Det är högst förklarligt om den som noggrant studerade inlägget om mina tillägg till Observers lista på de 100 bästa romanerna blev en smula fundersam då hen läste att jag kommit på ytterligare »ett par, tre böcker» som måste med; hade den gode bosjo, som alltid påstått att han som (ex-)fysiker var fullt kapabel att räkna till tre[1] plötsligt förlorat denna förmåga? Inte alls, den hemska sanningen är värre än så — jag ljög. En liten, oerhört vit, lögn visserligen, men lika fullt en lögn, ungefär som när en bridgespelare öppnar med en sang, trots att det saknas en honnörspoäng men mellankorten, nior och tior, kanske eventuellt möjligen kan tänkas kompensera för denna brist. Jag hade nämligen redan då fyra förslag, men två av dem var väldigt mycket på gränsen för begreppet roman. Försök skriva »två, fyra», »två till fyra» eller något liknande så inser ni varför jag av estetiska skäl valde att tumma lite på sanningen. Nåväl, efter en myckenhet grubblande valde jag att ta med båda, och då var det lika bra att lägga korten på bordet, precis som en-sang-öppnaren förr eller senare får stå till svars för sitt överbud.
Men innan jag går in på de fem mästerverk som absolut måste med på min lista tänkte jag lista några böcker som kanske inte är fullt lika mästerliga, men som tillhör elementan om man vill betrakta sig som en kultiverad schackspelare[2]. Två synnerligen lyckade verk är Schackklubben Tanke & Vilja av Sven-Olof Lorentzen, som är en fin skildring av ett samhälles förändring genom dess schackklubbs öden och äventyr, och Bronshästarna av Sven Fagerberg, där Fagerberg i sin vanliga stil blandar samhällskritik med ett flertal av sina övriga intressen, i det här fallet en god dos litteraturanalys, Emanuel Lasker och hans filosofi, samt, naturligtvis, konsten att tillverka kylskåp. Två aningen mindre lyckade verk, men som man måste ha läst ändå, är Schack av Stefan Zweig och Luzhins försvar[3] av Vladimir Nabokov. Zweig och Nabokov är skickliga författare, så det är inte den litterära kvaliteten jag protesterar mot, utan kopplingen mellan schack och sinnessjukdom.[4] Slutligen Den tomma spelplatsen av Christer Niklasson, som jag visserligen inte har läst än, men en schackroman av en svensk IM, som dessutom nästan vann SM 1974, måste helt enkelt vara läsvärd.
Dags så för de fem som måste med på listan:
Liftarens guide till galaxen — Douglas Adams
Det här är en kultföreteelse som man svårligen kan gå förbi i ett sådant här sammanhang; inte nog med att h2g2, som verket kallas kultmedlemmar emellan, är en trilogi omfattande fem böcker[5], i det universum som h2g2 spänner upp finns också radio- och TV-serier, en film, teateruppsättningar, ett datorspel och till och med handdukar, för att nu inte nämna alla översättningar. Men det är originalet, de två radioserier om sammanlagt 12 halvtimmeslånga avsnitt som i första hand motiverar dess plats här, och det var också anledningen till att jag länge tvekade att ta med den. Det som till slut övertygade mig var dels dess kultstatus, som gjort att många kan citera långa stycken ur texten, och dels att trilogins två första delar till stor del är baserad på radioserien, så man kan med viss rätt hävda att h2g2 trots allt har den koppling till en pappersupplaga som en roman förväntas ha.
Något som frapperat mig genom åren är hur mycket som skrivits om DNAs[6] humor, men så väldigt lite om det allvar och samhällsengagemang som ligger bakom. Mina ögon öppnades när jag såg att han tillsammans med en medförfattare gett ut en bok om utrotningshotade djur, »Last Chance to See», vilket gav böckerna och radioserierna en ny dimension.
Dödscell 2455 — Caryl Chessman
Caryl Chessman var en bandit i San Fransisco-området som 1948 dömdes till döden på ganska oklara grunder och avrättades i maj 1960. Under sin tid i San Quentin skrev han flera böcker om sin situation; detta är den första och mest kända. Jag läste den på våren 1981, om jag inte minns fel, och jag kan fortfarande känna de »kalla kårar» som det första kapitlet framkallade när jag läste det; i detta berättar han detaljrikt och med stor klarhet hur en avrättning går till.
Det som gör boken så fascinerande är just författarens situation, eller kanske ännu mer osäkerheten runt hans person — kan verkligen en så kultiverad, vältalig och intelligent person ha begått de gräsligheter som han blivit dömd till döden för? Det är svårt att tänka sig en bok mer lämpad att ifrågasätta dödsstraffets existens, och den har också spelat en stor roll i den debatten.
Rosens namn — Umberto Eco
Ännu en kultbok som är svår att klassificera; den innehåller för säkerhets skull både en deckargåta och en kärlekshistoria, men också långa utvikningar om medeltida munkar, filosofiska resonemang och annat som sällan brukar förekomma i dussindeckare. Eco kallar sin hjälte »William av Baskerville» för att ingen ska missta sig på släktskapet med Sherlock Holmes[7], och han löser så småningom gåtan, utan att kunna förhindra den katastrof som är ägnad att ge vilken bokälskare som helst mardrömmar.
Boken har också filmatiserats, och mot bättre vetande lät jag mig lockas att se den[8].
Odysseus — Homeros
Det andra knepiga fallet — kan man verkligen kalla »Odysseus» (eller »Iliaden», för den delen) för en roman? Eftersom den ursprungliga Observer-listan tog ut svängarna ganska rejält, så varför inte? Homeros skapade ju sina mästerverk innan man började bråka om var olika genregränser skulle dras, och det är ju ingen tvekan om att han berättade historier som författare i alla tider hämtat inspiration från.
Som tur är finns det en utväg för den som till äventyrs inte skulle acceptera mitt val — läs då i stället Strändernas svall av Eyvind Johnson från 1946, som återberättar Homeros' historia, men utan det heroiska, utan överdrifterna, utan segrarens hävdvunna rätt att frisera händelseförloppet — undertiteln »en roman om det närvarande» antyder att Johnson ville göra upp med den retorik som dominerat krigsrapporteringen från båda sidor. Jag rekommenderar båda; jag läste dem efter varandra, men det skulle vara ett intressant experiment att läsa dem samtidigt; prova gärna!
Zen och konsten att sköta en motorcykel — Robert Pirsig
En tredje kultbok, som också överskrider genregränser; i det här fallet kan den kanske kallas en psykologisk thriller med samhällskritiska inslag och ett fundament för en filosofisk tankevärld. Den som, i likhet med mig, inte är särskilt intresserad av vare sig Zenbuddism eller motorcyklar behöver inte oroa sig för att dessa ämnen har något slags huvudroll; däremot har Pirsig ganska mycket att säga om Platons dialog Faidros.
Fotnoter:
- Jag tror att det var George Gamow som en gång hävdade att skillnaden mellan en fysiker och en »normal» människa var att den normale räknar »ett, två, många», medan fysikern räknar »ett, två, tre, många». [↩]
- Jag räknar kallt med att de som lyckas hitta hit är endera »kultiverade», »schackspelare» eller båda. Skulle du mot förmodan inte tillhöra någon av dessa grupper föreslår jag att du hoppar direkt till nästa avsnitt. [↩]
- Detta är dess namn, i översättning, på alla av mig kända kulturspråk — utom på svenska, där Bonniers haft den utomordentligt dåliga smaken att kalla boken »Han som spelade schack med livet», och till yttermera visso lyckats trycka en ännu felaktigare titel (»Mannen som spelade schack med livet») på ryggen av den pocketutgåva som släpptes i Delfinserien 1966. Förhoppningsvis återfår boken sin riktiga titel i nästa upplaga. [↩]
- Det är visserligen svårt att förneka att det överhuvudtaget finns en koppling så länge som den ende schackspelare folk i gemen hört talas om är Bobby Fischer, men jag vill påstå att den vinkeln fått alldeles för stort utrymme i press och i »det allmänna medvetandet». [↩]
- Det torde därmed vara den näst mest omfattande trilogin i SF-historien, efter Stiftelse-trilogin, som senast jag intresserade mig för dylika ting hade sju delar, och enligt Wikipedia numera har 14. [↩]
- För den som omedelbart associerar åt andra håll må omtalas att Douglas Noël Adams' namn brukar förkortas så av hans anhängare. [↩]
- William skulle kunna syfta på William av Ockham (eller Occam), en franciskanermunk med idéer som var ganska avancerade för sin tid. [↩]
- På frågan om jag sett filmen brukar jag annars använda en replik jag snappat upp ur en av Povel Ramels revyer: »Nej, men jag har sett boken!» [↩]
