »Bränslet» består av rent nickel av okänd isotopsammansättning (det är, såvitt jag förstår, denna undersökning som görs i april 2012).
  • »Askan» innehåller, förutom nickel, även 10% koppar, och dessutom järn.
  • Den koppar som finns i »askan» har samma isotopfördelning som naturligt förkommande koppar.
  • Den kärnprocess som enligt Rossi orsakar energiutvecklingen är Ni + p → Cu.

Enligt min mening räcker de fem punkterna ovan långt för att antyda att det är något i kedjan bränsle ⇒ process ⇒ aska som inte stämmer, och allra senast i april 2012, då isotopundersökningen av nicklet gjordes, borde det stått klart för envar som genomgått kursen Atom- och kärnfysik på elementär universitetsnivå, eller motsvarande, att den Rossiska-Kullanderska processen inte följde den vedertagna läroboken. Ändå fortsätter Kullander, Essen och Lewan att »granska» E-caten; jag, och, hoppas jag, många med mig, undrar vilken deras motivation var. Hansson missar att ställa den relevanta frågan till Essen och Lewan (Kullander dog i januari), utan frågar i stället varför detta resultat inte publicerades (Lewan duckar och hänvisar till Kullander, och Essen tycks inte ens få frågan; i stället klipper producenten in ett stycke som uppenbarligen handlar om ett annat misslyckande).

I slutet av programmet blamerar sig Hansson ytterligare i sina försök att få fysikern Gunnar Ingelman att säga att de undersökningar som man försökte göra på The Svedberg-laboratoriet inte borde ha gjorts. Efter att Ingelman visat att han genomskådat Hanssons avsikt med den »filosofiska» frågan[3] ställer Hansson den förhoppningsvis dummaste fråga en vetenskapsradiotisk intervjuare ställt utan att klippa bort den: »Så du menar att E-caten fungerar?».

Jag har tidigare presenterat mina åsikter om journalister, men jag har fler historier på lager; en av dem tycks relevant i det här sammanhanget. Någon gång i mitten av 90-talet, då jag fortfarande jobbade på NSC (Nationellt Superdatorcentrum) i Linköping, öppnade vår föreståndare, Larsgunnar Nilsson, ett möte med att berätta varför han såg så uppriven ut. Han hade blivit intervjuad av någon på lokalradion med anledning av ett pressmeddelande om något arbete han och hans grupp utfört[4]. Efter ett tag upptäckte han att den unga dam som skötte utfrågningen verkade besviken, och försökte samma frågor igen, fast med en lite annan vinkel; när samma fråga kom upp för tredje gången fick han nog och påpekade att den frågan redan ställts ett par gånger, och om hon inte hade fler frågor kanske det var dags att avsluta intervjun. Den unga lokalradiodamen och Marcus Hansson tycks ha gått i samma journalistiska skola.

Det är möjligen väl tidigt att börja utdela moralkakor eftersom det tredje programmet inte sänts ännu, men jag gör ändå ett försök. Andrea Rossi lär hamna i sinkabirum igen, förr eller senare, om det finns någon rättvisa här i världen. Kullander, Essen och Lewan (och de onämnda kollegorna på KTH och Uppsala Universitet) borde anat ugglor i mossen senast i april 2012 då det stod klart att den process som Rossi påstod E-caten använde sig av inte höll måttet. Marcus Hansson, slutligen, borde ägna mer tid åt att rapportera verkligheten som den ser ut än att försöka fabricera en verklighet som han tycker att den borde se ut.

Det är ont om hjältar i den här historien…

Fotnoter:

  1. Jag tänker på diverse moderna påfund som jag i högsta grad ogillar, som att klippa ihop diverse meningar från olika intervjuer till en mosaik utan något direkt sammanhang eller att klippa in »stämningsskapande bakgrundsmusik» (i det här fallet Paolo Contes Come di, om jag förstått det rätt), och en obehaglig tendens att stoppa in ovidkommande fakta i argumentationen, som att en viss masspektrometer kostar 5 miljoner kronor. Med viss rätt kan nog dessa förtretligheter förklaras med mina anlag för att bli en »grumpy old man». [↩]
  2. Det var i detta sammanhang jag hoppade in i debatten; några medlemmar på VoFs forum ansåg att Pomps kritik var endera för hård eller felriktad, och jag anmälde motsatt åsikt. Länken leder till en extremt lång tråd på forumet, som både innehåller en hel del intressanta länkar och en rejäl dos pajkastning; min insats kan beskådas på några sidor runt 70. [↩]
  3. Eftersom frågan inte är det minsta filosofisk misstänker jag att Hansson egentligen menar »hypotetisk» men i hastigheten fått fatt på fel ord. [↩]
  4. Jag ber om ursäkt för detta vaga påstånde, men jag minns inte vad det kan ha handlat om. Möjligen kan det ha varit beräkningar på X2000; det borde kunnat ha haft ett allmänt intresse. [↩]