Måsarna lämnar Goldstone, och hela England tittar på

Postat av
Svara

Min ambition att flytta över de delar som jag anser värda att spara från mitt första, och inte särskilt lyckade, bloggprojekt har nu nått de artiklar jag skrev i augusti 2011 inför öppnandet av Brighton and Hove Albion FC:s nya stadium, »The Amex» som det fortfarande kallas sedan ett visst företag köpt namnrättigheterna. Denna artikel publicerades på förmiddagen samma dag som den första seriematchen spelades, hemma mot Doncaster Rovers; artikel nummer två publicerades någon vecka senare, men sedan måste ångan ha pyst ur mig, för den annonserade tredje delen blev inte skriven. Det finns åtminstone två tungt vägande orsaker till detta, min lättja och min snålhet: den första av dessa torde vara välbekant för bloggens mer reguljära besökare, medan den andra i just det här fallet yttrade sig så att jag tvekade att införskaffa boken »We want Falmer!», uppföljaren till den bok som nämns i nedanstående artikel, »Build a bonfire!», och som utgjorde större delen av mitt faktaunderlag. Men uppföljaren lät vänta på sig, och när den äntligen publicerades hade den ett pris som, tillsammans med portot, var högre än snåljåpen i mig var beredd att betala. Men sedan dess har jag skaffat den — om jag minns rätt råkade ett av Amazons erbjudanden om portofrihet vid beställningar över 25 pund sammanfalla med en kraftig prissänkning av boken ifråga — och sedan några år tillbaka är det bara min lättja som hållt mig tillbaka.

Det är hög tid att avsluta den här trilogin. Idag, på 20-årsdagen av den sista matchen på Goldstone Ground, återpublicerar jag den första delen; nästa vecka dammar jag av del två; och förhoppningsvis lyckas jag tota ihop den tredje delen till veckan därpå.

Den här artikeln sammanfattar de omtumlande åren från 1991 fram till maj 1997 i Brightons historia, och är den första i en svit på tre artiklar som jag började planera redan 2005, men som av olika skäl, framför allt lättja, blivit liggande tills nu. Jag räknar med att publicera de andra två under de närmaste veckorna, och sedan förbättra/underhålla dem allteftersom jag upptäcker saker jag glömt, material på nätet tillkommer eller försvinner, eller jag bara vill fila bort kanterna på en klantig formulering.

Jag ber redan i förväg om ursäkt för att jag skriver långt, omständligt och torrt; det tycks vara en åkomma som läkarvetenskapen saknar möjlighet att kurera.

  1. Måsarna lämnar Goldstone, och hela England tittar på
  2. Halvtid i Hereford
  3. Falmer, John!

Bakgrund

Brighton and Hove Albion FC, sedan mitten på 70-talet kända som »The seagulls», måsarna, är en klubb som ganska få svenskar har några känslor för. Den minnesgodæ kanske minns en tipsextramatch mot Nottingham Forest, på den tiden ett av Englands och Europas bästa lag, där Brighton överraskande vann med 1-0, och därmed avslutade en av de längsta serierna av »obesegrad på hemmaplan» i Englands fotbollshistoria. Eller kanske FA-cupens final 1983, där Brighton spelade oavgjort, 2-2, mot självaste Manchester United, och i förlängningens sista självande minuter var ett fint ingripande av United-målvakten Gary Bailey ifrån att fullborda sensationen. Själv tillbringade jag våren 1982 i Brighton, och såg laget slå bland andra Arsenal och Ipswich, och nå sin högsta position någonsin i seriesystemet, 13:e i division 1.

Men den här artikeln handlar inte om den perioden. Den handlar i stället om några år på 90-talet då katastrofen var så nära att den nästan gick att ta på, några år då klubbens själva existens var hotad. Idag, när Brighton spelar sin första seriematch på sin nya arena, kan det vara på sin plats att blicka tillbaka på denna mörka tid, påminna oss om att vår historia inte är unik, och att liknande saker händer runt om England (och inte bara där) hela tiden. Minns Portsmouth, Wimbledon eller Leeds, för att ta några exempel från de högsta regionerna, eller Wrexham, Exeter och Chester för att ta några exempel längre ner. Det finns all anledning att fortsätta blanda bark i räkmackorna…

Nära, men ändå så långt bort

Den här historien tar sin början på Wembley, närmare bestämt den 2 juni 1991. Brighton mötte där det klassiska storlaget Notts County i en match som gällde uppflyttning till Division 1, den sista säsongen innan Premier League och den nya tiden bröt in i England. Av de 60 000 som befann sig i publiken var uppskattningsvis 35 000 brightonsupporters som vädrade början på något nytt. Laget hade klämt sig in i playoffspelet i bokstavligen sista minuten, efter en frispark av Dean Wilkins; lätt spelat bort Millwall i semifinal (sammanlagt 6-2); och skulle nu ta det sista steget tillbaka till högsta divisionen.

Matchen började också bra för Brightons del; man hade visserligen inte så många målchanser men ett klart spelövertag. Efter en halvtimme fick Notts County en hörna som togs kort, och på det följande inlägget fick deras specielle målgörare Tommy Johnson helt omarkerad nicka in 1-0. Brighton fortsatte att pressa, träffade målställningen två gånger, men när Johnson frispelades efter en kvart i andra halvlek och enkelt rullade in 2-0 gick luften ur brightonanstormningen. Slutsiffrorna blev till slut 3-1 till Notts C, sedan Wilkins reducerat på övertid.

De ekonomiska problemen eskalerar

Säsongen därefter, 1991-92, gick det som så ofta när ett lag varit nära uppflyttning – några tongivande spelare försvann, och när ekonomiska problem gjorde att de inte ersattes dalade laget långsamt genom serien; runt nyåret var man nere på en nedflyttningsplats, och där förblev man säsongen ut.

I november 1992 ledde de ekonomiska problemen till att klubben fick en »wind-up petition» från det engelska skatteverket; mina kunskaper om ekonomiska termer är inte de allra bästa, men såvitt jag förstår är det en lite allvarligare variant av att sättas i konkurs. Den här gången avvärjdes faran genom att målvakten Mark Beeney såldes, men på längre sikt såg styrelsen bara en lösning – att bygga en ny arena, och sälja Goldstone Ground, som genom sitt någorlunda centrala läge i Hove var attraktivt för byggfirmor. För att öka värdet på marken sökte man tillstånd för kommersiell nybyggnad, och fick det, men med en viktig restriktion – marken fick inte användas för matförsäljning eller supermarkets.

Hösten 1993 var läget än mer desperat, och man kallade till ett extra aktieägarmöte den 28 oktober 1993, ett möte som skulle leda till en omorganisation där aktiemajoriteten och ansvaret för verksamheten fördes över på de två av styrelsemedlemmarna med störst finansiella resurser, Greg Stanley och Bill Archer. En av deras första åtgärder var att kicka Barry Lloyd, som mer eller mindre ensam styrt den fotbollsmässiga delen av verksamheten sedan 1986. Han ersattes av David Belotti som »managing director», medan arsenallegenden Liam Brady blev ny manager. Man förde också in pengar till kassan, räkningar betalades och i december 1993 var de överhängande hoten undanröjda. Det fanns till och med fans som såg framtiden an med tillförsikt…

Archer, Belotti och Stanley

Några ord om tre av dramats huvudpersoner: Greg Stanley hade tagits upp i styrelsen 1985, förmodligen därför att han bodde i närheten (i Arundel i de västra delarna av Sussex) och hade gott om pengar; en artikel som jag hittat på nätet ger bilden av en ansvarslös playboy med mer pengar, gott hjärta och impulsivt temperament än sunt förnuft. Han är den som slipper undan lindrigast i supportrarnas ögon; som en av dem uttrycker det – »jag skulle aldrig underskatta Gregs förmåga att inte veta saker…».

Ett av Stanleys affärsprojekt var Focus DIY (Do-It-Yourself; jag skulle tippa på att de kan betraktas som ett slags korsning mellan Bauhaus och Clas Ohlson), ett litet imperium som han och en viss Bill Archer byggde upp i slutet av 70-talet genom att köpa upp och slå samman ett antal mindre affärskedjor.

Archer blev övertalad av sin kompanjon att gå in i Brightons styrelse 1990, trots att han bodde i andra ändan av England, och egentligen inte var intresserad av fotboll; det finns väldigt få rapporter om att han synts på Goldstone Ground, eller ens i närheten av en fotbollsplan, och ingen känner till vilket lag han höll på innan han klev in i Brightons styrelserum.

David Bellotti, slutligen, var en liberaldemokratisk politiker från Eastbourne som valdes in i parlamentet i tumultet efter Thatcher-eran, men som i nästa val fick se sig besegrad av den konservativa kandidaten. Exakt hur hans koppling till Archer/Stanley såg ut, och vilka kvalifikationer han hade för att leda en fotbollsklubb, vet jag inte. Förhållandet mellan Archer och Bellotti har sammanfattats ungefär så här av en supporter: alla inser att Bellotti är en apa, men inte alla har förstått att det är Archer som vevar på positivet…

Goldstone Ground såld!

Goldstone Ground var inte särskilt välkomnande under de sista åren (Foto: www.wearebrighton.com)

Den 7 juli 1995 slog bomben ned – lokaltidningen i Brighton, Evening Argus, kunde meddela att styrelsen för fotbollsklubben hade sålt Goldstone Ground, och att man från nästa säsong (1996-97) skulle dela arena med Portsmouth medan man byggde en ny arena för 30 000 åskådare i Waterhall, ett friluftsområde norr om Brighton. Och när klubben brådstörtat släppte en pressrelease om sina planer kunde Argus redan nästan dag avslöja att klubben fått avslag på en av de bärande delarna i planen. Finansieringen skulle nämligen komma från en samtidig kommersiell exploatering av det närbelägna Patcham Court Farm, och den delen hade Brightons fullmäktige redan sagt ett kategoriskt nej till – fjorton dagar innan klubben släppte sin »information» om projektet!

Det är knappast underligt att brightonsupportrar lite till mans började undra vad som pågick, och en av dem, en revisor vid namn Paul Samrah, gick så långt att han gick genom klubbens offentliga ekonomiska redovisning för de sista åren; och han upptäckte en del saker som gjorde honom förskräckt. För det första hade Archer inte satsat mer än 56 pund och 25 pence i klubben, utan den finansiella uppryckningen i slutet av 1993 hade gjorts helt med hjälp av lån. Vidare hade klubben enligt hans undersökning skulder på omkring 4.7 miljoner pund av vilka en knapp miljon måste betalas i juni 1996, vilket rimmade illa med styrelsens påstående att klubben för tillfället »gick runt» och att en skuld på 6 miljoner skulle förfalla till betalning i juni 1996.

Men det som verkligen fick honom att känna sig illa till mods var att klubben den 23 november 1993, dvs strax efter »rekonstruktionen», hade antagit nya stadgar. Den enda skillnad mot de gamla han kunde hitta var att en klausul försvunnit, nämligen den som stadgade att eventuellt kvarvarande tillgångar vid en upplösning av klubben skulle fördelas mellan likartade föreningar i regionen. Med andra ord, om klubben skulle likvideras skulle det nu vara fritt fram för ägarna att stoppa överblivna medel i egna fickor…

Samrah lyckades få audiens hos fotbollsförbundet (FA, »Football Association»), la fram sina fynd och berättade historien om klubbens lättvindiga sätt att planera; men han fick inte den reaktion han hade hoppats på. Visserligen orsakade den försvunna klausulen ett visst rabalder (det visade sig dels att klubbar måste underrätta FA när de ändrar stadgar, vilket inte hade hänt här, och dels att den klausulen var obligatorisk för klubbar som inte var börsnoterade), men sedan Archer förklarat att allt berodde på ett misstag lät man saken bero.

Missnöjet pyr…

Fansen lät dock inte saken bero, och många beslöt sig för att agera. Den 2 september tog sig några fans in på planen i halvtid, ställde sig i mittcirkeln, och gick inte därifrån förrän de övertalades av Liam Brady att lämna planen. Senare samma månad, den 25:e, utnyttjade man den TV-sända bortamatchen mot Bournemouth för att göra sitt missnöje bekant för en större publik.

Liam Brady; i förgrunden Gerry Ryan (Foto: Stewart Weir)

Resultaten på plan var inte särskilt övertygande, för att uttrycka det milt. Efter ett par usla resultat (2-2 mot Canvey Island i FA-cupens första rond; 0-3 hemma mot Walsall) hamnade Archer och Brady på kollisionskurs, och den senare meddelade att han avgick; Jimmy Case, en gammal brightonlegend, och en av Bradys hjälptränare, fick det otacksamma uppdraget att försöka vända den nedåtgående trenden.

Allteftersom säsongen led isolerades Archer och Belotti i allt högre utsträckning. Stanley hade lämnat från sig ordförandeklubban redan i juli 1995, och i september lämnade han styrelsen, även om han inte återkrävde de pengar han lånat ut till föreningen. Fansen fortsatte att protestera på alla tillgängliga sätt; spelare, manager och de flesta av de anställda var på fansens sida, även om de inte alltid kunde visa det öppet; fotbollsförbundet och berörda klubbar började tröttna på alla märkliga turer; och inte minst lyckades man stöta sig med de ledande politikerna i Brighton respektive Hove, utan vars stöd de knappast skulle få tillstånd för ett arenabygge.

Den viktigaste frågan när slutet av säsongen närmade sig var för ovanlighetens skull inte i vilken division laget skulle spela nästa säsong, utan var man skulle spela. Styrelsen menade att man skulle dela arena med Portsmouth, sedan man undersökt möjligheterna att dela arena med Crawley eller hyra den hundkapplöpningsarena som låg ett rickybruchstenkast från Goldstone Ground. FA vaknade till liv, och påpekade att de endast kunde tillåta ett sådant arrangemang om det fanns en godkänd plan för hur och när klubben skulle återvända till Brighton-området; om klubben inte kunde visa upp en sådan skulle man kasta ut laget ur ligasystemet. Förhandlingar fördes med Chartwell Ltd, den firma som köpt Goldstone Ground (för 7,4 miljoner pund) om att klubben skulle få hyra tillbaka arenan för säsongen 1996-97, vilket de så småningom gick med på, mot en ersättning på 480 000 pund; om mat-klausulen togs bort från byggtillståndet behövde klubben inte betala någon hyra alls. Det bisarra med den uppgörelsen är att motparten i förhandlingarna inte var klubben, utan städerna Brighton och Hove; klubbens styrelse menade att det var för mycket och erbjöd 200 000 pund, vilket Chartwell omedelbart förkastade.

Den ödesmättade matchen mot York

Så var läget inför säsongens sista hemmamatch, mot York den 27 april 1996. På planen var säsongen över – laget var i praktiken redan nedflyttade, 6 poäng och 11 mål är svårt att ta igen på två matcher – men utanför planen pågick fortfarande matchen, med oförminskad intensitet. Chartwell hade satt en deadline klockan 12:00, tisdagen den 30 april; om kontraktet inte undertecknats innan dess skulle »tämligen irreversibla processer» sättas igång. Polisen var förvarnade om att något kunde hända, om inte annat visste man vad som hänt under den senaste hemmamatchen, mot Carlisle. Men det hjälpte inte.

Sexton minuter in i matchen invaderade brightonfans planen, och efter att målställningen knäckts hade domaren inget annat val än att stoppa matchen. Enligt uppgift lär mannen som skötte högtalarna utnyttjat tillfället till att säga: »Medan vi har detta avbrott i spelet, låt mig påminna er om att det på tisdag är Steve Fosters ›testimonial› då Albion tar emot Sheffield Wednesday, avspark 19:45; vi hälsar alla välkomna tillbaka då»…

Dagen därpå, söndagen den 28:e, hoppade plötsligt ett nygammalt namn in i debatten – Liam Brady. Vid en presskonferens utanför Goldstone Ground meddelade han att han stod i spetsen för ett konsortium som ville köpa klubben, och han var beredd att ur egen ficka ta de 40 000 pund som Chartwell ville ha som handpenning för ett års hyra. Klubbens svar var kort och koncist: »Erbjudandet är helt irrelevant och kommer inte att accepteras.»

Klockan 11:03 tisdagen den 30 april, 57 minuter innan Chartwells tidsfrist löpte ut, meddelade styrelsen att man accepterade Chartwells villkor, och 11:55 undertecknades kontraktet. Klubben hade köpt sig ytterligare ett år på Goldstone Ground.

Men »matchens» betydelse kan inte överskattas. Medan styrelsen och de oreflekterande delarna av media klassificerade händelserna som ett upplopp, så är det ganska lätt att se på bilderna att det mer liknar en picknick i parken än ett gatuslagsmål. Visst förstördes målställningarna; visst grävdes delar av gräsmattan upp och kastades upp på läktarna; visst förekom det hårda meningsutbyten här och var på planen; men det våld som eventuellt förekom var långt ifrån det som i vanliga fall brukar klassas som »upplopp». Det man verkligen åstadkom var att rikta Fotbollsenglands ögon mot Brighton, och mot de märkliga krumbukterna som klubbens ledning utförde, samtidigt som det förde de olika supporterföreningarna närmare varann – klubben hade vid den tidpunkten sju »större» supporterföreningar, som hade olika bakgrund och olika sammansättning; så olika att det krävdes något alldeles extra för att förena dem. Efter York-matchen var det inte längre någon som tvekade om att man hade ett gemensamt mål att kämpa för.

Vidare förmedlade Liam Bradys utspel en gnutta hopp om en lösning av dödläget. Visserligen visste man inte mycket om konsortiet, men Brady hade fortfarande supportrarnas förtroende, och många resonerade nog som så att allt var bättre än Archer och Belotti.

Matchen spelades så småningom, York vann med 3-1. Förbundets dom blev mild, med nutida mått mätt: Tre poängs avdrag och en match utan publik – men villkorligt, dvs om det inträffade igen skulle domen träda i kraft.

Lugnet före stormen

De närmaste månaderna härskade ett relativt lugn, vilket inte bara berodde på att den perioden sammanföll med sommarmånaderna. Archer och Belotti försökte mäkla fred med de olika supporterföreningarna, och lovade att överlämna ansvaret för klubben till konsortiet om det kunde visa att hade de ekonomiska resurserna och den byggtekniska kompetensen att bygga ett stadium. Konsortiet visade sig så småningom bestå av Brady (som dock snart försvann ut genom en sidoport då han erbjöds en lockande post i Arsenal), den lokale »mediemogulen» Dick Knight och byggföretaget McAlpine; just precis samma McAlpine som byggt Huddersfields nya arena, och som på 30-talet varit med om att bygga det »gamla» Wembley.

I början av september började man kunna se tecken på att relationerna mellan konsortiet och styrelsen blev alltmer ansträngda, och den 30:e september bröt de ihop totalt. Dagen efter släppte styrelsen ett pressmeddelande där man sa att förhandlingarna brutit ihop, att man avbrutit dem, och att man nu öppnade för förhandlingar med Brightons och Hoves respektive fullmäktige. Redan den 15:e hade de sju största supporterföreningarna gjort klart för Archer att man ansåg att han brutit sina löften till dem angående öppenhet och tillmötesgående mot konsortiet. Från och med nu var det öppet krig.

En studie i grönt

Archers utspel om förhandlingarnas sammanbrott kom timmarna innan matchen mot Lincoln skulle börja, och att det skulle leda till ännu en planinvasion var knappast en överraskning; en supporter ringde till och med polisen för att anmäla Archer för »anstiftan till upplopp»… De närmaste månadernas protester och demonstrationer är förmodligen fortfarande unika i Englands fotbollshistoria. Som tur var lyckades man förändra utformningen av dem så att de militanta fraktionerna hölls i schack; Archer och Bellotti fick allt svårare att hänvisa till »huliganer» och »faschistdåd».

Det började redan innan lincolnmatchen; liberaldemokraterna höll sitt årliga konvent i Brighton och en av supportergrupperna, med Liz Costa och Sarah Watts i spetsen, beslöt sig för att demonstrera mot Bellottis sätt att leda klubben; ett trettiotal supportrar, de flesta kvinnor, ställde sig utanför konventlokalen med en banderoll och plakat som sa »Om en liberaldemokrat kan förstöra en fotbollsklubb, vad kan då en liberaldemokratisk regering göra med ditt land?». Protesten hamnade på förstasidan av Argus, medan Paddy Ashdown, liberaldemokraternas ledare, fick hålla tillgodo med sidan fem; enligt uppgift var han inte helt nöjd med det.

Den andra större protesten gjordes utanför Archers hem i den lilla byn Mellor, Lancashire. Något eller några hundratal brightonsupportrar stannade till i Mellor efter bortamatchen mot Wigan den 5 oktober, tog en pint på den lokala puben, och strömmade genom de normalt så tysta bygatorna sjungande »Good old Sussex by the Sea», samtidigt som man gav uppdykande bybor ett flygblad där man förklarade bakgrunden till aktionen. Press och polis hade på något sätt fått nys om att en demonstration var på gång, och var beredda på det mesta när en viss John Baine ställde sig upp på en låg mur, tystade den samlade hopen – och deklamerade en nyskriven dikt:

We’re here in your village, angry as hell
(If it happened to you, you’d be angry as well)
To call for the Prompt and Immediate Departure
From all our lives of a certain Bill Archer
[…]
So we’ve come here, in peace, to your Village and Pub
To tell you what Archer has done to our Club
And now that you know what this Visit’s about
Come, Mellor, and join us: WE WANT ARCHER OUT!

Hopen sjöng några »sånger» till Baines fiol, bland annat »Build a bonfire» (på melodin till »My darling Clementine»):

Build a bonfire
Build a bonfire
Put Bellotti on the top!
Put Bill Archer in the middle
And then burn the fucking lot!

Och det var allt; kravallpoliserna fick återvända tomhänta till sitt högkvarter och berätta att de lyssnat på en diktuppläsning…

Det genomslag i media de här två aktionerna fick övertygade även de mest militanta att protesterna var på rätt väg. Framför allt lyckades man på ett effektivt sätt punktera den myt som Archer och Belotti försökte torgföra – att protesterna var organiserade av huliganer och faschistorganistioner; om man ser i tidningen att protesterna genomförs av en stillsam grupp kvinnor ur fyra generationer, eller en poesideklamerande fiolspelare så är det svårt att göra sådana associationer.

John Baine är för övrigt mer känd under sitt artistnamn »Attila the Stockbroker», en punkpoet med väl dokumenterade vänstersympatier; kontrasten med den tidigare omnämnde Paul Samrah kunde knappast vara större. Att de över huvud taget kunde mötas och samarbeta är en utmärkt illustration på hur situationen tvingade fram allianser och möten av slag som annars skulle vara otänkbara i ett England som fortfarande har en bra bit kvar till det klasslösa samhället.

Fortsatta protester

Hela hösten fortsatte demonstrationerna: Den 9:e oktober organiserade man en bojkott av matchen mot Mansfield (den officiella publiksiffran var 1933); den 15:e organiserade man en »walkout» mot Hereford (de flesta i publiken lämnade arenan femton minuter före slutsignalen); den 26:e organiserade man en marsch genom Brighton inför matchen mot Fulham, där även fulhamsupportrar deltog. Den 30:e november marscherade man igen, även denna gång tillsammans med fulhamsupportrar inför en match mot Fulham, men denna gång i London – från Victoria Station till Hyde Park och Lancaster Gate, där FAs huvudkontor var beläget, för att överlämna ett upprop undertecknat av omkring 6000 supportrar för att försöka övertyga fotbollsförbundet att de måste agera. Och förbundet agerade! Mer om det i nästa avdelning.

Ovan har jag bara nämnt de aktioner som blivit bäst dokumenterade; men det fanns åtskilliga andra, en del på gränsen till det anständiga. Man delade till exempel ut flygblad utanför Focus DIY där man listade likartade butiker i närheten och bad presumtiva kunder handla där i stället; man drev politiska kampanjer mot Bellotti. Åtminstone en gång gick man över gränsen, när man publicerade Bellottis telefonnummer i en av supportertidningarna, vilket ledde »samtal» från många frustrerade fans. Till slut tröttnade Bellotti, eller hans fru; de skaffade inspelningsutrustning och spårningsmöjligheter, vilket ledde till åtminstone en fällande dom.

Förbundet agerar

I bakgrunden fortsatte Paul Samrah, och andra, att försöka få fotbollsförbundet att reagera. Han lyckades få till ett inofficiellt möte med en FA-representant innan Brightons match mot Sudbury Town i FA-cupen den 16 november, och denne följde dessutom med på matchen och kunde själv höra ramsorna och känna av stämningen. Detta möte ledde i sin tur fram till ett mer officiellt besök på Lancaster Gate, där Samrah och Paul Whelch, ytterligare en revisor bland brightonsupportrarna, överlämnade en mapp med en genomgång av hela affären. Egentligen hade informationen samlats in för att kunna användas som bevis i ett rättsmål; en advokat med sportfrågor som sitt område skrev nämligen till The Telegraph och påpekade att det fanns exempel på liknande rättsfall där styrelsen fällts för att »ge sporten ett dåligt rykte» och avsatts. Som en sista utväg ämnade man pröva även den vägen.

Det är naturligtvis svårt att sätta fingret exakt på vad som fick FA-bossarna agera – de omskakande TV-bilderna från Brighton; berättelsen från ett ögonvittne inom organisationen; mappen med information; den kommande marschen genom centrala London; eller något annat – men den 28:e november skickade FA ett öppet brev till Bill Archer där man bad honom komma tillbaka till förhandlingsbordet, och meddelade att man var villig att betala kostnaderna för att en extern medlare (CEDR, Centre of Dispute Resolution) skulle delta. Det tog sin tid, men till slut var det den medlingen som bröt dödläget och gjorde att man kunde finna en väg framåt.

The botten is nådd

Under några dagar i början av december nådde klubben sin absoluta bottennotering på ett flertal plan. Det började med matchen mot Darlington, där Brighton ledde med 2-1, men släppte in två mål mot slutet och förlorade. En grupp supportrar tappade huvudet, började försöka bryta sig in i klubbens utrymmen bakom ena läktaren och blev stoppade av tillskyndande polis; en stor grupp samlades utanför Goldstone Ground och började skrika slagord, och trots att Jimmy Case, som dittills haft bra kontakt med fansen, försökte tala dem tillrätta i närmare 45 minuter lyckades han inget vidare.

Dagen därpå blev Jimmy Case sparkad. Det var inte särskilt oväntat; en manager som bara tar 13 poäng på 22 matcher, och just har förlorat mot närmaste konkurrenten på hemmaplan, måste vara beredd på sådant. Vad än orsakerna till lagets prekära situation än var så inser väl de flesta att han inte fick en riktig chans att visa vad han kunde – den allmänna situationen i klubben var så kaotisk att det påverkade även spelarna. Men vem skulle vilja ta sig an ett så omöjligt uppdrag som att rädda kvar Brighton i seriesystemet?

Och den 9:e december kom FAs beslut rörande incidenten i Lincoln-matchen – Brighton fråntogs två poäng, och låg därmed hela elva poäng efter de två närmaste lagen, Darlington och Hartlepool.

Det finns dock en tröst för den som befinner sig på den absoluta botten – om man hittar en väg är sannolikheten stor att den leder uppåt…

Gritt and determination

Svaret på frågan om vem som skulle vilja ta jobbet visade sig vara – Steve Gritt. Till att börja med var mottagandet minst sagt svalt; för somliga supportrar hade det inte spelat någon roll, alla som på något sätt samarbetade med Archer var förrädare, medan andra såg en koppling till Greg Stanley (Stanleys bror var ordförande i Charlton där Gritt gjorde sina första erfarenheter som manager), och det var ingen merit i supportrarnas ögon.

Redan innan darlingtonmatchen hade supporterklubbarna bestämt sig för nästa aktion; i matchen mot Hull skulle en visselprotest genomföras. Dryga tusentalet visselpipor köptes in, delades ut på pubarna i största hemlighet, smugglades in på Goldstone och skapade ett oväsen av en ganska »oengelsk» typ. Om målet var att stoppa matchen misslyckades det dock, eftersom alla piporna hade samma tonhöjd, och domarens pipa hade en annan; men om målet var att skapa en ovanlig, lätt hotfull, atmosfär där hemmalaget skulle känna sig mer hemma var resultatet över förväntan; Brighton vann med 3-0, och för första gången på mycket länge kunde supportrarna lämna Goldstone Ground med ett leende på läpparna.

Fans Utd

Under säsongen hade brightonsupportrarna fått många bevis på att supportrar från andra klubbar stod på deras sida, och när en plymouthsupporter, Richard Vaughan, skrev i gästboken på supporterklubbarnas kampanjsida att »Jag tycker det vore en bra idé om MASSOR av supportrar från olika klubbar samlades i Brighton (i sina respektive tröjor) och stämde in [i protesterna]» var det en tanke som omedelbart fick gehör.

Man valde ut matchen mot Hartlepool den 8 februari, eftersom de övre divisionerna i England då hade speluppehåll på grund av landslagsspel. Via internet, kontakter med supporterklubbar och radio (!) spreds budskapet både inom och utom England, och gensvaret blev större än någon rimligen kunde ha förväntat sig. Bortåt nio tusen åskådare hade bänkat sig på Goldstone Ground i stället för de mellan tre och fyra tusen som var normalt, och även om man räknar med ett ökat lokalt intresse är det ingen överdrift att påstå att tusentals fotbollsfans från olika håll hade sökt sig till Brighton denna dag. På nätet kan man hitta gott om berättelser (till exempel från Charlton, Watford och Oxford) om denna unika tillställning, som inte tycks ha lämnat någon oberörd; till och med Hartlepool-supportrarna, påstås det, stämde in i »Archer out!» och liknande ramsor…

En av brightonspelarna, Stuart Storer, har berättat vilken känsla det var att spela inför ett sådant publikhav, rena karnevalsstämningen, och spelet blev också därefter; Brighton vann med 5-0, och enligt uppgift kom Hartlepool billigt undan…

Det enda smolket i glädjebägaren var medias nästan totala ointresse; att se supportrar från olika klubbar jobba mot ett gemensamt mål är uppenbarligen inte alls en lika stor mediehändelse som att se dem puckla på varandra. Men för en riktig fotbollssupporter är det stort att se supportrar från till exempel Glasgow Rangers och Celtic, Sheffieldklubbarna United och Wednesday, Arsenal och Tottenham sida vid sida utan minsta antydan till bråk. Fans United will never be defeated!

Nära ögat

Efter Fans United började det gå upp för allt fler att Brighton faktiskt hade en chans att hänga kvar, och både publiksiffrorna och stämningen förbättrades allteftersom säsongen led. Huvudanledningen var naturligtvis att spelet (och resultaten) blev bättre, men en bidragande orsak var också att Bellotti som en del av de förberedande överläggningarna lovade att hålla sig borta från Goldstone Ground under matcherna.

Precis en månad efter hartlepoolmatchen stod Leyton Orient för motståndet, och till en början såg det ut att gå som på räls; Brighton skaffade sig snabbt en 2-0-ledning och höll den utan större problem till halvtid. Men efter pausen kom Orient ut som ett nytt lag, och gjorde tre mål på sju minuter. Brighton tog tag i matchen igen och lyckades till slut pressa in 3-3.

Direkt efter avspark gick Orient till attack, Scott McGleish fick fritt fram och slog in 4-3. Han firade målet framför brightonklacken, och gjorde det på ett så utmanande sätt att några brightonsupportrar sprang in på planen för att göra upp, och när orientspelare och poliser rusade till uppstod ett handgemäng som tog tre-fyra minuter att reda ut. Men skillnaden mellan denna och tidigare planinvasioner var stor – det som karaktäriserat de tidigare var att de var uttryck för en allmän protest, »invasionstyrkan» var månghövdad och det hela gick i det stora hela fredligt till, medan denna var våldsam och utfördes av tre-fyra personer till allmänt buande.

Matchen slutade 4-4, sedan Brighton fått en straff och Orient en utvisning, men resultatet var inte det viktigaste – de flesta ställde sig frågan »Om FA ger två poängs avdrag för en fredlig demonstration, vad kommer de då att ge för ett överfallsförsök som detta?». Den här gången var media med på noterna, och genom att återge ett uttalande av Barry Hearn (Leyton Orients ägare) att Brighton borde kastas ut ur ligasystemet såg de till att relationerna mellan Orient och Brighton var frostiga under många år. Och Scott McGleish kan inte komma i närheten av en boll utan att brightonfansen buar…

Den 28:e kom domen – FA bestraffade vare sig Brighton eller Leyton Orient för händelserna under matchen.

Överenskommelsen

Under tiden hade medlarna jobbat hårt på att bryta dödläget. De första mötena hölls i slutet av januari, den 12 mars kunde CEDR meddela FA att man gjort ett genombrott, och hittat en möjlig väg framåt. Men det drog ut på tiden, och FA gjorde ingen hemlighet av att man ville se papperen undertecknade innan den sista matchen på Goldstone Ground för att undvika scener liknande de från föregående år. Enligt legenden gick Dick Knight och Bill Archer ut på restaurang på kvällen den 17 april för att diskutera de sista detaljerna; och när de kom tillbaka var det bara signaturerna som fattades.

Den 22 april kallade FA till presskonferens, och där kunde man meddela att de tidigare ägarna och konsortiet nu ägde 49,5 procent av klubben vardera, och att den sista procenten ägdes av Martin Perry (från McAlpine). Ny ordförande blev Dick Knight, och styrelsen kompletterades av två »neutrala» ledamöter tillsatta av FA. Två års kamp att få bort Archer från styret hade krönts med framgång.

Upplösningen

Men ännu återstod en liten detalj – att rädda nytt kontrakt. Det stod visserligen i överenskommelsen att den gällde oavsett vilken serie klubben spelade i året därpå, men det var många som fruktade att klubben inte skulle kunna hämta sig från en visit i »konferensen» samtidigt som man blev av med sin arena. Det var med andra ord ganska mycket som stod på spel i säsongens två matcher.

Inför den sista matchen på Goldstone Ground låg Brighton tre poäng efter närmaste lag, Hereford, och ödet ville att de skulle mötas i sista matchen – med andra ord hade Brighton kontraktet i sina egna händer.

Den sista matchen på Goldstone blev inte någon av de bättre; det gällde helt enkelt för mycket. De två noterbara händelserna var ett rallarslagsmål med större delen av de båda lagen inblandade, till slut valde domaren att bara visa ut de båda ursprungliga stridstupparna, och Stuart Storers mål efter en kalabalik i Doncasters straffområde, det sista målet på Goldstone Ground. Den filmsnutt jag länkar till säger mer än tusentals ord vad det målet betydde för spelarna; Storers ansiktsuttryck när han reser sig kunde vara definitionen på ett »fighting face»…

Hereford förlorade sin match (mot Leyton Orient, av alla lag), och det innebar hastigt och lustigt att Brighton inte längre låg sist; man hade visserligen samma poäng och sämre målskillnad än Hereford, men det här var en av de sista säsongerna i England där man använde antalet gjorda mål som kriterium för att skilja lag på samma poäng åt, och där hade Brighton tre måls försprång. Det var dock ingen som tog ut något i förskott – Brightons facit på hemmaplan sedan Gritt tagit över var visserligen smått otroliga tio vinster och två oavgjorda på tolv matcher, men på bortaplan var resultaten inte fullt lika bra – på elva matcher hade man tre oavgjorda och åtta förluster…

Hela nästa artikel i sen här serien kommer att ägnas åt matchen mot Hereford, i synnerhet halvtidpausen, men som alla vet slutade matchen 1-1 och Brighton hängde kvar.

Slutord

Den historia som jag berättat ovan är baserad dels på diverse källor jag hittat på internet, och dels på den fantastiska boken Build a bonfire. Alla dessa källor har ett gemensamt – de berättar historien från supportrarnas sida. Jag har därför försökt att vara så neutral som möjligt, men eftersom Archer och Belotti, såvitt jag vet, ännu inte publicerat sin version av händelseförloppet finns det fortfarande en del frågetecken kring deras handlande.

Det är framför allt två punkter där min bild av »inbördeskriget» skiljer sig från den som förmedlas av supportrarna. Den första är idén att brightonsupportrarna inte använde våld i någon större utsträckning. Det kan kanske stämma om man jämför med den »supporterkultur» som härskade på 70- och 80-talen, men de filmsnuttar jag hittat och länkat till i artikeln berättar en delvis annan historia, och den bekräftas i viss mån av Build a bonfire.

Den andra är min bild av Archer och Belotti. För brightonsupporters i allmänhet är de skurkar så nattsvarta att Dante inte lyckats prestera en tillräckligt kraftfull version av det helvete dit de borde förpassas, men enligt min mening tillhör de kategorin »affärsmän med tvivelaktiga metoder, utan minsta kompetens att driva en fotbollsklubb» – skillnaden kan tyckas hårfin, men för dem hade Dante i alla fall en plats i beredskap…

Ett bra illustration på att Archer och Belotti agerade som affärsmän utan fotbollsintresse är hur de hanterade Goldstone-krisen 1996. Genom att vänta till sista minuten med beskedet försökte de få Hoves fullmäktige att tillåta uppförandet av matbutiker på området, få Chartwell att acceptera en lägre hyra, eller att få FA att acceptera en flytt till Portsmouth. Ett sådant förfarande, gränsande till utpressning, skulle kanske vara accepterbart i vanlig affärsverksamhet, men supportrar är inte särskilt förtjusta i att styrelsen spelar poker med klubbens existens som insats.

Jag har eventuellt tecknat en alltför snäll bild av Archer och Belotti, så låt mig bara ge ett exempel på hur de arbetade. Under förhandlingarna med Chartwell hösten 1995 gav Ivor Caplin, ledare för Hoves fullmäktige, en presskonferens där han tyckte att det vore bäst om Archer lämnade över styret till någon lokal intressent, vilket Argus, med sedvanlig tidningskänsla för diplomatiska uttalanden, tog upp under rubriken »Clear off!». Archer svarade med en »writ» (jag är ungefär lika usel på juridiska termer som ekonomiska, men tolkar det som ett slags »stämning för förtal»); först undertecknad av Archer och Stanley, men sedan Stanley hävdat att han inte visste om stämningen, och inte sympatiserade med den, togs hans namn bort. Om man verkligen planerar att starta ett byggprojekt i mångmiljonklassen bör man nog visa lite mer omsorg om sina relationer med berörda myndigheter.

Historien är naturligtvis inte slut här; den har i själva verket bara kommit fram till halvtid. Inom sinom tid kommer den här artikeln att få två uppföljare, en om halvtidsvilan (i herefordmatchen), och en om den andra halvleken, den långa vägen till Falmer.

Goldstone Ground RIP (Foto: Stewart Weir)

Fotnot: Måsarna lämnar Gotland, och hela Sverige tittar på var en LP som Anders F Rönnblom, Sveriges störste rockpoet, gav ut 1973. Han är fortfarande aktiv, och fotfarande aktuell.

Fotonot:De fotografier som använts i artikeln har hämtats från wearebrighton.com och Stewart Weirs blog, och används med tillstånd från de båda sajterna. Stewart Weir har sedan länge följt Brighton på nära håll, och har gett ut en unik fotobok med bilder från de två säsongerna 1995-96 och 1996-97, More than 90 minutes.

Trumpna funderingar

Postat av
Svara

Det var ju en god föresats, men jag lyckas inte hålla tankarna borta från den nyinsvurne så kallade amerikanske presidenten[1].

För någon dag sedan fick jag åter anledning att lyssna på »Tid» av John Holm[2]. Den låten innehåller bland annat orden

Se poeten där i hörnet
han har sparat några rader
några rader av en herrans massa ord

Varje gång jag hör de orden tänker jag på en viss dikt av Nils Ferlin — om jag minns rätt berättade hans fru, Henny, någon gång att poeten jobbat en tid med ett längre poem, men till slut valde han att bryta ut en strof och kassera resten. Den hamnade så småningom i »Från mitt ekorrhjul»:

Klättergroda

Ack klättergroda lilla:
Ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du kravlat opp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa.

Det är svårt att inte associera den dikten med den nuvarande presidenten i USA; Ferlin gör därmed sällskap med Woody Guthrie i den ännu inte bildade gruppen DPATS — Dead Poets Against Trump Society.

En tanke som dykt upp flera gånger i mitt facebook-flöde är att Trump inte är som andra politiker, att han är ärligare och att det »etablissemang» han kritiserar är genomruttet och förtjänar att »rensas upp». Ett sådant uttalande som jag sparat var att »[Trump vann], för att han sa nog av de saker som folk desperat gått och väntat på att någon skulle säga.» Det slumpade sig så att jag förra hösten läste två romaner där en av huvudpersonerna avslöjade vad han ansåg om politiker, valkår och alltihop. Det är dock svårt att se några större likheter med Trumps valkampanj; jag har valt ut några bitar för att du, käræ läsare, ska kunna bilda dig en egen uppfattning.

Det första citatet är hämtat ur en deckare av Edmund Crispin, »Den som sig i leken ger»[3]. Crispins detektiv heter Gervase Fen, och är normalt professor i engelsk litteratur i Oxford. I den här boken ägnar han sig dock åt att försöka bli parlamentsledamot i en avlägsen valkrets, där han ställer upp som oavhängig kandidat. Där blir han naturligtvis inblandad i ett kriminalfall, men själva mordgåtan är inte någon av deckarlitteraturens vassaste; det som fastnar i minnet är i stället det tal som Fen håller som avslutning på sin kampanj. Vid denna tidpunkt har han tappat all lust att bli politiker, och beslutar sig för att se till att han inte blir vald[4]:

»Det förfäktas ofta», sade han, »att engelsmännen är unika bland alla folkslag vad gäller sunt omdöme i poli­tiska angelägenheter. Men i själva verket har engels­männen inte mer politiskt sunt omdöme än en isbjörn. Det har jag personligen bevisat. I några dagar har jag undfägnat den här valmanskåren med projekt och så ojämförligt idiotiska projekt och ideer att jag smickrar mig med att de är något av en tour de force. I det jag har sagt har inte ens skymten av sunt förnuft fått tränga in; och jag kan knappt komma på en enda vanföreställning, hur gammal och diffus den än är, som jag har försum­mat att sprida. […] Och jag är tvungen att dra slutsatsen att denna dokumenterade slöhet är representativ för det engelska folket som helhet, eftersom dess förkärlek för att placera enfaldiga människor med storhetsvansinne i maktställningar härrör, när allt kommer omkring, av en identisk tomhet i intellektet.»

Han gjorde en paus och betraktade välvilligt sina åhörare. En skrämmande tystnad hade inträtt, för ännu verkade de för lamslagna av häpnad att protestera hör­bart.

»[…] Låt er inte förledas att tro att politisk apati är farlig. Diktatorer som Hitler, Mussolini och Stalin har kommit till makten, inte på grund av apati utan på grund av massfanatism. Det, mina vänner är faran, men ni är så upptagna av att stirra upp på mig och undra om jag har blivit tokig att jag skulle kunna tala en vecka utan att övertyga er om det. Jag tänker inte tala en vecka. Engelsk politisk fanatism växer snabbt till en flodvåg och ingenting som jag eller någon annan kan göra eller säga kan hejda den nu.

Jag ska nu tala om anledningen till att den här sortens fanatism tilltalar mänskligheten så mycket. En nule­vande fransk författare — vars namn jag inte ska nämna eftersom ni antagligen är för dumma att vare sig känna igen det eller komma ihåg det — har med ovederlägglig logik framhållit att människor anammar ideer, inte där­för att de tycker att dessa ideer är riktiga, eller därför att de tycker att de är fördelaktiga, utan därför att dessa ideer tillfredsställer ett väsentligt emotionellt behov i deras natur. Vilken känsla — frågar jag er — ligger till grund för den främsta drivkraften hos de politiskt be­satta? Ni svarar inte därför att ni aldrig ett ögonblick har skänkt den saken en tanke. Men om ni skulle göra det så skulle kanske till och med ni upptäcka att svaret på min fråga är det enstaviga hat. Glöm aldrig att poli­tiska fanatiker är människor som till övermått går upp i sitt emotionella behov av hat.[5]

Han fortsätter med att berätta en fabel som han hittat på för tillfället, och avslutar med att be sina åhörare avstå från att rösta[6].

Det andra valtalet skulle man kunna kalla dubbelimaginärt — inte nog med att det förekommer i en skönlitterär bok, det hålls inte ens där, utan huvudpersonen funderar på vilka effekterna skulle bli om han höll ett mer sanningsenligt tal, utan gängse försköningar och överdrifter. Valtalaren ifråga heter Henry Elliott, och är huvudperson i det sista kapitlet i en roman jag tidigare avhandlat här på bloggen, Contango[7], av James Hilton. När citatet nedan början blir han just introducerad till publiken av en lokal partikollega medan han själv tittar ut över publiken:

He looked at their faces and tried to catch the glance he wanted to see — that of alertness, independence, the sublime you-be-damnedness of free-souled men. Instead, he saw cynicism here and there, vapid approval in a few places, but for the most part only apathy and weariness. They too, perhaps, knew what a game it all was. Then suddenly the vagrant idea came to him — suppose he were to give them, instead of the usual meaningless stuff, the simple truth, so far as he knew it? Suppose he were to begin: »Ladies and gentlemen, I’m afraid I haven’t very much good news for you, and I can’t make you any exciting promises. Frankly, I’m a little pessimistic about things in general. The world’s in a pretty bad way, and perhaps it isn’t quite so much a matter of supremacy as of survival. One man can do little in the face of events, but of course I shall try, as I’ve tried all along. Owing to the rather absurd machinery of the English electoral system I have to ask you for your votes; and I must confess I don’t know why on earth you should give them to me — certainly not, I should hope, because I’m a Northsex man[8]. Of course, if you agree with my policy, that’s a reason; but then my opponent’s policy isn’t so bad, either, and I’m sure his intentions are just as honest as mine. And then I’m afraid in a lot of ways you don’t know my policy, and wouldn’t understand it if I told you — all this business about foreign affairs and the gold standard and so on. Also, there’s the disquieting possibility that my policy may be wrong after all. Frankly, I can’t think why you should give me such a big blank cheque, except that somebody has to have one, and if it weren’t me, it might be someone even less reliable. But remember, I can’t honestly promise anything. I can’t even promise not to make awful mistakes. Some little thing I do, with the best will in the world, may start a war long after I’m dead — a war that may perhaps claim the lives of your children. Remember that, when you’re shouting ›Good old Harry.› And remember, too, that I shan’t have much time to be bothered about you once you’ve elected me…»

Han kommer fram till att ett sådant tal skulle innebära slutet på hans politiska karriär, och håller i stället ett tämligen normalt tal — vi får det dock bara refererat. När han slutat prata gör han bedömningen att han förmodligen inte lyckats övertyga någon som inte tänkt rösta på honom, men möjligen fått »några dussin» röster bland dem som inte tänkt rösta alls.

Kan man dra några slutsatser av de här citaten? Ja, åtminstone en förefaller mig uppenbar — tanken att politik är ett slags spel där politiker ibland medvetet för sina väljare bakom ljuset är ingalunda ny — »Contango» publicerades 1932 och »Den som sig i leken ger» 1948[9]. Nu kan det väl knappast räknas som någon uppseendeväckande slutsats; de perioder i historien då undersåtarna varit helt nöjda med makthavarna torde vara ytterst få, det som möjligen skulle kunna anses nytt är att det, till en viss del, är den demokratiska processen som kritiseras.

En annan sak som man kan lägga märke till är vilken vikt som läggs vid den egna insatsens betydelse; Fen och Elliott betonar att de i stort sett är sprattelgubbar styrda av Ödets mäktiga hand, medan Trump agerar som om det var han som styrde denna hand. Relaterat till detta är att alla tre behandlar sin publik som om den vore mindre vetande, men medan Fen medvetet förolämpar sin publik och Elliott diskret antyder att han själv möjligen förstår vad han tänker göra, men att publiken förmodligen inte gör det, så gör Trump allvarliga försök att verka ännu mindre vetande än sin publik. Är det månne denna identifikation med sina väljare som gjort honom så populär bland sina anhängare?

Med tanke på de stora skillnader som jag pekat på ovan har jag svårt att tänka mig att det ligger något i att Trump sagt vad alla vill höra; snarare ligger han väl närmare den typ av politiker som Gervase Fen allvarligt varnar för, de med hat-retoriken. Det finns emellertid en litterär figur med vilken Trump delar en hel del egenskaper; jag tänker naturligtvis på Zaphod Beeblebrox i Douglas Adams’ »The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy». Inte nog med att dennes egocentricitet är i paritet med Trumps, han var också under en tid »president of the imperial galactic government»[10]; i radioserien beskrivs hans verkliga arbetsuppgift sålunda:

The president’s job, and if someone sufficiently vain and stupid is picked he won’t realise this, is not to wield power but to draw attention away from it. Zaphod Beeblebrox, the only man in history to have made presidential telecasts from the bath, from Eccentrica Gallumbits’ bedroom, from the maximum security wing of the Betelguese state prison or from wherever else he happened to be at the time, was supremely good at this job.

Om vi antar att Trumps roll, i en något mindre skala, motsvarar Beeblebrox’ så tycks det mig som om han hittills lyckats ganska väl. Men vem är det som egentligen styr i USA?

Fotnoter:

  1. Om du råkar läsa detta då de händelser som var aktuella i början av februari 2017 fallit i glömska, så kan till exempel denna artikel påminna dig om varför jag stoppade in »så kallade» i den inledande frasen. [↩]
  2. Ska man vara petnoga, och det ska man ju, så är detta »bara» en översättning av en låt av Tom Waits, men John Holm har en förmåga att sätta sin mycket speciella prägel på de låtar han sjunger. Jan Johansson lär ha sagt något i stil med »det måste finnas ett sätt att spela ›Bä bä vita lamm› så att publiken bryter ihop»; John Holm skulle kunna vara mannen att bevisa den tesens giltighet. [↩]
  3. Jag hade fått ett så kallat ryck, och läste genom alla Crispin-deckare jag fann i den numera kvartssorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek. Det visade sig att de ungefär 30 år som gått sedan jag senast läst dem gjort att jag inte mindes intrigen i någon av dem; det finns sålunda vissa fördelar med att ha ett uselt minne. [↩]
  4. Den läsare som är något bekant med Fen från tidigare böcker har redan insett detta; deckarlitteraturen har gott om ADHD-anstrukna problemlösare, och Gervase Fen är en av de tydligast tecknade. Och är detta den första bekantskapen med Fen får läsaren redan i första kapitlet en fingervisning om att det politiska intresset inte sitter så värst djupt; Fen hävdar där som ett av sina motiv för att bli politiker att om man sammanställt en slutgiltig upplaga av Langland, vilket Fen säger sig ha gjort, så måste man helt byta sysselsättning för att undvika att bli galen. [↩]
  5. För den läsare som upptäcker en del märkliga språkliga konstruktioner i ovanstående citat må omtalas att översättaren heter Pelle Fritz-Crone. [↩]
  6. För den som inte orkar besöka närmaste välsorterade antikvariat eller bibliotek, men ändå vill veta hur valet utföll så vann Fen det med en röst, varpå han blev förklarad obehörig därför att hans valkampanj använt sju pund mer än tillåtet. [↩]
  7. Det är för övrigt samme person som, enligt Georg Svensson, förklarar Hiltons syn på slumpens inverkan på världshistorien; den uppmärksammæ läsaren kommer att se en tillämpning på den filosofin i citatet nedan. [↩]
  8. Till skillnad från Sussex och Essex, som finns, och Middlesex och Wessex, som har funnits, har mig veterligt Northsex aldrig använts som namn på något engelskt område; förmodligen är det därför som Hilton valt att låta valet utspelas där — i ett fiktivt men ändå typiskt engelskt distrikt. [↩]
  9. För att vara mer exakt så publicerades den engelska upplagan, »Buried for pleasure», 1948 medan den svenska upplagan inte kom förrän 1971. [↩]
  10. Enligt Adams var Beeblebrox dessutom så välutrustad å huvudets vägnar att absolutbeloppet av »antal huvuden» minus »populationens medelantal huvuden» var nära 1; det finns vissa tecken som tyder på att samma ekvation gäller för Trump. [↩]

Att leva på kanten

Postat av
4

Living on the edge är ett uttryck som, om jag förstått det rätt, handlar om en livsstil för den som gillar att leva »farligt», att söka äventyr och spänning. Som alla som känner mig det allra minsta vet passar den beskrivningen inte särskilt bra in på mig[1], så jag tänker lägga ett par andra betydelser i rubricerade uttryck. En snabb googling tycks indikera att uttrycket mest används av diverse skumma och enkelspåriga individer — som exempelvis filmmakare, religiösa rörelser och Aerosmith — så att ge det en mer sofistikerad mening kan enbart vara av godo.

Det handlar om SL, förstås. Igår, fredagen den trettonde, prövade jag för första gången det nya zon-system som SL införde den 9:e och som jag kritiserat i ett par bloggor förra året, här och här. Eftersom den resan är ett utmärkt exempel på vad som väntar oss reskasseresenärer som lever på kanten — av Stor-Stockholm, alltså — så tänkte jag dra det här. Men jag lovar att detta är sista gången jag skriver om SL:s enfaldstaxa; möjligen kan jag tänka mig ett kort »hurra!», eller liknande, om/när man ändrar systemet till något bättre[2].

Bakgrunden är att jag och ett par kompisar bestämt oss för att äta en bit mat på en kinakrog på Mariatorget vid sjutiden. När jag studerade SL:s reseplanerare för den resa jag ville göra insåg jag att jag råkat ut för ett exempel som jag tog upp i mitt mejl till Susanne Nordling; att resan låg precis på gränsen, det vill säga den sista omstigningen sker efter precis 75 minuter, om tidtabellen hålls av alla parter — se bilden här till höger[3]. Nu visade det sig att 582:an gick redan 17:45, en minut »för tidigt», så jag valde i stället att åka via Centralen och tunnelbanan till stationen Mariatorget, som trots namnet inte ligger vid Mariatorget, för att inte riskera att betala dubbelt. Ett par hundra meters extra promenad är inget av bråka om för unga och friska resenärer, men jag kan knappast anses tillhöra någondera av de kategorierna längre. Därtill kommer att gången mellan Centralen och T-Centralen i semi-rusningstid inte tillhör mina favoritställen på jorden[4].

Man kan fundera på vad SL:s reseplanerare skulle säga om resan var någon minut längre. Resultatet syns här till höger — i stället för att ge priset för två zoner påstår den att »Priset kunde inte beräknas», vilket tyder på att SL fortfarande inte insett att man infört tidsflexibla zoner, utan tror att resor sådana som denna är sällsynta, eller »enstaka» som författaren till det märkliga appendix 6 i utredningen som låg till grund för förändringen uttryckte det.

När jag undersökte möjligheterna att ta mig tillbaka från Södermalm upptäckte jag att det fanns en tidsmässig »no-go-zon» som det gällde att se upp med, eller rättare sagt en extra stor zon — se bilden till höger. Det är nämligen så att den buss som fraktar hem mig den sista biten, 582, gör ett extra långt uppehåll — 45 minuter i stället för de vanliga 30 — för att anpassa sig till att pendeltågstrafiken går över till halvtimmastrafik. Som man kan se på bilden betyder det att om vi som vill ta buss 582 i Märsta kliver in genom spärrarna på Stockholms Södra mellan 20:55 och 21:17, på ett ungefär[5], så kommer vi att debiteras dubbel avgift. Som man lätt kan övertyga sig om existerar en liknande situation under de tider på dygnet då 582:an går i halvtimmestrafik, vilket är de allra flesta; då är dock tidsperioden med dubbla avgifter »bara» omkring sju minuter lång.

Om man inte börjar sin resa på Stockholms Södra ändras inte läget nämnvärt, det är ändå den sista omstigningen i Märsta som styr. Som ett belysande exempel har jag klippt ut tiderna för 55:an på hållplatsen Mariatorget, riktning Tanto, dvs en av de busslinjer som passerar förbi Stockholm Södra. Som framgår av föregående paragraf får jag inte ta bussen som avgår 21:01, eftersom den sista omstigningen då sker 22:32, efter 91 minuter, vilket betyder dubbel avgift. På samma sätt tvingas jag utvärdera varje buss för sig; till exempel bör avgången 19:06 ge en sista omstigning efter 71 minuter, och alltså medföra enkel avgift, medan avgången 19:29 ger en omstigningstid på 78 minuter och följdaktligen genererar dubbel avgift — om jag räknar rätt i hastigheten; jag har inte kollat med reseplaneraren.

Ett intressant fall är de sista avgångarna, som ligger precis utanför gränsen med 76 minuters omstigningstid. Nu är kanske inte detta så illa som det kanske verkar; är bara tåget i tid, och bussen kommer till hållplatsen i Märsta några minuter före avgångstiden, kan man eventuellt hinna registrera omstigningen tidigt och därmed klara sig med enkel avgift. SL drar verkligen sitt strå till stacken för att vi som lever på kanten ska få lite »danger and excitement».

Till slut ett par korta kommentarer till de tidigare bloggorna; jag har inte fått några från SL trots att jag frågat hur de egentligen räknat i appendix 6, så de påpekanden som följer är ur egen fatabur.

I mitt andra inlägg gjorde jag ett logiskt felslut som ingen ännu påpekat, så jag tvingas göra det själv. När jag påstår att den andra paragrafen i det citerade stycket om flexibla zoner inte är tillämpligt på de tidsflexibla zoner som SL nu infört så tänkte jag enbart på oss reskasseresenärer. För de personer som vill köpa en enstaka resa och betala i förväg är det intressant att veta om resan går över en eller två zoner, och där kan de tidsflexibla zonerna naturligtvis ställa till problem.

Den andra kommentaren gäller reseplaneraren, där jag tycker mig se vissa förändringar till det bättre, trots plumpen som jag redovisar i en bild här ovan. Ett exempel som jag hittade vid skrivandet av min första artikel, en resa till Slottsbacken där reseplaneraren förslog en resa där sista omstigning skedde efter 78 minuter trots att det gick att finna omstigningar innan 75 minuter, har såvitt jag förstår ändrats så att planeraren redovisar en resa där sista omstigningen sker inom 75 minuter — helt säker på att detta beror på programmering är jag inte, eftersom det var nästan en månad mellan de två sökningarna, och tidtabellerna därför kunnat förändrats under tiden. Jag tycker mig också kunna se att ibland visas två förslag: ett där restiden minimerats, men man inte bryr sig om när sista omstigningen sker; och ett där restiden är längre, men sista omstigningen sker inom 75 minuter. Inte heller här är jag helt säker, eftersom jag bara gjort några stickprov på resor som skulle kunna ställa till det för reseplaneraren, och jag har dessutom inga tidigare sökningar att jämföra med. Jag är dock försiktigt opmistisk att reseplaneraren fått en översyn för att fungera bättre med det nya systemet; någon grundlig undersökning har jag dock inte gjort, och mycket tyder på att ytterligare förbättringar vore önskvärda — jag tänker till exempel på prisangivelsen vid resor med en sista omstigning efter 75 minuter, och en tydlig varningsmarkering på sådana resor.

Låt mig som avslutning summera mina erfarenheter av min första »långresa» i det nya systemet. På plussidan finns de 40 kronor som sparades gentemot det gamla systemet; på minussidan finns tvånget att åka en mer ologisk väg samt de komplicerade beräkningarna för att se till att resan höll sig inom de stipulerade 75 minuterna. Jag har ägnat ett liv åt matematisk-fysiska beräkningar, och ett annat åt komplicerade kommunikationstekniska regelsystem, så jag räknar med att jag ska klara mig relativt väl vid resor med SL även i framtiden. Men hur kan SL tycka att detta system är enkelt?

Fotnoter:

  1. Nytt år, nytt understatement of the year att kämpa om. Jag planerar att göra ännu ett försök senare i denna blogga. [↩]
  2. I den heliga symmetrins namn borde jag naturligtvis även påtala vad jag skulle göra om SL ändrar systemet till något sämre, men eftersom jag inte kan föreställa mig hur det skulle kunna se ut avstår jag från det. [↩]
  3. De flesta bilder i den här bloggan kan göras läsbara för den som vill studera dem noggrannare genom att klicka på dem. [↩]
  4. De flesta ställen i universum är säkerligen ännu mer ogästvänliga, så därför avstår jag från att utsträcka jämförelsen till galaxen eller ens solsystemet. [↩]
  5. Här räknar jag med att man inte kan avverka sträckan från spärrarna till tåget på mindre än en minut; »your mileage may vary», som engländare plägar uttrycka saken. [↩]

Några julsånger

Postat av
Svara

Jag har ju tidigare år bjudit på några musikaliska favoriter med julankytning så här på julaftonens morgon, dels Dan Fogelbergs fantastiska berättelse Same old lang syne, och dels den makalöse gitarristen Martin Tallströms tolkning av Auld Lang Syne. Den här gången tänkte jag bjuda på en handfull låtar — det tömmer ut mitt nuvarande förråd av julfavoriter så jag tvingas hitta på något annat att skriva om till kommande år.

Först, naturligtvis, den självklara julsången, the julsång to end all julsångs, om ni förstår vad jag menar. Jag tänker givetvis på Det är inte snön som faller, Anders F. Rönnbloms ikoniska anti-julhysterilåt från 1980. Jag har hört många versioner av den vid det här laget, från den långsamma moll-versionen med avskalat arrangemang till de fullt-ös-versioner med blåsare som brukar bjudas på de numera traditionella julspelningarna på Akkurat. Många har hamnat på youtube, och jag kan särskilt rekommendera denna version från 2010, som visserligen saknar blåsare, men som har desto mer av Jesper Lindbergs banjospel. På youtube finns också den klassiska kortfilmen som gjordes 1984, men här tänkte jag i stället visa en inspelning som gjordes för TV-programmet Bälinge byfest hösten 1980, som enligt uppgift i F-biografin är det allra första framförandet av låten ifråga.

I F-biografin hittar man också ett par berättelser om den kulturkrock det innebar att arbeta med den i vissa avseenden oerhört tröga kolossen SvT. Danne Argenius, basisten i Anders’ dåvarande kompgrupp (O.K. Brothers band) berättar[1]:

Hela produktionsapparaten var alert som en snigelfarm. Under soundcheck inträffar följande — Teknikern talar i lurarna: Bastrumma… Pelle spelar bonk, bonk, bonk, osv… Teknikern: Tack, virvel… Pelle spelar lydigt smack, smack, smack… Teknikern: Tack, lilla pukan… Pelle spelar… Och spelar… Inget svar… Till slut böjer han sig fram till virvelmicken och ropar: Ska jag ta nästa? Inget svar. Då beger vi oss till kontrollrummet. Det är tomt… Det visar sig att klockan blivit kaffe och sålunda har dom fackanslutna institutionsteknikerna tagit rast och gått till matsalen utan att vi fått veta.

Anders F själv var tvungen att ta tag i snötillverkningen:

Nån hade kommit på den fantastiska idén att det skulle falla snö från taket, i form av konfetti, papperslappar… När vi kom till studion satt en pryoelev och hade rivit papper som knappt fyllde en tredjedels papperskorg. Här är lite snö, sa han och såg stolt ut. Jag förstod att det där skulle inte räcka till mer än någon sekunds snöfall. Jag påpekade det för producenterna men ingen verkade intresserad eller hade tid att ägna sig åt snöproblemet, så jag fick sätta igång att riva själv… Fick väl ihop så att det räckte till åtminstone en refräng…

Till slut blev det i alla fall en inspelning, med både trummor och snö. Jag vill minnas att jag sett någon mindre positiv kommentar från de personer som röjde efter snöfallet någonstans, men den hittar jag inte i hastigheten…:

Nu är naturligtvis Anders F vare sig den förste eller ende som påpekat att julen blivit i högsta grad kommersialiserad. Loudon Wainwright III spelade i början av 90-talet in en magnifik lajv-skiva, Career moves[2], och där finns bland annat en betraktelse över julen, Suddenly it’s Christmas:

Vem som var först att spela in en antijulsång vet jag inte, men den första jag känner till är med Tom Lehrer, som någon gång på 50-talet skrev A Christmas Carol:

Till slut några mer allvarliga julsånger. De flesta har väl insett att det stora landet i väst, det med 50 delstater, står inför en av sina allvarligaste prövningar 2017[3]. När jag började jobba här uppe i Stockholm i februari 1997 var en av de första sakerna jag gjorde på min fritid att uppsöka Cirkus för att se Steve Earle, som då var ute på soloturné. Om jag inte minns helt fel öppnade han med Christmas in Washington, som då var nyskriven — han åkallar där ett antal personer som han hoppas kunna få USA på fötter igen, och så här tjugo år senare är låten fortfarande brännande aktuell[4]:

Allra sist har jag placerat en »riktig» jullåt. Som kanske framgått har jag inte särskilt många traditionella jullåtar på min topplista, och att denna fått komma med beror helt på artisterna, den inte helt okända duon Simon & Garfunkel. För snart femtio år sedan spelade de in två julsånger, som efter ett försvarligt antal år i Columbias arkiv hamnade på trippel-CD-samlingen Old Friends i slutet av 90-talet. Comfort and joy kallade de den här inspelningen, som väl måste vara det närmaste sångmässig perfektion det är möjligt att komma för en populärmusikalisk duo. Jag tänker särskilt på den första delen då de båda sjunger samma stämma; trots att jag lyssnat ett antal gånger har jag ännu inte hittat ett ställe där jag kan säga »Ah, där hör man att det är två röster!», inte ens vid andhämtningen[5]:

Fotnoter:

  1. »Pelle» är trummisen i sagda band, Pelle Holm. [↩]
  2. LW3, som vi före detta värnpliktiga från Norrtälje gärna kallar honom, är visserligen en prima artist oavsett framförandetyp, men som lajv-artist är han i absolut toppklass; hans förmåga att blanda humor, ofta spontant improviserad, med allvar är snudd på oöverträffad. [↩]
  3. Egentligen borde jag väl skriva »de närmaste fyra åren», men jag har svårt att tänka så långt fram för närvarande. [↩]
  4. Den »Cisco» som omnämns torde vara Cisco Houston, som ofta nämns i samma andetag som Woody Guthrie och Pete Seeger; Emma Goldman var en känd feminist, anarkist och monopolspelare. [↩]
  5. Den uppmärksammæ lyssnaren känner naturligtvis igen visan från ett av mina tidigare exempel, även om Lehrer anpassat texten något för sitt ändamål. [↩]

SL inför flexibla zoner

Postat av
Svara

I veckan fick jag svar på min fråga till SL (se föregående blogga), eller rättare en av dem — jag fick en länk till den undersökning som Nordling stödde sig på[1]. Efter att ha bläddrat genom den och läst några avsnitt mer koncentrerat måste jag börja med att göra ett par »halvpudlar».

För det första måste jag be Nordling och alla andra politiker som stött det här förslaget om ursäkt — bovarna i dramat är med stor sannolikhet de av SLs och landstingets tjänstemän som satt samman en utredning där man inte lyckats inse att effekterna av framför allt 75-minutersgränsen kommer att ställa till problem. Nordling et al tillhör med andra ord de lurade, och det är bara att hoppas att de snart inser hur saken ligger till.

Den andra pudeln handlar om min åsikt att det nuvarande systemet är »relativt enkelt». I ett inledande kapitel meddelar man dock att »[i] oktober och november 2015 genomfördes en kundundersökning där 37% av respondenterna angav att de tycker att det är mycket eller ganska svårt att förstå hur många zoner deras resa går igenom». En dryg tredjedel av kundkretsen delar med andra ord inte min åsikt.

sl_1Dessutom presenterar man häpnadsväckande statistik (se tabellen här till höger), som meddelar att mer än 50% av reskasse-resenärerna använder för få »kuponger» (eller »enheter» som jag kallade det i en fotnot i förra bloggan) då de reser över en zongräns eller mer; detta anses i första hand bero på det »svårbegripliga» zon-systemet. Det finns visserligen en stor osäkerhet inbyggd i mätdata, men jag kan inte se att proceduren man använt skulle leda till några systematiska fel; finns det någon i läsekretsen som är mer hemma på statistiska metoder i trafikanalytiska sammanhang? Pavel? Även dessa siffror anförs som ett argument för att det nuvarande systemet upplevs som komplicerat, och, ehuru motvilligt, kan jag inte annat än hålla med.

Att jag inte gör en komplett dubbelpudel beror dels på att jag tycker att politiker ska ha så pass god kännedom om SL-trafiken att man ska kunna genomskåda feltänket, och dels på att jag tvivlar på att de 37 procenten ovan kommer att finna det här systemet enklare. Det får vi antagligen se i nästa undersökning, när den nu presenteras.

Resten av texten kommer jag att ägna åt diverse funderingar kring de argument som jag läst mig till i ovanlänkade utredning, plus en kompletterande tanke som inte hann slå mig innan jag publicerade förra bloggan. För att få lite struktur på mina kommentarer samlar jag dem under samma rubriker som jag använde i den förra texten:

1. 2,6% är många fler än »enstaka resor». De mystiska 2,6 procenten diskuteras i Appendix 6, och där hittar man också nästan alla de fraser som Nordling använde för den första delen av sitt brev till mig. Utan att överdriva allför mycket kan man nog säga att hela avsnittet kretsar kring nedanstående tabell, och tolkningar och förklaringar till den:

sl_2

Låt mig ta den första, mest uppenbara, slutsatsen först, även om jag redan påpekat den — 1748 resor per dag (dvs det antal resor man får om man summerar ihop den övre radens fem sista kolumner) är oerhört många fler än min uppfattning av vad »enstaka resor» bör innebära[2].

För att gå över till de data som utgör bakgrunden till tabellen så är de beräknade från reskasseresor under fyra dagar, 20-23 mars 2015, och inte bara har man delat in resorna i dylika med respektive utan byten; man har också försökt skilja mellan »byten» och »nya resor». Detta senare förfarande introducerar en viss osäkerhet, som jag återkommer till lite senare, och detsamma gäller det begränsade dataunderlaget. Det tycks som standardproceduren i SL är att välja fyra dagar i mars, fredag till måndag, och se ett medelvärde beräknat från dem som representativt för ett medel-SL-dygn. Från en viss synvinkel, nämligen att ett normalår innehåller omkring 200 arbetsdagar och resten helgdagar och semester så är uppdelningen på två arbetsdagar och två fridagar inte helt orimlig. Intuitivt skulle jag säga att resemönstret på just måndagar och fredagar skulle kunna vara väsentligt annorlunda än på de övriga vardagarna, men jag antar att det någon gång i tidernas begynnelse utfördes en undersökning av dessa effekter, och att de befanns vara små. Om jag varit en medförfattare till en vetenskaplig artikel skulle jag ha propsat på en enkel referens till denna undersökning.

Men det finns ett problem med att förlita sig på data från just dessa fyra dagar som inte nämns i rapporten. Som den minnesgode erinrar sig[3] var trafiken på sträckan Stockholm C – Älvsjö inställd sena kvällar och tidiga morgnar under två av de aktuella dagarna. Rimligen borde effekten ha varit relativt liten, men dock noterbar; de aktuella resorna, framför allt de söderut från de centrala delarna av Stockholm, bör ha förlängts med 20-30 minuter, vilket borde ha ökat andelen resor med byten efter den 75 minuten något. Jag har svårt att tro att det skulle innebära mer än en marginell skillnad; om vi utgår från de 2,542% jag räknade fram i en fotnot tror jag inte det kan sänka andelen under 2,5%, och med största säkerhet inte under 2,4%.

Det finns dock ett klart allvarligare problem som nämns i rapporten, men inte alls i detta appendix — den uppmärksammæ läsaren har förmodligen redan noterat det, eftersom jag gjorde en ganska stor affär av det tidigare i texten. Jag tänker på det anmärkningsvärda faktum som avslöjas i tabell 1 som jag klippte in ovan, att mer än 50% av de resenärer som korsar minst en zongräns använder för få »enheter». Jag ser ingen beskrivning av hur man hanterar denna problematik, och därför kan den verkliga andelen vara så hög som 5,1%; jag har då antagit att de (ungefärliga) 50 procenten är jämnt fördelad på resor över en respektive två zongränser, och att de 1748 resorna med byte efter 75 minuter i själva verket bara är 50% av det verkliga antalet, och att de övriga på grund av resenärernas misstag registrerats som »nya resor» i stället.

Förutom de saker jag nämnt ovan känns den första raden tämligen logisk, jag kan i alla fall inbilla mig att jag på det stora hela förstår huvuddragen. Som jag påpekade i mitt förra alster skulle det vara intressant att veta hur stor andel resor som kräver en omstigningstid som är större än 75 minuter, när man som basantal använder resor över två zongränser (dvs de som nu kräver 4 »kuponger») och inte alla resor med byten.

Därmed är vi inne på den mystiska andra raden, som är betydligt knepigare att tolka. Så här beskrivs processen där man skiljer mellan »byten» och »nya resor»:

Ett byte har definierats utifrån resandemönster. En resenärer som exempelvis startar sin resa i Zon A och gör en omstigning efter 50 minuter i Zon A definieras inte som ett byte i och med att det anses osannolikt att det krävs mer än 50 minuter för en resa i en zon. Denna omstigning definieras därför istället som en ny resa. Skulle resenären istället ha gjort en omstigning i Zon B eller C så definieras den som ett byte eftersom det anses sannolikt att det tar mer än 50 minuter att resa till en ny zon. Denna definition gäller för alla omstigningar efter 50 minuter (omstigningar inom 50 minuter defineras automatiskt som byte eftersom det anses rimligt att ett byte tar 50 minuter oavsett hur många zoner som har passerats).

Det finns många osäkerhetsfaktorer här, till exempel håller jag bara delvis med om att »det anses osannolikt att det krävs mer än 50 minuter för en resa i en zon» — sena kvällar, då tunnelbanan går i kvartstrafik eller ännu glesare torde det vara ganska enkelt att hitta sådana resor, och resor från en ände i tunnelbanesystemet till en annan kan ta längre tid än så dygnet runt. Jag håller med om att de flesta resor kan klaras av med mindre än 50 minuters omstigningstid, men jag skulle gärna sett ett mått på hur osannolikt det anses; förhoppningsvis har den saken utretts tidigare.

Jag utnämnde nyss den andra raden till »mystisk»; det format som valts för den döljer i viss mån detta så jag tar mig friheten att skriva om den andra radens relevanta kolumner så att egendomligheten framstår tydligare:

45-60 60-75 75-90 90-105 105-120
3428 2709 3855 3713 3570

Jag har alltså gjort tidsintervallen lika stora, genom att multiplicera intervallet 50-60 med 1,5, slå ihop intervallen 75-80 och 80-90, samt dela intervallet 100-110 i två stora delar och addera delarna till dess två grannintervall. Jag åsyftar naturligtvis ingen millimeterprecision, utan har gjort detta för att illustrera den egendomlighet jag nämnt ovan, nämligen att den femtonminutersperiod som just föregår gällande 75-minutersgräns är den med minst antal »nya resor» av alla de fem perioder som tabellen innehåller. I synnerhet är det märkligt att antalet nya resor i perioden därpå ökar med inte mindre än 42%. För att återigen ta mig själv som exempel, så ser jag till att jag vid mina provianteringsresor till ICA och Willys kan börja återresan inom 75 minuter, och jag förväntade mig därför att se fler »nya resor» i intervallen just före 75-minutersgränsen än just efter den. Även om problemen med de 53 procenten felaktiga resor möjligen kan ha gjort att dessa perioder fått för många resor, så bör den effekten, såvitt jag kan bedöma, inte vara tillräcklig för att förklara de många »nya resorna» efter 75 minuter. Det skulle ju kunna vara så att stockholmarna i gemen inte är lika »gemena» som undertecknad då man gör korta tur-och-retur-resor, men av någon anledning finner jag den hypotesen mindre sannolik. Som programmerare tror jag hellre på att uppdelningen på »byten» och »nya resor» lider av någon svårfunnen bug, att dessa kolumner fått för högra siffror beroende på ett feltänk vid analysen av »resemönstren».

Så för att sammanfatta mina kommentarer till Appendix 6 i ovanlänkade undersökning, så saknar jag (1) en analys av den geografiska fördelningen av de resor som kräver en omstigningstid längre än 75 minuter; (2) en analys av hur stor andel av dagens »4-kupongsresor» som kräver en omstigningstid längre än 75 minuter; (3) en beskrivning av hur avstängningen av sträckan Stockholm C – Älvsjö under två nätter påverkat analysen av data; (4) en beskrivning av hur de 53 procenten med felaktiga biljetter hanterats i analysen av data; samt (5) en analys av den märkliga fördelningen av »nya resor» som jag just diskuterat. Om jag vore referee på en naturvetenskaplig tidskrift med peer review[4] skulle jag rekommendera publicering endast om dessa punkter behandlades[5].

2. »Enhetstaxan» får bisarra konsekvenser. Till att börja med tänkte jag ta upp en egendomlighet som jag inte skrev om i min förra artikel, men som jag tror att vi som har en naturvetenskaplig-matematisk bakgrund reagerar ganska starkt på — asymmetri. Antag att jag ska åka till Östertälje från min hemhållplats, 15-20 minuters bussresa från Märsta station. I så fall har jag inga problem att ta mig dit på en biljett; bytet vid Märsta station sker efter omkring 20 minuter, och allt är frid och fröjd. Men när jag ska åka samma sträcka åt andra hållet tar resan Östertälje – Märsta åtminstone 76 minuter, och bussresan den sista biten hem kommer alltså att bli en »ny resa». Denna typ av problem beror i första hand på den asymmetri som finns inbyggd i systemet med »checkin» utan »checkut», men sänkningen av omstigningsgränsen från 120 minuter till 75 kommer att göra de asymmetriska fallen fler.

I Appendix 6 finns ett exempel, som Susanne Nordling ansåg så bra att hon tog med det i brevet till mig, även om hon kortade av det en smula. I sin fulla längd lyder det så här:

En resa från exempelvis Södertälje Centrum till Norrtälje busstation tar totalt ca 130 minuter men sista bytet sker inom 75 minuter. Det finns dock enstaka resor inom länet som kräver en längre giltighetstid än 75 minuter, till och med längre än nuvarande maxtid på 120 minuter.

Den orkat läsa så här långt inser säkert att det är den sista meningen jag reagerat på; jag menar alltså att det visserligen är korrekt att det finns »enstaka resor» som till och med är längre än nuvarande maxtid på 120 minuter, men att påståendet att detsamma skulle gälla för en 75-minutersgräns kräver en helt annan, och i mina ögon absurd, definition av »enstaka».

Men här tänkte jag skärskåda det första av dessa påståenden. Vid en närmare titt ser man att det exemplet uppvisar ett flertal av de bisarra problem som jag förutskickat kommer att drabba vissa resenärer från utkanterna av länet, och därför kan det vara idé att ta upp dem här; jag kopierar härvid fräckt från ett brev som jag skickade till Susanne Nordling i samband med att jag publicerade det förra inlägget.

SL:s sökmotor tog fram ett exempel åt mig — ett tåg från Södertälje C 15:00 med sista omstigning i Danderyd 16:13. Om man inte är bekant med hur SL fungerar skulle man kunna tro att detta innebär att denna resa håller sig inom de angivna 75 minuterna, men det är inte alls säkert.

  1. En första osäkerhet är naturligtvis förseningar — det räcker med en försening med tre minuter (eller att bussens klocka går fel med tre minuter), så registreras dubbla resor.
  2. För pendeltåg är det inte avresetiden som räknas, utan tiden då man går in genom »spärren». I Södertälje står stolparna, om jag minns rätt, ganska nära spåret så man kan vänta till sista minuten med att stiga på tåget; råkar man däremot vifta med kortet framför registreringmackapären tre minuter före avgång kommer man att få betala dubbla resor. På andra ställen, i synnerhet Stockholm Södra, tar det uppemot 3 minuter för en halvinvalid som undertecknad att ta sig från spärren till tåget.[6]
  3. Om man vill undvika det här strulet kan man försöka byta på Östra station i stället[7]. Tyvärr kan inte SLs ressökartillämpning på webben användas; om man anger att man vill åka via Östra station struntar den högaktningsfullt i detta eftersom tunnelbanan ju passerar förbi där på sin väg till Danderyd. Jag är för lat för att manuellt undersöka om det skulle fungera, eller om det finns någon annan möjlighet (Universitetet?).
  4. Dessutom, om man vill åka vid en annan tid, till exempel 21:00, så kommer 75-minutersgränsen att passeras — omstigningen i Danderyd sker 22:23.

Om du som läser detta fortfarande inte är övertygad om de problem som det nya systemet kommer att innebära, så rekommenderar jag att du tar kontakt med någon reskasseresenär som bor i nuvarande Zon C, och ber henom berätta vad omläggningen innebär ur just hens perspektiv; jag lovar att du kommer att få höra ännu fler konstiga effekter än de jag räknat upp här.

3. »Enhetstaxan» slår hårt mot dem politikerna påstår sig värna om. I min förra blogga påpekade jag att det nya systemet inte innebär en enhetstaxa, utan snarare kan beskrivas som ett zonsystem, där zonerna är flexibla i både tid och rum. För att specificera vad jag avsåg med rum och tid, så menade jag att rummet är beroende på var och hur den sista omstigningen innan 75-minutersgränsen görs, och tiden att zonens utsträckning beror både på tidpunkten på dygnet och på tillfälligheter, som till exempel förseningar.

En intressant faktum är att SL i den ovanlänkade undersökningen faktiskt undersöker ett liknande scenario. Kapitel 4.1 (sid 26 i PDF-filen; sid 15 enligt pagineringen) handlar om »flexibla zoner», som beskrivs med följande ord:

Flexibla zoner innebär att zonerna utgår från varje resenärs startpunkt en resdag istället för att baseras på geografiska gränser med en fast zonkarta. Zonerna delas in i en cirkel utifrån resenärens startpunkt för dagen och sträcker sig x antal kilometer därifrån (beroende på det antal km som resenären köpt biljett för). Zonindelningen behålls under ett dygn (för periodbiljetter) och startar sedan om nästkommande dygn (räknat utifrån trafikdygn).

Detta system har fler likheter än skillnader med det system SL planerar att införa den 9:e januari; i stället för en gräns baserad på enbart rumsliga koordinater i förslaget ovan har man valt ett system där gränsen avgörs av en tidskoordinat. Detta senare system har åtminstone en fördel, nämligen den att ett zonsystem enligt ovanstående förslag knappast återspeglar verkliga resvägar. För att ta ett mig närliggande problem — avstånden från Sigtuna till Kungsängen respektive Upplands Väsby är ungefär likvärdiga fågelvägen, men att ta sig till Kungsängen är mycket mer tidskrävande än att ta sig till Upplands Väsby.

Med tanke på dessa likheter är det intressant att se vad SL:s utredare har att säga om detta system. Beträffande enkelheten kommer man till följande slutsats:

Flexibla zoner bedöms inte förenkla resandet jämfört med idag. Vid en jämförelse av själva zonindelningen blir det sannolikt inte enklare med flexibla zoner eftersom SL enbart har tre zoner idag. Eftersom de flexibla zonerna förändras varje dag behöver resenären hela tiden lära sig var dennes destination befinner sig i förhållande till den tillfälliga zonen. En förbättring kommer troligen upplevas för de som bor bredvid en zongräns eftersom de inte längre riskerar att behöva betala för två zoner trots att de reser en kort distans. Dessa är dock en liten del av samtliga resenärer.

Flexibla zoner underlättar inte resenärernas nuvarande problematik med att de själva bär ansvaret för att resans längd ställs in korrekt innan resan. Detta kvarstår även med flexibla zoner och resenären behöver som tidigare nämnts även veta destinations position i förhållande till sin tillfälliga zon. Detta gäller med nuvarande check-in-system; check-in/check-out kan möjligen underlätta vilket analyseras i kapitel 4.3.

Den första paragrafen gäller, såvitt jag förstår, ograverat även med det beslutade systemet; notera särskilt den positiva effekten i de sista två meningarna — jag har koncentrerat mig på att visa de stora negativa verkningarna av det nya systemet, men det går inte att förneka att flexibla zoner har en del positiva effekter också.

Den andra paragrafens problematik bortfaller dock helt, såvitt jag förstår, eftersom en omstigning efter de 75-minuterna genererar en helt ny resa; den behöver alltså inte köpas vid resans start.

Dessa två fördelar med ett »tidsflexibelt» zonsystem vid en jämförelse med ett »rumsflexibelt» zonsystem så som SL presenterar det i sin undersökning uppvägs dock enligt min mening med råge av att tidsflexibla systemet blir mycket mer oöverskådligt, något som jag försökt illustrera i denna och min föregående blogga.

Under själva undersökningen noterar man också en sak som inte kommer med i slutsatsen:

För att möjliggöra ett införande av flexibla zoner krävs därför mer avancerade hjälpmedel till resenären i form av stöd i mobilen och utveckling i SL Access-automaten.

Detta gäller, som jag påpekat ovan, i högsta grad även för det tidsflexibla zonsystemet — för att möjliggöra för resenären att välja en resväg som innebär omstigning inom 75 minuter måste, såvitt jag förstår, motorn i SL:s reseplanerare programmeras om så att den kan hantera den nya omstigningsproblematiken. Hur omfattande det arbetet är kan jag inte bedöma — min intuition säger mig att det inte borde vara alltför komplicerat; min erfarenhet säger mig att »så j:vl- enkelt är det inte…» — men så länge som SL inte inser att problemet existerar misstänker jag starkt att det ingen programmering alls kommer att bli gjord.

Till slut vill jag för säkerhets skull upprepa mina avslutande ord från den förra bloggan, ehuru i något mildare ordalag, och riktade i första hand till SL och inte till den grundlurade politikerkåren. Jag hävdar fortfarande att det system ni står i begrepp att införa är enfaldigt, men eftersom jag inte har några planer på att köpa bil och taxiresor förmodligen ännu så länge blir dyrare, kommer jag att fortsätta åka med SL. Jag hoppas ni inser att ert system innebär ett flexibelt, tidbaserat zonsystem som ställer nya krav på era supportsystem, enkannerligen er reseplanerare; och att ni endast kan tala om en »enhetstaxa» inom Storstockholm om ni ökar giltighetstiden på enkelbiljetterna till (åtminstone) 120 minuter. Frågan om huruvida de bortblandade korten — det faktum att SL pratar om »enhetstaxa» när man i själva verket står i begrepp att införa »tidsflexibla zoner» — beror på inkompetens eller ett medvetet försök att föra politiker och allmänhet bakom ljuset låter jag för ögonblicket vara obesvarad.

Fotnoter:

  1. Eller snarare, kopierade från. [↩]
  2. Ett märkligt faktum som jag inte tänker diskutera vidare är att om man dividerar detta tal med 68760, dvs summan av alla kolumner i den första raden, så borde man få ungefär 0,026, alltså 2,6%. Med två decimaler till får jag emellertid 0,02542, som rimligen bör avrundas till 2,5%. Jag kan naturligtvis ha knappat eller läst fel, men sannolikheten för det bör vara låg, åtminstone mindre än 0,026. [↩]
  3. Vi andra tvingas använda den oumbärliga tjänsten archive.org. [↩]
  4. Jag ber om ursäkt för de plötsligt uppdykande utrikiska termerna, men en snabb, intern hjärngoogling fann inte några motsvarande svenska begrepp; wikipedia tycks föreslå referent och referentgranskning, men jag är ganska säker på att jag aldrig använt de orden, och vet därför inte om de är allmänt accepterade eller ej. [↩]
  5. Jag skulle också bett författarna ange referenser som förklarar bakgrunden till några av de procedurer de använt, som valet av de fyra dagarna i mars, 50-minutersgränsen för byten, samt de ekonomiska beräkningarna av »resultatpåverkan» vid olika värden på giltighetstid. Jag känner mig inte det minsta kompetent att kommentera ekonomiska göromål, men för ett otränat öga tycks de gjorda uträkningarna vara tämligen osofistikerade — om man, till exempel, summerar de fem kolumnerna för »nya resor» efter 75 minuter, multiplicerar dem med 365,25 dagar och 25 kr så får man ungefär 100 miljoner kronor, dvs det redovisade värdet för resultatpåverkan av en giltighetstid på 120 minuter. Man har därvid inte tagit hänsyn till vare sig att biljettpriset föreslås höjas eller att de redovisade siffrorna för reskassan bara är 85% av alla enkelbiljetter; för att nu inte tala om mer komplicerade ekonomiska prediktioner av vad reformen kan innebära i form av förändrat resebeteende. Kort uttryckt — jag är inte imponerad. [↩]
  6. Just detta med att starten på resan räknas från tiden då man går in genom spärren kan naturligtvis ställa till speciella problem, särskilt under de tider på dygnet då tågen går i halvtimmastrafik — om man just missar ett tåg läggs 30 minuter till »restiden» och 75-minutersomstigningsproblematiken kickar in i fall där man normalt har gott om tid. [↩]
  7. Här antar jag att bussarna till Norrtälje avgår från Östra station som de gjorde då jag låg vid Lv3 för en halv evighet sedan. [↩]