Kategoriarkiv: Tankar

Sommarbokslut

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 91

Four bitchin’ babes — Sealed with a kiss

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Så här när sommaren andas sina sista suckar kan det kanske vara lämpligt att lyssna på en gammal favorit vars text handlar om att träffas igen efter en sommar då de två personerna i texten varit åtskilda. Jag hörde låten första gången i början av sjuttiotalet när jag började lyssna på Tio i Topp; efter att ha studerat Wikipedias granskning av låten ifråga misstänker jag starkt att det var Bobby Vintons version som jag hörde. Denna version finns märkligt nog inte omnämnd — än! Om jag kan uppbåda tillräcklig energi borde jag naturligtvis ändra på den saken.

Four bitchin’ babes är en (mycket) löst sammanhållen grupp av kvinnor, som ofta sjunger om vardagsproblem från ett kvinnligt perspektiv, ofta med ett ironiskt, lätt överdrivet tonfall. Exempel på denna typ är »What was I thinking?» och »Great big bug» som finns på deras tredje skiva »Fax it! Charge it! Don’t Ask Me What’s For Dinner! — More Life According To Four Bitchin’ Babes»[1].

Trots att det enligt den wikipediaartikel jag länkade till ovan varit åtminstone 11 medlemmar i »bandet» är det två som alldeles särskilt bör omnämnas, Sally Fingerett, som varit med i alla konstellationer, och Christine Lavin, som grundade gruppen och trots att hon lämnade den efter de tre första skivorna svävar hennes ande fortfarande kvar. Och i samma wikipediaartikel meddelas att hon åter turnerar med tre andra »babes». Lavin står uppsatt på min lista över artister som borde komma med i den här serien, så det är inte omöjligt att hon dyker upp igen.

Fotnoter:

  1. Dagens låt återfinns däremot på den andra skiva jag har av dem: »Buy me! Bring me! Take Me! Don’t Mess My Hair! — Life According to Four Bitchin’ Babes, Volume II» [↩]

Om femhundra år

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 90

Zager & Evans — In the year 2525

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Snart är det bara femhundra år kvar till den verklighet veckans artister sjunger om tar sin början. Det vill säga, om inte vi lyckats spränga all elektronik och oss själva i luften innan dess.

Zager & Evans var ett »one hit wonder», och jag tror inte jag hört något annat av dem över huvud taget. Vilket är tråkigt på många sätt; de var tidigt ute med sin technologikritik:

In the year 9595
I’m kinda wonderin’ if man is gonna be alive
He’s taken everything this old Earth can give
And he ain’t put back nothin’

Visst känns det som vi ligger lite före tidsschemat…

I skördeandens tid

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 88

Göran Fristorp — Men går jag över ängarna —

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Den här veckan har ännu en stor visman passerat den »yttersta grinden», Göran Fristorp. Jag känner honom i första hand som tolkare av Nils Ferlins dikter och det är en av dem jag valt som dagens låt. Urvalet av ferlindikter på den skiva jag har är speciellt på så sätt att han undvikit de vanliga »slagdängorna», om man nu får uttrycka sig så vanvördigt om Ferlins dikter, så om man vill höra en valsmelodi eller en folkviseton, eller lämna några blommor så får man välja någon annan artist. En närmare titt på omslaget visar att det enbart handlar om tonsättningar av Leif Strand, så jag antar att det är han som också står för arrangemangen i de flesta fallen. Arne Domnérus sextet borgar för att musikerna är av allra högsta kvalitet.

Om

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 87

Roger Whittaker — I don’t believe in if anymore

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

»Om» är ett av de mest omstridda orden i det svenska språket, och dess syskon i andra språk åtnjuter ungefär samma rykte i sina respektive sfärer. Min far uttryckte problemet i ungefär dessa ord: »Om inte ›om› hade varit, skulle flugan stångat ihjäl oxen», och det finns säkert mängder av liknande exempel på meningslösheten hos kontrafaktiska antaganden[1]. Här är det Roger Whittaker som tvivlar på den engelska versionen av ordet — »If is for children, building daydreams.

Men jag är inte riktigt lika kategorisk som Whittaker, utan menar att »om» har en given plats i både språk och tänkande, framför allt som analysverktyg vid planering av en kommande verksamhet — en schackspelare, till exempel, använder ständigt »om» för att undersöka konsekvenserna av tänkbara drag. Därvid kan man ju dra nytta av gjorda erfarenheter, och med hjälp av »om» hitta andra möjligheter än de som faktiskt inträffat; den som spelat Grobs öppning och i andra draget valt att attackera svarts nyss framflyttade e-bonde med sin f-bonde har rika möjligheter att till nästa parti undersöka vad som kunnat hända om hen valt ett annat drag.

Vaf… Roger Whittaker? tänker nog en och annan som är bekant med mina preferenser när det gäller orkestreringen av musikstycken; hans alster fullkomligt överflödar av stråkar, doa-körer och ibland också påklistrade trummor, och dagens låt är tyvärr inget undantag. Han är väl dessutom, åtminstone i Sverige, mest känd för att sjunga andra artisters låtar, som »Mamy Blue», »Streets of London» och »Both sides now»[2]. Men han har skrivit en hel del fina låtar själv, som »Durham Town», »New world in the morning» och dagens låt, plus att han bad lyssnare skicka in sina verser, så skulle han sätta melodi och spela dem på radion, vilket gjorde att han nästan drunknade i post; hans kanske mest kända låt »The last farewell» var ett av resultaten av den verksamheten, liksom »Why?», en annan av mina favoriter. Och skulle inte det räcka kan man tillägga att han var en fantastisk visslare; har spelat in en översättning av Taubes »Änglamarken»; och har en akademisk examen som biokemist[3].

Vadan denna plötsliga kampanj mot ordet »om»? Jo, i veckan har jag läst ett antal rapporter från matchen mellan Brighton och Manchester United (som för övrigt slutade 2-1 till Brighton för er som inte bryr er om den engelska fotbollscirkusen), och där fanns i de allra flesta kommentarer av typen »om bara X saknat knä och Y ägnat sig åt att markera Brightons målgörare i ställer för att stirra på bollen skulle United ha vunnit». Ja, ja. Men om bara Mitoma hittar tillbaka till sitt allra mest vägvinnade spel kommer Arsenal att få det tufft i morgon…

Fotnoter:

  1. Jag såg till exempel för någon månad sedan påståendet att »med om kan man få ned Paris i en flaska»; det var nytt för mig. [↩]
  2. Och då har jag inte nämnt ett av hans paradnummer som hyllar (!) kontrafakticiteten — »If I were a rich man». [↩]
  3. De två sista uppgifterna kände jag inte till innan jag läste det i Wikipedias artikel om honom. [↩]

Molngråt

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 86

Paul Simon — The side of a hill

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

De tre senaste veckorna har jag fyrat av tre av de allra största företrädarna för singer-songwriter-skrået, så varför inte ta den fjärde också medan jag håller på — jag tänker alltså på Paul Simon[1]. Dagens låt är hämtad från Simons i tidsordningen andra soloprojekt[2], en soloskiva som spelades in och gavs ut under Simons period i England i mitten av 60-talet, innan hans inspelningar med Garfunkel satte fart på hans karriär[3]. Och texten är tyvärr minst lika aktuell nu som då.

Även denna skiva var länge borta från skivdiskarna, såvitt jag förstår därför att prefektionisten Simon inte tyckte att inspelningen var tillräckligt bra och att de flesta låtarna på skivan ändå finns på Simon & Garfunkels skivor »Sounds of silence» och »Parsley, sage, rosemary and thyme». Detta resulterade i en för mig trevlig dag i Amsterdam — i internets begynnelse i början av 90-talet beklagade sig nämligen en holländare över att det inte gick att få tag på skivan, och att han var beredd att göra nästan vad som helst för att få tag på en inspelning av den. Det slumpade sig så att jag dels var lycklig ägare LP:n ifråga[4], och dels skulle passera Amsterdam några veckor senare på väg från Berlin till England via tåg. Vi träffades, jag överlämnade ett band med »Paul Simon’s songbook» som skivan heter, och han visade mig runt i staden och berättade om dess historia, till exempel förklarade han varför husen i de äldsta delarna var så smala och höga.

Dagens låt är inte någon av Simons mest kända — men texten tillhör ändå en av de mest kända i Simon & Garfunkels repertoar, därför att den används som ett invävt inslag i »Scarborough fair»; dess fulla namn i deras tappning är »Scarborough fair/Canticle», och Canticle-delen består av bitar av texten till »The side of a hill», men med en annan melodi. På skivan står Paul Simon och Art Garfunkel som upphovsmän där rimligen den gamle bekantingen »Traditional» borde haft huvudrollen, men tydligen tyckte de att Canticle-tillägget gjorde låten till deras — den åsikten torde de varit ganska ensamma om.

Fotnoter:

  1. Han har ju visserligen redan förekommit i den här serien tillsammans med sin kompanjon i den juristfirma de inte är, Art Garfunkel, men jag varnade redan i min introduktion till serien att en artist kan dyka upp i olika konstellationer. [↩]
  2. Några bitar frång det första har getts ut under namnet »Paul Simon and friends», och innehåller tre covers [tror jag]. De är inspelade i slutet av femtiotalet, och utgivna trots vilda protester från Simon någon gång på 70-talet [↩]
  3. Texten till »Homeward bound» berättar lite från den tiden, liksom »Kathy’s song» indirekt förklarar hur det kom sig att han hamnade i England [↩]
  4. Vilket jag fortfarande är, införhandlad på Domus i Nyköping för 34 kr om jag minns rätt, men jag har dessutom numera också CD:n som Simon till slut gick med på att släppa. [↩]