Microsoft ringde…

I veckan som just gått fick jag ett telefonsamtal från ett par personer som uppgav sig representera Microsoft; först en vänlig dam som meddelade att min dator hade skickat mängder med felrapporter den senaste tiden och sedan en »manager» som skulle förklara för mig vad jag skulle göra för att rätta till problemet. Båda pratade med en engelsk dialekt som mina otränade öron klassificerade som indisk.

Nu behöver ni inte vara oroliga för min eller min dators eventuella sinnessvaghet; jag är ju programmerare och allmänt sett skeptisk till det mesta, och sannolikheten att Microsoft skulle ringa till mig för att rätta till något i min dator betraktar jag som rent imaginär[1]. Jag blev dock lite nyfiken på vad bovarna i andra änden på telefontråden tänkte göra, så jag spelade »nyttig idiot» en stund.

Först bad »managern» mig att verifiera att det var rätt dator det handlade om; detta skulle göras genom att jag öppnade ett kommandofönster, skrev assoc i detta, och jämförde en viss sträng som dök upp mot slutet av en textmassa — denna skulle nämligen vara ett unikt registreringnummer för min dator. Raden ifråga ser ut så här:

.zfsendtotarget=CLSID\{888DCA60-FC0A-11CF-8F0F-00C04FD7D062}

Mannen läste långsamt och med stor tydlighet upp alla tecken efter »CLSID», och när jag bekräftat att det stod så, påstod han att detta var ett bevis på att det var denna dator som skickat felmeddelanden. Men detta är långt ifrån något unikt nummer för min dator; snarare är det så att det finns i samtliga Microsofts operativsystem. Jag har inte brytt mig om att ta reda på just vad »zfsendtotarget» betyder, men eftersom assoc listar ett antal filtyper och de program som ska startas när en fil med just den typen ska öppnas, misstänker jag att det har något med Microsofts hantering av zip-filer att göra; det finns ju ett menyalternativ »Send To compressed (zipped) folder». Och CLSID är Microsofts påfund för att se till att rätt program startas; du kan bara ha ett program med ett visst ClassID registrerat i operativsystemet[2]. Ovanstående är alltså ett slags »note to self» som operativsystemet gör för att komma ihåg att om det behöver öppna en fil med typen zfsendtotarget ska det leta rätt på det program som registrerats för att utföra det arbete som en COM-server med den unika ID-strängen »888DCA60-FC0A-11CF-8F0F-00C04FD7D062» förväntas klara av.

Därefter bad vederbörande mig att, fortfarande i kommandofönstret, skriva ”eventvwr”. Tyvärr fegade jag ur här; jag lyckades inte få fram information om vad det var för program tillräckligt snabbt, så jag tog det säkra före det osäkra och avslutade samtalet. Jag borde naturligtvis ha tackat för underhållningen och/eller talat om vad jag anser om spammare, scammare och krackare, men jag tillhör nu en gång för alla den kategori individer som skulle kunna kallas »trappmänniskor» av oss som inte behärskar det ädla franska språket — de som inte kommer på den fyndiga eller dräpande repliken de borde ha yttrat förrän i trapphuset efter en givande samvaro[3]

Det är inte svårt att hitta rapporter på nätet om denna verksamhet, ett par snabb googlingar hittar mängder med berättelser, både om zfsendtotarget och om eventvwr.

Så, för att göra mitt budskap om möjligt ännu tydligare: Microsoft följer inte upp de automatiska felrapporter som datorn ibland ber att få skicka. Om någon som uppger sig ringa från Microsoft, Microsoft support, Microsoft helpdesk eller liknande så gör du helt rätt om du rått skrattar vederbörande rakt i örat; alternativt spelar med en stund för att dra ut på tiden — den tid som hen inte lyckas lura dig kan hen inte heller lura någon annan, så du utför en god gärning. Och »888DCA60-FC0A-11CF-8F0F-00C04FD7D062» är inget registreringsnummer för din eller någon annans dator.

Nu väntar jag bara att någon ska ringa från Apple för att diskutera de felrapporter som min iFån skickat till dem…


Fotnoter:

  1. Med begreppet »imaginär sannolikhet», som jag just uppfann, menar jag en sannolikhet som endast existerar i ett matematiskt rum där spiritistiska medier har kontakt med andra sidan, konspirationstionsteorier om månlandningar, chemtrails och »11 september-attacken» är sanna, och kanske till och med homeopati fungerar; dvs helt utan något som helst samband med den reella världen. []
  2. Om det efter en filtyp bara står ett programnamn letar Windows efter ett program med detta namn på en mängd olika ställen, och ett gammalt beprövat sätt att sprida virus är att döpa ett lömskt program till något i systemet förekommande namn och försöka lura systemet att starta det programmet i stället för originalet. Med användandet COM-servrar och ClassID försöker Microsoft, bland annat, stoppa den metoden. []
  3. Detta är inte så deprimerande som det låter; saken kan ofta repareras när man återberättar händelsen för tredje person. []

Nästa skapelse

Det fanns en gång en tidskrift som hette Datateknik, sedermera omdöpt till Industriell Datateknik, som gick ett dystert öde till mötes någon gång i slutet av 1990-talet. Ofta var det mest läsvärda i denna tidning spalten »Sista sidan», där databranchen skärskådades från en inte fullt lika seriös vinkel som på de övriga sidorna, och nedanstående skapelse, som tyvärr inte är skriven av mig, utan av Björn Sundström, återfanns på sidan 90 i Datateknik 1989:8. Varje gång jag träffat Lennart Bonnevier, under många år chefredaktör för Datateknik, de senaste åren har jag försökt övertyga honom om att den måste räddas från glömskan, och hotat med att om han inte lägger upp den på internet kommer jag att göra det själv. Here goes.

Kort rekapitulation: 1989 hade en av dramats huvudaktörer just gjort comeback; efter att några år tidigare blivit utmanövrerad från sitt företag hade han startat ett nytt och just lanserat sin nya dator, NeXT; och hans fortsatta karriär tillhör världshistorien. En PDP-8 var redan 1989 en förhistorisk best; den kom ut på marknaden i mitten av 60-talet. De händelser som beskrivs nedan är dock lika aktuella 2013 som 1989…

– Jag tror jag har vad du behöver. Nä, jag VET att jag har vad du behöver!

– Kan det vara möjligt? Har du gjort en burk man kan programmera den här gången? Är programvaran inte riktigt klar än…? Inga vanliga disketter…? Hur ska man då kunna köpa nya program utan att det kostar särken?

– Inga problem! Den här maskinen är bäst. Allt jag gör är bäst. Jag kan inte göra saker som inte är bäst, hur jag än bär mig åt!

– Åkej, messerschmitt… Du ska få en lämplig uppgift. Hört talas om mitt första system? Gör om det! Jag går och fikar under tiden.

– Ah! Äntligen ett jobb värdigt mej, skrockade Steve och satte igång…

Det var en mörk och stormig natt. Nere vid havet låg några små fiskebåtar förtöjda, men redan hade det gula gräset på savannen torkat ut nästan helt. Lejonet reste sig upp och såg sig omkring. Ganska långt bort betade en hjord gaseller, på tillräckligt avstånd för att bara svagt oroas av känslan av att ett rovdjur var närvarande …

Han ruskade på manen, och slog till bromsarna. Tåget stannade i ett regn av gnistor.

– Vad gör du? skrek eldaren och stack upp huvudet ur kolvagnen där han legat och sovit. Varför stannar vi?

– Ja, svarade drottning Ulrika Eleonora och nickade. Norrmännen har vunnit vid Waterloo, och deras ledare Napoleon kommer på visit i morgon. Han tar med sig sin nya uppfinning också, fonografen. Det är en maskin som man kan spela schack mot, ni vet det där spelet med en boll och två lag.

– Å nej! utbrast Steve Jobs och kastade sig över tangentbordet. Hela systemet har spårat ur! Alla pekarna är åt helvete!

– Vad är det som händer? undrade Gud oroligt, som just kom in genom dörren till datorrummet med kaffemuggen i näven. Har du kvaddat Skapelsen?
Steve Jobs hoppade frenetiskt mellan breakfönstren.

– Jag vet inte, mumlade han och torkade svetten ur pannan. Det verkar ha kommit in nån bugg nånstans. Men jag ska patcha ihop det hela så får vi se…

Plötsligt försvann Ulrika Eleonora, och stormen tilltog. De små knuttimrade husen i byn verkade krypa ihop under den iskalla vinden som ylade runt gathörnen. ERROR.

– Vad var det där? frågade Gud, som stod och hängde över axeln på Steve Jobs och pekade på felutskriften. Vad är det som gått snett?

– Äsch, lätt fixat, mumlade Steve och knappade vildsint på tangentbordet. Sådär ja, nu funkar det igen.

Inne i ett av husen satt Ulrika Eleonora och spelade schack, tillsammans med ett tjugotal andra kungligheter och adelsmän. Ulrikas lag hade just gjort mål, och …

– Titta, sa Gud och satte ett pekfinger på ordet »mål». Nu har det spårat ur igen, med Ulrika Eleonora i fiskebyn. Och fotbollsschack. Ditt system funkar inte!

– Jajaja, lugn, det fixar sig, svarade Steve snabbt samtidigt som hela Skapelsen stannade och tolv olika breakfönster poppade upp på skärmen.

– Ska det va så där? frågade Gud. Vad betyder »Stack Overflow»? Nåt sånt har inte jag skapat!

– Ingenting att bry sig om. Vänta lite …

– Och varför händer ingenting när du trycker på knapparna? Och den lilla pilen rör sig ju inte när man flyttar på den här grejen med den långa sladden. Och titta! Nu blev hela skärmen svart!

– Det ska vara så! skrek Steve Jobs och körde ut Gud, som emellertid genast kom in igen och pekade på skärmen.

– Vad betyder »Interlisp»? Var är min Skapelse?

Jorden var öde och tom.

– Ha! skrattade Gud. Nu får du börja om från början. Fast inte på den maskinen, den ska jag ha! Du får ta den där.

– Vad menar du? svarade Steve Jobs och stirrade på PDP-8:an som Gud pekat på. Det där är ju ingen Universum-Workstation med oändligt minne och mikrovågsklockad total parallellism.

– Nej, svarade Gud. Nu ska JAG göra en ny skapelse!

Och så satte han sig ner, ställde in stolen, klickade i ett lämpligt fönster och började skriva:

;login: gud 
Password: 
Välkommen till Universum, Gud Fader Allsmäktig! 
# skapa

Jorden var öde och tom, och Guds ande svävade över djupet. Snabbt som sjutton skapade Gud himmel och jord och allt det andra, för den här gången visste han ju redan från början hur han skulle göra.

– Klart! ropade Gud triumferande och vände sig om mot Steve Jobs. Tolv sekunder, förra gången tog det en vecka!

– Grmpf, muttrade Steve till svar.

Gud tittade över axeln på honom och läste med illa dold skadeglädje högt från Teletype-terminalens pappersremsa:

> create empty UNIVERSE
> create ELECTRON#l
> create PROTON#l
> create ATOM#l using PROTON#l and ELECTRON#l
> create ELECTRON#2
. . . . . .

Geografi à la Facebook

För er som inte följt med i den geografiska utvecklingen sedan skoltidens namntragglande, i synnerhet de som antar att städer ligger kvar på de platser de låg på den där gången i småskolan då de först stiftade bekantskap med orterna ifråga[1][2], kan jag meddela att Facebook gjort gemensam sak med Apple i sina försök att fräscha upp den svenska geografin. Apples kartor har jag skrivit om tidigare, och när jag kontrollerade de utestående punkterna för någon minut sedan så gick Östersjön fortfarande till Kristiansand i Norge, Grankullaviken var ännu torrlagd och Göteborg var tämligen osynligt om man inte zoomar in på rätt område. De som till äventyrs oroas av Göteborgs ambulerande tillvaro i Apple-världen kan nu i stället fröjdas åt att staden, enligt Facebook, fått en ny granne:

malmo

Skulle Göteborg på nytt försvinna är det alltså bara att kvista över till grannbyn Malmö, och därifrån kan man förhoppningsvis fortfarande snabbt ta sig till Köpenhamn, även om Facebook inte indikerat hur det ska gå till.

Nu väntar vi med spänning på Apples nästa drag…


Fotnoter:

  1. Här tänker jag till exempel på Kiruna, som håller på att flyttas för att undvika att en eventuell raskatastrof. []
  2. Om du har problem med syftningen i föregående bisats så påminner jag om bloggens innehållsförklaring. []

Kasparov – Deep Blue, en gång till

De senaste dagarna har jag ägnat större delen av min tid åt att svära åt trilskande kylskåp, dito datorprogram[1] och vädret, men på lediga stunder har jag, på anmodan av Olle Häggström, läst Daniel Dennetts nyutkomna bok Intuition Pumps and Other Tools for Thinking; en mycket trevlig och tänkvärd bok, även om mitt omdöme nog inte blir lika översvallande som Olles.

Det som drar ner betyget lite i mina ögon är dels att vissa »nyckelpumpar» behandlas lite styvmoderligt, som till exempel Searles berömda kinesiska rum, och dels att hans beskrivningar av några begrepp som jag anser mig ha viss koll på, jag tänker i första hand på datorer och schack, är naiva, på gränsen till okunniga. Intressant nog kan jag inte påstå att detta skulle påverka hans slutsatser; om jag inte missat något allvarligt i hastigheten så kan hans framställning beskrivas med en parafras på A:lfr-d V:stl-nds berömda ord — »…vad fel du tänkt, fast det var rätt».

Låt mig ta ett exempel där Dennett är ute och cyklar på hal is:

Who beat Garry Kasparov, the reigning World Chess Champion? Not Murray Campbell or any members of his IBM team. Deep Blue beat Kasparov. Deep Blue designs better chess games than any of them can design. None of them can author a winning game against Kasparov.

Tre uppenbara fel och två högst tveksamma påståenden i fyra meningar — inte illa! Ett av felen är av »messerschmitt-typ» — Deep Blue skapar inga schackpartier alls nuförtiden eftersom projektet skrotades några månader efter matchen. Den sista meningen är elak mot Benjamin och Illescas, som båda tillhörde IBM-teamet[2]; jag är övertygad om att båda skulle kunna vinna mot Kasparov om han vore vänlig nog att göra ett sådant nybörjarfel som han gjorde i sjätte partiet. Att Deep Blue skulle »skapa bättre schackpartier» än Illescas eller Benjamin är också fel, men det kräver lite mer bakgrund för att visa; kort uttryckt gör Dennett felet att sätta likhetstecken mellan en generell egenskap och samma egenskap under vissa speciella förhållanden. Det enda faktum där han har rätt är att resultatet i tvekampen mellan Team IBM och Kasparov var 3½–2½ till IBMs fördel, men att av detta dra slutsatsen att ”Deep Blue beat Kasparov” är inte bara naivt utan också vilseledande.[3]

Det uppenbara uteslutningen[4] i Dennetts framställning är den »mänskliga faktorn»; en stor, och i det här fallet avgörande, skillnad mellan en mänsklig och maskinell spelare är att den mänskliga kan påverkas av yttre faktorer, medan en dator, så länge som spänningsnivån och strömförsörjningen är den rätta, inte påverkas det minsta. Med andra ord, att Team IBM vann tävlingen betyder bara att Team IBM vann tävlingen, inte att Deep Blue var en bättre schackspelare än Kasparov.

Det finns många konspirationsteorier om att IBM fuskade — Kasparov lär fortfarande vara övertygad om det — men låt oss skippa dem; för den som vill ägna sig åt sådant finns en film, Game over, som enligt uppgift lär antyda både det ena och det andra. Men det räcker med att betrakta de uppgifter som gruppmedlemmarna själva låtit publicera för att man ska inse att IBM inte sparade på utgifterna för att försöka åstadkomma en seger för Deep Blue[5]. I en intervju i New in Chess 2009/5 berättar till exempel Illescas att de programmerade in fördröjningar i spelöppningsbiblioteket för att göra Kasparov osäker på om programmet var kvar i sin databas eller hade börjat »tänka» på egen hand; ett förfarande som i mina ögon är på gränsen till det etiskt försvarbara. Men Illescas tar också upp en incident, en »anekdot» kallar han det, där man klampade över den gränsen med god marginal:

One day I said, Kasparov speaks to Dokhoian after the games. I would like to know what they say. Can we change the security guard, and replace him with someone that speaks Russian? The next day they changed the guy, so I knew what they spoke about after the game.

En tredje detalj som Illescas nämner är att han och Benjamin samma morgon som sista partiet spelades ändrade spelöppningsdatabasen, så att 8. Sxe6! var det enda möjliga draget för Deep Blue i den variant som skulle komma att spelas senare under dagen. Detta var fullt tillåtet under de regler som gällde för matchserien, men det är inte så konstigt om Kasparov reagerade ganska surt på Illescas’ avslöjanden, och misstänkte någon form av fusk.

Låt oss titta lite snabbt på matchens två nyckelställningar:









Deep Blue – Kasparov
Svart vid draget

I den här ställningen i det andra partiet gav Kasparov upp; Deep Blue hade spelat ett fint positionellt parti, och Kasparov var uppenbarligen psykologiskt knäckt. Hur ska man annars förklara att han inte upptäckte att Deep Blue med sitt näst senaste drag (44.Kf1??) gjort en dundergroda som tillät Kasparov att slippa undan med en remi; i stället för 45… uppgivet??? hade 45… De3! lett till remi vid bästa spel (se till exempel New in Chess 1997/3 för utförliga analyser).









Deep Blue – Kasparov
Vit vid draget

Den ovan omtalade ställningen där Benjamin/Illescas med sin ändring i databasen tvingade Deep Blue att spela det vinnande 8.Sxe6!. Att det draget vann var välkänt även på den tiden, och hade varit så i drygt tio år[6]. Jag satt, som väl de flesta schackspelare som hade internet vid den tiden, framför datorn, och jag förstod absolut ingenting när Kasparov spelade 7… h6??. Att en spelare som Kasparov gör en sådan chansning, med så mycket på spel, tyder på en monumental kollaps, med betoning på »mental». Det första en schacklig nybörjare får sig itutat är att man aldrig ska göra ett drag och hoppas att motståndaren inte hittar det bästa draget; här bröt alltså världmästaren mot denna elementära regel.

Eftersom detta var de två partier som Deep Blue vann borde det vara dem som Dennett baserar sitt påstående om Deep Blues förmåga att »designa schackpartier» på. Ett parti där motståndaren gav upp i en remiställning, och ett parti vunnet redan i spelöppningsdatabasen — inte mycket till evidens, om ni frågar mig. Att IBM, Deep Blue och Kasparov själv med gemensamma krafter lyckades knäcka Kasparov är däremot helt uppenbart.

Om man vill peka på en match där en dator klart visade sin överlägsenhet gentemot en mänsklig motståndare så är matchen mellan Hydra och Michael Adams åtta år senare ett lämpligare val — visserligen var inte Michael Adams världsmästare, men det sätt engelsmannen, som då ansågs vara bland de tio bästa spelarna i världen, blev utspelad på gjorde att intresset för matcher mellan datorer och människor i stort sett upphörde; Adams skrapade ihop en enda ynka remi på sex partier.

Men än har inte, mig veterligen, någon dator visat att den är överlägsen människan i korrschack, dvs då spelarna har några dagar på sig för varje drag. I denna tävlingsform är tidspressen minimerad, och en jämförelse mellan människors och maskiners förmåga att »designa schackpartier» utan alltför många störande psykologiska faktorer kan göras. Det finns naturligtvis skillnader i själva tankeprocessen mellan närschack och korrschack, men det handlar mest om att den tidspress som är så besvärande i närschack gör att skicklighet i att snabbt se vilka drag som är de kritiska i en ställning är oerhört viktig; vi klåpare kan räkna på en variant i tio minuter och först då inse att motståndaren har ett jättehot i drag två som förstör allting. Som en vis man brukar uttrycka det: »Korrschack är spelet för oss som har rätt i andra försöket»…

Några månader innan matchen mot Adams spelade Hydra en minimatch om två korrpartier mot en stark korrspelare, Arno Nickel[7], som slutade med en ganska enkel seger för Nickel, han vann båda partierna. Den version av Hydra som spelade mot Adams var dock vassare, både hårdvaru- och mjukvarumässigt, och planen var att Nickel skulle spela ytterligare två partier mot denna förbättrade version. Det första av dem slutade remi, men jag har inte lyckats hitta några uppgifter om det andra; jag har ett svagt minne av att det också slutade remi, men det faktum att jag inte kan hitta minsta spår av detta parti på nätet tyder på att mitt minne återigen försökt spela mig ett spratt, och att detta fjärde parti aldrig spelades.

Så här skrev Chrilly Donninger, Hydras skapare och programmerare, efter det tredje partiet:

I think in general strong Correspondence GMs like Arno Nickel are still better. But we do our best to catch up. I have made the evaluation aggressive to increase the tactical complications. This works quite well in tournaments but not in correspondence chess.

Sedan Hydra-projektet gick i graven så finns det, vad jag vet, inga lämpliga kandidater för en korrmatch mellan en superduperschackdator och en stark korrspelare med en vaniljdator som stöd. Jag tror dock att en korr-GM fortfarande skulle klara sig bra i en sådan hypotetisk drabbning, men jag väntar med argumentationen till en annan gång. Men jag hoppas att jag visat varför Dennetts påstående »Deep Blue designs better chess games than any of them can design» är fel — i blixt är det självklart, i normala närpartier mycket sannolikt, men i korrpartier skulle det blivit mycket jämnare, och om Illescas eller Benjamin lärt sig korrhantverket[8] och fått spela en korrmatch mot Deep Blue skulle jag satsat mina pengar på den mänsklige spelaren.

Så Dennett har alltså fel om i stort sett allt rörande matchen Kasparov – Deep Blue — hur lyder då den slutsats han drar och hur kan den vara rätt, trots detta? Dennetts slutsats är att de båda kontrahenternas »tankeprocesser» är fundamentalt lika. Jag jobbar just nu med en motsträvig text där jag ämnar visa att de båda kontrahenternas »tankeprocesser» är fundamentalt olika. Min argumentation för detta, och min förklaring till varför både Dennett och jag kan ha rätt samtidigt sparar jag till detta epos.


Fotnoter:

  1. Opera, den webbläsare jag använt i tiotalet år, slutade plötsligt att acceptera »target=”_blank”», och öppnade alltså inga nya fönster. När jag hittade den flagga i config-filen som fixade det visade det sig att den nya sidan numera öppnades i bakgrunden, vilket ställde till med ett eller annat missöde. När jag efter någon veckas sporadiska googlingar äntligen lyckades hitta den magiska kombination av nyckelord som ledde fram till en lösning så löd denna: Om du har »Block Unwanted Pop-ups» markerad, markera tillfälligt »Open All Pop-ups» och markera sedan »Block Unwanted Pop-ups» igen. Det fungerade; plötsligt öppnades de nya sidorna som vanligt. Självklart; varför tänkte jag inte på det? (Ja, jag är ironisk. Och bitter.) []
  2. En kort not om Joel Benjamin och Miguel Illescas Cordoba för icke-schackspelare — båda tillhörde världseliten vid den här tiden, kanske inte skiktet allra närmast under Kasparov, men skiktet därunder. []
  3. Vill man leka messerschmitt finns det, tror jag, ett fel till; Murray Campbell var programmerare och den som satt framför skärmen då partierna spelades, men ledaren för IBM-delegationen hette C.J. Tan (eller möjligen Tang; New in Chess verkar inte riktigt kunna bestämma sig). []
  4. I Intuition Pumps and Other Tools for Thinking kallar Dennett ett sådant förfarande för Occam’s broom. []
  5. Det kanske fanns en anledning — jag har sett någon uppgift på nätet om att IBMs börsvärde steg med omkring 3 miljarder dollar som en följd av Deep Blues matcher mot Kasparov; jag är helt okunnig i ekonomiska angelägenheter, så jag kan inte bedöma siffrans riktighet, men det låter som en summa som det inte vore helt fel att ha i fickan. []
  6. I B-finalen av Schack-SM i blixt 1988, den sämsta schackturnering jag någonsin gjort, råkade jag själv ut för ett liknande missöde. []
  7. På Nickels meritlista finns en femteplats i en VM-final (där han bland annat besegrade den slutlige vinnaren, Joop van Oosterom) och en remi som svart mot en svensk bloggare som inte kan bestämma sig för om han önskar vara anonym eller ej. []
  8. Som samme vise man som yttrade sig tidigare i texten plägar säga: »Korrschack är ingen sport; det är en livsstil!» []

Praktisk mekanik

I min ungdom ägnade jag en försvarlig tid[1] åt olika former av praktisk mekanik, framför allt bordtennis och bangolf. Dessa aktiviteter gav mig en hel del åsikter, eller möjligen insikter, i sporters fysiologi och psykologi, som jag eventuellt kommer att använda i mina halvt-om-halvt utlovade svordomar i Olles kyrka, om jag någon gång lyckas få den bloggan färdigskriven. De gav mig också en del erfarenheter som fått mig att använda ordet »omöjligt» alltmer sällan; bland annat roade jag mig med att träna på att slå bollen i kopp från »omöjliga» vinklar på svenska klacken, och har en gång på träning spikat en enportare, den typ av bana som oftast är den första på en anläggning, trots att bollen träffade hindret klockrent någon eller några centimeter till höger om öppningen, och trots att hålet låg mer än tre meter bakom hindret[2].

I förra veckan fick jag tillfälle att på nära håll studera ett intressant stycke praktisk mekanik, kombinerat med lite hållfasthetslära. Vid den procedur då dagens inköpta förnödenheter förpassas till lämplig förvaring hände det sig nämligen att ett inköpt fyrpack av halvlitersburkar av cider mer eller mindre disintegrerade i mina händer[3]; alla fyra burkarna föll ut, och landade på mitt mellanmjuka linoleumgolv. Tre av dem klarade detta utan större problem, men den fjärde såg ut så här, efter att ha förpassat sitt innehåll åt diverse olika håll[4]:

burk_min

Som synes har inte burken stillatigande accepterat sin omilda behandling.

Så, vad hände då egentligen? Angående själva fallet så var det ganska lågt, säkert inte högre än midjehöjd. Men det finns två detaljer som kan ha bidragit till händelseförloppet: dels att alla fyra burkarna trillade ut och kan ha krockat med varandra, och dels att de föll ur medan jag vände mig om — jag hade ställt min väska på golvet omkring en och en halv meter från kylskåpet, lyfte upp förpackningen med ryggen mot kylskåpet och vände mig om mot kylskåpet då burkarna föll ur — så den föll inte rakt ned utan hade viss rotation. Hur jag lyckades hantera förpackningen i butiken utan att upptäcka att förpackningen var trasig vete katten, men förmodligen gjorde jag bara kortare förflyttningar utan ”sidskruv”…

Om man tittar på burkens andra sida ser man ganska klart att det finns ett par bucklor nära botten och liknande bucklor nära toppen, vilket jag tolkar som att både topp och botten slog i backen innan den gick sönder; den första smällen kan ju ha bidragit till att öka trycket inför den andra smällen. Jag antar, utan att vara det minsta expert på hållfasthet, att »genombrottet» skedde i den punkt från vilken de tre »revorna» utgår, men om det tyder på att botten eller toppen träffade golvet först vågar jag inte yttra mig om; det är ju svårt att säga hur trycket förändras med tiden i det komplicerade system som fyra roterande ciderburkar som krockar med varandra och golvet utgör. Ska se om jag kan få Larsgunnar Nilsson och hans grupp att ge ett expertutlåtande.


Fotnoter:

  1. Med tanke på det begränsade monetära utbytet av den nedlagda tiden kan man också argumentera för att jag la ner en oförsvarlig tid på dessa aktiviteter. []
  2. För den som vill försöka sig på detta trick så utfördes det med en »brun sungolf» på en lätt fuktig bana; den kombinationen ger, om plankträffen är ren, ofta en kraftig bakskruv. Jag har trots många försök inte lyckats upprepa bravaden. []
  3. Detta visade sig så småningom bero på att en av de »flärpar» vars uppgift är att hålla samman förpackningen var trasig. []
  4. Dessa håll inbegrep ett slags dubbelkon på golvet kring burken, där dock en stor del av den bakre konen snabbt absorberades av där befintlig trasmatta. Vissa delar av innehållet hade ambitioner att hamna längre bort och utanför de vinklar som pekades ut av dubbelkonen; några droppar tog sig för att landa på min skjorta (och tre på mina glasögon), medan fyra droppar landade på tapeten mittemot min dåvarande position, där de på något sätt lyckades undgå min uppmärksamhet tills i morse. []