Författararkiv: bosjo

Den allsvenska tomten

Postat av
Svara

Det där med språk är svårt, särskilt utrikiska, och alldeles synnerligen särskilt utrikiska språk som man inte alls behärskar. Det finns ju visserligen Google Translate och liknande tjänster — och de blir bättre för var dag — men ibland kan det bli riktigt galet. Så här i jultider kan det kanske vara lämpligt att (återigen?) dra historien om den »allsvenska tomten»; till skillnad från de flesta av mina historier är den relativt kort.

För snart elva år sedan, under lite slösurfande, stötte jag på följande mening: »Där er nu en alla-Svenska tomten för Paulus många Svenska fläkten». Jag hade dessutom kunskapen om var jag hittade detta märkliga alster, men en person med hyfsade engelskkunskaper borde kunna dechiffrera det även utan att veta att jag såg detta på en sajt tillägnad Paul Simons musik. Jag misstänker alltså att det skribenten egentligen ville säga var »Nu finns det en sajt helt på svenska för Pauls många svenska fans».

Jag skickade ett snällt mejl till sajtägaren, men fick aldrig något svar, så helt säker på att jag tolkat hans avsikt korrekt kan jag inte vara.

Professor Mmaas föreläsning

Postat av
Svara

Under 1986 och 1987 tillbringade jag ett antal månader i Västtyskland[1]. För att bättra på min tyska köpte jag på mig en del böcker på tyska, mestadels relativt lättuggade saker som deckare och science fiction, med mycket dialog och ett minimum av komplicerade bisatser. Men en bok hamnade på bokhyllan på grund av en i mina ögon superb inledning (i min knaggliga och synnerligen oprofessionella översättning):

»Utan att vackla har jag motstått försöket…» sade Professor Mmaa; och medan han ännu talade, insåg han plötsligt att världen var enkel och okomplicerad.

»Jag har plötsligt insett att världen är enkel och okomplicerad», fortsatte han. »Jag försäkrar er emellertid att detta inte på något sätt kommer att inverka på min föreläsning, vars ämne tvärtom är komplicerat och invecklat. Mina personliga känslor kunde säkert hamna i medelpunkten för en psykologisk undersökning, göras till tema i en dikt, eller utgöra grunden för något slags filosofiskt system. Dock står här, framför er, varken en psykolog eller en diktare eller en filosof. Här, framför er, har ni en naturvetare som inte intresserar sig för vad som kan härledas ur en uppenbarelse, inte heller för det som är omedelbart begripligt för tanken, utan för de insikter som kan empiriskt utvinnas ur naturen.»

Böcker som bara kostar runt en tia brukar kunna åka med på betydligt märkligare grunder[2] än så; och så hände det sig alltså att »Professor Mmaa’s Vorlesung» av Stefan Themerson hamnade i den bokhög jag kallar mitt bibliotek, tills jag för någon vecka sedan återfann, och beslöt att äntligen »läsa», den[3].

Innan jag berättar lite om boken, några framgooglade ord om författaren[4]. Themerson tycks ha varit en mångsysslare av rang, kanske inte ett »universalgeni», men inte långt ifrån; han studerade fysik och arkitektur på universitetet i Warsawa, men hade samtidigt en stor språklig begåvning, vilket relativitivt tidigt förde honom in på en mer artistisk bana. Bland de många titlar som man kan sätta på honom märks poet, romanförfattare, essäist, förläggare, fotograf, filmskapare, kompositör, och kanske också filosof. Men han släppte aldrig helt sin naturvetenskapliga bakgrund, vilket bland annat yttrade sig i hans uppfinning av den »semantiska poesin»[5], hans vänskap med Bertrand Russell[6], och kanske framför allt »Gaberbocchus[7] Common Room», där naturvetare, filosofer och artister/konstnärer av alla slag under några år i slutet av 50-talet kunde utbyta tankar och erfarenheter. Themerson hade kontakt med C.P. Snow, och det är väl inte helt otroligt att han, direkt eller indirekt, varit en av inspirationskällorna för »The two cultures».

Tillbaka till Professor Mmaa och hans föreläsning. Det citat som Professor Mmaa ämnade inleda sin föreläsning med är hämtat ur Maurice Maeterlincks »Myrornas liv»[8], och han drar från detta slutsatsen att även om bokens författare totalt missförstått allt om termiterna och deras liv, så finns där spår av intelligens, ja kanske till och med tecken på ett vetenskapligt tänkande. Professor Mmaa är nämligen termit[9]; han är närmare bestämt zoolog med arten »människa» som specialintresse. Därmed kan Themerson skriva ett slags »Gullivers resor» där vi inte bara får se vårt släkte belyst ur myrperspektiv, utan också får en inte alltid så positiv bild av det komplicerade och segregerade termitsamhället, där de agerande uppvisar påtagligt mänskliga drag[10].

Utan att avslöja alltför mycket av handlingen så kan man konstatera att den ovan citerade inledningen är tämligen profetisk — inte bara kommer insikten om att världen är enkel och okomplicerad att återkomma som ett slags tema, utan Professor Mmaa kommer också att ha ett ingående samtal med en Dr Sigismund Kraft-Durchfreud, en »Arthur Theolieb»[11] menar att meningen med en föreläsning är att den ska kunna användas som material till ett poem, och till slut, i en diskussion med sin mest uppmärksamme elev, Periclase Nonobody, formulerar Professor Mmaa något som skulle kunna vara början på ett filosofiskt system.

Även om vissa detaljer i boken kan tyckas lite 40-tal[12], så är det förfärande mycket som fortfarande känns aktuellt, särskilt i beskrivningen av samhällets olika maktmedel. Och vad beträffar debatten om arv eller miljö var Themerson långt före sin tid, eftersom termitsamhället reagerade på olika behov genom att »polymorft» utrusta vissa av sina invånare för att utföra en speciell uppgift; en bok, till exempel, är inget annat än en termit som har som sin livsuppgift att förvara och frambringa en viss mängd information. Samtidigt kunde framstående samhällsmedlemmar med den polymorfa tekniken utrustas med, till exempel, en extra antenn, eller två. Themersons visioner är inte så långt borta; med genteknik hoppas man inom en snar framtid kunna bygga små biologiska system med specifika uppgifter bättre än evolutionen klarat av, och att man med genteknik kan »förädla» Homo Sapiens, genom att till exempel manipulera gener för att eliminera vissa ärftliga sjukdomar, torde inte heller ligga så långt borta. Det är hög tid att börja fundera över de etiska frågor som den nya tekniken ger upphov till, och Themerson gjorde uppenbarligen detta redan för mer än ett halvt sekel sedan.

Slutomdömet blir dock underkänt — för mina tyskkunskaper; boken får, såvitt jag är kapabel att bedöma, ett högt betyg. Jag känner att jag missade lite för många detaljer för att jag skulle vara helt nöjd med min läsning av en bok som kräver en språklig vighet som jag saknar, åtminstone på tyska[13]. Tyvärr verkar inte boken särskilt lätt att hitta på biblioteken; enligt Libris finns bara två exemplar på engelska att uppbringa i Sverige, båda i Svenska Akademins bibliotek, tillsammans med i stort sett allt som Themerson satt på pränt. Man får väl förmoda att han blivit föreslagen för ett eller annat pris en gång i tiden.

Fotnoter:

  1. Och, för att vara exakt, även några timmar och minuter i Östtyskland; några skakiga timmar på den sydligaste av de tre transitlederna från Västtyskland till Berlin, och några minuter under Östberlin med en tunnelbanelinje som inte stannade vid två stationer. Särskilt turen under Östberlin fick mig att inse det absurda i Tysklands och Berlins delning; tänk själv hur det skulle kännas om Vasastan i Stockholm plötsligt befann sig i ett annat land, och gröna linjen var tvungen att köra förbi Odenplan och S:t Eriksplan… [↩]
  2. Något slags rekord har väl den bok jag köpte för två dollar i ett antikvariat i USA enbart på grund av dess underbara titel: Due to lack of interest, tomorrow has been canceled… [↩]
  3. Att »läsa» placerats inom citationstecken beror på två saker: dels, naturligtvis, på att min tyska är tämligen bristfällig (jag skulle kanske kunna tumma lite på sanningen och kalla den »rostig», men faktum är att den aldrig varit särskilt väloljad), i synnerhet vad beträffar de biologiska domäner som boken ofta rör sig i, men dels också på grund av författarens egenhet att uppfinna nyord där han finner det påkallat. [↩]
  4. Mina huvudsakliga källor är Wikipedia, en sida om Themerson och hans fru, samt en artikel om Themersons författarskap. [↩]
  5. Jag hittade en essä betitlad just Om semantisk poesi i Lyrikvännen 1/1984, men den visade sig mer handla om poesi som sådan än om någon »semantisk» gren av densamma. I det sista stycket säger han att det var hans ovilja att bli förd bort från verkligheten som fick honom att »uppfinna» den semantiska poesin, en poesi där varje ord bara har en betydelse; ett slags uppror mot romantik och extas, mot politiska ledares retorik och reklamens förföriska locktoner. [↩]
  6. Russell lär om Themersons roman »Bayamus» ha sagt att den var »nästan lika galen som världen». [↩]
  7. »Gaberbocchus» är det latinska namnet på Lewis Carrolls barnkammarmonster Jabberwocky, som till exempel Michael Hedges brukade framföra på scen, och var namnet på makarna Themersons bokförlag; deras uttalade målsättning var att skapa »best-lookers» snarare än »best-sellers», vilket gör att deras böcker numera betingar tämligen höga priser på den antikvariska marknaden. [↩]
  8. »La vie des Termites» 1926; varför termiterna blivit myror i den svenska översättningen vet jag inte. Däremot har jag med viss förstämning kunnat konstatera att frågan om hur Maeterlinck kunde veta så mycket om termiter trots att han aldrig satt sin fot i Afrika helt enkelt berodde på att han plagierade den sydafrikanske författaren Eugene Marais’ epokgörande bok »The soul of the white ant». [↩]
  9. Efter en viss vacklan har jag motstått försöket att skriva »hens» i första meningen i detta stycke. Mina kunskaper om termiter är tämligen bristfällig, men jag har fått för mig det där med könstillhörighet är ganska svårutrett förutom för ett utvalt fåtal. Men eftersom Themerson konsekvent använder »han», och Professor Mmaa i vissa avseenden är avgjort manlig, har det fått avgöra saken. [↩]
  10. En av de dråpligare episoderna i boken är när termiternas ledare, »Big Bug», får besök av svartmyrornas representant, »Dr Crump», och använder en tolk för att översätta mellan Big Bugs kortfattade, direkta, närmast brutala tal till sändebudets mer omständliga, indirekta, metaforiska språk. [↩]
  11. Eftersom många andra termitnamn är lätt maskerade »kändisar» (några exempel till: Maurice Maetermit, Errtand Bussell och Professor Albert Einfuss-Dreistein) kunde man misstänka att även denna pseudonym döljer ett bekant namn, men jag har inte lyckats hitta någon lämplig kandidat. [↩]
  12. Boken skrevs under andra världskriget, även om den inte gavs ut förrän 1953. [↩]
  13. Som exempel kan nämnas att Themerson ofta »förmyrligar» språket; i stället för »oförutsett» skulle han skriva »oförutluktat», eftersom termiter i allmänhet saknar möjlighet att se, utan använder luktsinnet i mycket högre grad. [↩]

Michael Hedges i Somerville

Postat av
Svara

Idag för exakt 25 år sedan var jag på konsert, en alldeles speciell konsert — Suzanne Vega i Philipshalle i Düsseldorf. Själva konserten var naturligtvis fantastisk, men det här inlägget ska handla om hennes förband; en musikant och gitarrist vid namn Michael Hedges. Jag insåg redan då att hans spel var i en dimension för sig själv, men oturligt nog hade de sålt slut på den CD han hade med sig; jag hade skaffat mig min första CD-spelare några månader innan, och var lite tveksam till att lägga alltför mycket pengar på LP-skivor. Det var först för fyra, fem år sedan som jag återupptäckte honom, och insåg att han var en av kandidaterna till titeln världens bästa gitarrist[1].

Nedan följer fem youtube-snuttar med lika många exempel på Hedges' spel (och, i ett fall, sång). Alla fem är från en konsert nästan tio år senare, 12 november 1997, i Somerville, MA. Bildkvaliteten varierar från urdålig över amatörmässig till katastrofalt usel, men ljudkvaliteten är acceptabel utan att på något sätt vara i närheten av studiokaliber. Varför han ansåg att extremt säckiga äppelknyckarbyxor var lämpliga som scenklädsel, eller att ett hundkoppel (?) var lämpligt som halsband i samma situation, vet jag inte[2], men det hindrar i alla fall honom inte från att spela fantastisk musik.

Den första snutten är också den med sämst belysning; under långa partier av videon är det så mörkt att det är svårt att se riktigt vad som pågår. En Ragamuffin är, enligt min Concise English Dictionary från 1930, en »ragged dirty fellow», vilket inte förklarar särskilt mycket. Efter lite googlande tycker jag mig kunna gissa att titeln kan syfta på en vildbasare till barn; det skulle i alla fall förklara det vilda förloppet i början, och det »okynniga» vänsterlillfingret i det långsamma partiet mot slutet.

Aerial boundaries är kanske Hedges' mest kända inspelning, och inte utan orsak. Det »solo» som han påbörjar omkring 3:50 in i den här inspelningen är nästan hypnotiskt. Någon[3] lär ha kallat honom för »gitarristen som kom från en annan planet» och det skulle mycket väl kunna vara den här låten och till och med den här inspelningen som hen tänkte på.

Låt mig ta en udda komposition till, The Rootwitch. Ett annat känt citat om Hedges' är »det ser ut som om han klår upp en gitarr, och ut kommer det musik»; den karakteristiken stämmer extra väl in på den här kompositionen, eftersom den inte innehåller en enda ton spelad på »traditionellt» sätt.

Som Hedges förklarar i början av nästa clip, har Jitterboogie ingenting med musik/dansformen jitterbug; han råkade bara läsa Jitterbug perfume av Tom Robbins medan han skrev den här låten, en boogie. Att döma av wikipedias beskrivning av boken torde Hedges' musik vara det mest njutbara som den resulterat i.

Till slut en cover, Bob Dylans All along the watchtower. Hedges jobbade hårt för att utveckla sin sångröst, och framstegen märks tydligt, från de första trevande försöken runt 1987 till de mer avancerade inspelningarna i mitten av 90-talet.

Det som gör de här inspelningarna speciella är att de är bland de sista som gjordes av Michael Hedges; i början av december samma år sladdade han av vägen med sin BMW, föll utför ett brant stup och dog av allt att döma omedelbart.

Det brukar ibland skrivas om en artist att det var en tragedi att hen inte fick utveckla sin talang enligt sina egna önskemål, men frågan är om inte motsatsen gällde för Michael Hedges[4]. Breakfast in the field och Aerial boundaries, de två första skivorna, kommer att fungera som inspiration för generationer av gitarrister[5], medan de senare skivorna, där han visade sig vara en allsidig och kompetent, men inte mer än så, musiker och sångare, kommer att mer eller mindre glömmas bort. Eller så är det så att jag stöts bort av de i mina öron alltför »New age-flummiga» senare alstren, som till exempel »Fusion of the five elements», och föredrar de mer handfasta låtarna, som »Eleven small roaches» och »Hot type», från de första skivorna. Hur som helst är det klart att Hedges hade mycket kvar att ge, och att hans frånfälle var ett hårt slag för musikälskare världen över.

Fotnoter:

  1. Det finns vissa som hävdar att den titeln är vikt för Jimi Hendrix, men lyssna inte på dem; det är skillnad på gitarr och elgitarr. Vad beträffar »bästa» så innehåller det ordet alltid en värdering, så därför tvekar jag att utnämna honom till världens bästa gitarrist rakt av, men det är utan tvekan så att han har inspirerat många med sitt spel. [↩]
  2. De var inte med i Düsseldorf, utan tillhörde en senare generation scenattiraljer; den stora lekbollen som han sitter på under delar av »All along the watchtower» fanns dock på scenen redan 1987, även om jag inte minns att han utnyttjade den. [↩]
  3. Enligt vissa källor var det Will Ackerman, grundaren till Windham Hill, det skivbolag där Hedges spelade in sina första skivor. [↩]
  4. »Tragedi» är naturligtvis ett starkt ord, och gäller dessutom bara för oss icke-Hedgesar. MH själv hävdade naturligtvis bestämt motsatsen, bland annat i en dokumentär som släpptes något år efter hans död. [↩]
  5. En snabb indikation på detta får man då man söker på »Aerial boundaries» eller »Ragamuffin» på Youtube; förutom tre-fyra träffar på Hedges själv får man ett otal träffar på förhoppningsfulla aspirerande »hedgesianer». [↩]

Schack i England 1982, del 2

Postat av
Svara

I ett tidigare inlägg berättade jag om hur jag med ett visst mått av tur lyckades överleva ett försök att spela schack som Peter Korning. I det här avsnittet kommer jag att ge tre exempel på hur jag med tur och ännu mera tur lyckades överleva mina försök att spela som mig själv.

»Exhibit A» är partiet mot Gary Kenworthy, en åtminstone dåförtiden fruktad spelare i londontrakten; denna fruktan berodde dock mindre på spelstyrka (hans ELO var ca 2250, om jag minns rätt) än på spelstil — de flesta schackspelare har en viss aversion mot att hamna i tidskrifterna på fel sida av en miniatyr i Evansgambit, Kungsgambit eller något annat antikt tortyrredskap. Jag spelade som vanligt Caro-Kann, vi rockerade åt olika håll, han kastade snabbt fram en massa bönder mot min kung, men efter en för honom ovanlig tvekan lyckades jag låsa till damflygeln. I lugn och ro kunde jag sedan bygga upp mitt angrepp på kungsflygeln, och när vi kommer in i handlingen återstår det ett par drag till tidskontrollen; min motståndare är i lätt tidsnöd (1-2 minuter kvar), medan jag har gott om tid:









Kenworthy – Sjögren
Svart vid draget

Efter en liten lutare hittade jag en intressant kombination (i stället för det »självklara» 31…Se3), och spelade

31… Sh4!?

Detta var min motståndare inte alls beredd på; han stirrade bestört på brädet under någon minut, och med hängande kläpp — gav han upp.

Det hade jag nu inte väntat mig, men jag protesterade naturligtvis inte. Det visade sig vid efteranalysen att han helt glömt bort möjligheten (32. Lxh4 Txg2) 33. Lf5! Efter de mer eller mindre forcerade dragen 33… Txg1+ 34. Txg1 Txg1+ 35. Kxg1 Dxf5 uppstår följande ställning:









Analys
Vit vid draget

Åkej, svart står bättre och har en merbonde, men går det att vinna? Då var jag helt övertygad om att vit håller remi; med damerna kvar är svarts kungställning så utsatt att vit (minst) kan skaffa sig remischackar om svart försöker sig på ett vinstförsök, och utan damer är vits fribonde på d5 en lika stor maktfaktor som den svarta merbonden. Nu är jag inte lika säker; en dator kanske skulle kunna hitta ett sätt att kombinera en damraid in i motståndarställningen med ett sätt att bryta upp det vita järngreppet kring den svarta kungen innan det fått fatala följder (jag tänker mig alltså något i stil med att svart spelar »bunkerdragen» Ka8 och Lb8 när vit angriper, vilket skulle ge den svarta damen en tre-fyra drag att »hitta på något» innan bunkern säckar ihop).

I det andra exemplet böljade initiativet lite fram och tillbaka utan att på allvar rubba jämvikten. I diagramställningen har vi just passerat tidskontrollen, och jag spelar ett sista drag innan avbrottet[1]:









Sjögren – Hawes
Vit vid draget

31. Sf7+ och partiet avbröts.

Att partiet avbröts betydde inte att vi skulle återuppta det vid ett senare tillfälle, utan att det skulle avdömas. Nu inträffade dock det (för motståndaren) fatala att vi analyserade ställningen lite snabbt — vit verkade vinna pjäs i alla varianter — och, utan att jag insåg det, gav min motståndare upp partiet; det var först när jag frågade lagledaren någon vecka senare hur avdömningen hade gått som han förklarade för mig att Hawes hade gett upp samma dag.

Vad var det för tur med det, då? Jo, helt enkelt att vit visserligen kan »vinna» pjäs, men att han i så fall löper en uppenbar risk att förlora partiet: efter 31. (Sf7+) Kg8 32. Sxd6 Dxh3+ 33. Tg2? är det snarare svart som lyckats med ett perfekt pjäsoffer; damen har redan en aktiv roll, tornet kan sättas in i angreppet via c-linjen eller sjätte raden, och springaren har guldfält på g4 och f3 som bara väntar på att utnyttjas, alltmedan de vita pjäserna är uppbundna, overksamma och/eller felplacerade. Hoppas jag sett det i tid, och styrt in i någon evig schack…

Det tredje exemplet är nästan för pinsamt att visa, inte bara för att jag räddar en hemsk ställning med en billig fälla i motståndarens tidsnöd, utan ännu mer för att jag råkade sätta mig i denna hemska ställning. I själva verket gör jag ett med mina mått hyfsat parti, upp till en viss ställning där jag totalt tappar koncepterna och gör ett grovt feldrag som borde ha kostat mig partiet. Helt i onödan, eftersom min motståndare försatt sig i en tidsnöd av nästan Pontus Carlssonska mått, dock tack och lov utan dennes förmåga att hålla sig iskall när det gäller att tänka snabbt.

Alltnog, ännu en Caro-Kann, denna gång framskjutningsvarianten, där jag lyckas komma loss med dam och springare för att starta ett angrepp som borde ha varit avgörande. Den här sorglustiga ställningen, efter svarts 22:a drag, torde på ett ypperligt sätt illustrera vilken guldställning jag spelat upp:









Frost – Sjögren
Vit vid draget

Jag hade naturligtvis hoppats på att få in 23… Dd2+ 24. Kf1 Se3+, men vit hittade det troligen bästa (!) draget 23. 0-0!?…

Med lite sunt förnuft hade jag nog insett att det enklaste sättet att vinna var att behålla springaren på c4 för att hålla vits dam utanför spelet, och lista ut en metod att få mina torn i spel. I stället gör jag något som nog måste betraktas som mitt näst största feldrag genom tiderna — efter lite schackar tar jag bonden på e5, vilket byter guldhästen på c4 (värd ca åtta bönder) mot storbonden på d6 (värd ca 1½ bönder), och utsätter min kung för ett rasande angrepp från dam och två torn, i utbyte för en ynka bonde. Ibland skäms jag när någon kallar mig schackspelare… I alla fall lyckades jag överleva till den här ställningen:









Frost – Sjögren
Svart vid draget

Läget är som synes tröstlöst; inte nog med att Dc6+ med tornvinst hänger i luften, tornet på f4 hotar att röra på sig, till exempel till c4 med schack och damvinst, eller till f7 med mattangrepp. Att Rybka så här 30 år senare påstår att svart kan hålla sig vid liv ett tag till med 31…d4+ 32. cxd4 Dxh5 må vara hänt; jag är ingen dator, och var det förvisso inte då heller.

Den enda faktor av någon betydelse som talade till min förmån var klockan. Redan för en fem-sex drag sedan när jag slog på e5 hade min motståndare i princip slut på tiden, och han hade utfört de senaste dragen med stor snabbhet; jag kommer inte heller denna gång ihåg vad dragserien var, men har för mig att vi hade åtminstone fem drag kvar till dragserien var över, och det var högst osäkert om han skulle hinna dra så många drag utan att kläppen föll. Klockan var säkerligen av den där typiskt engelska varianten[2] — liten, svårhanterad och svåravläst — och min motståndare ägnade stor del av sin tid mellan dragen åt att nervöst försöka utröna hur många sekunder han hade kvar.

I detta spända läge upptäckte jag en fälla, och utan att grubbla alltför mycket på konsekvenserna drog jag ett par raska drag, och motståndaren hängde med i mitt tempo:

31…Dg3+ 32. Kd2 Td8!?! 33. Tc4+??

Här kunde jag i lugn och ro fylla i de saknade dragen i protokollet[3] och ta ett djupt andetag innan jag spelade

33… dxc4 0-1

Den hade du sett — eller hur, Pontus?

Fotnoter:

  1. Den uppmärksamme läsaren bör i det här läget allvarligt ifrågasätta mina uppgifter; i förra exemplet gjordes ju det 31:a draget i lätt tidsnöd, och här görs det efter tidskontrollen. Men jag har faktiskt inte tittat för djupt i te-kulan; inför varje rond höll lagledarna en kort konferens om vilken betänketid som bäst lämpade sig i just den här ronden, med hänsyn tagen till tiden på dygnet, bortalagets restid, morgondagens begivenheter etc. Tyvärr skrev jag inte ner exakt vilken betänketid som gällde i varje enstaka parti när jag skrev in dem i databasen, och originalprotokollet befinner sig på obestämd plats i rummet, så jag kan bara gissa att vi spelade 30 drag på 1 timme och 20 minuter den här gången. [↩]
  2. Om du följer länken, lägg märke till kommentaren »Standard wind-up operation»; det ger antagligen andra vibbar för en engelsman än för någon som är van vid tornuret… [↩]
  3. Jag hade använt en teknik som någon auktoritet i min ungdom, nu minns jag inte vilken, rekommenderade mot tidsnödnarkomaner; räkna lite varianter, skriv ned det första draget i protokollet, utför sedan draget snabbt, och om motståndaren följer analysen, spela nästa drag snabbt; komplettera sedan protokollet med motståndardragen och ditt andra drag, och gör en ny analys av läget. Tanken är alltså att motståndaren av detta raska andra drag ska tappa tråden, och den enkla idén har nog gett mig en eller annan poäng genom åren. Sedan några år tillbaka är det dock förbjudet att skriva ner sitt drag i förväg, så nu är metoden inte lika effektiv. [↩]

Election day med Blaze Foley

Postat av
Svara

För några dagar sedan besökte jag Bryggarsalen i Stockholm för att se den dokumentärfilm som gjorts om en av de märkligaste figurerna i den texanska musikhistorien — Blaze Foley, eller Michael Fuller som han egentligen hette[1]. Det var det livaktiga förlaget Rootsy som arrangerade, och förutom dokumentären framförde en av Foleys vänner, Gurf Morlix, ett program där han sjöng några av Foleys sånger[2], och berättade en del historier om och kring honom.

Att jag kommer på detta just nu beror naturligtvis på att Blaze skrev en låt som heter Election day, och det är ju ett ganska aktuellt tema så här timmarna innan det avslöjas vem som kommer att tillbringa de närmaste fyra åren i Vita huset[3]

I dokumentären berättades det för övrigt att Foley avskydde politiker i allmänhet, och republikaner i synnerhet. Låten Oval room handlar (naturligtvis) om Reagan och hans »komedianter», och motsäger absolut inte det påståendet.

Slutligen, ett litet smakprov på Gurf Morlix' tolkning av Cold, cold world:

Fotnoter:

  1. För några år sedan fanns det bara en enda skiva av Blaze själv att uppbringa, medan det gjorts inte mindre än fyra (!) hyllningsskivor. Numera är förhållandet något jämnare. [↩]
  2. Ska man vara noga sjöng han dessutom en av sina egna sånger; denna var dock skriven i Foleys stil och handlade om honom, så den kändes inte på något sätt bortkommen [↩]
  3. Nu handlar inte låttexten särskilt mycket om valet, men det tar jag inget extra för. [↩]