Författararkiv: bosjo

Pokervinst

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 72

Perssons pack — Poker (nio timmars spel)

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Från början hade jag tänkt välja en annan av Persson-packets låtar från Kärlek och dynamit, nämligen »Bröllopsdag»; den låten anknyter till den miniserie som jag körde för några veckor sedan, den om relationsproblem, och dessutom nämndes det i texten att det var »dan före pingstafton», vilket ju är ganska aktuellt, ehuru inte lika lätt att notera sedan den lediga annandagen tagits bort. Men när jag väl klickat mig fram till rätt folder, den där kärleken och dynamiten huserade, så fastnade blicken omedelbart på dagens låt, och jag bestämde mig raskt för den i stället.

Det finns flera anledningar till varför jag gillar den här låten. Dels, naturligtvis, för det härliga drivet i kompet, kombinerat med Magnus Linds »klämmiga» dragspel[1] och Per Perssons intensiva sång; dels för det lätt okonventionella ämnesvalet; men kanske främst för den tankeväckande sanning, lämplig för den här serien, som smygs in i texten — »Att vinna tar sån tid, men förlora går så fort». Den sanningen gäller säkerligen inte bara poker, utan kan tillämpas i många sammanhang.

Själv är jag ingen pokerspelare, jag har inte nerver till sådant. Mig veterligt har jag bara spelat poker om pengar en enda gång, kvällen innan den ödesdigra bortamatchen mot Lerum i mars 1980, och då handlade om småpengar, typ en kronas maximal höjning. Det var inte en bankrutt orsakad av pokerspel som gjorde att jag spelade så uselt dagen därpå, jag lovar. Men dagens låt tillägnar jag Tom, Börje, Henryk och alla andra schackspelande vänner som har nöje även av detta spel.

Fotnoter:

  1. Jag har ju haft honom tidigare i den här serien, men tråkigt nog utan dragspel — denna underlåtenhetssynd betraktar jag härmed som kompenserad. [↩]

Fler svarta drömmar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 71

Johnny Cash — Man in black

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det var knepigt att välja en låt idag, så det fick bli en uppföljare till förra veckans exkursion i svarta drömmar. »Mannen i svart», Johnny Cash, berättar varför han fått det smeknamnet, och även om det finns vissa argument som jag känner är svagare än andra[1], så har han en hel del poänger i sin framställning. Den här versionen, som enligt vad han påstår innan framförandet är den allra första inspelningen av låten, ger ytterligare lite bakgrundsinformation.

Fotnoter:

  1. Vissa religiösa tankar, till exempel. [↩]

Sjunga i mörkret

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 70

Robert Forster — Dear black dream

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Som jag påpekat någon gång är det många artister i den här serien som jag hittat genom deras bekantskap med Townes Van Zandt, och dagens artist tillhör dem, fast på ett lite annorlunda sätt. I början av 90-talet, när jag just upptäckt TVZ, så köpte jag ett par T-skjortor med hans bild på framsidan[1], och detta ledde till både intressanta frågor från dem som inte kände till honom och initierade kommentarer från dem som gjorde det[2]. En ur den senare gruppen tipsade om dagens artist, och specifikt den här skivan, »Danger in the past», och om man lyssnar på texten ända till slutet så inser man varför. Men hela skivan är bra, och innehåller en hel del egendomliga arrangemang där trummorna spelar en lite annan roll än att bara vara takthållare.

Det är naturligtvis de sista raderna som fastnat:

My love and I sit in bed in the dark
Wondering who sings better in the dark
is it Townes Van Zandt, or is it Guy Clark?

Som om han ville besvara den frågan gav Guy Clark några år senare ut skivan »The dark», där titelspåret avslutas med en liten frågestund:

And how dark is it?
It’s too dark for goblins
And how dark is it?
It’s so dark you can smell the moon
How dark is it?
So dark the wind gets lost
How dark is it?
So dark the sky is on fire
How dark is it?
So dark you can see Fort Worth from here

Eftersom Townes Van Zandt var född i Fort Worth är jag inte riktigt säker på hur Clark besvarade Forsters fråga…

Fotnoter:

  1. Jag tror jag har dem kvar någonstans även om jag tyvärr inte kan ha dem längre. De måste ha krympt nått enormt i tvätten… [↩]
  2. Jag tror till exempel att det var så bibliotekarie Bernt och jag upptäckte att våra respektive musiksmaker hade mycket gemensamt. [↩]

En snabbis

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 69

Guy Clark — Instant coffee blues

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

De senaste bloggornas serie med relationsberättelser avslutas idag med ytterligare en artist som jag funnit via Townes Van Zandt — Guy Clark. Under ett besök i USA lyckades jag få tag på tre skivor av honom, bland annat »Old No 1», som dagens låt är hämtad från. Därefter har jag samlat på mig i stort sett hela hans produktion.

Texten är kärv och lakonisk, som man kanske kan förvänta sig av en av de främsta utövarna av den musikgenre som ibland kallas »outlaw country». Två exempel som fastnat är när han jämför de båda kontrahenternas känslor och närmaste förehavanden:

She felt wholly empty like she’d felt it every time
He was feelin’ just the same, except he’s tryin’ to make it rhyme

respektive

She just had to go to work, and he just had to go

för att inte tala om den korta kommentaren om att träffas i köket och »känna sig fullt påklädda»… Hela texten kan hittas här.

Finnas till

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 68

Lill Lindfors — Tillsammans är ett sätt att finnas till

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Eftersom de senaste två bloggorna i den här serien handlat om så kallade relationsproblem är det väl lika bra att hänga på trenden; dessa två, denna och nästa veckas bidrag får bilda en liten kurs i hur man hanterar sådana, i synnerhet med avseende på de tillfällen då relationen ifråga inte sträcker sig längre än en natt.

Dagens låt har jag redan nämnt i en tidigare blogga då jag tog upp Harry Chapin, men eftersom jag föresatt mig att, åtminstone initialt, enbart ta upp artister en gång så kan jag inte spela originalet, utan det får bli Lill Lindfors’ insjungning av Åke Catos och Björn Barlachs översättning. Som jag påpekade i en fotnot kan man argumentera för att översättningen till och med är bättre än originalet, men jag tänker inte avgöra den tvisten; att översättningen är bra råder det i alla fall inget tvivel om.

I en lajvinspelning av originalet meddelade Chapin att låten handlar om staden Watertown, NY, och när publiken börjar applådera säger han snabbt »It’s more than it deserves!» och fortsätter »I spent a week there one afternoon…», så man kan nog anta att han inte var sponsrad av stadens turistnäring.