Tankar om och kring musik, del 99
Hoola bandoola — Herkules
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från högstadiet. Jag minns att matematiken var en gäspning, då vi tillhörde den epok som påtvingades »den nya matematiken», eller »Hej då, matematik!», som en skämtare döpte om den efter de läromedel från Hermods som nyttjades. En episod som fastnat var när en kamrat som annars inte utmärkte sig å huvudets vägar särskilt ofta fick till en lyckad kommentar — en ny lärare, jag tror hon bara var vikarie, sa att hon hette Klint[1], vilket var lätt att komma ihåg på grund av blomman, blåklint. Då vi blev satta att utföra något eget arbete, räckte hjälten i den här historien upp handen för att påkalla lärarinnans uppmärksamhet, samtidigt som han med skrovlig målbrottsröst förtydligade »Öööhhh, hörrö, Klocka eller vad du nu heter…»
Ett annat minne från högstadiet med avsevärt mer relevans var när rektorn i ett av sina terminsavslutningtal valde att prata om texten till dagens låt. LP:n som den finns på kom, enligt Wikipedia, i november 1972, så gissningsvis var det i åttan rektorn baserade sitt tal på några ord i texten. Men förstasidan på den skivan innehåller ytterligare åtminstone två klassiker, »Keops pyramid» och titellåten, »Vem kan man lita på?»[2] Alla tre dessa behandlar mer eller mindre universella och tidlösa problem, och kan vara väl ägnade att ägna några minuters meditation; källkritik och kommunikation mellan grupper är ju fortfarande högaktuella problem, och den verklighet som beskrivs i låten har knappast blivit enklare sedan början av 70-talet[3]:
För Herkules var valet trots allt ganska lätt.
Det fanns två vägar att välja på, och en var fel och en var rätt.
Men vi står i varsin urskog utan varken vägar eller mål,
och ändå krävs det av oss att vi ska veta vart vi går.
Fotnoter:
- Det här var alltså på 70-talet, när lärare titulerades ”fröken (eller magister, naturligtvis) Efternamn”. [↩]
- Den senare gavs för övrigt en intressant Hofstadter-vinkling när Magnus Uggla i en coverversion försökte byta ut ett namn mot ett som bars av en av Hoola Bandoolas medlemmar. [↩]
- Jag litar på att bloggens kulturellt bevandrade läsare är bekanta med Stiernhielms epos på hexameter, som åtminstone under min skoltid räknades som det första poemet på svenska; som det mesta annat kan det diskuteras utifrån olika aspekter (Biskop Thomas och hans lovsång till friheten kan ha synpunkter på det valet, om man nu hävdar att det språk han skrev på var svenska…), men det viktiga i sammanhanget är att känna till valet mellan fruarna Lusta och Dygd, och inte blanda in några antika hjältedåd i historien. [↩]