Etikettarkiv: Religion

De båda fronterna

Postat av
Svara

Den här bloggan borde egentligen hetat »Några tankar, åsikter och kommentarer vid läsningen av Alf Ahlbergs skrift De båda fronterna.» Detta tycks mig för långt och otympligt, till och med för den här bloggen, så därför har jag nöjt mig med att upprepa Ahlbergs titel.

Till en viss punkt kan man säga att boken kan läsas som en fortsättning på Tankelivets frigörelse, som jag skrivit om tidigare; de kommentarer som jag fäller här handlar därför mer om denna punkt och det som befinner sig bortom den — det område där våra åsikter, åtminstone synbarligen, divergerar.

Som framgått av tidigare opus på den här bloggen läser jag gärna böcker av Alf Ahlberg och Hans Larsson. Båda har, tycker jag, en i grunden sund inställning till mänskligheten, vilket inte minst visas i de texter jag tagit upp tidigare. Men det finns ett litet aber, ett »crux» kanske man skulle kunna säga — båda var bekännande kristna; visserligen av den religiösa typ som betecknas »subtil» eller »humanistisk» av dess anhängare, och »dunbolster-» eller »mellanmjölks-» av dess kritiker, men ändå. Bokens förord slutar med några ord som på ett föredömligt sätt preciserar var skiljelinjen går:

Att jag däremot icke skulle önska någon vidgning av klyftan mellan den kristna och den s. k. »profana» humanismen torde framgå av det följande men må här ytterligare understrykas. Det är icke mellan dem som den stora frontlinjen går. Tvärtom måste samarbetet här bli allt fastare. Min invändning mot den »profana» humanismen är icke av praktisk eller moralisk utan av teoretisk natur. Jag anser den logiskt ohållbar och tror därför, att den kommer att vittra sönder, om den icke hämtar sin styrka ur en religiös humanism.[1]

Att jag helt håller med om den första delen har jag redan berättat på ett annat ställe på bloggen, och om man byter plats på den profana och religiösa humanismen så köper jag den andra delen också, rakt av. Jag ska strax ta itu med den ahlbergska argumentationen, innan jag avslutar med att försöka omformulera några litterära visdomsord så att de passar in i »min» filosofi. Först tänkte jag dock göra en längre omväg för att beskriva mitt förhållande till ett antal »ismer» som jag då och då blir pådyvlad, men som jag inte helt passar in i.

Den första, och den lättaste att avfärda, är »Ateism». Att den är lätt att avfärda beror på två saker: dels är det begrepp som en »ateist» förväntas ta avstånd ifrån, dvs »gud», såpass luddigt att det knappast finns två personer som menar samma sak då ordet används, och dels har de saker som en person inte tror på föga effekt på hens handlande. Dessutom härstammar termen från en tid då att vara »ateist» betraktades som ett grovt brott som kunde bestraffas med döden, och ännu i denna dag har ordet en olyckbådande klang, i synnerhet i teokratier i mellanöstern; i skrivande stund dyker det i media upp ännu ett tragiskt exempel på detta.

Ett exempel på problemen med gummiordet »gud» finner man i Wikipedias definitiona av teism: »Teism […] är en filosofisk eller religiös riktning som menar att det finns en transcendent (översinnlig, ej möjlig att uppfatta eller förstå) och personlig (ett väsen/en kraft i sig själv och inte något utspritt) Gud.» Lägg märke till det självmotsägande i definitionen, där »gud» i första ledet klassas som »ej möjlig att […] förstå», men trots detta i det andra ledet tilldelas egenskaper. Att gud inte kan förstås brukar dock inte hindra teister att förklara att man inte »förstått» vad gud är när man försöker förklara vad det är man inte tror på.

Den viktigaste kritiken mot begreppet »ateism» är dock att det är omöjligt att skapa en klass, en rörelse, av vad man inte tror på. Ett vanligt försök att få de debattörer som använder denna term att inse detta är skapa en liknande klass av alla människor som inte tror på tomten, »asantaismen»; förhoppningen är att de ska se likheterna med begreppet »ateism». Tyvärr är min erfarenhet att det inte fungerar särskilt bra, eftersom teister oftast inte ser längre än till (den upplevt implicita) jämförelsen mellan »gud» och »jultomten», och därför tror sig förolämpade. Ett annat sätt att se det bisarra i begreppet skulle kunna vara att påpeka att om »ateism» vore ett giltigt begrepp skulle jag, och alla andra som inte tror att det existerar någon »gud», ha mer gemensamt med Siddhārtha Gautama eller Stalin än med Albert Einstein, som väl snarast kan beskrivas som deist eller panteist, för att nu ta ett drastiskt exempel. Det anförda exemplen hoppas jag förklarar varför jag anser begreppet »ateism» vara abderitiskt[2].

Jag är också skeptisk till ordet »skepticism». Det lider naturligtvis av ett problem liknande det som jag redan avhandlat, nämligen att det är nästan lika svårt att samla en rörelse kring att man är skeptisk till något som att man inte tror på något. Men det finns en aspekt som jag tycker är ännu värre; för personer med åtminstone en rudimentär orientering i filosofins historia så innebär »skepticism» en filosofisk lära, förknippad med till exempel Pyrrhon och Sextus Empiricus, som hävdar att vi inte kan veta någonting med säkerhet. Det påståendet är ju visserligen förmodligen korrekt, och man ska inte underskatta Sextus Empiricus’ betydelse för senare filosofer och skribenter, men ganska improduktivt så länge man inte diskuterar den positiva delen, hur man kan veta något. Framför allt kan denna typ av skepticism leda till relativism, en »-ism» som å ena sidan har en del som talar för sig, men å andra sidan i sina mer bisarra former kan få allvarliga konsekvenser.

För att i någon mån mildra dessa problem har någon infört termen »vetenskaplig skepticism». Men jag kan inte låta bli att tycka att det finns en anstrykning av tautologi här; i begreppet »vetenskaplig» finns redan tvivlet inbyggt som en viktig komponent, och jag kan inte se att man vinner särskilt mycket på att framhäva just den skeptiska aspekten på de kunskapsskapande aspekternas bekostnad. Ett annat sätt att säga ungefär samma sak är »Popper är visserligen en viktig kunskapsteoretiker, men inte den ende».

Slutligen några ord om »humanism», den »ism» av de tre uppräknade som är svårast att värja sig mot. Däri ligger dock ett av problemen: begreppet har en så pass positiv konnotation att i princip alla vill kalla sig humanister; det finns en »marxistisk humanism», Putin kallar sig humanist[3], och detsamma gör påven[4]. Med andra ord, »humanism» lider av samma åkomma som till exempel »demokrati», »kultur» och »miljö» — det täcker numera så mycket, och har så många betydelser, att det har förlorat mycket av sin precision.

Dessutom finns det inbyggt i själva begreppet en rasdiskriminering där jag ställer mig tveksam till åtminstone ett par aspekter. En av dem är hur man motiverar att den mänskliga rasen ska ha en särställning, en annan frågan om det över huvud är motiverat. Det första spörsmålet brukar besvaras endera med en referens till ett gudomligt ursprung eller till något slags profan version av »skapelsens krona»; jag tycker ingendera är särskilt övertygande, och i synnerhet ett studium av mänsklighetens politiska, ekonomiska och religiösa ledare genom historien borde få vem som helst att grubbla över korrektheten i den andra aspekten[5]. Därmed naturligtvis inte sagt att jag tror att babianer, delfiner eller gräshoppor skulle kunna sköta vare sig politik eller ekonomi på ett mer kompetent sätt; bara att de representanter för mänskligheten som det här handlar om inte alltid kämpat för det gemensamma bästa.

För att undvika missförstånd är det säkrast att understryka att mina åsikter i stora drag överensstämmer med de ateister, skeptiker och humanister vanligen har, vilket förhoppningsvis är uppenbart för den som följt den här bloggen ett tag. De synpunkter jag gett uttryck för ovan ska ses som kritik av olika etiketter som jag tycker inte helt motsvarar sina respektive innehåll, inte av själva innehållet.

Så över till en kritik av Ahlbergs argumentation för en kristen humanism. Redan hans argument mot nazismen och kommunismen, som han genomför med stor konsekvens och vältalighet, kan utan större modifikationer användas mot kristendomen eller vilken religion som helst — Ahlberg skriver till och med på ett ställe, efter att strax innan förklarat att nazismen och kommunismen kan betraktas som primitiva religioner, »[m]en icke nog därmed: kommunismen och nazismen äro icke blott religioner utan även kyrkor.» Denna anklagelse är ingalunda ny eller originell — Bertrand Russell framför den till exempel i sitt verk »Västerlandets filosofi», som översattes till svenska av just Ahlberg — men Ahlberg tycks omedveten om att liknelsen också svärtar ner begreppen »religion» och »kyrka». Från min synvinkel, och gissningsvis många andras, finns det ett utopiskt drag i både kommunismen och kristendomen där allt ska bli så fantastiskt bra i en avlägsen framtid, men i båda religionerna så har de personer eller grupper som försökt sig på att bygga ett samhälle baserat på deras respektive principer misslyckats kapitalt[6]. Ahlberg gör ett bra jobb då han letat fram diverse bisarra utsagor av kommunistiska ledare och ideologer; han påtalar också de brott mot mänskligheten som begåtts i kommunismens namn, men hoppar helt över den ideologiska utopi som ligger till grund för den. När han pratar om kristendomen, däremot, gör han tvärtom — han pratar nästan uteslutande om utopin, citerar bara de kristna ideologer som haft någorlunda vettiga saker att säga, och viftar snabbt bort de brott mot mänskligheten som begåtts i kristendomens namn. Att utsätta kristendomen för samma nedgörande kritik som Ahlberg består kommunismen är inte särskilt svårt, till viss del därför att kristendomen har funnits till under snart två årtusenden och dess anhängare har alltså haft avsevärt längre tid på sig att begå dumheter.

Ett annat exempel på Ahlbergs tvivelaktiga argumentation hittar man i kapitlet »den aktuella religionsdebatten», där han kommenterar en då aktuell bok, »Kristendomen mot — för» i vilken två debattörer, Stellan Arvidson och Torsten Bohlin, diskuterar kristendom[7]. Den boken, och Ahlbergs, publicerades 1947, alltså några år innan Hedenius’ »Tro och vetande», och det är väl inte otroligt att Hedenius påverkats av de båda böckerna; en av de tre punkter Hedenius slår fast för att det ska kunna gå att överhuvudtaget diskutera religion, det språkteoretiska postulatet, vänder sig just mot den gambit som Ahlberg använder i början på sitt argument:

Något schematiskt kan man säga, att vetenskapens grundvärde är »det sanna», moralens »det goda», konstens »det sköna» och religionens »det heliga». De uttryck, som dessa värden fått i det mänskliga kulturlivet, har varit skiftande och föränderliga, högre eller lägre. Men intet av dem kan återföras på något av de andra. Det främsta kardinalfelet i så mycken religionskritik förefaller mig vara, att den saknar blick för detta. Religionens egna förespråkare har delvis själva skulden därtill, emedan de alltför mycket haft en tendens att intellektualisera religionen och därmed gett stöd åt den föreställningen, att den är ett system av begrepp. Varje upplevelse måste ju uttryckas i ord, och orden fattas lätt som begrepp. Men man får icke glömma, att religionen alltid, där den varit stark och levande, varit medveten om de intellektuella formlernas begränsning. Därför är mystiken, som städse erinrar om de intellektuella formlernas begränsning, ett ofrånkomligt element i all religion.

I all enskildhet är detta argument en smula irriterande, men tyvärr inte ovanligt[8]. Men betraktad tillsammans med en ironisk gliring några sidor senare blir ovanstående stycke en argumentationslogisk vurpa av ansenliga mått, och det är förvånande att en så driven debattör som Ahlberg begår den. Först citerar han Arvidson — »Vi har förmodligen årmillioner på oss att förebereda [sic] oss för den stund, då solen inte längre förmår avge tillräcklig energi för att uppehålla livet på jorden»[9] –, ägnar sedan tiotalet rader åt att ironisera över ordet »vi», för att sedan konkludera att »[d]et ›vi›, som Arvidson hela tiden pratar om är som sagt bara en abstraktion utan konkret realitet». Med andra ord tycks Ahlberg anse att religionen har en »konkret realitet», trots att man inte kan använda några begrepp för att beskriva den, medan ett begrepp som »mänskligheten» saknar denna konkreta realitet. Jag har en avvikande åsikt.

För att avsluta den här bloggan på ett lite mer försonligt sätt tänkte jag göra ett försök att beskriva min egen »livsfilosofi», eller vad det nu ska kallas för. Ahlberg ger i det följande citatet en utmärkt grund att bygga vidare på:

På nyss anförda ställe i Goethes roman [Wilhelm Meisters Wanderjahre, bok 2, kapitel 1] skildras, hur Wilhelm inviges i ett slags religiöst ordenssällskap. Han får denna fråga: »Varpå kommer allt an, om människan skall kunna utveckla sig till en hel människa» (damit der Mensch nach allen Seiten zu ein Mensch sei). Svaret är ett enda ord: Vördnad. Endast i vördnad blir människan människa. Och i det följande utvecklas det, att denna vördnad måste vara av trefaldigt slag: vördnaden för något över oss, för »en Gud däruppe», vördnaden för något nedanför oss, för »jorden, som ger oss föda och mångfaldig glädje men ock mycket och oproportionerligt lidande», och vördnaden för våra likar, medmänniskorna. Alla dessa tre former av vördnad hör oskiljaktigt samman i den högsta religionen, som enligt Goethe fått sitt symboliska uttryck i de tre trosartiklarna.

Rent allmänt kan sägas att ordet »vördnad» nog passerat sitt »bäst-före-datum»; det har, i alla fall för mig, en oönskad klang av passiv, kritiklös dyrkan. Jag kommer i stället att använda ordet »respekt», men är fullt medveten om att det är ett ord som är i ett långt framskridet stadium av fermentering. Tänk »aktiv, kritisk vördnad», och du hamnar i alla fall inte helt fel.

Vad beträffar de tre punkterna har jag efter moget övervägande utökat dem till fem, även om det kanske hade varit mer precist att slå ihop två av dem, punkterna tre och fem nedan. Att jag valt att separera dem är för att i högre grad behålla korrespondensen med Goethes tre punkter ovan.

  • Jag har respekt för verkligheten, såsom den visar sig i såväl det stora (universum) som det lilla (elementarpartiklarna), liksom i alla komplexa mellanformer. Jag inser att vår kunskap är ett styckverk, och att det med största sannolikhet alltid kommer att förbli så.
  • Jag har respekt för den kunskapsmassa som genererats av mänskligheten genom otaliga årtusenden, och jag inser att jag aldrig kommer att kunna tillgodogöra mig mer än en liten bråkdel av den.
  • Jag har respekt för vår hemvist, planeten jorden, och inser att dess resurser inte är oändliga.
  • Jag har respekt för mina medmänniskor, undantaget de som med sina gärningar förverkat den, till exempel Breivik, Fritzl och Dutroux, för att nu nämna några av de mest kända i en beklämmande stor samling.
  • Jag har respekt för såväl växt- som djurliv, och inser att människor hör till samma familj som minsta kräk i kärr och syra.

Jag inser naturligtvis att ovanstående punkter inte utgör något fullständigt system, och att de skapar minst lika många frågetecken som de eventuellt rätar ut; i synnerhet bör den som implementerar en livsfilosofi efter ovanstående schema fundera en hel del på gränser för respektive respekt — i den fjärde punkten har jag antytt att min respekt för enskilda exemplar av mänskligheten kan variera ganska rejält. Den som till äventyrs önkar veta mer om mina åsikter i olika frågor inbjuder jag att botanisera i bloggens olika inlägg.

Fotnoter:

  1. Här, liksom i senare citat, är kursiveringen Ahlbergs. [↩]
  2. Detta ord, och dess ursprung, avser jag att skriva mer om »under våren». [↩]
  3. Jag har inte återfunnit just det citat jag tänker på, men på WikiQuote hittar man till exempel »a new country has emerged with new humanist and ideological principles at the foundation of its existence». [↩]
  4. Jag noterar med viss förstämning att den oseriösa föreningen »Humanism och kunskap», vars syfte är att motarbeta humanism och sprida så mycket disinformation som möjligt, för närvarande kommer upp som länk nummer fem när man söker efter ”humanism” med bing, medan den seriösa föreningen »Humanisterna» först dyker upp på nionde plats. Skärpning, bing! [↩]
  5. I mina mest cyniska stunder håller jag med Loudon Wainwright III (eller »Lv3», som vi som gjorde lumpen i Norrtälje kallar honom), då han i sista versen i Hard day on the planet menar att det kanske inte vore helt fel med »some explosions to close up the shop». [↩]
  6. Jag bortser här från nazismen, som såvitt jag förstår inte kan anses ha några som helst förmildrande omständigheter att anföra. [↩]
  7. Sagda bok saknas för tillfället i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek, varför jag inte är helt säker på dess exakta titel. Ahlberg tilldelar kristendomen ett genitiv-s i sin fotnot, och på nätet har jag hittat andra stavningar (och interpunktioner), till exempel en med prefixet »e-» lagt till ordet »mot». Den stavning jag valt används av Libris. [↩]
  8. Det begrepp som oftast förklaras stå över alla försök till definition är naturligtvis »gud», vilket vanligen inte hindrar att det används på ett påfallande begreppsligt sätt, som i påståenden av typen »Gud skapade människan till sin avbild». Ahlberg är här på intet sätt annorlunda än andra religiösa debattörer. [↩]
  9. Citerat ur Ahlbergs bok; det är inte klart för mig om den ovanliga formen »förebereda», som dock är omnämnd i SAOB, är ett misstag eller ej. [↩]

Mörkrets tidevarv, del 2

Postat av
Svara

Trots att det milda eftermiddagsljuset gör de för årstiden övliga framstegen i allt snabbare takt[1] gör det metaforiska mörkret inga tecken på att vika. Detta skrivs några timmar efter dådet i Köpenhamn, och bara några minuter efter att DN rapporterat om ytterligare våldsdåd, denna gång utanför en synagoga. Jag behöver inte titta ut genom fönstret för att inse att det är becksvart där ute.

Del 2 i denna miniserie, som inleddes med en betraktelse över mänsklighetens andliga utveckling, kommer också att handla om religion, på en mycket mer jordnära nivå än den Condorcet presterade. Med några eventuella, och i så fall ganska obetydliga, undantag så handlar det dock inte om en uttalat religionskritisk bok, utan dess avsikt är att beskriva och förklara olika religiösa seder och bruk, och sätta in dem i ett sammanhang. Även om den inte kan föra oss fram till Köpenhamn februari 2015, så kan den ge en bakgrund till bakgrunden; och det skulle kunna vara något att bygga på.

flour1_1

Några svenska mil söder om italiens huvudstad Rom ligger en liten by som heter Nemi. Där, vid en liten sjö, fanns i forntiden en offerlund med ett heligt träd där man dyrkade Diana, den romerska motsvarigheten till grekernas Artemis. Enligt myten hade denna lund en präst, vars successionsordning var ganska originell — om någon, vem som helst[2], lyckades bryta en gren på det heliga trädet hade han rätt att utmana prästen på en strid på liv och död; vinnaren blev, eller förblev, präst i Dianas offerlund vid Nemi.

frazerI slutet av 1800-talet intresserade sig den unge religionshistorikern James G. Frazer för ovanstående myt, och beslöt att skriva en bok om den och dess ursprung. Man kan tycka att en så kort historia, med få detaljer och ännu färre belägg, skulle få svårt att fylla en hel volym, och Frazer delade den meningen: »När jag för mer än trettio år sedan först företog mig att lösa detta problem trodde jag att lösningen kunde framställas mycket kortfattat…[3]» Men när första upplagan av »The golden bow» kom ut 1890 fyllde texten två volymer; och den tredje upplagan som publicerades under perioden 1911-1915 slog förmodligen något slags rekord i kategorin »mest utökade och omarbetade upplaga» — den innehöll inte mindre än tolv(!) band.

Det är dock den fjärde upplagan som blivit mest känd — de tidigare upplagorna hade varit avsedda för en religionshistoriskt intresserad publik, huvudsakligen andra forskare, men här siktade Frazer på en bredare publik; materialet komprimerades och notapparaten skippades medan den allmänna strukturen behölls. Under upplagornas gång tillkom naturligtvis resultat och argument som förändrade några av de delslutsatser som Frazer stöder sig på, men i stort behöll han sin argumentation intakt från den allra första upplagan. Med sina 888 tätskrivna sidor är det trots beskärningen en mastig bok som man inte klämmer på en kafferast.

Hur kunde den oansenliga lilla offerlunden, dess heliga träd och den stridslystna prästen fylla tolv fullmatade volymer (eller en komprimerad tegelsten)? Svaret är enkelt: Frazer använder en vetenskaplig metod som väl bara kan användas inom religionshistorien, och knappast ens där nuförtiden — analogier. Det betyder att han anför alla seder och myter han kan hitta som kan ha minsta beröring med något som kan ha hänt i Nemi. Han utgår från trädgudar, övergår till vegetationsgudar och fortsätter sedan att systematiskt vända på varje löv, om uttrycket tillåts, i offerlunden genom att ge exempel från alla jordens kända hörn, och ett par okända, på liknande seder och myter. Men även om den vetenskapliga metodiken att motivera att en religiös akt på orten A betyder en sak därför att en liknande akt utförts på orterna X, Y och Z runt om i världen inte längre är den mest ansedda så lever boken högt på sina beskrivningar av de olika religiösa och magiska föreställningar som mänskligheten hyst genom tid och rum.

Ganska tidigt gör författaren en uppdelning av riter i magiska och religiösa. De magiska riterna syftar till att tvinga naturen, andarna, eller vad det nu är som ska påverkas, att utföra vissa saker, som till exempel att låta det regna, medan de religiösa har den mer ödmjuka målsättningen att försöka beveka de krafter som styr människans vardag. Som Frazer påpekar är de senare ofta en vidareutveckling av de förra; en regnmakare vars arbete misslyckades betraktades inte med blida ögon av sin törstande stam, och att ha högre makter som en »buffert» blev därför en säkerhetsåtgärd för att kunna förklara eventuella misslyckanden. Det är naturligtvis inte alltid som det går att klassificera myter och riter på detta sätt, men Frazer gör ett övertygande jobb.

Vidare menar han att magin kan uppdelas i två huvudgrenar, den homeopatiska magin och överföringsmagin. Låt oss ta ett exempel för att skilja de båda åt: om du vill åsamka någon skada genom att sticka en nål genom en voodoodocka som liknar personen ifråga, så använder du homeopatisk magi; om du eldar upp ett klädesplagg eller en hårlock som personen en gång burit med avsikten att ge vederbörande en brännskada, eller värre, så använder du överföringsmagi. Eller, för att ta exempel från 2015 — om du går till en homeopat förväntar du dig homeopatisk magi, och om du köper biodynamiskt odlade produkter förväntar du dig överföringsmagi.

Att gå genom hela bevisföringen skulle föra för långt; bara att räkna upp rubrikerna på de sextiosex kapitlen och ge en kort sammanfattning av dem skulle kunna fylla en volym. Kortfattat kan man nog säga att Frazer har sammanställt en ypperlig katalog över de villfarelser som olika delar av mänskligheten lidit av och hur (lite) de utvecklats genom åren, från de tidiga jägarstammarnas magiska försök ända in i våra dagars religiositet.

Låt mig i stället som avslutning servera några längre citat ur boken. Först ett avsnitt där han berättar om kungar, som trots att de betraktas som gudomliga, ändå får ett blodigt slut:

»Det är en underlig sed i Bengalen», säger en gammal infödd indisk historiker, »att ärftligheten spelar så liten roll i tronföljden. En var, som dödar konungen och lyckas taga plats på tronen, erkännes omedelbart som konung. Alla emirer, vesirer, krigare och bönder underkasta sig omedelbart och betrakta honom som sin herre lika väl som hans föregångare samt åtlyda utan tvekan hans befallningar. Bengalens folk säger: ›Vi äro trogna mot tronen; vem som än är innehavare av tronen förbli vi lydiga och trogna mot den›.» En liknande sedvänja härskade förr i det lilla konungariket Passier på Sumatras nordkust. Den gamle portugisiske historikern De Barros, som skriver härom, anmärker med förvåning, att ingen förnuftig människa skulle vilja vara konung av Passier, emedan undersåtarna aldrig läto sin konung leva länge. Tid efter annan greps folket av raseri; de tågade genom stadens gator, med hög röst sjungande orden »konungen måste dö»! När konungen hörde denna dödssång, visste han, att hans timme var slagen. Den man som gav honom banehugget, var av kunglig ätt och så snart han begått denna blodiga handling och satt på tronen, betraktades han såsom laglig konung, om han blott lyckades få behålla sin plats i fred under en enda dag. Detta lyckades dock icke alltid för kungamördaren. När Fernão Peres d’Andrade på en resa till Kina lade till i Passier för att intaga en kryddlast, massakrerades två konungar och detta på det mest fredliga och ordentliga sätt, utan minsta tecken till tumult eller uppror i staden, där allt gick sin jämna gång som om mördandet eller avrättandet av en konung vore den mest alldagliga händelse. Vid ett tillfälle upphöjdes icke mindre än tre konungar till denna farliga äreställning och följde varandra i döden, alla på en dag. Folket försvarade denna sed, vilken ansågs synnerligen berömvärd och tillskrevs gudomligt ursprung, därmed, att Gud aldrig skulle låta någon så hög och mäktig varelse som en konung, vilken regerade som hans ställföreträdare på jorden, förgås genom våld, om han icke genom sina synder gjort sig fullt förtjänt därav. Långt från Sumatras tropiska ö synes en sedvänja av samma slag hava förekommit, nämligen hos de gamla slaverna. När de två fångarna Gunn och Jarmerik lyckats dräpa slavernas konung och drottning och tagit till flykten, förföljdes de av barbarerna, vilka ropade efter dem, att de skulle komma tillbaka och härska i stället för den mördade monarken, emedan kronan enligt deras gamla stadgar tillhörde den, som dräpt konungen. Men de flyende konungamördarna slogo dövörat till för löften, som de ansågo endast vara ett lockbete för att lura dem i fördärvet. De fortsatte sin flykt och barbarernas rop och larm dog bort i fjärran.

Nästa citat är ett av dem där jag tycker mig kunna spåra en viss ironi mot den kristna läran. Efter att ha beskrivit ett flertal gudar som haft egenskapen att de dött och sedan uppstått igen noterar Frazer att en av dem, Attis, kämpade med den kristne guden om det religiösa herraväldet i Rom:

Faktiskt framgår det av en anonym kristens vittnesbörd, nedskrivet under fjärde århundradet, att såväl kristna som hedningar förvånade sig över det märkvärdiga sammanfallandet mellan deras respektive gudomligheters död och uppståndelse och att detta sammanträffande gav anledning till förbittrade strider mellan de två rivaliserande religionernas anhängare, i det hedningarna förfäktade, att Kristi uppståndelse var en falsk efterhärmning av Attis’ uppståndelse, under det att de kristna med lika stor hetta förfäktade, att Attis’ uppståndelse var en djävulsk förfalskning av Kristi uppståndelse. I dessa föga värdiga gräl intogo hedningarna för en ytlig betraktare otvivelaktigt en stark position genom att påstå, att deras gud var äldre och därför efter all sannolikhet den ursprunglige, icke den efterhärmade, emedan i allmänhet originalet är äldre än kopian. Detta svaga argument kullkastades emellertid utan svårighet av de kristna. De medgåvo visserligen, att i fråga om tiden Kristus var den yngre gudomligheten, men de påvisade triumferande hans verkliga överlägsenhet i fråga om ålder genom att hänvisa till Satans list, i det denne vid ett så viktigt tillfälle rent överträffat sig själv och lyckats vända upp och ned på naturens vanliga ordning.

Ytterligare ett citat med ett litet förstulet nålstick mot ett element i de kristna dogmerna, även om det inte nämns vid namn — efter att ha gett ett antal exempel på hur »barbarer» äter sina gudar, eller representanter för dem, för att enligt den homeopatiska magins princip få del av den döde gudens egenskaper, så avfyrar han denna slutkläm på kapitlet:

Det är nu lätt att förstå, varför en vilde vill njuta köttet av ett djur eller en människa, som han betraktar såsom en gudomlighet. Genom att äta gudens kött får han del av gudens attribut och krafter. Och när guden är en sädesgud, är säden hans verkliga kropp; när han är en vingud, är druvans saft hans blod. Genom att sålunda äta bröd och dricka vin får dyrkaren del av sin guds verkliga lekamen och blod. Sålunda är vindrickandet i en vinguds, t. ex. Dionysos’, riter icke en utsvävning, utan ett högtidligt sakrament. Men det kommer en tid, när förnuftiga människor ha svårt att förstå, huru någon, som har sitt förstånd i behåll, kan antaga, att man, när man äter bröd och dricker vin, förtär en guds lekamen och blod. »När vi kalla säden Ceres och vinet Bacchus», säger Cicero, »använda vi ett vanligt talesätt; men tror du, att någon är vansinnig nog att tro, att det, som han äter, är en gud?»

Till slut kan jag inte låta bli att citera det stycke i sista kapitlet där han tar sig en titt på ödesgudinnornas väv:

Utan att gå så långt in i framtiden kunna vi belysa den väg, som tanken hittills tillryggalagt, genom att likna den vid en väv, vävd av tre slags garn — magiens svarta, religionens röda och vetenskapens vita tråd, om vi i vetenskapen få innefatta de enkla sanningar, hämtade ur naturiakttagelsen, vilka människan under alla tider i någon mån ägt. Om vi då skulle granska tankens väg ända från begynnelsen, skulle vi troligen se, att den till en början varit ett rutmönster av svart och vitt, en blandning av sanna och falska föreställningar, men ännu knappast färgad av religionens röda tråd. Men låt ögat glida längre fram över väven och vi skola märka, att medan det svarta och vita rutmönstret alltjämt fortsätter, mitt i väven, där religionen i största utsträckning ingått i dess byggnad, en purpurröd strimma uppstått, vilken omärkligt bleknar till ljusare färger, allteftersom vetenskapens vita tråd mer och mer framträder. Vid en sådan väv, rutad och streckad, genomdragen av trådar i olika nyanser, men så småningom skiftande färg, ju längre den rullas upp, kan det nutida tänkandet med alla dess divergerande syften och motstridiga tendenser, liknas. Kommer den stora rörelse, vilken under århundraden småningom förändrat tänkandets färg, att fortsättas under den närmare framtiden? Kommer månne den reaktion att inträda, som skall hejda framstegen och t.o.m. riva up mycket, som redan är färdigt? För att hålla oss till vår liknelse, vilken färg kommer den väv att få, som ödesgudinnorna nu väva på tidens dånande vävstol? Blir den vit eller röd? Vi kunna icke veta det. Ett svagt skimmer upplyser det stycke av väven, som ligger bakom oss. Moln och tätt mörker dölja den andra sidan.

»Moln och tätt mörker»; visst är det så.

Fotnoter:

  1. Enligt säkra uppgifter gör förmiddagsljuset motsvarande framryckning på morgonen/förmiddagen, då jag emellertid normalt är ur stånd att direkt iaktta dem. [↩]
  2. I min källa, som jag strax ska presentera, står det »en förrymd slav»; jag har inte fått klart för mig om detta var ett uttalat krav eller om det var en observation av vilka det var som faktiskt utförde denna handling. [↩]
  3. Från förordet till fjärde upplagan, som, tror jag, är den enda som översatts till svenska. [↩]

Mörkrets tidevarv, del 1

Postat av
1

Det finns väl ingen som undgått att märka att det är mörkt på de flesta fronter — det är inte bara det att årstiden är mörk, solen tycks dessutom ha spenderat de senaste månaderna på annat håll eller bakom en skyddande molnslöja. Om man därtill lägger att det politiska käbblet inte visat minsta tecken på att avklinga[1]; att några humorlösa islamistiska terrorister slagit till mot en fransk tidskrift; och att folk har börjat mumla om att ett viss islamfientligt parti kanske har rätt ändå[2], så inser man att mörkret är dystrare och mer kompakt än på länge.[3]

Vad göra? Man kan till exempel lyssna på musik, men de två i särklass bästa av förra årets skivor, Anders F Rönnbloms »The cosmopolitan cupcake conspiracy» och Yonders »Graftings»[4] ägnar stor del av tiden åt att dokumentera elände i olika former. Lyssna till exempel på AFRs nutidsskildringar »Mona-Lisas mosbricka», med tilltugg[5], och »Det är för mörkt i mörkret»; eller Yonders versioner av gamla bluesklassiker som »In the pines» och »See that my grave is kept clean», som antyder att det var inte bättre förr heller, om nu någon skulle tro det. Det blir visserligen inte särskilt mycket ljusare för det, men ger i alla fall lite behövlig träning i att orientera sig i mörkret.

I ett försök att uppdatera mina tämligen rostiga politiska kunskaper har jag under de senaste månaderna läst ett antal böcker som föreföll mig relevanta i det kaotiska tillstånd som Sverige, och världen, för tillfället befinner sig. Samtliga skrevs visserligen för ganska många år sedan, men det torde vara allmän bekant att trots att teknik och vetenskap gjort vissa framsteg de senaste århundradena så är den mänskliga dumheten i stort sett oförändrad. Det är denna senare aspekt på mänskligheten som de böcker jag valt ut, på olika sätt, illustrerar. Under »våren»[6] kommer jag att presentera dem i en liten miniserie som för tillfället är avsedd att ha fyra delar; det kan inte uteslutas att det blir fler med tiden.

flour1_1

Den första av dem, Människosläktets andliga förkovran, skrevs av en fransk matematiker och revolutionär, som ungefär samtidigt som manuskriptet var färdigt föll i onåd hos de för tillfället styrande i Paris, sattes i fängelse och dog där innan man bestämt hans öde; om det var självmord, en naturlig död eller något annat vet man inte. Det var en ganska ironiskt slut eftersom revolutionären — vars fullständiga namn enligt bokens förord var Marie-Jean-Antoine-Nicolas Caritat, men eftersom han också var »markis av Condorcet» brukar han vanligen benämnas Condorcet — inte bara var en av den franska revolutionens största förkämpar, utan också i sin bok lovordar de principer som det nya Frankrikes lagar vilar på, i jämförelse med till exempel den tandlösa amerikanska samhällsmodellen. Bokens målsättning var storslagen:

Allt talar för att vi nått fram till tiden för människosläktets stora omvälvningar. Vad kunde bättre klargöra för oss vad vi kan vänta oss av detta, vad kan vara en säkrare vägvisare för oss ibland alla dessa åsiktsströmningar än den översikt som visar de revolutioner som inträffat tidigare och berett marken för vår egen tid? Vår nuvarande kunskapsnivå garanterar att den blir lycklig, men är detta inte också på villkor att vi utnyttjar den med full kraft? Och för att den lycka som förespeglas oss inte skall köpas för dyrt och för att den spridas så snabbt och till så många som möjligt så att den blir så effektiv som möjligt, måste vi förvisso studera människoandens historia och de hinder som fortfarande reser sig och likaså de metoder vi har för att övervinna dessa svårigheter.

Det är denna »människoandens historia» han föresatte sig att skriva, och dessutom att skissera hur han trodde att framtiden eventuellt skulle kunna utveckla sig.

Låt mig först som sist avfärda en del, i mitt tycke, oväsentliga petitesser. Översättningen är inte helt lyckad, något som en recencent påpekade när den slutligen gavs ut svenska för ett tiotal år sedan. Vissa formuleringar är onödigt klumiga[7] som till exempel »Säkerligen är det så, att endast den rena meditationen genom lycklig kombinationsförmåga kan leda oss fram till vetenskapens allmänna sanningar.» Den meningen kan lätt tolkas som att Condorcet var anhängare av Maharishi Vedic Science, men det har jag ytterst svårt att tänka mig. Jag pekar ut ytterligare några klumiga översättningar i fotnoter till de citat jag valt ut.

En annan, och snäppet allvarligare, invändning mot boken är att författaren ibland handskas lite ovarsamt med tidsaxeln. Han påstår till exempel att Kepler använde Newtons upptäckter för att ställa upp sina lagar, vilket bör få de flesta som läst grunderna i mekanik att lyfta på ögonbrynen, och på ett annat ställe hävdar han att filosofer som (Adam) Smith och (Dugald) Stewart började intressera sig för nationalekonomi vid tiden för freden i Utrecht, vilken, som alla gruvarbetare i Wales utom en vet, slöts 1713, vilket verkar en smula egendomligt då man i en fotnot får reda på att Smith föddes 1723 och Stewart 1753.

En tredje invändning är att han ibland är mer än lovligt vag i sina beskrivningar, som till exempel när han skriver att »[d]et var också genom förföljelserna från prästerskapet som det svenska folket fick mod att ta tillbaka en del av sina rättigheter.» Jag är förvisso ingen expert på svensk historia, men jag måste erkänna att jag inte har en susning om vad han syftar på här — under den period han behandlar då han kommer med ovanstående påstående (från Descartes till franska revolutionen) skulle jag snarare säga att det svenska »folket» knappt hade några rättigheter alls, utom det fåtal som tillhörde något av de fyra stånden. Kanske kan någon historiskt bevandrad upplysa mig?

Som ovanstående citat antyder var Condorcet inte särskilt positivt inställt till religion, och det är att uttrycka det oerhört milt; utan att överdriva alltför mycket ser han religionen som roten till allt ont. Han är inte heller särskilt välvilligt inställd till despoter av olika slag, men ett genomgående tema i hans tankegång är att dessa till stor del bygger sin makt på prästerskapets förmåga att dupera folket. Det betyder att en revolution inte bara måste riktas mot kungar utan också mot prästerna, och det är dessa senare som är viktigast att göra sig av med.

Här några typiska rader från beskrivningen av det romerska rikets nedgång och fall:

Med Julianus död genombröts den enda fördämning som kunde stå emot den strida strömmen av nya vidskepligheter och nya barbarinvasioner. Föraktet for humaniora var ett av kristendomens kännetecken. Den kände sig tvungen att hämnas filosofiens förolämpningar, den fruktade en undersökande och tvivlande kritisk attityd, den tilltro till det egna förnuftet som är ett gissel för varje religiös troslära. De naturvetenskapliga insikterna var till och med förhatliga och suspekta för religionsutövarna, eftersom sådana kunskaper är mycket farliga för tron på mirakler. Det finns inte någon religion som inte tvingar sina anhängare att svälja fysikaliska absurditeter. Sålunda blev kristendomens triumf signalen till vetenskapens och filosofiens totala förfall.

Att monarkernas och prästernas makt så småningom luckrades upp tillskriver han i första hand uppfinningen av boktryckarkonsten och den kunskapsspridning som den medförde:

Boktryckarkonsten hade spritt sig; man hade mångfaldigat antalet böcker; man hade lyckats så väl anpassa dem till alla kunskapsnivåer, användningsområden och ekonomiska villkor; man hade skickligt anpassat dem till alla möjliga smakriktningar och bildningsnivåer. Böckerna erbjöd en så lättåtkomlig och ofta till och med behaglig kunskap och hade öppnat så många dörrar till sanningen, att det blivit praktiskt taget omöjligt att stänga dem ute. Ingen klass, inget yrke var längre oåtkomligt för böckernas inverkan. Fastän det likväl återstod ett stort antal människor som var dömda till frivillig eller påtvingad okunnighet, hade gränsen mellan den råa, hyfsade delen av mänskligheten och den upplysta, bildade nästan helt utplånats[8].

Det är en intressant övning att i dagens läge försöka sätta in internet i ett liknande sammanhang — jag tänker på sådana saker som Googles framtvingade/självpåtagna censur i Kina, Raif Badawi och överhuvudtaget olika former av censur på internet, från »Youtube blocking» till olika varianter av spamfilter (Suck!). Som detta sista exempel visar är det uppenbart att den frihet som internet ger också kan missbrukas, och jag tänker då inte bara på spam utan på diverse illegala verksamheter och sajter som sprider felaktig »information»[9]. Rimligen måste boktryckarkonsten ha medfört liknande problem, men Condorcet förbigår dem med tystnad.

flour1_1

Hur tror då Condorcet att framtiden kommer att arta sig? Han ställer upp tre viktiga punkter (ojämlikheten mellan folken; ojämlikheten inom nationen; och att »åstadkomma en i verklig mening bättre människa») som han anser måste lösas. Han inser dock att vissa olikheter inte bara måste vara kvar, utan också utgör en drivkraft för framsteg:

Olikheterna främjar nämligen också kulturella, pedagogiska och industriella framsteg utan att därför medföra beroende, förnedring eller utarmning. Kommer, med ett ord, människorna att närma sig det stadium, där de har nödvändiga kunskaper för att handla efter sitt eget sunda förnuft i alla livets skiften och hålla detta rent från fördomar? Kommer de att vara tillräckligt kunniga för att känna till sina rättigheter och utöva dessa efter sin välgrundade mening och sitt samvete? En gång kommer de kanske fram till den punkt där de alla, tack vare att deras talanger utvecklats, kan skaffa sig säkra möjligheter att sörja för sina behov, och där enfald och elände endast beror på tillfälligheter och inte är det vanliga tillståndet inom någon del av samhället.

Som framgått av en annan av mina bloggor så tror jag att de frågor som Condorcet här ställer sig är fundamentala och avgörande för vårt släktes eventuella framsteg och kanske också fortlevnad. Hans slutsats är, som jag förstår det, odelat optimistisk:

Om vi besvarar dessa tre frågor[10], skall vi i vår erfarenhet av det förflutna, i observationerna av vetenskapens framsteg som civilisationen hittills medfört, i vår analys av människans andliga förkovran och utvecklingen av alla hennes möjligheter finna de starkaste skälen för att tro att naturen inte satt någon gräns for våra förhoppningar och möjligheter.

Jag vet inte om det är min ingrodda cynism, eller något mer tillfälligt pessimistiskt drag i min världsåskådning, men jag finner hans slutsats utomordentligt blåögd. Inte så att jag tror mig ha funnit en gräns för mänklighetens »förhoppningar och möjligheter», utan snarare ställer jag mig tveksam till att han finner någon form av samband mellan »vetenskapens framsteg» och »människans andliga förkovran». Tvärtom tycker jag det finns många tecken på att mänsklighetens »andliga förkovran» gjort föga framsteg sedan 1700-talet, i synnerhet bland de makthavare, ekonomiska och politiska, som ersatt de monarker och religiösa ledare som Condorcet kämpade mot.

Condorcet gjorde det bland revolutionärer vanliga misstaget att tro att det är lika enkelt att bygga upp som att riva ner någonting, men hans stora misstag var att han trodde att om bara den korrupta ledningen i ett land försvann så skulle allting vara frid och fröjd; nya ledare skulle komma som inte bara pratade om »frihet, jämlikhet och broderskap», utan faktiskt också tillämpade detta i sin maktutövning. Senare, och inte fullt lika blåögda, generationer har insett den dystra sanning som Douglas Adams summerat i The hitchhiker’s guide to the galaxy[11]:

To summarise: It is a well known, and much lamented, fact that those people who most want to rule people are, ipso facto, those least suited to do it. To summarise the summary: Anyone who is capable of getting themselves made president should on no account be allowed to do the job. To summarise the summary of the summary: People are a problem.

Fotnoter:

  1. Att jag inte är ensam om att tycka att det finns uppenbara likheter mellan svenska toppolitiker och femåringar med hink och spade antyds av en artikel i DN, som berättar att Löfvén tappat ungefär en fjärdedel av det förtroende som väljarkåren hade för honom i maj, men att han trots det är den partiledare som inger störst förtroende — en tredjedel av svenska folket har förtroende för honom. Det vore intressant att jämföra dessa siffror med historiska data — har svenska folkets förtroende för sina folkvalda någonsin varit lägre, och i så fall när då? [↩]
  2. Härvid gör man samma misstag som en gång Heisenberg — vid ett besök hos några holländska fysikerkollegor under krigets första fas försökte han övertyga dem om att för Europas del var nazisterna var ett mindre ont än kommunisterna, utan att inse att det fanns ytterligare alternativ. [↩]
  3. Den här bloggan påbörjades, som man nästan kan gissa av dess titel, runt midvintersolståndet, men på grund av några förutsebara katastrofer — som min kroniska lättja, jul och Rilton Cup — och en oförutsebar, ett ihopsäckat internetmodem, så har den inledning jag tänkt mig blivit inaktuell; jag skulle annars ha berättat att »det i dagarna är 60 år sedan två av mina favoritförfattare, Frans G. Bengtsson och James Hilton, dog; och att Brighton & Hove Albion FC halkat allt längre bakåt i det som i folkmun går under den lätt pejorativa beteckningen ›champinjonligan›, och numera ligger förankrad på en av de tre nedflyttningsplatserna». Visserligen är det, såvitt bekant, fortfarande korrekt att de nämnda författarna dog för drygt 60 år sedan, men Brighton ryckte upp sig under några matcher kring årskiftet, och har för ögonblicket hankat sig upp ovanför nedflyttningsstrecket. [↩]
  4. Man skulle, med viss rätt, kunna hävda att denna min åsikt beror på att det är de enda två nyutgivna skivor jag lyssnat på under 2014; detta är visserligen korrekt, men ovidkommande i sammanhanget — när Rönnblom och Yonder är som bäst har de bara ett ytterst litet fåtal medtävlare; och här är de som bäst; quod erat demonstrandum. [↩]
  5. Jag var nära att skriva »med extra allt», men avstod efter lite funderande eftersom komplementmängden till en mosbricka är ganska stor. [↩]
  6. Citationstecknen kring våren beror dels på att detta begrepp är ganska vagt i sig självt; dels på min konstanta lättja, som gör tidsangivelser än vagare; samt dels på att jag ännu saknar en del i min tilltänkta serie. [↩]
  7. Nej, det är inget stavfel, utan ett nyord som är avsett att frambringa associationer från såväl orden »flumiga» och »klumpiga» som översättarens namn, Arne Klum. [↩]
  8. Citatet bjuder på ett antal småklumiga uttryck. Ordet »så» i »man hade lyckats så väl» förefaller malplacerat; det är rimligen sanningen som inte kan stängas ute, och inte böckerna; och den »råa, hyfsade delen av mänskligheten» är ett mycket märkligt uttryck (eller så är det bara ett »o-» som saknas?) [↩]
  9. I sammanhanget kan det vara värt att nämna den speciellt europeiska idioti som brukar gå under eufemismen »right to be forgotten», med vars hjälp man kan tvinga Google att censurera sina sökresultat om »privatpersoner». Risken är uppenbar att det kan utnyttjas av till exempel personer som förespråkar omstridda alternativmedicinska metoder för att se till att kritiska röster stoppas vid sökningar. Å andra sidan borde polisen ha rätt att begära ut information om vilka som vill stoppa vilka sidor, vilket eventuellt kan leda till ett eller annat åtal. [↩]
  10. Det tog mig ett tag att inse, men »dessa tre frågor» syftar av allt att döma inte på några i den kanonad av frågor han avfyrat under en dryg sida, varav två kan ses i det förra citatet, och stycket innan detta citat innehåller fyra, utan på de tre viktiga punkterna jag nämnt ovan; jag misstänker med andra ord ännu en klumig tolkning av texten. [↩]
  11. Nedanstående citat är transkriberat från radioseriens tolfte avsnitt, och kan alltså skilja sig något från en eventuell boklig version. [↩]

Poes lag

Postat av
Svara

För en stund sedan stötte jag på nedanstående bild på facebook:

orange

Den är, på sitt sätt, en perfekt illustration av begreppet Poes lag[1]; den ursprungliga formuleringen handlar visserligen om kreationister, men detta breddades så småningom till den version som man nu kan hitta i till exempel Wikipedia. I min översättning:

Utan en övertydlig humormarkör är det omöjligt att skapa en parodi på extremism eller fundamentalism som inte tas på allvar av någon.

Nu är detta naturligtvis inte första gången någon uttrycker liknande tankar. För några år sedan hamnade jag i en religiös (!) diskussion på musikforumet på rootsy.nu, och blev där tipsad bland annat om följande intressanta avhyvling:

On the whole, it is one of the most abominable pieces of imposition and blasphemy, that has of late been attempted to be palmed upon community, in the name of a new revelation. And one would suppose that in this enlightened age, none could be found ignorant and stupid enough to be cheated by the imposture. There is, however, one remarkable fact which should be stated in connexion with this subject. It it this: That notwithstanding mankind will be rational on all other subjects but that of religion, there is scarcely any imposture of this character, however absurd or monstrous it may be that has ever been introduced into the world, but what has had it supporters and made its proselytes. And we have very little doubt that were a person now to appear on the stage and assert that he had been an inhabitant of the moon for five hundred years, and had finally fallen on this earth to make a new revelation to men, he would find followers and make proselytes who would be fools enough to believe and profess faith in his new theory. So prone are mankind to the marvelous in religion, when backed, as in this case, by the threats of endless misery!

Här handlar det alltså om en lite allvarligare variant av Poes lag, som vi kanske kan kalla för »Poes nollte lag»: Det är omöjligt att konstruera en religion som är så absurd att den inte, med lämpliga förutsättningar, kan få åtminstone en liten grupp anhängare som tror på den.

Det som är speciellt med avsnittet ovan är att det skrevs redan 1831, i tidskriften »Evangelical Magazine and Gospel Advocate». Hur rätt signaturen »S.», som skrev detta, skulle få vet vi nu. Citatet är avslutningen på ett slags recension av en bisarr bok som då just utgetts av en lokal bedragare som slagit sig på religiöst skojeri — författaren hette Joseph Smith[2], och boken heter än idag »The Book of Mormon»[3].

Hur är det nu med skylten ovan? Nja, det lutar åt att det är en förfalskning — inte nog med att den udda blandningen av syndare har ett uttalat humoristiskt drag, en kritisk betraktare på nätet har hittat den gamla sida på nätet där man kunde tillverka sina egna religiösa skyltar[4]. Så tyvärr, även detta var en parodi.

Återstår bara ge sista ordet till vår vän Albert Einstein — en av de klokaste saker han aldrig sagt…:

albert-einstein-quote

Fotnoter:

  1. Nej, inte den Poe; Nathan Poe. Ett inlägg på christianforums.com räknas som »lagens ursprung». [↩]
  2. För en mer detaljerad beskrivning av Mr Smith och hans skojerier rekommenderar jag denna sida från mars 1831 ur samma tidskrift [↩]
  3. Ett stort tack, än en gång, till Daniel Persson för tipset! [↩]
  4. Om man studerar bilden bara en liten aning kritiskt inser man detta snabbt, åtminstone om man har ett minihum om tekniken som denna typ av skyltar baserades på… [↩]

Den absurda overkligheten

Postat av
Svara

Alltsedan det modernistiska projektet sattes igång för hundratalet år sedan har kulturen då och då tagit klivet över i en absurd verklighet, eller snarare overklighet; ett prima exempel är Hugo Ball och hans nonsenspoesi runt slutet av första världskriget. »Mycket ska man höra innan öronen trillar av» brukar det ju sägas, men jag har klarat mig förträffligt genom »Publiken» av Federico Garcia Lorca[1], genom »Kalla högen» i studentradioprogrammet »No wave» på Radio Ryd i början av 80-talet[2], och om man utvidgar talesättet till att gälla synen och ögonen har jag också överlevt Duchamp och hans »fontän»[3]. Men efter de senaste dagarnas surfande känns det tryggt att veta att jag har en stor rulle silvertejp i närheten om vissa yttre extremiteter plötsligt skulle vilja ge sig iväg från sina invanda platser; med tanke på att jag är i det närmaste hjälplös utan mina glasögon fyller de en viktig uppgift även om de fortsättningsvis skulle vägra att göra tjänst som hörorgan.

Jag kommer strax att ge en länk[4] till den bit av overkligheten som jag just besökt, men innan dess måste jag, som ett minimalt mått av omtanke om bloggens gäster, varna för några av de effekter som länken kan orsaka:

  • Skrattparoxysmer. Luttrad som jag är krävs det ganska mycket innan jag ens ler åt absurditeter, men jag skrattade högt flera gånger under uppspelningens gång — men det var knappast det »goda» absurdistiska skrattet, det som till exempel Monty Python var specialister på att locka fram, utan ett trött skratt åt det repetetiva och förutsägbara innehållet.
  • Helig ilska. Om du tillhör den mer lättantändliga delen av skeptikerrörelsen (eller den del av »dunbolsterkristenheten» som avskyr bedragare som försöker utnyttja kristna symboler för egen vinning) så kan inte en häftig reaktion uteslutas.
  • Trötthet. Den video som startas i länken är ruskigt lång, enligt uppgift 25 minuter, och framförs av en enformigt malande röst, illustrerad av den framförda texten. Med andra ord: annonsen, för det är en sådan, torde fungera alldeles utmärkt som sömnmedel. Om mina längre texter här på »bosjo surrar» inte får dig att somna kan jag alltså rekommendera länken här nedan.

Vad handlar det då om? Jo, en märklig blandning av bibelmysticism, pseudovetenskap och alternativ/homeopatisk healing, kryddat med lite konpirationsteorier om »Big Pharma». Den entoniga rösten förklarar att kuren för cancer finns i Matteus-evangeliet, kapitel 4 — om man lyckas tolka koden[5]. Vidare kan man bota alla möjliga hjärtsjukdomar med en ört med det suggestiva namnet »Crown of Thorns»[6], ledproblem fixas galant med Olibanum (»Frankincense» på engelska; tycks vara populär i Ayurvedisk »medicin»[7]), och rent allmänt mår man toppen om man äter en »biblisk diet», med »riktig» olivolja, inte den kraftlösa version vi luras att köpa i livsmedelsbutiken. Och alla denna visdom, summa summarum tio böcker, får vi naturligtvis GRATIS — om vi prövar på en tidskrift för en »mindre kostnad»… Exakt vad den mindre kostnaden är tänkt att vara är jag inte säker på — så långt kommer man inte på de 25 minuterna — men en artikel på nätet antyder att det handlar om endera 19 eller 74 dollar; det första låter lite för bra för att vara sant, så jag lutar åt det senare.

En sista varning innan jag länkar vidare — flera kommentatorer har ondgjort sig över att uppspelningen startar automatiskt så fort sidan laddats, och att de inte lyckats stoppa den på något sätt. Jag har dock inte haft det senare problemet, om man klickar på video-bilden stannar uppläsningen för mig, men jag vet inte om det är en finess som är specifik för min webbläsare, Opera 12.16. Jag är inte heller hemma i specifikationerna av HTML5, men om uppläsningen fortsätter trots att man stänger ner den tabb som härbärgerar videosnutten så tycker jag det är en bug, inte en feature.

Nu hoppas jag att jag förberett dig tillräckligt för att kunna ge en länk till detta mirakulösa erbjudande. För säkerhets skull garderar jag med en länk som synat dess innehåll lite närmare, och har en del kompletterande uppgifter att komma med.

Under mina sökningar på nätet har jag insett att herrar Chambers och Stengler, som tycks ligga bakom The Bible’s Healing Code Revealed[8], ingalunda är ensamma om att försöka använda bibeln som läkare använder FASS — en annan bok som exploaterar samma målgrupp är Healing Codes for the Biological Apocalypse av Horowitz och Puleo, där, om jag förstått det rätt, sex frekvenser[9] avslöjas som sägs kunna reparera DNA. Jag hittade också en PDF-fil där ännu en liknande bok, The Healing Code, presenteras och motiveras med ett otal bibelcitat.

Ett problem som vi icke-religiösa personer då och då tvingas ta ställning till är att vi har svårt att måla upp ett tillräckligt svavelosande straff för personer som Chambers et consortes; håll med om att eder som »Må dina tappade mackor alltid hamna med leverpastejsidan nedåt!» eller »Må alla dina motståndare spela 3.exd5 mot Franskt!» visserligen är synnerligen obehagliga, men ändå är tämligen bleka jämfört med de straffmetoder som, till exempel, Dante målat upp i sitt Inferno. Tills jag hittar på något bättre föreslår jag därför att alla som publicerar och marknadsför sådant uppenbart dravel utsätts för det straff som min lärare i matematik och fysik på gymnasiet, Olle Hörnfeldt, understundom ansåg lämpligt för särskilt grova brott — Livstids halshuggning jäms knäna…

Fotnoter:

  1. En replik jag särskilt minns är då en av huvudpersonerna i en konversation plötsligt mer skriker än säger »Det är ditt fel, att 4000 glas med apelsinsaft som jag hällt upp NU ÄR FULLA MED FLUGOR!!», för att sedan fortsätta konversationen som om ingenting hänt. Varken apelsinsaft eller flugor nämns, såvitt jag kan minnas, på något annat ställe i verket. [↩]
  2. Jag minns framför allt några stycken som närmast kan beskrivas som den hypotetiska ljudbild som skulle uppstå om det bokstavligen regnade hundar och katter på ett plåttak på en större mekanisk verkstad i full drift, samtidigt som någon tömde något ton järnskrot på golvet och hojtade något ohörbart. »Några» var om jag minns rätt sju, men eftersom varje »låt» var omkring fem sekunder lång klockade hela verket ledigt in under minuten. [↩]
  3. Här kommer jag naturligtvis att tänka på Svenska Akademins korståg mot ett bilföretags användande av en dikt av Karin Boye. Hoppas de inte inser att det är ganska många som vänt upp-och-ner på Duchamps konstverk, och p:ss-r på det… [↩]
  4. Eller mer exakt, flera länkar — de tycks ha en tendens att yngla av sig vid googling. [↩]
  5. Och naturligtvis handlar det om »King James bible»; någon annan version kommer inte i fråga. [↩]
  6. En ultrasnabb googling tycks indikera att det inte finns någon svensk översättning, utan att örten heter samma sak på svenska. [↩]
  7. Och, om jag förstått det rätt, är »Frankincense» i engelska översättningar av bibeln det som på svenska översatts med »rökelse» i historien om de »vise» männen. [↩]
  8. Den något försiktiga formuleringen beror på att Stengler, enligt en av de länkar jag gett ovan, på facebook distanserat sig från påståendet att han skrivit boken, men han tar inte avstånd från dess innehåll. [↩]
  9. En recensent refererar till »a mathematical electromagnetic frequency code for ”miracles”». Som ex-fysiker har jag en relativt klar uppfattning av vad symbolerna »mathematical», »electromagnetic» och »frequency» står för, medan däremot alla permutationer av två eller flera av dessa begrepp i bästa fall känns poänglös. Och att något av dem skulle ha något med ett »mirakel» att göra känns minst sagt otroligt. [↩]