Från förra århundradet

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 41

The Kinks — 20th century man

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det finns många sätt att känna sig gammal, även förutom då jag ser den där bilden av en förvirrad gammal man som stirrar tillbaka på mig från en plats där min spegelbild förr brukade vara. För en tid sedan gick jag med i en grupp för utrotningshotade ord på facebook, och har sedan dess lärt mig att i stort sett hela mitt ordförråd är på väg att försvinna ur det svenska språket. Men liksom i fallet med de försvinnande tankstrecken tänker jag inte ge upp utan kamp.

Det klassiska musikaliska uttrycket för att inte vara synkroniserad med sin tid är, enligt min mening, den låt som jag valt för den här veckan, där Raymond Douglas Davies — som han ville bli kallad för ett antal år sedan när han släppte sin självbiografi, eller vad det nu är, »X-ray» — förklarar att han är en 1900-talsmänniska, men att han inte vill vara där. Oddsen är nog ganska goda att han inte känner sig mer hemma på 2000-talet.

Texten innehåller också en i allra högsta grad aktuell rad (»What has become of the green pleasant fields of Jerusalem?») för den som följer med i händelserna runt om i världen, och raden om »napalm, hydrogen bombs, biological warfare» lär inte bli inaktuell den närmaste milleniet, under förutsättning att vi inte blir råmaterial i några välmenande robotars gemfabriker innan dess. Men mina favoritrader i låten handlar om hans kulturella favoriter:

You keep all your smart modern writers
Give me William Shakespeare
You keep all your smart modern painters
I’ll take Rembrandt, Titian, Da Vinci and Gainsborough

Åkej, jag kanske skulle vilja ha med några poeter och konstnärer till, som till exempel Ferlin och van Gogh, men inser naturligtvis att det finns begränsningar i hur många namn som kan nämnas i en relativt kort poplåt. Men det är förvisso inget fel på hans urval, de kommer säkert att stå sig ännu några sekler, med samma förbehåll som tidigare.

Återstår att berätta att låten kommer från den skiva som många[1] anser vara Kinks bästa, »Muswell hillbillies»; samt att jag visserligen inte sett Kinks lajv, men däremot Raymond Douglas Davies, ett av huvudnumren på Cambridge Folk Festival 1996. Det var förmodligen samma dag som jag såg Townes Van Zandt för första gången, så mitt minne av Davies’ framträdande är ytterst vagt, för att inte säga obefintligt.

Fotnoter:

  1. Det vill säga jag och åtminstone en person till. [↩]

Damdrag

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 40

Suzanne Vega — The queen and the soldier

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det händer, det är förvisso inte ofta men det händer, att jag är före min tid. Oftast beror det naturligtvis på att vissa moden upprepar sig på ett någorlunda periodiskt sätt, så att vissa konstanter som jag håller mig med, som utseendet på mina glasögon eller längden på mitt hår, då och då betraktas som inne. Men i åtminstone ett fall har jag upptäckt en artist innan hen blev bekant för den svenska allmänheten; jag tänker på Suzanne Vega.

Våren 1986 befann jag mig i Erlangen för att sätta fart på mina doktorandstudier[1]. Jag lyssnade därvid ofta på Bayern Drei, som närmast motsvarade P3/P4, och särskilt ett program vid namn »Songbook», som nästan utan undantag spelade musik i min smak, med bra och meningsfulla texter. En gång dök det upp en märklig och mycket uttrycksfull kvinnoröst, och jag minns att mitt första intryck var att detta var endera fantastiskt bra eller patetiskt amatörmässigt. Redan tredje gången samma låt spelades hade omdömet klarnat — det här är helt otroligt bra! Vilken litteraturintresserad schackspelare kan undgå att beundra en textrad som »Watch while the queen in one false move turns herself into a pawn»?

Nu är det inte den låten, »Knight moves», som jag valt som dagens låt utan den närmast föregående på hennes första skiva. De två låtarna, tycker jag, hänger ihop, och om jag ska beskriva min tolkning av textinnehållet så handlar båda om det eviga relationsproblemet mellan de båda könen, båda från en ganska dyster synvinkel.

Jag har sett Vega lajv en gång; året därpå, då hon blivit känd med låtar som »Luka» och »Tom’s diner», såg jag henne då hon turnerade i Europa. Inte i Stockholm, dock, eftersom jag råkade vara i Tyskland även den gången[2]. Konserten var naturligtvis superb, med full orkester, men jag föredrar som bekant lättare arrangemang, och den här versionen kommer nära mitt ideal.

Anledningen till att jag valde Suzanne Vega just för den här bloggan är att jag såg en fråga på facebook om huruvida en skiva med Chris de Burgh var vad man skulle lyssna på för att bli bättre i schack. Tyvärr tror jag inte man blir bättre i schack av att lyssna på vare sig de Burgh eller Vega, men förhoppningsvis kan man njuta av de små sångnoveller som hon bjuder på[3].

Fotnoter:

  1. Det betyder alltså att jag har ett hyfsat alibi för ett visst politikermord som inträffade under min vistelse där. [↩]
  2. Jag var emellertid i Bochum den där gången, så jag såg henne i Philipshalle i Düsseldorf, med den banbrytande gitarristen Michael Hedges som förband. [↩]
  3. Chris de Burghs verk är jag inte bekant med (om inte »Don’t pay the ferryman» är med på den), så jag avstår från att kommentera det närmare. [↩]

Vincent

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 39

Don McLean — Vincent

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Under det där halvåret i Brighton 1982 som jag älskar att återkomma till här på bloggen så besökte jag ofta biblioteket på University of Sussex, en imponerande byggnad med 2000 studieplatser för studenter och forskare, om jag minns rätt. De hade också, förutom den litteratur som plägar finnas i universitetsbibliotek, en utlåningshylla med kassettband, och eftersom köket i 42 Brunswick Place var försett med en kassettspelare lånade jag några band där. Jag har glömt alla utom ett — vilket eventuellt kan bero på jag bara lånade ett band — och det var ett band, Greatest Hits, med en artist som jag hört talas om, men inte hört något av — Don McLean. Naturligtvis fastnade hans stora hit, American Pie, men i ännu högre grad den låt som jag valt här ovan, Vincent.

»Vincent» är naturligtvis Vincent van Gogh, och några ord gjorde ett stort intryck på mig: »But I could have told you, Vincent — this world was never meant for one as beautiful as you». Den raden fick mig intresserad av VvG, och jag har sedan dess läst ett flertal biografier om honom (och »Lust for life»), har en ultrafoliant, eller vad det nu kan heta när en bok är bortåt 40 cm hög, med avbildningar av hans tavlor, och jag har dessutom spenderat två fantastiska eftermiddagar på van Gogh-museet i Amsterdam.

Jag tvivlar på att någon konstnär inspirerat så många författar- och musikerkommentarer som Vincent van Gogh. David Olney berättade i något sammanhang att han varit i Amsterdam en hel vecka utan att ha några spelningar, och varje morgon insisterade en röst i hans huvud på att han skulle gå till van Gogh-museet — det här blev resultatet.

Klockan berättar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 38

Nick Drake — Time has told me

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Klockan berättade just för mig att jag missat min sjävpåtagna fredagsdeadline — jag skyller på ett hastigt påkommet rotmossug. Vad var det Torsten Ehrenmark sa? Ingen äkta glädje existerar utan rotmos, eller något sådant…

En sorglig dag

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 37

Gram Parsons — Thousand dollar wedding

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Som jag hintade om förra veckan är det här en tid av ovanligt många och sorgliga jubiléer. Händelserna den elfte september 2001 lämnade ett trauma inte bara hos amerikaner, och de två år senare gav åtminstone svenskar något att tänka på. Idag är det också precis femtio år sedan »gamle kungen», Gustav VI Adolf, dog; det var en lördag, och dagen därpå kunde jag sålt nästan hur många tidningar som helst — jag cyklade på den tiden runt i Jönåker och sålde DN på söndagar, och långt många fler än mina stammisar ville läsa om kungens sista tid och det den dagen stundande valet.

Men det var inte minnesdagen av någon av dessa tragedier som jag tänkte på när jag skrev min förra blogga, utan en som stundar om fyra dagar; den 19 september 1973 dog nämligen Gram Parsons, en av countryrockens grundare, av en överdos bara 26 år gammal. Det noterade jag naturligtvis inte då, jag hade just börjat lyssna på musik med engelsk text, och det tog ett bra tag innan jag letat mig fram till Parsons, via The Byrds och Flying Burrito Brothers, men i första hand genom en cover av dagens låt av Paul K, den enda coverversionen på hans magnifika »The big nowhere».

Som vanligt har jag ingen aning om vad låten handlar om, förutom det yttre skeende som avslöjas i den första meningen/strofen:

Was a thousand dollar wedding
supposed to be held the other day
and with all the invitations sent
the young bride went away.

Men sedan dyker det upp mängder med symboler som det inte är lätt att få någon ordning på — en begravning? blommor till bruden? är US$ 1000 mycket eller lite? Om man kombinerar informationen i ovanstående wikipedia-länk med den om det album låten finns på, tycks det som Parsons upplevt åtminstone vissa delar av händelseförloppet själv, och att den bortsprungna bruden var mor till hans barn.

It’s been a sad, sad day…