Författararkiv: bosjo

Verklighetens afton

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 28

Barry McGuire — Eve of destruction

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag tänkte jag fortsätta förra veckans tema med ännu en av de verkligt klassiska sångerna mot krig[1] och andra idiotier som frodades i det amerikanska samhället i mitten av sextiotalet, P.F. Sloans »Eve of destruction», här framförd av Barry McGuire. Den som vill studera vilka de ovan nämnda idiotierna är kan lämpligen detaljstudera texten, eller konsultera den utförliga wikipediaartikeln.

En av de saker som slog mig när jag läste wikipediaartikeln jag länkade till ovan, förutom att sången i dagarna fyller 58 år och att den enligt sagda källa släpptes dagen efter inspelningen, var att det från början var tänkt att McGuire skulle göra en mer »polerad» version senare, och att den första insjungningen bara var en »rough mix». För mig är det just den där »råheten» som gör att rader som »you’re old enough to kill, but not for votin’» eller »Take a look around you, boy; it’s bound to scare you, boy!» känns äkta. Eftersom P.F. Sloan står listad som producent vill jag gärna tro, utan att gräva närmare i frågan, att han kände att det var så här han ville att låten skulle framföras.

Trots att det som sagt gått nästan exakt 58 år sedan låten spelades in är de saker som låten vänder sig emot — som krig, kärnvapen och rasism — ännu aktuella, och listan har utökats med sådant som klimatpåverkan, AI och religionsmotsättningar[2] så det är definitivt så att vi fortfarande lever i »verklighetens afton»[3].

Fotnoter:

  1. Ber om ursäkt för reprisen av förra veckans inledning, men vi programmerare gillar som bekant att återanvända kod. [↩]
  2. Om man är petnoga så snuddar »Eve of destruction» faktiskt vid den problematiken, men det görs så försiktigt att jag inte känner att något allvarligt brott begås om jag delar upp problemen på två grupper om tre i varje. [↩]
  3. Här ska naturligtvis den kulturellt bevandrade läsaren känna igen referensen till John Holms mästerverk, men eftersom jag inte vill att någon ska undra vad jag syftar på så skrev jag denna fotnot. Jag ber bloggens läsare om ursäkt för att jag misstänkte att de inte var tillräckligt kultiverade för att upptäcka detta. [↩]

Antikrigsrestaurang

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 27

Arlo Guthrie — Alice’s restaurant massacree

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag tänkte jag fortsätta förra veckans tema med en av de verkligt klassiska sångerna mot krig i allmänhet och vietnamkriget i synnerhet, berättelsen om hur Arlo Guthries fingeravtryck hamnade i Pentagons[1] register. Själva låttexten är för ovanlighets skull tämligen slätstruken, och om jag förstått det rätt är det egentligen en reklamsnutt, en jingle, som Arlo gjorde till sin vän Alice Brock för hennes restaurang i Stockbridge, Mass. Som tur är berättar Arlo sin historia, annars skulle de arton-och-en-halv minutrarna som låten upptar nog varit i mesta laget[2]. Berättelsen är ganska lätt att följa trots att Guthrie använder en del amerikanska uttryck, som till exempel »seeing-eye dog», vilket vi väl skulle översätta med ledarhund för blinda, eller något i den stilen.

Arlo Guthrie, för den som till äventyrs inte känner till honom, är mycket riktigt son till Woody, vilket även märks i namnet på det bolag han startade — »Rising son». Genom åren ändrade han på texten ett flertal gånger, och gjorde några liknande försök i samma humoristiska stil som »Alice’s restaurant»[3], som låten ibland kallas. Wikipedia har en lång artikel om låten; där kan ni läsa alla de detaljer jag är för lat för att räkna upp här.

Till slut kan nämnas att detta är en av de tre låtar jag känner till som blivit filmatiserade[4]. Jag tar gärna emot tips på fler filmatiserade låtar. Jag räknar alltså inte soundtracks, som till exempel Paul Simons »One trick pony», utan låten publiceras först, sedan görs en film som inte skulle gjorts om inte låten funnits. Eftersom jag är totalt nollställd när det gäller film antar jag att det finns betydligt fler exempel än dessa tre.

Fotnoter:

  1. Eller åtminstone någonstans i Washington; Guthrie är lite vag på den punkten. [↩]
  2. I en senare version gör en han en poäng av att låten var precis lika lång som det beryktade gapet i Nixon’s inspelningar vid Watergateskandalen, och antyder skämtsamt att det kan finnas ett samband däremellan. [↩]
  3. Ett exempel på en sådan utvikning är »Motorcycle song (significance of the pickle)», där han »förklarar» nödrimmet »cycle-pickle» i omkvädet på sången ifråga. [↩]
  4. De andra två är naturligtvis »Harper Valley PTA» och »Ode to Billie Joe». [↩]

Om legosoldater

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 26

David Rodriguez — The true cross

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det är ju aktuellt med legosoldater i dessa tider, så idag får det bli en sång om sådana, även om det här handlar om en annan stormakts militära insatser. Texten kan vara intressant att begrunda:

When we left the Saigon embassy
The last ones out the door
We fire-bombed their paperwork
To cover up their war

We partied on the Arizona
Until after twenty days
When the lights of San Diego
Woke us from our drunken haze

And then the general calls us back, he says,
”We need you to assist”
When they paid us off in unmarked bills
I guess we got the gist

With two vatos out of Houston
And one from San Antone
In the bloody streets of Salvador
They left us on our own

Now we don’t meddle in their politics
We could not take the pain
Ain’t the way we analyze
Ain’t the way we train

We know twelve dialects of Spanish
Plus the one in Panama
We’re the MVP’s for the CIA
PTSD and all

So you can keep my bronze medallions
You can stick my silver stars
All I need is something I can spend
In this Guatemalan bar

Fourteen rounds, a Belgian Browning
And a two-star general’s pay
And I’ll keep right on a-killin’
for the United S. of A.

So as I look out on these mountains
From the nightclub Carribelle
Some officer is ordering
civilians shot to hell

And I think of my own country
How she treated me so bad
And how we finally found a way to live
The best we ever have

Compañeros out of Saigon
The last to leave that day
But we been twenty years a killin’
for the United S. of A.

David Rodriguez kan lätt förväxlas med andra personer, och till och med andra artister, med samma namn, men tillhörde helt klart toppskiktet i singer/songwriter-branschen[1], även om han väl numera mest är känd som Carrie Rodriguez’ far. Tyvärr var hans skivkatalog tämligen tunn; wikipedia-artikeln om honom listar bara ett fåtal verk, och om man bara räknar studioinspelningar får jag det till totalt 43 låtar; ett gråtretande litet antal av en så uppenbart talangfull låtskrivare och gitarrist. Som tur är finns det en del lajv-inspelningar också, och ovanstående är en av dem.

Om inte texten som sådan ger dig tillräckligt att grunna på så kan du ju ta en funderare på om det där med »true cross» möjligen kan vara en känga åt religionen, och i så fall hur…

Fotnoter:

  1. Han gick tyvärr bort 2015, 65 år ung. [↩]

Sommarnattens sovande

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 25

Mick Moloney — Vi skal ikkje sova bort sumarnatta

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Så här i midsommartider kan det ju vara lämpligt med något för årstiden passande, och eftersom jag för ögonblicket inte kan komma ihåg någon visa om sill och potatis så får det bli en av de märkligaste blandningarna jag har i min skivsamling — något som låter som en norsk folkvisa, sjungen av en amerikansk irländare med ett tydligt jazzinfluerat sväng.

Tills för några minuter sedan skulle jag hoppat över det där med »låter som», men efter några bingningar vet jag bättre — det är ingen folkvisa, utan en dikt skriven av den norska poeten Aslaug Låstad Lygre, med en tonsättning av Geirr Tveitt. Dessa bingningar ledde mig också fram till texten, vilket måhända kan behövas då en irländsk amerikan försöker sjunga på norska:

Vi skal ikkje sova bort sumarnatta,
ho er for ljos til det.
Då skal vi vandra isaman ute,
under dei lauvtunge tre.

Då skal vi vandra isaman ute,
der blomar igraset står.
Vi skal ikkje sova bort sumarnatta,
som kruser med dogg vårt hår.

Vi skal ikkje sova frå høysåteangen
og grashoppespelet i eng,
men vandra i lag under bleikblå himlen
til fuglane lyfter veng.

Og kjenna at vi er i slekt med jorda,
med vinden og kvite sky,
og vita at vi skal vera isaman
like til morgongry.

Skulle ni, mot förmodan, önska er en lite lugnare version, med min favoritorkestrering[1] så hittade min bingning även en sådan; Lars Klevstrand är, sorgligt att säga, en musikant som jag lyckats missa så här långt, men det ska väl gå att åtgärda på något sätt.

Fotnoter:

  1. dvs. gitarr och skrovlig mansstämma, för den som just ramlat in på sajten av misstag. [↩]