Författararkiv: bosjo

Bengtsson åter på tapeten

Postat av
3

Frans G. Bengtsson har åter hamnat i rampljuset, sedan något för mig obekant filmbolag, Zentropa[1], berättat att de ämnade göra film av Röde Orm. En snabb titt på wikipedia avslöjar att Röde Orm omarbetats på de flesta kulturbärande sätt[2], och naturligtvis har man redan gjort (åtminstone) en film. Min facebookvän och trätobroder Magnus Eriksson — litteratur-, musik-, samt nu också filmkritiker[3] — har kritiserat detta nya projekt i en artikel i Sydsvenskan. Hans argument lämnar en del övrigt att önska, så jag utnämner mig härmed till filmlitteraturkritikkritiker[4] och hugger in på hans argumentation.

Låt mig först som sist konstatera att Magnus och jag nog är eniga på en punkt, i alla fall — det blir förmodligen ingen bra film. Men medan Magnus härleder denna sin övertygelse från bokens förmenta uselhet, utgår jag från filmmediets totala underlägsenhet som visionsskapare vid en jämförelse med den bok som filmen är byggd på; ett talande exempel på detta är filmatiseringen av »Rosens namn»[5]. Framtiden får utvisa huruvida vi får rätt eller rätt i denna fråga[6].

Magnus börjar med att fyra av en salva mot det stackars misskända semikolonet. Frans G. Bengtsson var ju, tillsammans med Torsten Jonsson, det svenska språkets främste semikolonanvändare, och inte helt utan orsak — semikolonet är den resonerande författarens verktyg, och Bengtsson var, enligt min mening, i första hand essäist. Särskilt ondgör sig Magnus över en konstruktion där ett semikolon placerats före ett »och» mellan två huvudsatser, men utan att se detta utfört har jag svårt att bli upprörd[7]. Jag skulle själv kunna tänka mig en dylik konstruktion; och då skulle det vara för att ge den senare satsen extra språklig tyngd!

Vidare menar Magnus att boken lider av »Bengtssons reaktionära litteratursyn». Ordet reaktionär förekommer ofta när Frans G. Bengtsson diskuteras, men jag känner mig ganska obekväm med det. Visst, det är uppenbart att han inte viljelöst lät sig formas av den rådande »tidsandan», men jag ser inget problem i det; det fanns många som gjorde så under den här tiden, och de flesta av dem, hur reaktionära de än var, blev kallade »modernister»[8]. Låt mig sticka ut hakan en liten bit — jag tror snarare att hans litteratursyn, som är baserad på en grundlig läsning av framför allt engelsk och fransk litteratur från medeltiden och framåt, till stor del bygger på en utopisk vision som kanske bara kan helt förstås av schackspelare eller de som någon gång varit helt uppslukade av det spelet:

När allt kommer omkring är det tänkbart att sysslandet med schack trots allt kan vara av en viss nytta, på grund av ett par lärdomar som det spelet skänker. Man kan inte svindla sig till resultat i schack: bluff på brädet lyckas sällan, när det är frågan om allvar, och man kan inte vinna ett enda parti genom att springa i korridorer och hålla sig väl med inflytelserikt folk: man måste spela bättre än motståndaren, det är allt. Och det tjänar inte mycket till att försöka bortförklara misslyckanden, feldrag och nederlag: det är ens eget fel, man har sig själv att skylla: man får försöka spela bättre nästa gång. Endast nybörjaren råkar i märkbart misshumör inför ett förlorat parti och vill kanske ibland gärna kasta kontrollklocka eller kaffekanna i huvudet på den lycklige motståndaren, som så försmädligt fångat honom i en fälla; men den mera erfarne vänder sin missnöjdhet och sin kritik uteslutande mot sig själv. Det kan ha sin betydelse att förvärva något av en sådan inställning också gentemot ting som inte ha med schack att göra.

(Ur Hur jag blev skribent, »För nöjes skull».)

Här återfinns ett inte så litet bidrag från det klassiska grekiska idealet arete, som av någon anledning fortfarande översätts med dygd, trots att det ordet bytt betydelse[9] på vägen. Det är denna vilja att förkovra sig, att göra ett mer kompetent jobb inom givna ramar som får Bengtsson att förkasta »psykologisk analys»; enligt honom gör det saken för lätt för författaren, och dessutom förstörs varje illusion av verklighet; »yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma något som skall kunna ge en smula illusion av realitet» skriver FGB i Hur Röde Orm blev till. Som han visar med ett exempel från Viga-Glums saga behöver det inte betyda att all psykologisk insikt måste förpassas till papperskorgen, men i den mån den förekommer måste den följa de för berättaren givna ramarna.

Huruvida detta är en »litterär snöpning» kan naturligtvis diskuteras; självklart innebär det en begränsning av författarens möjligheter, men det har inte hindrat till exempel James Joyce från att bli hyllad trots att han tryckte in varje kapitel av Ulysses i en hårt spänd tvångströja, vilket gör den i det närmaste omöjlig att läsa utan en förklarande text vid sin sida. Och »anti-litterär» känns inte rätt heller, snarare i så fall »alitterär» — att påstå att litteratur måste ha psykologisk analys känns minst lika begränsande som att den inte bör ha det.

Att Frans G. Bengtsson inte var främmande för att sätta sig in i andra varelsers tankar, och uttrycka dem, kan man bland annat se i ett av hans senare poem, som mig veterligt bara finns i ett samlingsverk som Norstedts släppte 1950, kort och gott betitlat »Dikter». Dikten heter »Samtal med en trast» och är en duett där författaren och en fågel växelvis yttrar sig om verkligheten; så här lyder ett par strofer[10]:

— Vi människor jubla blott sällan
med själen så klar och fri.
Det kommer en skuggvärld emellan
vår syn och vår sångs melodi.
Du har det nog bättre än vi.

    — Jag kommer ej vilse bland skenen,
    mig gör ingen skuggvärld förfång.
    Gud sitter bredvid mig på grenen
    med väldiga vingar av sång
    dagen och natten lång.

Men det mest märkliga med den erikssonska argumentationen är att de två huvudskälen till att »Röde Orm» nog är en »dålig bok» och »ohjälplig» är dels det felaktiga användandet av semikolon och dels avsaknaden av psykologisk analys; det kan ju förvisso bero på min ringa kunskap om filmiska tekniker, men jag kan inte inse hur det skulle kunna påverka en film i negativ riktning — interpunktion och inre monologer brukar väl vara det första som ryker vid en filmatisering av en bok?

Kom igen, Magnus — bättre kan du!

Fotnoter:

  1. Vid närmare eftertanke kunde jag nog utelämnat »för mig obekant filmbolag» eftersom jag inte skulle kunnat nämna något filmbolag, vilket som helst, ens under pistolhot. [↩]
  2. Dock inte »vanlig» teater, om man får tro den uppräkning som wikipedia består oss med. Med tanke på att till exempel Jordi Arkös tapet (eller »bonad» kanske är ett bättre ord) saknas där är det fullt möjligt att även denna lakun kan fyllas. [↩]
  3. Det så kallade Oxfordkommat är inte helt rumsrent i det svenska språket, men eftersom Magnus är en varm tillskyndare av dess engelska variant, och jag finner det logiskt motiverat att använda det även i svenska språket, så har jag provat att använda det här. Om himlen inte trillar ned på grund av detta kan jag eventuellt tänka mig att använda det även annorstädes. [↩]
  4. Enligt en modell jag använt tidigare och Olle Häggström generaliserat. [↩]
  5. Ett möjligt undantag skulle eventuellt kunna vara Kubricks filmatisering av »The shining», som trots vissa patetiska moment rymmer ett par geniala uppslag; jag har inte läst romanen, så min bedömning är till viss del byggd på det grundmurat dåliga rykte som Kings romaner har bland litteraturvetare. [↩]
  6. Ja, jo, jag skrev »rätt» — två gånger till och med. [↩]
  7. Redan i Röde Orms prolog hittar man ett exempel: »Det gick därför smått med kristnandet; och de rakade, som talade mycket om frid och som över allt annat voro upptända av våldsamhet mot gudarna, grepos stundom av religiösa män och hängdes upp i heliga askträd och fingo pilar i sig och gåvos åt Odins fåglar.» I essän Hur Röde Orm blev till i »Folk som sjöng» finns ett annat exempel: »Det är nu elva år sedan jag såg en första glimt av Röde Orm; och minnet är ett bedrägligt ting, fallet för lögn och stor förenkling, och i självanalytiska sammanhang föga intresserat av vetenskaplig sanning.» Ingendera av dessa exempel skulle jag anföra som ett felaktigt användande av semikolon; däremot skulle jag eventuellt kunna ha något att säga om den ymniga förekomsten av ordet »och». [↩]
  8. Jag ska försöka att inte blanda in TS Eliot den här gången; förra gången ledde det till ett smärre inbördeskrig. [↩]
  9. Denna senare betydelse har dessutom numera mer eller mindre lagstiftats bort, kan man kanske säga. [↩]
  10. Att FGB inte var främmande för »psykologisk analys» i verkligheten berättar han i ett brev om vad som hände då han blev osams med Olle Holmberg; han konstaterar kort att »vi skildes efter ett antal ömsesidiga själsanalyser av viss kraft». [↩]

Tapping the source

Postat av
Svara

En av mina facebookvänner, Patrik Lindenfors, länkade nyligen till en orgie i gitarrvirtuositet, och eftersom jag för några år sedan en tid satt fast i youtubeträsket medan jag betade av den ena gitarrvirtuosen efter den andra tänkte jag pracka på bloggens läsare några av de alster som av någon anledning etsat sig fast i mitt minne. Därvid har jag säkerligen glömt många, men det är ju en av minnet viktigaste funktioner, att minnas somt och glömma bort somt.

Främst av dem alla kommer naturligtvis Michael Hedges som jag ägnade en blogga för några år sedan. Ingen musiker och/eller kompositör jobbar i ett vakuum, och ”ingenting är nytt under solen”, som man brukar säga[1]; Hedges lyssnade, enligt egen utsago, på gitarrister som till exempel Leo Kottke och Martin Carthy[2], på moderna klassisker som Stravinskij och Webern, men också på mer experimentell och elektronisk musik. Resultatet blev Breakfast in the field (1981) och Aerial boundaries (1984), två skivor som visade på nya sätt att använda den stålsträngade gitarren.

Nog om Hedges, jag har ju som sagt redan skrivit en drapa om honom, men här kommer i alla fall ett av hans tidiga mästerverk, Hot type:

Erik Mongrain har gått den långa vägen, via bland annat Granada. Han behärskar traditionellt gitarrspel lika bra som vem som helst, men det som är unikt är hans version av »knä-tapping», där han lägger gitarren platt på sina knän eller ett bord; det »sound» som han därvid lockar fram påminner lite om det som en cittra ger ifrån sig, och jag har inte hört någon åstadkomma något liknande. Den video av ett framträdande (av Air tap!) i kanadensisk TV som hamnade på youtube var ett av de första som gick jorden runt:

Kotaro Oshio har en mer jazzig framtoning, och i vissa låtar, som till exempel den jag visar här nedan, är det snudd på att man kan utnämna honom till ett enmans hårdrockband. Om någon (1) vill lära sig finesserna i låten och (2) behärskar japanska så finns det en kort kurs på youtube (del 1 och 2) där han går igenom allt från stämning (GGDGGD; det lyckas till och med jag inse) till hur man viftar igång publiken med ena handen medan man fortsätter att spela med den andra. Hard rain finns på CDn »Starting point», som mycket riktigt är en ypperlig startpunkt för blivande Oshio-fans:

I jämförelse med ovanstående musikanter ter sig Ewan Dobson som en ganska »normal» virtuos; han har ju till exempel transkriberat Paganini för gitarr. Mest känd (?) är han dock för att spela i en stil som liknar den datorspelen använde på 80-talet, med en lampskärm som huvudbonad, eller på en gitarr strängad med tandtråd. Här följer hans genombrott på youtube, Time 2:

Doug Smiths gitarrspel är nog det i församlingen som har störst släktskap med klassisk musik, och ibland tycker jag att det kan bli lite väl tekniskt; lyssna på den inledande vänsterhandsslingan på nedanstående inspelning så förstår du vad jag menar[3]. Smith är nog den som mest konsekvent utforskat de idéer som Hedges använde i sina tidigare verk, framför allt Aerial boundaries; här ett av hans mest spännade verk, Two-handed paradox:

Don Ross, slutligen, har en avgjort mer »svängig» spelstil; en kamrat beskrev hans spel som avgjort »funky»[4]. Ross får sluta cirkeln med sin hyllning till Michael Hedges (Michael, Michael, Michael):

Sådär; där har ni några favoriter i detta speciella avsnitt av musikvärlden[5], och som synes av inledningen så tillkommer det nya virtuoser i en strid ström. Någon gång ska jag skriva om mina »normala» favoritgitarrister, men det får anstå några dagar.

Fotnoter:

  1. Så heter det till exempel i Eric Uhlins översättning av Kurt Richters fantastiska Schackkavalkader (i två delar) som var min huvudsakliga utbildning i schackliga spörsmål en gång i tiden. Den översättningen belyser på ett intressant sätt problemet, eftersom Richter lånat sitt citat, »Allés ist schon da gewesen» från ett skådespel, »Uriel Acosta», där en rabbi Ben Akiba utropar detta; Uhlins översättning kringgår både Akibas och Richters försök att skapa en ny vinkel på talesättet genom att återföra det på dess traditionella form från Predikaren 1:9. Som sagt, inget är nytt under solen… [↩]
  2. På »Aerial Boundaries» har han dessutom spelat in en hyllning till Pierre Bensusan; efter Hedges’ frånfälle skrev denne »So long Michael» och spelade in den på sin nästa skiva. [↩]
  3. Eftersom jag inte är musikskribent har jag svårt att sätta ord på vad det är som skiljer honom från de andra, men rytmen är definitivt en detalj; jag vet inte om det är musikaliskt korrekt att kalla det »groove», men vad det än är som Hedges & Co bygger upp sina låtar kring så saknar Smith det. [↩]
  4. Och i hans musikaliska värld räknas »funky» som ett utomordentligt högt betyg. [↩]
  5. Det finns naturligtvis fler (till exempel Andy McKee, Tommy Emmanuel och Bob Kilgore, för att bara nämna några av de namn som jag minns från min youtubeträsktid; jag har gissningsviss glömt ungefär lika många som jag tagit upp här), men de sex här ovan har blivit favoriter; fem av dem har jag lyckats hitta skivor av, och den sjätte, Doug Smith, letar jag fortfarande efter… [↩]

Poes lag

Postat av
Svara

För en stund sedan stötte jag på nedanstående bild på facebook:

orange

Den är, på sitt sätt, en perfekt illustration av begreppet Poes lag[1]; den ursprungliga formuleringen handlar visserligen om kreationister, men detta breddades så småningom till den version som man nu kan hitta i till exempel Wikipedia. I min översättning:

Utan en övertydlig humormarkör är det omöjligt att skapa en parodi på extremism eller fundamentalism som inte tas på allvar av någon.

Nu är detta naturligtvis inte första gången någon uttrycker liknande tankar. För några år sedan hamnade jag i en religiös (!) diskussion på musikforumet på rootsy.nu, och blev där tipsad bland annat om följande intressanta avhyvling:

On the whole, it is one of the most abominable pieces of imposition and blasphemy, that has of late been attempted to be palmed upon community, in the name of a new revelation. And one would suppose that in this enlightened age, none could be found ignorant and stupid enough to be cheated by the imposture. There is, however, one remarkable fact which should be stated in connexion with this subject. It it this: That notwithstanding mankind will be rational on all other subjects but that of religion, there is scarcely any imposture of this character, however absurd or monstrous it may be that has ever been introduced into the world, but what has had it supporters and made its proselytes. And we have very little doubt that were a person now to appear on the stage and assert that he had been an inhabitant of the moon for five hundred years, and had finally fallen on this earth to make a new revelation to men, he would find followers and make proselytes who would be fools enough to believe and profess faith in his new theory. So prone are mankind to the marvelous in religion, when backed, as in this case, by the threats of endless misery!

Här handlar det alltså om en lite allvarligare variant av Poes lag, som vi kanske kan kalla för »Poes nollte lag»: Det är omöjligt att konstruera en religion som är så absurd att den inte, med lämpliga förutsättningar, kan få åtminstone en liten grupp anhängare som tror på den.

Det som är speciellt med avsnittet ovan är att det skrevs redan 1831, i tidskriften »Evangelical Magazine and Gospel Advocate». Hur rätt signaturen »S.», som skrev detta, skulle få vet vi nu. Citatet är avslutningen på ett slags recension av en bisarr bok som då just utgetts av en lokal bedragare som slagit sig på religiöst skojeri — författaren hette Joseph Smith[2], och boken heter än idag »The Book of Mormon»[3].

Hur är det nu med skylten ovan? Nja, det lutar åt att det är en förfalskning — inte nog med att den udda blandningen av syndare har ett uttalat humoristiskt drag, en kritisk betraktare på nätet har hittat den gamla sida på nätet där man kunde tillverka sina egna religiösa skyltar[4]. Så tyvärr, även detta var en parodi.

Återstår bara ge sista ordet till vår vän Albert Einstein — en av de klokaste saker han aldrig sagt…:

albert-einstein-quote

Fotnoter:

  1. Nej, inte den Poe; Nathan Poe. Ett inlägg på christianforums.com räknas som »lagens ursprung». [↩]
  2. För en mer detaljerad beskrivning av Mr Smith och hans skojerier rekommenderar jag denna sida från mars 1831 ur samma tidskrift [↩]
  3. Ett stort tack, än en gång, till Daniel Persson för tipset! [↩]
  4. Om man studerar bilden bara en liten aning kritiskt inser man detta snabbt, åtminstone om man har ett minihum om tekniken som denna typ av skyltar baserades på… [↩]

Penrose och arkitekterna

Postat av
Svara

Dagarna kommer tätt nuförtiden. Idag är det till exempel den grillade ostsmörgåsens dag; igår var det tystnadsdagen, för att påminna om diskrimineringen av sexuella minoriteter; iförrgår var det syskondagen; och dagen dessförinnan lär ha hedrat en viss alkoholhaltig dryck[1]. För den hungrige finns det inte bara grillade smörgåsar och fettisdagar utan även dagar för våfflor, kanelbullar och pajer[2]; och för oss mer skeptiskt inriktade finns det speciella dagar för faktoider, källkritik och, kanske den viktigaste av dem alla, Olle Häggströms förslag Petrov-dagen.

En snabb googling visar att det finns gott om dagar att fira eller hedra något, och inte bara det — veckor, månader, år och till och med decennier förväntas vi tänka på ett visst fenomen; mindre viktiga fall, som till exempel »jorden», kan få nöja sig med en timme. Denna form av vansinne är ingalunda någon nyhet, och att konceptet har sina baksidor inses lätt om man lyssnar på Tom Lehrers »National Brotherhood Week»[3].

But, I digress…

I år beslöt sig FN-organet UNESCO att utlysa ett internationellt kristallografiår, eftersom det var hundra år sedan von Laue fick nobelpriset för sitt arbete inom området — och, förmodar jag, för att det inte inträffade något annat av vikt under 1914[4]. Kristallografi tillhör de där delarna av fysiken som jag minns liksom genom en dimma, och jag kan bara erinra mig en ganska elementär behandling i de första kapitlen av Kittels »Introduction to Solid State Physics» (5 Ed.), som med i huvudsak klassiska argument och symmetri motiverade Braggs lag, reciproka rum och andra märkligheter. Men någon gång när jag legat sömnlös har det väl hänt att tankarna villat sig in bland kristallerna för att fundera på hur en kvantmekanisk härledning skulle se ut; ordinära kristaller, med en eller två atomer per enhetscell, kan jag väl tänka mig att det går att reda ut relativt behändigt, men när gittret man studerar innehåller en molekyl i varje gitterpunkt, eller något ännu mer bulkigt, som till exempel ett protein, blir det betydligt knepigare, och tar man dessutom hänsyn till temperatureffekter börjar det bli tämligen komplicerat[5].

Samtidigt som jag är imponerad över att det överhuvudtaget går att utvinna någon strukturell information alls ur molekylära kristaller är mina erfarenheter inte odelat positiva. Under min karriär som beräkningsfysiker fick jag mer än en gång besök av någon experimentalist som undrade om jag kunde beräkna något spektrum av något slag, på vilket jag svarade att jag väl kunde försöka och undrade om hen hade geometrin för molekylen. Vid denna fråga sken experimentalisten upp, svarade »javisst!», och drog fram ett papper där någon gjort röntgenkristallografi på molekylen ifråga; ett närmare studium visade dock att de flesta parametrar som behövdes som indata till mitt program saknades — de viktigaste avstånden och kanske någon enstaka vinkel fanns angivna, men jag kan inte minnas att jag någonsin såg en enda diedervinkel angiven[6] i dessa papper. Kanske har det bättrat sig sedan mitten/slutet av 80-talet?

Hursomhelst — av någon anledning som jag nu inte längre kommer ihåg snubblade jag i veckan in på Royal Institutions hemsida och noterade att de samlat ett antal videor på temat kristallografi. Jag har förvisso inte tittat på alla än, men en av dem drog omedelbart till sig min uppmärksamhet — en nästan timmeslång föreläsning av matematikern Roger Penrose på temat förbjudna kristallsymmetrier och arkitektur. Strax efter att jag läst Kittel, femte upplagan, som liksom alla andra på den tiden ansåg att kristaller bara kunde ha två-, tre-, fyr- och sexfaldiga rotationssymmetrier, upptäckte (Shecht)man nämligen att det gick alldeles utmärkt att konstruera kristaller med andra symmetrier, till exempel fem- eller tio-faldig rotationssymmetri, och det fick Penrose och hans plattor att bli högintressanta för fysiker.

För den som tror att hen kan tillbringa 58 minuter på ett bättre sätt än att lyssna på en intelligent matematiker med den typiska lågmälda engelska humorn må omtalas att han bland annat berättar om bakgrunden till sin upptäckt av plattorna och i synnerhet nämner han att Kepler förmodligen funderat i samma banor som han, fast några århundraden tidigare. Han nämner också de islamiska arkitekter och konstnärer som utförde liknande mönster för något millennium sedan, men hävdar att han ännu inte hittat något mönster som tyder på att de varit samma hemlighet på spåren.

Den sista delen av sitt föredrag ägnar Penrose åt att demonstrera olika arkitektoniska implementationer, bland annat en i Finland. Men som alla pendeltågsresenärer i Stockholm vet finns ett exempel på penroseplattor även i Sverige:

Penroseplattor i Sthlm

Så här ser golvet på perrongerna i Stockholms Södra ut, och har såvitt jag vet gjort det sedan stationen nyinvigdes 1989[7]. Som synes har arkitekten valt att visa att penroseplattorna inte är beroende av den spegelsymmetri som romber har; detta är ju i och för sig trevligt, men jag tycker ändå att slutresultatet inte motsvarar förväntningarna — dels tycks färgsättningen helt slumpartad, och dels har man valt att bryta mönstret vid de stolpar som ser till att golv och tak håller sig på vederbörligt avstånd från varandra (en sådan syns uppe till vänster på bilden). Sammantaget gör detta att golvet mest liknar en slumpmässig mosaik och inte inbjuder till några symmetriska ahaupplevelser[8].

Att jag valde just det här avsnittet av perrongen beror på att de plattor som syns på bilden ger tillräcklig information för att man ska kunna räkna ut vinklarna i de två rombtyperna, om man inte känner till dem sedan tidigare — en lämplig uppgift för gymnasieelever som pysslar med elementära ekvationssystem, tänkte jag i min enfald innan jag läste att dagens gymnasieelever har problem med avsevärt enklare uppgifter än så.

Fotnoter:

  1. För att slippa vanpryda bloggen med anti-reklam nämner jag inte vilken, men Douglas Adams påstår i någon av sina böcker att större delen av galaxen har uppfunnit en dryck vars namn fonetiskt påminner om den, till exempel »jynnan tonnyx». [↩]
  2. Åkej, jag kan ha missuppfattat något här, men låt oss vänta några år — kan man förvandla en religiös figur till en våffla borde man kunna göra paj av ett visst runt tal också, även om det kanske tar något decennium. [↩]
  3. För alla Lehrer-fans (Bertil, är du där?), eller de som tycker att de behöver en repetitionskurs i Lehrers speciella form av protestsång, rekommenderar jag denna 50 minuter långa konsertupptagning från dansk TV. [↩]
  4. En viss bekant sekt hävdar visserligen att 1914 var året då Kristus besteg tronen i himmelriket. Enligt den första hypotesen, uppställd i slutet av 1800-talet, skulle ragnarök, eller vad den yttersta tiden nu kallas på svenska, ha inträffat detta år, och det indicium på vilket hela hypotesbygget vilar lär vara att en viss gång i Cheops pyramid var exakt 1914 engelska fot lång; personer utanför sekten har svårt att se sambandet däremellan. [↩]
  5. Ännu ett bidrag till tävlingen om »Understatement of the Year». [↩]
  6. Diedervinklarna är de som specificerar det 3-dimensionella utseendet hos en molekyl. [↩]
  7. Då räknar jag bort de mystiska metallskenor som syns i bildens högerkant; de monterades med buller och bång under några veckor för ett par år sedan. [↩]
  8. Och min misstanke är att »slumpmässig mosaik» är en ganska korrekt term för resultatet; golvläggarna har gissningsvis använt penroseplattorna som en ren mosaikbyggsats, i stället för att använda Penrose’ metod. [↩]