Mina recept, del 5

De senaste 36 åren, ungefär, har min frukost sett ut på samma sätt — en kopp te och tre mackor (en med mjukost, en med korv och en med hårdost). Brödet har varit köpebröd av en viss typ, skivat i förväg, och i stora drag har jag bara använt tre olika märken; det första hette Alert, vill jag minnas, och det senaste heter Vital.^[1][2]

Tanken med denna relativt torftiga variation är tvåfaldig: dels är Alert/Vital-varianten precis lagom god att äta så man inte lockas att ta ytterligare en skiva, och dels underlättar ett strikt schema arbetet för en individ vars tankeverksamhet innan frukost med ett relevant matematiskt uttryck kan kallas infinitesimal.

Tyvärr har tillgången till Vital varit ganska sporadisk på senare tid, och efter en period i slutet av föregående år då det verkade som Hemköpskoncernen var i färd att helt lägga ned produktionen, beslöt jag mig för att börja baka mitt eget bröd. Som lätt inses var det ett svårt beslut att ta, både för att jag är en så genuint lat person och för att hembakt bröd smakar lite för gott, och därmed kan föranleda oönskad konsumtion^[3].

Som tur var hade jag redan för länge sedan fått ett recept av min syster som hon försäkrade skulle vara så enkelt att till och med jag skulle kunna använda det. Framför allt fanns det inga komplicerande faktorer som jäst och fingervarmt vatten; kemi har aldrig varit min starka sida^[4]. Jag har naturligtvis mixtrat lite med det, men i stora drag ser det fortfarande ut som när jag fick det:

Som synes har jag delat upp ingredienserna i tre avdelningar, som jag lite löst kallar »mjöl», »smaskens» och »verkstad». Den första av dem behöver knappast någon kommentar; man blandar ihop en rejäl portion vetemjöl med diverse slattar av andra mjölsorter; skulle man sakna någon av dem är det inte hela världen, det går förmodligen lika bra med en annan slatt. Jag har också förvandlat originalreceptets angivna volymer till vikt; det går snabbare att hälla direkt i bunken, ställd på en våg, än att trassla med decilitermått. Smaskensavdelningen är den roligaste; där kan man pröva allsköns smaksättningar som man tycker kan passa — förutom de jag nämnt ovan har jag också testat jordnötter, sesamfrön, dadlar och torkade aprikoser (de senare hackade i lagom stora bitar; dadlarna urkärnade och delade på mitten) med gott resultat^[5]. Fritt fram för egna experiment. Det tredje avdelningen, slutligen, är den som gör själva arbetet med jäsningen, närmare bestämt bikarbonaten och filmjölken^[6]; där har jag inte vågat ändra alltför mycket.

En punkt i den tredje avdelningen kanske behöver en liten förklaring. I det recept jag fick från min syster står det, om jag minns rätt, 1½ dl ljus sirap. När jag började använda det här receptet på allvar ville jag, som nybliven diabetiker, reducera sockermängden, och därför strök jag sirapen. Mitt första försök, där jag bara tog bort sirapen, blev dock i hårdaste laget, särskilt skorpan som nästan krävde motorsåg för att ta sig genom. För att motverka detta ökade jag vätskemängden lite: filmjölk/yoghurt är det naturliga valet om man råkar ha det hemma, men mjölk funkar också bra, och vissa googlingar antyder att det till och med skulle fungera med vatten — därav den något obestämda beskrivningen »nått vått».

En annan åtgärd som jag införde för att få brödet lite lättare att skära upp var att täcka formarna med aluminiumfolie. Min procedur för ögonblicket är att sätta in brödet i ugnen, lägga på folien, och sätta en klocka på ringning efter 45 minuter. När den ringer tar jag av folien och gör en bedömning av hur länge till brödet behöver vara kvar i ugnen. Den metoden har hittills visat sig fungera alldeles utmärkt; gissningsvis är den beroende på ugnens utformning, så det är inte alls säkert att du behöver ta till så komplicerade metoder.

Om du tänker använda solrosfrön i receptet ovan är det en sak du bör känna till, och nu tvingas jag trots allt att blanda in lite kemi i det hela. Solrosfrön innehåller ett ämne, såvitt jag förstår besläktat med klorofyll, som i en basisk omgivning blir grönt. Alla källor som jag sett, och mina egna erfarenheter, tyder på att detta är helt ofarligt; men om du inte vill se gröna korn i ditt bröd så bör du undvika solrosfrön.

Av produktionstekniska skäl gör jag oftast två satser direkt efter varandra; på så sätt spar jag in en diskning^[7]. Blandningen låter jag en elvisp med degkrokar göra; den har både mer krafter och mer tålamod än vad jag kan uppbåda^[8]. När blandningen nått en sådan konsistens att den liknar en jämntjock, kladdig gröt börjar det bli dags att sleva över geggan i de två formarna; det är också här någonstans jag brukar sätta fart på ugnen — jag tillhör inte de allra snabbaste geggslevarna i den här branschen.

Vill man vara lite extra snoffsig kan man avsluta med att strö något dekorativt ovanpå kladdet i formarna, till exempel sesamfrö eller havregryn, innan man ställer in dem i ugnen. Jag har dock slutat med det, eftersom dessa har en tendens att lossna för att bege sig ut på upptäcktsfärd i köksregionerna när man man låter limporna ligga upp-och-ner på ett galler efter gräddningen.

Dags för den trevligaste delen av baket — provsmakningen. När du skurit limporna i lagom portionsbitar, knölat in dem i frysen, samt satt fart på diskmaskinen med degkrokar, degbunke och formar så är du väl värd en kopp Farbror August, eller något annat favoritte, och några provbitar nybakat bröd; en av livets små högtider man inte bör försumma att njuta av.

Fotnoter:

1. Vad nummer två hette minns jag inte längre; det var inte lika gott som de andra och försvann relativt fort från marknaden. [↩]
2. Nu är jag naturligtvis inte fullt så ensidig som detta kanske kan förleda en tillfällig läsare att tro; det händer att jag, frivilligt eller ofrivillgt, väljer en annan brödtyp, och/eller att jag använder andra pålägg, framför allt leverpastej och gurka. [↩]
3. För personer i min viktklass existerar ingen önskad konsumtion — det vill säga, visst finns den förmodligen där, men är försumbar, som vi fysiker säger. [↩]
4. Åkej, det går att argumentera för att kemi var min starka sida under gymnasiet; men även då var det de teoretiska, inte de labtekniska, delarna som avsågs. [↩]
5. Vän av ordning kanske undrar varför jag inte omvandlat volymer till vikter även här; anledningen är helt enkelt att jag kör mycket mer enligt »farbror Melkers behagliga metod» i den här avdelningen, och alltså inte söker efter millimeternoggrannhet. [↩]
6. Yoghurt går naturligtvis lika bra. [↩]
7. Fler än två vore naturligtvis ännu smartare i rengöringshänseende, men mer än fyra (uppskurna) limpor får inte plats i frysen. [↩]
8. I somras säckade emellertid den elvisp jag tidigare använde plötsligt ihop, och det trots att den var nästan ny; den införhandlades runt mitten av åttiotalet. Den nya är några watt starkare, och bör enligt rimliga beräkningar hålla så länge att jag inte behöver bekymra mig om en eventuell efterföljare. [↩]