David Aler, förmodligen juni 1977. Foto: Ulf Andersson

I mitt ständigt pågående arbete med att förbättra den här bloggens nostalgi-koefficient^[1] kommer jag idag att presentera en kamrat från gymnasiet, som i dagarna passar på att fylla sextio år — David Aler. Med en civilingenjör som far och en operasångerska som mor hade David ett svårt karriärval, som han dock löste elegant genom att utbilda sig både till civilingenjör och operasångare, men det är inte de bitarna av hans CV som jag ska orda om, utan jag kommer att koncentrera mig på raden som säger »3-årig naturvetenskaplig linje, Gripenskolan (Nyköping) 1974-77».

Det är vanskligt att relatera sådant som hände för mer än fyrtio år sedan, men jag ska ändå försöka plocka fram några minnen. Att David var klassens ljus är säkerligen inte att säga för mycket; jag vet inte om jag såg hans slutbetyg, men jag misstänker att medelbetyget var cirka 5.0, lågt räknat. Ett ämne klarade han av på en lektion — redan efter första lektionen i engelska insåg alla att hans kunskaper i ämnet vida översteg lärarens, så han tentade av alla tre årskurserna på ett bräde.

Vadå »hird»? Foto: Ulf Andersson

Ett av få historiska begrepp som jag minns från den här tiden är »hird», och anledningen till detta är David. Inför provet satt nämligen han och jag efter skoldagens slut i skolans bibliotek och fördrev tiden med att plugga tills klockan blev så mycket att det var dags att bege sig till schackklubben. Vi turades om att ställa varandra knepiga frågor på det område vi just läste igenom, och en av de frågor där David lyckades sätta mig på pottan var »Vad är en hird?». Till yttermera visso kom just den frågan på provet, vilket fick mig att skänka några tacksamhetens tankar åt Davids håll. Döm om min förvåning då läraren vid genomgången av provet sa något i stil med »ja, frågan om hird var tydligen lite väl svår; det var bara en som hade klarat den!» David satte upp en högst ovetande min då jag frågade om saken efteråt, och hade inget minne av att ha ställt frågan till mig…

Man ska inte ta det där med »klassens ljus» så att han var en plugghäst utan något som helst intresse för annat än böcker; han var till exempel en av klassens bättre pingisspelare, och var ibland med i det femmannalag som försvarade klassens ära i Gripenskolans interna klassfyrkamp^[2]. Det jag särskilt minns var att han hade en oerhört stilren och vacker backhand; den kanske inte var den den allra effektivaste, men den hade alltsomoftast en anstrykning av klassisk balett. Han spelade också basket med stor frenesi, och jag minns att vi blev ovänner i åtminstone fem minuter över ett domslut, där han hävdade att jag foulat honom medan jag bedyrade min oskuld. Visserligen har inte basket förvildats på samma sätt som ishockey (»MMA med lång käpp») och handboll (»brottning med liten boll»), men jag tror att min »förseelse» skulle bedömas oerhört milt idag.

En annan händelse som etsat sig fast i minnet är en lektion med Enok Salomonsson. Denne var skolans lärare i psykologi, filosofi och religionskunskap, och en kunskapsförmedlare med en del egendomliga idéer — till exempel fick vi en gång en väldig massa sidor i läxa, men när vi slog upp de angivna sidorna fann vi att de alla var blanka; på lektionen pratade han sedan i 40 minuter om begreppet tabula rasa. Den här lektionen inträffade något år senare, och för ovanlighetens skull satt David och jag bredvid varandra, eftersom våra respektive normala bänkgrannar var frånvarande av någon anledning. Vi hade förmodligen pratat och skrattat lite högt när vi satte oss ned, så Enok började lektionen med att be David att läsa på sidan nånting »eftersom du tycks tycka om att prata.» David slog upp den angivna sidan, drog in andan för att börja läsa, men innan han hann börja sa Enok något i stil med »Jag kanske ska ge lite bakgrund…», och så började han prata. Så fort han gjorde en paus och sneglade åt vårt håll drog David efter andan igen, men utan resultat eftersom Enok lugnt fortsatte sin monolog. När skolklockan till slut ringde ut till rast hade David fortfarande inte läst ett ord…^[3]

På raster och håltimmar spelade vi ofta bridge och en gång beslöt jag mig för att spela David ett spratt. Det var nämligen så att han hade oerhört svårt att dölja att han satt med bra kort, så jag preparerade en hand där jag gav honom en nio-korts hjärter. Medan han flämtande plockade upp hjärter efter hjärter till höger om mig räknade hans partner sina poäng utan att bry sig om partnerns uppenbara upphetsning, och efter att jag hade passat bjöd han med ganska likgiltig röst »en hjärter»; jag hade nämligen gett honom 14 honnörspoäng och fördelningen 4-3-3-3 med hjärter som enda bjudbara färg, och enligt det »system» vi spelade kunde han inte gärna bjuda något annat. Tyvärr var ingen kameraman i närheten vid det tillfället, men alla som någon gång sett en fågelholk borde kunna efterlikna Davids min då han hörde det budet.

Davids humor är en annan detalj jag kommer ihåg — på en mattelektion ämnade han rita en cirkel, men saknade lämpligt instrument för detta; han vände sig då till en bättre utrustad kamrat och sa hotfullt »passare!» med sin allra bästa gangsterröst. Jag kan också se honom framför mig vid ett tillfälle då han förvridit ansiktet, förmodligen för att likna en tupp eller höna, för att yttra de bekanta orden »sem-GOK!», med stor emfas på GOK^[4]. David var, om jag minns rätt, stor beundrare av Monty Python-gänget och deras humor, och även om jag inte är säker på vem som kom på idén att byta ut diverse substantiv mot »pingvin» på ett vykort som jag fick från ett gäng klasskamrater som tågluffade i sydeuropa, så har jag alltid misstänkt att David hade minst ett finger med i spelet, förmodligen hela handen^[5].

Att David hade en artistisk ådra märktes redan under den här perioden. Personligen är jag honom mycket tacksam för att han hjälpte mig genom att läsa en av Nils Ferlins mest kända dikter, »En valsmelodi», då jag höll ett föredrag om min favoritskald under en svensklektion^[6]. Som specialarbete valde David att tillsammans med några likasinnade sätta upp en pjäs av den sedermera nobelprisbelönade författaren Dario Fo; jag minns inte så mycket av föreställningen, mer än att det var ett väldigt springande och hoppande i slutscenen, men att ingen trots detta trillade omkull.

David och jag tillhörde vid den här tiden samma schackklubb, Nyköpings ASK, och jag har naturligtvis en del minnen därifrån. Jag har dessutom sparat ett flertal protokoll från våra partier, och från början var min plan att visa något eller några av dem här. Efter att ha spelat genom några av dem har jag emellertid kommit till insikt om att jag gör David, mig själv och inte minst er läsare en stor tjänst genom att låta dessa protokoll ligga kvar på botten av den flyttkartong där jag hittade dem^[7].

I stället tänkte jag visa några av Davids schackproblem. Han gjorde nämligen ett flertal sådana innan andra intressen så småningom tog över. Från en fackmässig synvinkel var hans problem ganska enkla, men det är ju inte så konstigt att det blir så i början; jag visade några av hans problem för Åke Hellström, en problemist som blev min klubbkamrat i Linköpings ASS, och han menade att David hade talang. Vad som kunde ha blivit om inte om kommit i vägen får vi tyvärr aldrig veta.

Hur som helst tänkte jag här nedan visa de sex av Davids problem som jag känner till har publicerats. Alla är relativt enkla, och många är så kallade miniatyrer, dvs har sju pjäser eller färre, vilket gör att de är lämpliga som lösningsobjekt. Lösningarna återges längst ned på sidan; alla utom en kan spelas igenom.

»Seriehjälpmatt» betyder att svart först drar ett visst antal drag, i det här fallet sex, så att vit sedan kan sätta matt med ett enda drag.

I en hjälpmatt börjar normalt svart, varpå vit och svart drar omväxlande på normalt sätt — förutom, naturligtvis, att svart hjälper till allt vad hen orkar för att vit ska kunna sätta matt i angivet antal drag. Det här problemet visade sig vara bilösligt vid publiceringen i TfS, så jag har tagit mig friheten att korrigera det på ett, som jag tycker, naturligt sätt. Jag vill minnas att David någon gång sagt att han gjort det, och jag misstänker att det var ungefär så här han hade tänkt sig.

Det här är en personlig favorit — jag minns att David inte var nöjd med den här versionen, och på alla möjliga sätt försökte ersätta den svarta bondemassan med några vita pjäser, men hur det nu var lyckades jag alltid hitta en bilösning på hans försök. Såvitt jag vet är detta fortfarande den enda version av problemet som inte är bilöslig.

Och nu till slut något som jag hoppas blir en överraskning — jag har, dagen till ära, komponerat ett problem! Så här ser det ut:

Det där med 1.5 innebär att svart avstår sitt första drag — vit drar, sedan svart och så sätter vit matt. Som problem betraktat är det naturligtvis inte särskilt märkligt; dess eventuella värde ligger bokstavligen (!) i pjäsernas kollektiva utseende… Grattis, David!

Seriehjälpmatt i sex drag (2 lösn.)
Tidskrift för Schack 1977/9

Lösning 1: 1.d5 2. dxe4 3. e3 4. e2 5. e1S 6. Sg2 Sg3 matt
Lösning 2: 1. Kg2 2. Kf2 3. Ke3 4. Kxe4 5. Kd5 6. e4 Sf4 matt

Fotnoter:

1. Det vill säga, förhållandet mellan antalet bloggor som möjligen var relevanta för länge sedan och antalet bloggor som är relevanta idag. [↩]
2. De övriga sporterna var badminton, handboll och volleyboll. I trean var vi i final i samtliga sporter, men vann ändå inte sammanlagt, eftersom T2D också var i final i samtliga grenar, och vann tre av dem. [↩]
3. Enok Salomonssons monologer var mer eller mindre legendariska, och kunde behandla det mesta, men de hade en stående punkt som han alltid återkom till — den hemska regimen i Sovjet i allmänhet, och Stalin i synnerhet. En snabb googling avslöjar att det på 50-talet fanns en missionär i Kenya vid namn Enok Salomonsson, och det skulle inte förvåna mig det minsta om det är samma person. [↩]
4. Dessa ord ingick i ett test av korttidsminnet som vi gjorde under en psykologilektion. Det är ett beklagligt faktum att dessa tio meningslösa stavelse-par är det som jag minns i särklass bäst från min gymnasietid. [↩]
5. Osäkerheten beror naturligtvis också på att vykortet undertecknades av »Pingvin, Pingvin, Pingvin och Pingvin»… [↩]
6. Orden »Ty jag är ganska mager om bena / tillika om armar och hals» har tyvärr aldrig varit särskilt applicerbara på min lekamen. [↩]
7. Det faktum att jag bor i ett trähus gör att jag inte vågar ta till vissa mer radikala behandlingsmetoder. [↩]