Författararkiv: bosjo

Tio som nog borde varit med

Postat av
Svara

När jag igår slöklickade mig genom söndagens webbupplaga av The Guardian råkade jag hamna på en nästan tio år gammal lista över »The 100 greatest novels of all time». Den typen av listor kan man naturligtvis skratta åt eftersom urvalet måste ske efter vissa principer, och de principerna kan alltid ifrågasättas. I just det här fallet är det oerhört lätt att göra, eftersom listan är anglifierad till pinsamhetens gräns — mot 70-80 engelskspråkiga böcker ställs, till exempel, två-och-en-halv ryska[1] och två tyska[2]. Dessutom innehåller listan ett par barnböcker, några deckare/thrillers och en humorbok, och Hemingway är dessutom representerad med en av sina novellböcker, så begreppet »roman» ska uppenbarligen tolkas i en mycket vid mening.

Som en service till den här bloggens läsare[3] så ger jag nedan förslag på tio böcker som kommit med om jag hade fått bestämma. De tio är naturligtvis ett oerhört subjektivt val, och eftersom jag bara ägnat kanske tjugo minuter åt att välja ut lämpliga kandidater, och inte ens tittat på den oordnade bokhög jag kallar »mitt bibliotek»[4] så är sannolikheten stor att listan skulle se annorlunda om jag gjorde den i morgon, eller nästa vecka. Dessutom är urvalet gjort bland det ytterst begränsade fåtal böcker jag faktiskt läst, med ett litet undantag som förklaras nedan, och bland de författare som inte alls fanns representerade på The Observers lista; annars skulle »Brott och straff» och »Mörkrets hjärta» varit med, för att nu bara ta ett par exempel i högen.

Redan medan jag påtade med den här artikeln kom jag på ytterligare ett par, tre böcker som absolut måste med, så det kommer säkert ett inlägg betitlat Fem som självklart också skulle varit med inom en vecka…

Bekännelsen — John Franklin Bardin

Det här är mitt val i deckar/thriller-genren. »Bekännelsen», som på originalspråket heter »The Last of Philip Banter», finns mig veterligt bara i Spektras deckarserie från 70/80-talet och då som en dubbelvolym, Dimstråk, tillsammans med ytterligare en kortroman av samma författare. Jag läste den någon gång i början av 80-talet, så jag kan inte gå i god för att den skulle göra samma intryck på mig idag, men jag minns att den skapade ett slags mardrömslik stämning där man inte var säker på om man själv, författaren, huvudpersonen i romanen eller hela världen är galen, drömmer eller både-och. Jag såg i min ungdom en film som började med att en ung grabb ser ett flygande tefat landa utanför sitt fönster, och (nästan) slutar med att han vaknar från en mardröm — den framkallade ungefär samma känsla…

Slutet på världsnyheterna — Anthony Burgess

En mycket märklig bok med tre parallella handlingar som till synes inte har något med varandra att göra, men som knyts samman på ett elegant sätt i slutkapitlet.

Die Physiker — Friedrich Dürrenmatt

Den här boken, som egentligen är ett teaterstycke, har enligt Libris inte publicerats på svenska, men den spelades på Dramaten i början av 80-talet, så det borde finnas en översättning någonstans. Dürrenmatt kallar sitt verk för »en komedi i två akter», men som alltid när det gäller Dürrenmatt[5] finns det en nattsvart kärna även i detta verk. Jag kommer förmodligen att skriva ett separat inlägg om den här pjäsen och ett par andra med liknande tema så småningom.

Att »Die Physiker» fortfarande har aktualitet visas bland annat av det faktum att pjäsen sattes upp i London i somras.

Otter tre två kallar — Leif Hamre

Mitt bidrag i kategorin »ungdomsbok». Det kan vid första anblicken tyckas som om detta är en vanlig flygbok, men den handlar egentligen om helt andra saker; handlingen i korthet är att ett flygplan råkar in i ett oväder över Nordnorge, de två personerna ombord tvingas hoppa, och ägnar sig sedan åt att överleva tills de hittas av räddningsmanskapet[6].

En person som fastnat i minnet är spaningsledaren, som kombinerar tre av de egenskaper som jag värderar högst hos en person[7]; kompetens, envishet och logisk slutledningsförmåga. Intressant nog låter Hamre ännu en person med dessa egenskaper få huvudrollen i en annan av sina böcker, »Klart för flygning», även den synnerligen läsvärd.

Stäppvargen — Hermann Hesse

En psykologisk roman, som handlar om att känna sig annorlunda, att stå lite utanför gemenskaper och samhälle. Eftersom jag alltid har varit lite asocial kände jag väl en viss samhörighet med Harry Haller, romanens huvudperson (och ett lätt maskerat alter ego för författaren) när jag läste boken för så där trettio år sedan, men nu måste jag erkänna att jag inte minns mycket av handlingen; kanske dags att läsa om den. »Glaspärlespelet» har jag inte heller läst…

Adjö, Mr Chips — James Hilton

Är man lite elak kan man säga att James Hilton bara skrev en enda roman, fast femton gånger; är man lite mer positivt inställd påpekar man i stället att han ständigt återkommer till, och varierar, det tema som kanske är svårast att gestalta i litteraturen, nämligen den goda, vardagliga, normala människan, som helst håller sig bakgrunden men ibland av ödet tvingas fram i rampljuset[8]. Mr Chips är en sådan person, en gammal skollärare som med åren växt in i rollen som medmänniska.

Jag läste boken[9] medan jag väntade på att få starta i en minigolftävling i början av 80-talet, och har sedan dess varit ett hängivet »hiltonfan». Jag har försökt intressera diverse personer i bekantskapskretsen för boken utan att någon fått samma epifaniliknande upplevelse som jag hade där på Glyttingebanan för trettiotalet år sedan; däremot har tre av dem rapporterat något liknande efter att ha läst samme författares »Bortom horisonten», »Riddare utan rustning» respektive »Och nu farväl». Kanske var det därför Hilton skrev om sin roman fjorton gånger?

Groucho och jag — Groucho Marx

Egentligen en självbiografi, men Groucho Marx' berättelse om hur det är att slå sig fram i »show biz» är i sig en fantastisk historia, och som man kan förvänta sig från en av komedins stora mästare så sker det med inte så lite humor. Hans redogörelse för hur han hanterade Warner Brothers' stämningsansökan när han och hans bröder hade fräckheten att nämna staden Casablanca i en filmtitel är obetalbar, historierna kring de regissörer de arbetat med likaså. En klassiker i den humoristiska litteraturen.

Mannen utan egenskaper — Robert Musil

Det här är undantaget från den ovan uttalade regeln att jag ska ha läst boken jag nominerar, och det av två anledningar: dels, naturligtvis, på grund av att boken tyvärr blev ofullbordad i och med att Musil dog mitt i arbetet med den, och dels för att jag fortfarande har hundratalet sidor kvar av det material som getts ut. Men det är ingen tvekan om att de första tusen sidorna har övertygat mig att den måste med på en sådan här lista. Jag kan emellertid förstå att boken inte är allas »tekopp» eftersom i stort sett alla romanfigurer yttrar sig som om de vore universitetsdocenter i teoretisk moralfilosofi, och tempot i handlingen därmed blir så lågt att Akilles, i en tävling med denna sköldpadda, hade kunnat ta en timmas fikapaus och ändå ledigt vunnit kapplöpningen.

Men under tiden avhandlas en mängd moraliska och filosofiska teman centrala inte bara för den österikiska överklassen strax före krigsutbrottet 1914 utan med en universell räckvidd. Individ kontra samhälle; rationalitet kontra känsla; kollektivt inflytande kontra maktstyrning; modernitet kontra tradition — alla dessa teman och mycket mer därtill behandlas genom berättelsen om matematikern Ulrich, hans motvilliga medverkan i »parallellaktionen», som på mycket diffusa grunder avser att fira kejsar Franz Josefs långa regeringstid, och hans relationer till vänner och släktingar, i synnerhet systern Agathe.

Historietter — Hjalmar Söderberg

Jag föresatte mig att ha med en svensk författare och en novellsamling, och med sådana randvillkor är valet enkelt — Hjalmar Söderbergs små »snapshots» från tiden runt förra sekelskiftet är helt enkelt magnifika. Svenska novellister står sig väl även vid en internationell jämförelse, och det finns många fantastiska författare att (åter)upptäcka framför allt från förra sekelskiftet och fram till slutet av 50-talet; Lars Göransson och Ode Balten, för att ta två i högen, förtjänar bättre än att glömmas bort, och Lars Ahlins lilla novellsamling »Inga ögon väntar mig» är en klassiker. Men störst bland dem är Söderberg.

Slakthus 5 — Kurt Vonnegut

Det finns många skildringar av krigets vanvett; »Moment 22» och »Resa till nattens ände» finns ju med på listan, och »På västfronten intet nytt» kan inte ha varit långt ifrån den[10]. Men »Slakthus 5» brinner av en sådan återhållen vrede att Vonnegut enligt egen uppgift var tvungen att vänta 25 år innan han var säker på att kunna tygla den. Han var nämligen krigsfånge i Dresden under en av andra världskrigets mest omdiskuterade episoder, de alierades bombning av just Dresden, och överlevde tack vare att fångarna inkvarterats i ett underjordiskt före detta slakthus. I »Slakthus 5» blandar han sina krigserfarenheter med en fantasifull SF-historia, kryddad med historier om folk som dött. Själv dog han 2007, 84 år gammal, efter att ha ramlat utför en trappa. Så kan det gå.

Fotnoter:

  1. Den »halva ryssen» är naturligtvis Vladimir Nabokov, som skrev böcker både på ryska och engelska [↩]
  2. För att få ihop så många har jag tvingats räkna Franz Kafka till tyskarna; förlåt mig, alla tjecker… [↩]
  3. En mycket användbar egenskap hos ordet »läsare» är att det skrivs likadant i singular och i plural. [↩]
  4. Om jag gjort det hade naturligtvis inte det här inlägget blivit till, åtminstone inte idag. En av anledningarna till att den oordnade bokhögen fortfarande är en sådan är att varje försök att ordna den slutar efter ca fem minuter med att jag hittar en intressant bok som jag inte sett på länge, och så är alla goda föresatser glömda. Månne man kan få RUT- eller ROT-avdrag för sådant arbete? [↩]
  5. Detta gäller naturligtvis med det förbihållet att jag bara läst en bråkdel av hans författarskap; långtifrån allt är översatt till svenska, och jag har inte ens läst allt som översatts. [↩]
  6. Om handlingen känns bekant så är jag ganska säker på att den endera filmatiserats eller omarbetats till TV-serie och visats i svensk TV någon gång i slutet av 60-talet eller början av 70-talet. Om jag minns rätt var det svenska skådespelare, och titeln var mycket fjamsigare än originalets, men tyvärr kommer jag inte ihåg vad den i så fall hette. [↩]
  7. I hens yrkesmässiga roll, är det kanske bäst att tillägga. [↩]
  8. Att det inte är lätt inses till exempel av hur färglös Aljosja är i jämförelse med övriga bisarra huvudaktörer i Bröderna Karamazov; inte ens en mästare som Dostojevskij lyckas i allt han företar sig. [↩]
  9. Undvik Mårten Edlunds tama översättning som Bra Böcker gav ut på 70-talet; Gunnar Mascoll Silverstolpes ursprungliga översättning är klasser bättre, om man nu inte vill läsa det engelska originalet. [↩]
  10. Även inom den så kallade populärkulturen återkommer temat då och då; se (och hör) till exempel David Olneys »1917», Don McLeans »The Grave» och Anders F Rönnbloms »Långfingret» [↩]

Göteborg har försvunnit…

Postat av

Det har väl knappast undgått någon att Apples nya operativsystem för iPhone och iPad fått en hel del kritik. Som relativt sett nybliven, och motsträvig, iFåne har jag naturligtvis också tittat lite på deras nya karttillämpning, och funnit den oerhört rolig, betydligt roligare än den Dilbert-app som tidigare höll tätplatsen. Här är mina topp fem just nu:

1. Göteborg finns inte. Mölndal och Kungsbacka har däremot klarat sig, och stadsdelen Lundby har fått äran att representera Göteborg. Som schackspelare tänker jag omedelbart på schackklubben Lundby SS, som väl rankats någonstans runt plats 3-5 i Göteborg så länge jag kan minnas. Är det en konspiration för att äntligen placera Lundby SS på kartan…?

2. Östersjön sträcker sig ända fram till (det icke-existerande) Göteborg, eller åtminstone en bra bit förbi Kungsbacka. Uppdatering: Ny forskning visar att Östersjön sträcker sig åtminstone fram till Kristiansand på norska sydkusten.

3. Landskrona ligger numera på Ven.

4. Västervik har bytt namn till Vastervik, och ligger numera ca två mil från Östersjön.

5. Vaxholm, slutligen, ligger på en ö norr, eller kanske till och med nordnordväst, om Lidingö.

Om ni inte tror mig, och inte har tillgång till en Apple-produkt för att kontrollera riktigheten i mina utsagor, så har jag lagt upp (helt obearbetade) bilder till vänster.[1]

För att avslutningsvis se på spektaklet från en lite allvarligare sida kan man fråga sig vad Apples QA-avdelning[2] pysslar med. Det räcker med någon minuts testande för att inse att den här tillämpningen är helt oanvändbar för sitt syfte. Inte nog med att man flyttar omkring tätorter på ett till synes slumpartat sätt, och att översättningarna också verkar helt stokastiska[3], men kanske ännu värre är att de flesta mindre orter helt utplånats. Ta ett par orter från mina gamla hemtrakter, Jönåker och Ålberga, till exempel; du måste i princip veta på någon kilometer när var sagda orter finns om du ska ha en chans att hitta dem, och hur mycket du än zoomar in hittar du inget ortsnamn, bara ett gatunät. Jönåker går jämförelsevis lätt att hitta, eftersom det ligger längs (gamla) E4:an, och dessutom strålar vägar från metropolerna Kvarsebo och Stigtomta samman där, men Ålberga ligger ju mitt ute i skogen, och vet man inte att Ålbergasjön ligger någon kilometer från tätorten är man chanslös.

Det ska bli spännade att se hur väl och hur snabbt Apple lyckas fixa problemet. Här i Sverige är det ju inget större problem, eftersom Eniros app i flera avseenden var bättre än den gamla kartappen. Räkna med en eller annan uppdatering av det här inlägget så småningom…

Addendum 2012-10-02: Här ytterligare några axplock från denna rika källa:

1. Sollentuna och Järfälla har båda flyttat ut på Järvafältet, ett par kilometer öster om det som andra källor kallar Kallhäll.

2. Gotland är ingen ö, utan en ort som ligger på Lilla Karlsö.

3. Grankullaviken, strax söder om Långe Erik på Ölands norra udde, har blivit land, se jämförelsen med motsvarande kartavsnitt i Eniros app nedan. Den som försöker åka den av Apple angivna vägen åt nordost kommer, misstänker jag, att få en obehaglig överraskning…

Fotnoter:

  1. Ett hett tips till alla iFånar som liksom jag inte bryr sig om att läsa manualer — om man samtidigt trycker på avstängningsknappen och den där knappen längst ner, under skärmen, så sparas en skärmdump bland fotona. Mycket användbart i vissa lägen, till exempel för att dokumentera intressanta nyheter i Sveriges geografi. [↩]
  2. Quality assurance, kvalitetskontroll, för er som lyckats hålla er undan mjukvaruindustrijargongen [↩]
  3. En favorit är »Björno», där man fixat det första ö-et men inte det andra [↩]

Alan Turing 100 år

Postat av
Svara

Alan Turing skulle ha fyllt 100 år under den gångna helgen, om han hade fått leva och ha hälsan, och om inte homosexualitet betraktats som ett brott under efterkrigstiden. Google ägnade honom en så kallad doodle, han fick en understreckare i SvD, och naturligtvis uppmärksammade mattebloggaren Olle Häggström jubileet. Trots att så mycket har skrivits är det kanske ett par saker som jag kan bidra med.

För det första var Turing en lidelsefull, ehuru inte särskilt framgångsrik, schackspelare. I sin biografi över Turing – Alan Turing: The Enigma[1][2] – berättar Andrew Hodges inte bara om Turings möten med alla skickliga schackspelare i Bletchley Park (C.H.O’D. Alexander, Harry Golombek och P.S. Milner-Barry, för att bara nämna de bästa), utan han berättar bland annat om hur Turing som ung internatskoleelev får reda på att schackturneringen ställts in på grund av dåligt intresse, men att han övertalade tillräckligt många kamrater för att turningen trots allt skulle bli av. Och här ligger kanske den enda riktiga gåtan i Turings liv – hur kan en så intelligent person med ett så pass brinnande intresse för schack att hans första fråga till en nyanländ kodknäckare är om han är intresserad av schack, ändå anses tillhöra nybörjarstadiet under hela sitt liv? Hodges meddelar att Golombek kunde ge Turing dam i förgåva (eller byta sida efter att Turing gett upp) och ändå vinna; på ett annat ställe berättar han att Turing och en kollega var jämnstarka schackspelare, trots att kollegan just lärt sig spela schack via en kurs hållen av C.H.O’D. Alexander. Detta är för mig obegripligt, och en verklig gåta. Är det någon som känner till något publicerat parti med Turing som ena part?

Lite mer intressant är kanske att Turing även under kriget funderade på modeller för »mekaniskt tänkande» och därvid använde schack som ett exempel. Han och en schackspelande kollega, Jack Good, diskuterade saker som minimax, variabelt sökdjup och numerisk ställningsbedömning långt innan det första schackprogrammet såg dagens ljus[3][4]. Tio år senare, skriver Hodges, testade Turing sina idéer genom att spela ett parti enligt på förhand utarbetade mekaniska regler, och beräkningar med papper och penna. Jag känner inte till något tidigare försök att göra något liknande, så detta kan ha varit det första »schackprogrammet».

Till slut stör jag mig på alla kommentarer vars kärna är något i stil med »Turing knäckte Engima»; enligt min mening är detta en förenkling som drivits så långt att den inte har särskilt mycket gemensamt med verkligheten. Intressant nog är det en utsaga som samtidigt är både för stark och för svag; för stark därför att Turing inte knäckte Enigma[5] (och om man påstår att någon »knäckte» Enigma måste man också nämna åtminstone Marian Rejewski och Gordon Welchman i samma andetag), och för svag därför att den döljer det hårda och ganska otacksamma arbete som utfördes dag efter dag. Den eventuella »knäckningen» var i själva verket inte mer än en metod att angripa svagheter i användandet av Enigma[6]. Med tanke på att nästan alla avdelningar inom den tyska krigsmakten använde en egen nyckel, att det fanns flera olika versioner av Enigma-systemet, och att nycklarna dessutom byttes varje dag, inser man att arbetet i Bletchley Park var ganska långt från en »Professor Balthazar-lösning»[7]. Som Milner-Barry uttryckte det i ett förord till en bok om C.H.O’D. Alexanders bästa schackpartier: For both Hugh and myself it was rather like playing a tournament game (sometimes several games) every day for five and a half years.[8]

Jag vet inte om Alan Turing var bekant med Hávamál, men om så var fallet hoppas jag att han fann tröst i dess kanske mest kända vers:

Fä dör
fränder dö
även själv skiljs du hädan.

Ett vet jag
som aldrig dör –
dom över död man.

Fotnoter:

  1. Jag noterar att den nu kommit i en »centennial» upplaga. Själv har jag den andra upplagan från 1993, som är oförändrad sedan originalet 1983, med undantag för ett kortare förord där författaren redogör för nytt material. Gissningsvis har denna nyaste upplaga hanterats på ett liknande sätt, samt dessutom försetts med ytterligare ett förord, av Douglas Hofstadter. [↩]
  2. Jag är för övrigt inte särskilt förtjust i titeln, som luktar försäljningsknep lång väg. Såvitt jag kan bedöma är det väldigt lite som kan betecknas som gåtfullt i Turings liv, om man undantar det elementära faktum att genier allmänt sett är svårare att förstå sig på än medelsvenssöner. [↩]
  3. Eller snarare, om jag känner mina programmerarkollegor rätt, »nattens ljus» [↩]
  4. Faktum är att jag redan berört denna episod i en recension av en bok som till stor del handlar om hur datorprogram tänker. I samma recension lovade jag att äta upp min mössa (emedan jag inte ägde någon hatt) om en datorprocessor skulle komma upp i en klockfrekvens på 100GHz innan 2013; jag är fortfarande inte direkt orolig att jag behöver tära nämnvärt på huvudbonadsförrådet. [↩]
  5. … after november 1944, changes in German procedures robbed Bletchley of more and more U-boat signals; in the last week of the war the German navy achieved cipher security. Andrew Hodges i förordet till 1993 års upplaga. Man kan alltså säga att tyska flottan »vann» kryptokriget, men att Bletchley Park vann tillräckligt många slag för att göra den segern oviktig. [↩]
  6. Det ligger inget nedvärderande i detta – utan detta grundläggande arbete, både med att hitta en angreppsmetod och att tillverka bomber, skulle inga meddelanden kunnat dechiffreras alls. [↩]
  7. För er som inte hängde med i 70-talets vetenskapliga utveckling löste professor Balthazar problem genom att 1. Gå fram och tillbaka med en bister, »tänkande» uppsyn; 2. Få en idé och glädjestrålande studsa fram till något slags psykedelisk dator(?); 3. Efter några sekunders bearbetning levererar »datorn» tre droppar vätska i Balthazars provrör; 4. Balthazar tömmer provröret på lämplig plats, och vips uppenbarar sig en fantastisk uppfinning som löser det aktuella problemet (här är ett exempel). Allt var så mycket enklare på 70-talet. [↩]
  8. Om man vill veta mer om chiffer/krypto rekommenderar jag Richard Sandlers Chiffer, som ger en intressant genomgång av »klassiska chiffer», och Simon Singhs The Code Book, som för kryptotekniken ända in i framtiden. Vill man veta mer om arbetet i Bletchley Park rekommenderar jag, förutom Hodges Turing-biografi också Gordon Welchmans The hut six story (Åtminstone är jag numera ganska säker på att det var den boken jag lånade av en dåvarande kollega. Jag hade visserligen för mig att omslaget var enfärgat (där färgen var något mellanting mellan militäreras maskeringsgrönt och färgen på gräset på tennisplanerna i Wimbledon efter två veckors spel), men hans argument att jag förmodligen blandat ihop fram- och baksida blir alltmer övertygande.) [↩]

Hello world!

Postat av
Svara

Så har jag också börjat blogga – jag har knappast något epokgörande att säga, så det är väl mer en terapeutisk ågärd än något annat. Men en helg då Sverige förlorat mot England i fotboll (!), Montenegro (!) i handboll (!!) och en av Sveriges, och världens, bästa gitarrister gått hädan kan det behövas en rejäl dos terapi…