Vägval

Tankar om och kring musik, del 99

Hoola bandoolaHerkules

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från högstadiet. Jag minns att matematiken var en gäspning, då vi tillhörde den epok som påtvingades »den nya matematiken», eller »Hej då, matematik!», som en skämtare döpte om den efter de läromedel från Hermods som nyttjades. En episod som fastnat var när en kamrat som annars inte utmärkte sig å huvudets vägar särskilt ofta fick till en lyckad kommentar — en ny lärare, jag tror hon bara var vikarie, sa att hon hette Klint[1], vilket var lätt att komma ihåg på grund av blomman, blåklint. Då vi blev satta att utföra något eget arbete, räckte hjälten i den här historien upp handen för att påkalla lärarinnans uppmärksamhet, samtidigt som han med skrovlig målbrottsröst förtydligade »Öööhhh, hörrö, Klocka eller vad du nu heter…»

Ett annat minne från högstadiet med avsevärt mer relevans var när rektorn i ett av sina terminsavslutningtal valde att prata om texten till dagens låt. LP:n som den finns på kom, enligt Wikipedia, i november 1972, så gissningsvis var det i åttan rektorn baserade sitt tal på några ord i texten. Men förstasidan på den skivan innehåller ytterligare åtminstone två klassiker, »Keops pyramid» och titellåten, »Vem kan man lita på?»[2] Alla tre dessa behandlar mer eller mindre universella och tidlösa problem, och kan vara väl ägnade att ägna några minuters meditation; källkritik och kommunikation mellan grupper är ju fortfarande högaktuella problem, och den verklighet som beskrivs i låten har knappast blivit enklare sedan början av 70-talet[3]:

För Herkules var valet trots allt ganska lätt.
Det fanns två vägar att välja på, och en var fel och en var rätt.
Men vi står i varsin urskog utan varken vägar eller mål,
och ändå krävs det av oss att vi ska veta vart vi går.


Fotnoter:

  1. Det här var alltså på 70-talet, när lärare titulerades ”fröken (eller magister, naturligtvis) Efternamn”. []
  2. Den senare gavs för övrigt en intressant Hofstadter-vinkling när Magnus Uggla i en coverversion försökte byta ut ett namn mot ett som bars av en av Hoola Bandoolas medlemmar. []
  3. Jag litar på att bloggens kulturellt bevandrade läsare är bekanta med Stiernhielms epos på hexameter, som åtminstone under min skoltid räknades som det första poemet på svenska; som det mesta annat kan det diskuteras utifrån olika aspekter (Biskop Thomas och hans lovsång till friheten kan ha synpunkter på det valet, om man nu hävdar att det språk han skrev på var svenska…), men det viktiga i sammanhanget är att känna till valet mellan fruarna Lusta och Dygd, och inte blanda in några antika hjältedåd i historien. []

From förhoppning

Tankar om och kring musik, del 58

Magnus UgglaMälarö kyrka

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag har valet av tankeväckande musikaliskt alster varit svårare än de senaste veckorna; inget sorgligt dödsfall, inga eventuella upphittade flygplan eller någon annan tidningssensation som styrde mina tankar åt ett bestämt håll. Till slut valde jag att använda en klassisk vetenskaplig urvalsmetod — jag använde en tärning[1].

»Mälarö kyrka» var faktiskt den första låt som hamnade på min »tänkvärda lista» i december för lite drygt ett år sedan, och att det blev den här versionen beror helt på att jag inte har originalet, den med Lennie Norman. Även utan att fundera på vad en så mångsidig och effektivt rollspelande[2] artist som Magnus Uggla kan tillföra texten så minns jag att den gav upphov till åtminstone tre tankar av olka dignitet. För det första den att det är så lätt att dela in människor i fack, och sedan bli förvånad när den inboxade personen visar sig ha kunskaper utanför boxen — jag tänker naturligtvis på Sven Lindahl, som ett par generationer TV-tittare på 60-talet förknippade med nyhetsuppläsning i Aktuellt, eller vad programmet hette på den tiden, och nu visade sig vara en högst begåvad textförfattare[3]. Den andra tanken är av den mer småskurna petimätertyp som jag då och då luftar här på bloggen; i texten nämns att »en pojke spelar Bach en kväll när inte nån hör på», och lite senare »de få ackord han kan…» — jag är visserligen inte musikaliskt skolad, men nog måste man väl kunna lite mer än några få ackord för att spela Bach?

Den tredje, och sista, tanken rör den fromma förhoppningen i den sista strofen:

Då börjar han med Beatles
och slutar med fuga
och alla ska då tycka
båda lika vackra är.

Jag misstänker att den tanken inte delades av alla på 60-talet, och kanske inte ens idag; men personligen kan jag inte låta bli att säga »Amen!»


Fotnoter:

  1. Den som oroat misstänker att jag bara hade sex låtar kvar att välja mellan på min lista kan jag lugna med att jag dels använde en 20-sidig tärning från en numera avsomnad karriär som dungeon master, och dels tvingades dela in låtarna i nitton grupper om tre i varje (en tjuga hade alltså resulterat i omslag). Av de tre kunde jag sedan välja ut en som passade aningen bättre än de övriga; dagens låt är nämligen en cover, precis som Ruby Tuesday för två veckor sedan. []
  2. Se där; minsann lyckades jag få in Dungeons & Dragons i texten igen! []
  3. Wikipedia-artikeln om honom meddelar också att han dessutom var pilot. []