Parkteatern 2013

Parkteatern är en av Stockholms trevligaste institutioner: inte nog med att man får uppleva ett Stockholm i sommarskrud, man får också en frikostig dos gratis kultur och, oftast, en dos stadsorientering medan man letar sig fram till de olika spelplatserna runt om i staden.

Presentationen av årets program var dock en besvikelse:

I år satsar Parkteatern mer än någonsin på barn och familj. Sommaren dansar igång med Nationalteaterns Kåldolmar och kalsipper och leker sedan vidare med en jubilerande clown, plaskdammsäventyr, gospelkörer, bortskämda syskon och en vegetarisk skapelseberättelse… Sedan toppar vi upp med fransk nycirkus, sydafrikansk hiphop och bjuder dessutom in till gastronomisk urpremiär av Restaurang Allemansrätten.

Alltså en satsning på barn och familj — i år också! Borde det inte vara dags för en satsing på oss filosofiskt intresserade ex-fysiker snart? Och även om jag stundom nyttjar både kåldolmar och kalsipper, dock sällan för samma ändamål, så klarar jag mig alldeles förträffligt utan gospelkörer, bortskämda syskon och skapelseberättelser, thank you very much.

Letar man lite i programmet hittar man dock några evenemang med ett lite större djup än de ovan föreslagna plaskdammsäventyren:

Skippin’ through the graveyard — enligt blurben jag länkar till ska pjäsen handla om »[sökandet] efter meningen med tro», och som den som plågat sig genom mitt opus »Lite religionskritikkritikkritik» vet är jag ganska misstänksam mot begreppet tro[1]. Men »svart komik» låter lockande, och det är aldrig fel att låta sitt begreppssystem utmanas av andra idéer. Under eken, 1 och 2 juli..

Utan titel — Ardalan Esmaili berättar om sin och sin familjs flykt från Iran. Om inte det är ett angeläget ämne i dagens Sverige vet jag inte riktigt vad som skulle kunna vara det. Under eken, 7-10 juni.

Stockholm folk festival — tre dagar med »visor, folkrock, singer-songwriters och traditionella toner», och även det bara är den sista dagen som är gratis så är en festival så nära Stockholm en given publikmagnet. Arrangörens sajt listar för tillfället bara elva artister, av vilka jag känner till fyra (Cookies & Beans, Den Fule, Sofia Karlsson och Väsen), men det borde dyka upp fler; förra året spelade man på fyra eller fem scener, om jag minns rätt. Hesselby Slott, 9-11 augusti.

Nisti Stêrk och svenskarna — mer folkmusik, med en intressant blandning av influenser. Inte för att jag känner till hur »ugandisk-fransk-turkisk-rysk-spansk-svensk musik av idag» låter, men på bilden av artisterna trakterar samtliga, utom sångerskan, någon form av stränginstrument, och det är lovande. Kungsträdgården, 18 och 25 juli.

Nu gäller det bara att pussla ihop dessa med övriga evenemang under sommaren…


Fotnoter:

  1. Detta påstående kommer antagligen att vara mitt bidrag till tävlingen »Understatement of the year», om någon sådan kommer att anordnas under året. []

Campeadoren återfunnen

campeadorÄntligen! I fredags lyckades jag, efter några decenniers jakt på antikvariat och internet, få tag på ett exemplar av »Äreräddning för Campeadoren», den samling av Frans G. Bengtssons skriverier som Rolf Arvidsson och FGB-sällskapet gav ut 1986[1][2]. Liksom övriga essäsamlingar som bär hans namn ligger tyngdpunkten på litterära och historiska återblickar, men det finns också plats för en och annan fundering kring vardagen. Han uttrycker också sin beundran för »brottarspråket», trots att han själv aldrig bevistat en brottningsmatch. Han förundras över termer som till exempel »flygande mara», och funderar kring vem Nelson var, och varför det finns en »halv-nelson» och en »dubbel-nelson» men ingen »enkel-nelson». Kanske något för brottningsförbundet att ta fasta på för en »äreräddning för brottningen»…?

Och hur var det nu med Campeadoren? Enligt FGB hade denne spanske legend fått en rejäl knuff ned från sin piedestal i mitten av 1800-talet, då den holländske historikern och orientalisten Reinhart Dozy petade hål på de många myter om honom som frodats i de inhemska krönikorna; Campeadoren blev för honom en vild stråtrövare som slogs på vilken sida som helst, så länge som det gav honom själv fördelar. Den äreräddning Frans G. Bengtsson läste var en engelsk översättning av ett verk som publicerades 1929 i Madrid av Ramón Menéndez Pidal, som, enligt FGB, gav en mer nyanserad bild av både Campeadoren själv och hans tid.

Med tanke på nutidens religiösa konflikter kan det vara av intresse att jämföra med det tillstånd som rådde på den iberiska halvön för snart tusen år sedan — så här skriver FGB:

De kristna staterna hade framtiden för sig, alstrade kloka politiker och dugliga krigare, men göra dock ett jämförelsevis sterilt intryck bredvid dem de till sist skulle övervinna. Poesi, vetenskap, historieskrivning, arkitektur och mycket annat, hela livsformen överhuvud, allt ter sig så ojämförligt överlägset hos halvöns muhammedaner att det är omöjligt att inte känna de största sympatierna för dem. Det är sant att de alltför mycket sysslade med vers, strängaspel och pokulerande med vackra flickor i månsken, och det historiska skeendet har en vana att ganska tungt rulla fram över dylika tidsfördriv och deras utövare, sedan de sistnämnda hunnit tillräckligt uppmjukas; men den poesi de åstadkommo var verkligt god poesi, enligt alla kännares vittnesbörd, något som alls inte är ett självklart fenomen under likartade skeden, och deras beklagliga njutningsliv synes ha haft en prägel av intellektualitet, skönhet och spontan glädje, som kristna folk, trots alla behjärtade ansträngningar, sällan eller aldrig lyckats fullt tillfredsställande krångla sig fram till. De glömde bort att slåss, stackars människor, och trodde på fridens och förnuftets seger, såsom brukligt är i liknande fall; och det magra kristna sällskapet uppe i norr, som alls inte anfäktades av dylika tankegångar, gjorde därför grundligt kål på dem till slut. Detta var måhända en historiens rättvisa dom, men någon egentlig glädje över utgången kan man inte gärna känna.

Hur ser man på Campeadoren idag? Wikipedia, åtminstone den engelska versionen, ger en ganska neutral skildring av hans bana, och en snabb genomläsning av hans politiska/militära karriär ger mig det intrycket att Spanien under denna tid var lika överskådligt och lättbegripligt som ett schackparti av en Morozevitj eller Tony Herrström på stridshumör. En mening på Wikipedia tyder i alla fall på att han hade en sund inställning till religionens inflytande över politiken — »He ruled over a pluralistic state with the popular support of both Christians and Muslims».

I helgen som gick invigdes också två nya pågatåg, varav ett av dem fått namnet »Frans G. Bengtsson». FGB var ju tämligen ljum till många av teknikens framsteg, men jag minns inte att han skrivit något ilsket om tåg — det hade varit intressant att ta del av hans synpunkter på nutidens ständigt återkommande nyhetsväv av trilskande växlar, blöta löv och signalfel…


Fotnoter:

  1. Jag hittade faktiskt boken på Rönnells för ett större antal år sedan, men backade i sista stund ur på grund av prislappen. Jag hade då inte kommit till den insikten att man ytterst sällan ångrar ett inköp av en bok, men nästan alltid de köp som inte blev av. []
  2. Att utgivningsåret är 1986 kan dock ifrågasättas av den petnoge — på baksidan av titelbladet står visserligen »Stockholm 1986», och det är den uppgiften som räknas vid katalogiseringar; men förlagsdelen av ISBN börjar med ”87”, och som bekant (?) använde Norstedts dåförtiden dessa siffror för att ange utgivningsåret. []

von Gooms gambit

Någon gång i min ungdom läste jag en SF-historia som hette »von Gooms gambit»[1]. För den som inte har de tre minuter det tar att läsa historien i länken ovan må här omtalas att von Gooms gambit består av ett antal drag som skapar så obehagliga mönster på brädet att en normal schackspelare blir häftigt illamående och i värsta fall fall avlider.

Känsliga läsare är härmed varnade — läs vidare på egen risk; jag tar inget ansvar för eventuella skador som nedanstående text kan komma att orsaka!

Jag kom att tänka på »von Gooms gambit» igår när jag efter en dryg halvtimmas spel i Aljechins minnesturnering zappade genom de aktuella ställningarna, och plötsligt upptäckte följande vidunder:









Vachier-Lagrave – Ding
Vit vid draget

Inte nog med att svart snarare har invecklat än utvecklat sina pjäser (när det börjar dyka upp kandidatdrag som »…Lg8» redan i spelöppningen så har det nästan undantagslöst gått snett någonstans), vit har, trots att han spelat e4, inte fått ut vare sig löpare eller dam[2], utan i stället blockerat sagda pjäsers väg till fronten med en springare och kungen(!). En dubbel von Goom med skruv, om ni frågar mig.

Några drag senare var den svarta ställningen ännu mer tragikomisk:









Vachier-Lagrave – Ding
Svart vid draget

En ställning endast en dator kan älska; Houdini, ett mycket starkt datorprogram, anser på ChessBomb att svart står bättre här. Även i den ställning där svart gav upp tjugotalet drag senare ansåg Houdini att svart har lika spel. Jag har inte undersökt saken närmare, men jag tvivlar på att ens Houdini kan krångla sig ur detta…


Fotnoter:

  1. Jag är tämligen säker på att det var i någon av Sam J Lundvalls samlingar med namnet »Det hände i morgon» (som i sin tur var kondenserade från Jules Verne-magasinet), men dels har jag inte alla 18 i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek, och dels är jag för lat för att försöka leta fram dem just nu. []
  2. Som alla som såg på TV på 70-talet vet, öppnar 1. e4 diagonalen för löparen (bling, bling, bling, bling) och för damen (bling, bling, bling, bling)… []

Ian McEwan i Sussex

McEwanSom den trogne läsaren av min blogg känner till spenderade jag en eller två terminer[1] vid University of Sussex i Falmer, strax utanför Brighton, och det räckte tydligen för att jag numera ska räknas som alumnus från sagda lärosäte. Rent praktiskt betyder det föga mer än att det ett par gånger om året dimper ner en liten tidskrift från Falmer i brevlådan. Normalt brukar jag bara snabbt bläddra genom den för att sedan placera den i övligt arkiv, men den här gången innehöll den intressant artikel om författaren Ian McEwan.

Låt mig först som sist erkänna att jag ännu inte läst ett ord av McEwan[2], men att jag planerar att åtgärda detta vilket år som helst. Men under min genomlyssning av gamla poddsändningar[3] av märket Science Weekly från The Guardian stötte jag på ett par intervjuer med honom, en om hans intresse för vetenskap och en om kreativitet, som gav mig intrycket av att han både hade något att säga och var utomordentligt kapabel att göra det[4]. Som grädde på moset visade sig den stridbare före detta SvD-recensenten[5] Magnus Eriksson vara positivt inställd till McEwans författarskap, åtminstone till »Saturday» och »On Chesil Beach».

Intervjun i »Falmer», som »naturligtvis» görs av professor Tom Healy[6], handlar till största delen om McEwans tid i Sussex, men man diskuterar också romanens roll i dagens medieutbud. Till sist ber Healy McEwan att blicka tillbaka på sin tid i Brighton för att finna något som kan hjälpa universitetet att anpassa sig till framtidens behov, och jag tror att C.P. Snow skulle ha nickat gillande åt McEwans svar:

I would hope that Sussex could draw on its grand 50-year tradition of polymathic education, on its honourable determination to dissolve the old subject boundaries and get historians talking to literature specialists, and all of them talking to lawyers and scientists; a tradition in which students are asked to try to understand something about quantum mechanics or natural selection, or the nature of 14th century commerce, or what history itself is, or what Freud actually wrote about the unconscious. I think that such intellectual ambition was wonderful, even heroic, at the inception of this university, and I still think it’s the best guarantee of pulling through now.


Fotnoter:

  1. De olika undervisningssystemen gjorde att jag var en (förlängd) svensk termin i England, men två engelska. []
  2. Och det är faktiskt värre än så — jag har inte ens något av hans verk i den bokhög jag kallar mitt bibliotek. []
  3. Det bär emot att använda det engelska »podcasts» i en svensk kontext trots att en googling tyder på att det är tämligen accepterat. »Podcast» är, förmodar jag, från början en ordlek på »broadcast», och förlorar därför lite av sin poäng överförd till svenska. []
  4. På The Guardians hemsida hittar man också en video (i två delar, del 1 och del 2) med en intressant intervju som till viss del handlar om McEwans bok »Solar» och klimatkonferensen i Köpenhamn. []
  5. Han var en av de kompetenta medarbetare som SvD kickade i sina försök att skaffa sig en mer »folklig» profil. []
  6. I McEwans senaste bok, »Sweet tooth», innehåller persongalleriet en »Tom Haley» vid universitetet i Sussex… []

Olney i Sverige

DavidOlneyStoppa pressarna! Världens bäste nu levande låtskrivare kommer till Sverige i slutet av april!

Men om ni trodde att han ger en konsert i Globen inför ett fullsatt hus som betalt ett par dagslöner per stol så misstar ni er grundligt; han kommer att spela ett antal konserter inför kanske 40 personer i metropoler som Skogsnäs, Vara och Avesta[1]. För snart tio år sedan såg jag honom spela inför ett tiotal åskådare, och då måste jag nog räkna in pub-personalen också, i miljonstaden Birmingham i England.

Artisten ifråga heter David Olney, och jag kommer att presentera honom och hans musik närmare i en serie som jag kommer att starta vilket år som helst, och som antagligen kommer att heta något i stil med »Mitt musikaliska alfabet». Tills vidare har jag gjort en snabb googling, och hittat några, förhoppningsvis, aptitretande guldkorn på youtube:

Det första guldkornet är Olneys kanske mest kända sång, »Jerusalem tomorrow». Han har berättat att han började på sången som en reaktion på det speciellt amerikanska religiösa hyckleri som kallas »TV-evangelister», men fastnade ett tag tills han fick idén att sammanföra sin fuskande huvudperson med »the real thing». I en annan version av låten berättar Olney att Emmylou Harris spelat in låten, att han anser att hon har en av de allra bästa sångrösterna, men att det här är en »talking song», och konstaterar med ett skratt att han drog ner henne till sin nivå…

Nummer två är en annan av mina favoriter, »Women across the river». Hoppa inte över den underbara inledningen där Olney berättar lite om bakgrunden till en av verserna; den hör till.

De två videosnuttarna ovan har gett exempel på hur Olney låter nuförtiden med sin kompanjon Sergio Webb när de spelar som allra mjukast och känslosammast, men de kan också rocka loss ganska ordentligt. Men i stället för att visa något exempel på det tänkte jag länka till en snutt som visar hur Olney lät och såg ut för trettio år sedan, som frontfigur i bandet »The X-rays». Egentligen borde man spela fram till ca 1:27, eftersom det här är andra delen av en inspelning, och själva klippet är gjort mitt i en låt, men jag är inte riktigt säker på hur det fungerar med inbäddning och sådant. Efter en-och-en-halv minuts avslutande »Love and money» följer i alla fall i rask takt de två låtarna »Wait here for the cops» och »Contender»; den första av dem finns på Olney/Webb-repertoaren (googla!), medan jag är lite osäker på »Contender»[2]. Båda två tillhör mina Olney-favoriter, särskilt »Contender», men jag tycker den här inspelningen visar ganska tydligt att Olney inte är någon rockstjärna, utan att hans låtar passar bättre med en lugnare, mer uttrycksfull, inramning.

David Olney skriver intelligenta, tänkvärda texter; och även om min skymningspressliknande inledning kan ifrågasättas[3] så tillhör han den lilla skara toppartister som faktiskt har något att säga oss människor. Det är inte att förakta.


Fotnoter:

  1. Förhoppningsvis kommer åtminstone konserterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro bli något mer välbesökta. []
  2. Den finns däremot på solorepertoaren; ett exempel finns på lajvskivan »Illegal Cargo» []
  3. Andra giganter på sånglyrikområdet, som till exempel Bob Dylan, Leonard Cohen och Paul Kopasz, är naturligtvis hårda konkurrenter om titeln »världens bäste nu levande låtskrivare». []