Det händer ibland att jag lämnar lägenhetens kaotiska djungel och går på stadens gator som en vanlig man. Vid dessa tillfällen är jag i det närmaste okontaktbar, eftersom jag nästan alltid lyssnar på poddradio — det kan vara poddar med vetenskapligt, kulturellt eller filosofiskt innehåll, som Filosofiska rummet i P1, In our time från BBC, Science Weekly från The Guardian eller Philosophy Bites; eller poddar med historier med och om musiker, som Otis Gibbs’ Thanks for giving a damn och den svenska Jag spelar för livet^[1].

Men den podd som jag lyssnar först på, så fort ett nytt avsnitt dykt upp, är Radio Houdi, med trollkonstnären och underhållaren John Houdi och hans »bisittare», datakonsulten och religionsdebattören Anders Hesselbom. Ibland undrar jag varför — vad beträffar musik och film har vi så gott som diametralt motsatta åsikter^[2] — men jag tror att hemligheten med att podden går hem hos mig, och uppenbarligen många andra, är dess inkluderande samtalsform. När man lyssnar på, till exempel, Filosofiska rummet, så är uppdelningen mellan uppträdande och publik tydlig, men när John och Anders diskuterar saker och ting känns det som man är deltagare i en sen och uppsluppen diskussion vänner emellan på en pub eller i en studentkorridor. Fortsätt så, grabbar!^[3]

Det i skrivande stund^[4] senaste avsnittet, det 159:e i ordningen, är ett prima exempel på deras stil; det kan till och med vara deras bästa hittills. Bara det faktum att de gjort 159 program, och fortfarande lyckas behålla en friskhet som inte tillåtits förfalla till slentrian är ju synnerligen beundransvärt. Huvudtemat i detta program är »Moralpanik», och det är visserligen ett viktigt och intressant ämne, men jag känner mig inte redo att tackla det på ett konstruktivt sätt — än. Men när jag lyckats kombinera mina gamla idéer om »linjalen/mätstickan» — som jag formulerade en gång för länge sedan efter att ha läst de två monumentala verken Bronshästarna, av Sven Fagerberg, och Zen och konsten att sköta en motorcykel — med Hans Larssons konvergensfilosofi så lovar jag att återkomma i frågan.

I programmet omtalas också någon som heter Frans, något om »rätt låt» och som vanligt har de några vänliga ord om personer som just gått bort. Jag missade en del detaljer där eftersom som jag just klev på bussen, valde dagens yoghurt-smak eller vad som nu störde mig; men eftersom de i tidigare program påpekat att hyllningar med fördel riktas till levande personer, hellre än döda, så antar jag att det var den här låten de tänkte på…

Men John och Anders diskuterar i det senaste programmet, som i många andra program, också det ständigt aktuella fenomenet »Show business». Det slumpar sig så att jag under den gångna helgen vid inte mindre än två tillfällen suttit som klistrad vid datorn för att betitta nästan två timmar långa underhållningsprogram^[5], och båda dessa program inte bara demonstrerade hur underhållning kunde se ut i slutet av 50-talet och början av 60-talet, utan delar av programmen visade också upp några av »show business» mörka sidor. Inget är nytt under solen, alltså.

De två programmen jag tittade på var båda av knäppuppgänget, först Funny Boy^[6], som spelades 1958-59, och sändes i svensk TV 1961, och sedan Dax igen^[7], som hade premiär i mitten av december 1962, och visades på TV i oktober 1964. För att förstå mitt intresse för dessa båda produktioner får man gå tillbaka till min studenttid — för att försöka göra en lång historia kort, så vaknade jag min första natt i studentkorridor klockan 02:30 av en röst som hävdade att han var Bobby Brown och att »dom» sa att han var den sötaste grabben i stan. Av detta insåg jag raskt att det var nödvändigt att anlägga moteld, och min första åtgärd morgonen därpå var att införhandla den biffigaste stereoanläggning som min bankbok ansåg sig kunna överleva.

De följande veckorna spelade jag in ett flertal band med skivor som jag lånade av kamrater från när och fjärran, och under några månader hade jag ca 15 band, varav omkring 10 (nummer 4 till 13½, ungefär) bestod av en kopia av »jättebumet» med inspelningar från hela knäppupp-perioden. Som lätt inses blev jag under den närmaste tiden, innan jag hann skaffa mig en egen skivsamling, mer eller mindre marinerad i den knäppuppska ljudsoppan. Det fanns dock många tillfällen då ljudet inte räckte till för att förmedla allt som hände på scenen, och just Funny Boy hade särskilt många sådana ställen, som till exempel när man hör en skräll, och sedan Martin Ljungs röst som frågar vad publiken tycker om hans »nya enrummare» — där saknar man verkligen en bild. Att nu äntligen, efter alla dessa år, få se^[8] sketcherna från två av föreställningarna ger dem utan tvekan en helt ny dimension.

I Funny Boy är själva ramberättelsen just att Povels rollfigur Jonathan Blake, även känd som Funny Boy, är trött på »reklamprostitution» — han har nämligen som uppgift att göra reklam för »Farmors aptitbitar» (»Inga ben! Inga skinn! Ingenting! MMM! AAH! MMM! AAH! Farmors aptitbitar!») — och när vi kommer in i handlingen håller han på att göra uppror. Så här skriver Povel själv om inledningen i det häfte som följer med Knäppupplevelserna:

Det är väl inte utan att man misstänker att Povel varit före sin tid; TV-tittande var ingen självklarhet i Sverige 1958, och följdaktligen bör svenska folket inte hunnit utsättas för något större antal amerikanska TV-shower, åtminstone inte via TV-mediet. Samtidigt har, inbillar jag mig, situationen inte förändrats på något radikalt sätt — TV-reklam år 2016 är ungefär lika töntig som år 1958, och även om den naturligtvis förändrats i takt med att vår kultur gjort det så finns det en kärna kvar från Farmors aptitbitar som vi lätt känner igen.

Det är också värt att påpeka att Povel i reklamen funnit ännu ett område där en version av Poes lag är användbar — »Utan en övertydlig humormarkör är det omöjligt att skapa en parodi på reklam som inte tas på allvar av någon» skulle man kanske formulera den varianten. Ett tredje ämne på förslag är »politik», så det börjar bli dags att formulera en »generaliserad Poes lag»:

Nåväl, efter ett fåfängt försök att fly bakåt i tiden, där han stöter på diverse figurer som införlivats i den svenska humortraditionen, som Svarta Malin och Fingal Olsson, så återbördas han till kreatursmarknaden i Humbleberry-piggypeg och ett mot förmodan lyckligt slut. Och showen måste väl fortsätta, antar jag.

Dax igen innehåller en visa som verkligen inte tillhör baron Ramels yppersta, men som i sammanhanget är så pass intressant att jag försökt transkribera texten som sjungs av Povel Ramel (brun text) och Flickery Flies (grön text). Det var mycket knepigare än jag trodde, dels därför att de ibland sjunger i munnen på varandra, och dels därför att Flickery Flies’ partier ibland blir extra svårtydda på grund av att de befinner sig en bit från närmsta mikrofon. Men, trots alla besvärligheter, så här på ett ungefär, lyder texten till »The Nöjesliv Blues», som börjar ungefär 40 minuter och 40 sekunder in i klippet på Öppet arkiv:

Några ord om transkriberingen: jag har placerat några diskreta länkar här och var i texten för att hjälpa dem som, liksom jag, hunnit förtränga det tidiga sextiotalets nöjesvärld. Ben-Hur, familjen Flinta och Perry Mason har väl tagit sig in i allmänbildningen, men den i garderoben hängande pappan verkar ganska vilsekommen tills man bekantat sig med referensen^[9]. Hammarlunds bilradio minns säkerligen alla som var med på 60-talet, men jag vet inte om jag skulle klassificera det programmet som nöje. De filmer som räknas upp är i regel så välkända att de igenkänns av de flesta filmälskare^[10].

Det finns dock ett ställe, och möjligen ett till, som gäckar mig. Det mest uppenbara är »modisten och kvinnan», där jag trots ett flertal lyssningar inte kan få grepp om vad flickeriflugorna sjunger, utan bara har dragit till med något som inte låter helt orimligt. Eftersom i stort sett alla ord runt omkring hänvisar till en film antar jag att även denna rad ska göra det, men trots att jag gått genom hela Göteborgs biorepertoar år 1962 så har jag inte funnit någon film som jag tycker passar in. »Dino — ligisten» är ett förslag jag fått, och den som textsatt arkiv-klippet har dragit till med ”och Ligisten och liginnan”, vilket uttryck, enligt min uppfattning, har tre saker som talar emot det: (1) det innehåller avsevärt fler stavelser än FF uttalar; (2) det finns mig, och Google, veterligt ingen film som heter så; och (3) ordet »liginna» är också okänt för mig, Google och gissningsvis resten av världen. Jag skulle möjligen kunna köpa ”Ligisten och kvinnan”, där »ligisten» syftade på Dino och kvinnan på — någon. Förslag på alternativa tolkningar emottages tacksamt!

Det eventuella andra stället är det där FF frågar om Povel inte vill »släppa gäcken lös»; detta uttryck känns ganska främmande idag, och kändes förmodligen ganska främmande även då, vilket skulle kunna tyda på att det fanns en då aktuell film, pjäs, revy eller något annat som använde just det uttrycket — frenetiska^[11] googlingar har dock inte lyckats hitta något.

Men åter till Povels text; den del som går att uppfatta^[12]. Är det bara jag som studsar till när Povel Ramel, som under dryga halvseklet mer eller mindre personifierade det svenska nöjesetablissemanget, sjunger om skräckkaruseller, glittrande fällor och tvångsförströelser, och utnämner Sverige och svenskarna till en »sönderunderhållen nation»? Det tål att tänka på att detta skrevs redan hösten 1962, då TV-mediet knappt hade kommit igång och bara sände ett par timmar per dygn i en svartvit kanal, och det musikintresse som ungdomsmusiken skapat fortfarande kunde avfärdas som en »fluga», trots att Radio Nord just tvingat Sveriges Radio att (tämligen motvilligt) skapa en kanal, P3, som spelade annat än klassisk musik. Om vi lägger därtill dels den växande hemkonsumtionen av visuellt material, först i form av video och senare som DVD, bluray och streaming via internätet, och dels sport- och fritidssektorns utveckling från sport till underhållning, så undrar man hur Povel Ramel skulle uttryckt sig om han skrivit visan idag; i revyn Knäpp igen 1992 gav han i alla fall en kort kommentar till nöjeslivets internationalisering i »Holken i Holland» där han sjunger några verser av »Tjo vad det var livat» på pseudo-holländska, och sedan förklarar sitt agerande med att texten numera ägs av det holländska bolaget Phillips…

Jag vill inte teoretisera sönder mäster Ramels knäppupperier, något som jag för övrigt har föga kompetens att göra — gå till Öppet arkiv, beskåda underhållning à la tidigt 60-tal i form av Funny Boy och Dax igen och gör era egna jämförelser med dagens nöjesutbud. Men jag kan inte låta bli att påpeka att en TV-uppsättning inte fångar allt som hörde till en äkta knäppuppföreställning; Povel, och till viss del hans vapenbröder i knäppuppandan, som till exempel Martin Ljung och Yngve Gamlin, försåg varje Knäppupp med egendomliga infall som inte bidrog till själva föreställningen, men som skulle göra publiken osäker på vad som skulle hända härnäst — inledningen på Dax igen är en sådan mystifikation, där »Frönums teatercirkel» upplyste publiken om att de minsann hade hyrt scenen till klockan sju för att repetera »krönikespelet Marskens dotter». En annat infall får Povel själv berätta om:

Jag tror att dessa smålustifikationer tillförde det där lilla extra som gjorde knäppuppepoken till en av höjdpunkterna i den svenska humorhistorien — »det är de små, små detaljerna som gör’et», som en visman en gång uttryckte det…

En annan aspekt av show business som Radio Houdi tar upp är plagiering; i ett flertal avsnitt har man presenterat en »Veckans låtstöld», och inbjudit lyssnare att komma med bidrag — jag ska strax dra mitt strå till stacken. Men innan jag tar upp det mest uppenbara fall jag känner till så tänkte jag försöka analysera och problematisera begreppet lite. Rent allmänt så ansluter jag mig till de tankar som framförs i två texter som jag råkade hitta när jag googlade efter Bertram Fnykström, dels en av Johanna Broman Åkesson och dels en av den allestädes närvarande faktoidjägaren Peter Olausson. I korta drag: »lånet» måste tillföra något, ha ett element av originalitet — annars är det plagiat.

En i mina öron ganska oskyldig form av »plagiat» är allusioner, eller med ett litteraturvetenskapligt uttryck, intertextuella referenser. De som läst mina bloggtexter, och har ungefär samma referensramar som jag, har förhoppningsvis upptäckt en hel del små allusioner insprängda här och var. Just i den här texten har det råkat bli ovanligt många; jag räknade till en sex-sju stycken just för tillfället, från den förhoppningsvis uppenbara fantomenreferensen i första raden till den nästan osynliga (?) referensen till Karl Gerhards visa »Efter alla dessa år», som han sjöng i en av de revyer han och knäppupp-gänget satte upp tillsammans. Just osynligheten hos en referens av det mer obskyra slaget är en klar fördel — om det är alltför uppenbart att författaren alluderar på något som läsaren inte känner till får den senare lätt en känsla av att vara utestängd; till exempel kan »sport- och fritidssektorn» och bisatsen om de dansande och glänsande stjärnorna i en fotnot förmodligen inte uppskattas av personer obekanta med Anders F Rönnbloms texter.

Samma teknik kan naturligtvis användas i musiken; för att bara ta ett exempel, som dessutom illustrerar det allmänna problemet med plagiat inom musiken — Paul Simons American Tune är baserad på en låt skriven av Tom Glazer i The Weavers, men han »lånade» den, direkt eller indirekt, från Bach som i sin tur varierade ett tema från Hans Hassler, som, gissar skribenten i länken ovan, antagligen hört det i en bayersk folksång. Såvitt jag förstår, även om jag för tillfället är för lat för att försöka belägga det, var det Simons avsikt att melodin skulle kännas igen, men om han tänkte på Weavers’ (eller Peter, Paul and Marys) eller Bachs version, eller möjligen båda, låter jag vara osagt.

Ett lite knepigare fall att bedöma är då allusionisten inte är medveten om att hen lånat material från någon annan. Här har jag inget direkt exempel från musikvärlden, men är övertygad om att det finns gott om dem; mina två exempel är därför hämtade från litteraturen. För några somrar sedan berättade en av mina systersöner handlingen i Stephen Kings roman The Running Man som han just höll på att läsa. Jag kände omedelbart igen den från en novell av Robert Sheckley som jag läst i min ungdom; The prize of peril — jag tror den hette Milliondollarspelet eller något sådant på svenska; den tyska titeln är i alla fall Das Millionenspiel. En snabb googling hittade denna länk, där det påstås att King läst mycket av Sheckley, men inte minns just den novellen. Det kan visserligen förefalla egendomligt — det är verkligen en magnifik novell; om inte annat bevisas det av att jag, trots ett mångomvittnat uselt minne, råkade komma ihåg just den novellen — men det är ju svårt att bevisa att King bluffar.

Om det exemplet inte känns helt vattentätt, så har jag ett annat som i alla fall övertygar mig. Jag skrev en gång för många år sedan en liten dikt, som räknade upp några saker jag tyckt och trott i ungdomen, gjorde nytt stycke och avslutade med orden »tycker så inte längre»^[13]. Problemet är att den raden inte är min: den är »lånad», bokstav för bokstav, från dikten En verklighet (drömd) av Gunnar Ekelöf, men jag svär vid Richters Schackkavalkader att jag inte gjort det medvetet. Nu är lånet i det här fallet så obetydligt att jag nog skulle ha kunnat överleva en plagiatanklagelse med hänvisning till »intertextuella referenser»; men min poäng är att jag inte var medveten om »lånet» då jag skrev dikten — det upptäckte jag först någon månad senare när jag bläddrade i Ekelöfs samlade dikter.

En tredje klass av problem som kan uppstå vid »plagiering», i en lite vidare mening, är då kopian blir mer känd än originalet. På Johanna Broman Åkessons redan omtalade blogg hittade jag en intressant artikel om Fia Jansson — ni vet, hon som bor uppå Söder och har två vindögda bröder. Musiken var uppenbarligen ett lån från en eldig spansk dans vid namn La Cachucha, som bland annat Selma Lagerlöf använde i Gösta Berlings saga för att få läsaren att associera till något sydländskt och exotiskt; när man ville dramatisera Berling i mitten av 30-talet så hade dock den sydländska elden falnat i publikens ögon, och Fia Jansson helt tagit över — man var tvungen att hitta ett annat musikstycke för att få den stämning Lagerlöf ville suggerera fram.

Det behöver dock inte vara så stor skillnad på original och kopia för att en upphovsrättsinnehavare ska känna sig förfördelad — Magnus Uggla försökte byta ut två-tre ord i sin version av »Vem kan man lita på?», men var snabbt tvungen att dra in hela upplagan.^[14]

Att kopian blir mer populär än originalet beror väl oftast på att kopian är bättre i något avseende, eller åtminstone upplevs så av den stora musiklyssnarskaran. Ibland kan det diskuteras, som till exempel Paul Penas Jet Airliner, som Steve Miller fick en jättehit med på 70-talet, eller Lori Liebermans Killing me softly, som var en hit för Roberta Flack. I båda fallen tycker jag originalen är bättre, men inser att det förmodligen till stor del beror på att jag föredrar arrangemang som lutar åt blueshållet, som i Penas version av Jet Airliner, eller rör sig i gränstrakterna av det som amerikanarna kallar »folk music», som Liebermans version av Killing me softly. I fallet med Jet Airliner fick publiken dock aldrig möjligheten att välja eftersom originalet inte gavs ut förrän mer än 30 år senare, men den ursäkten är inte giltig för Killing me softly. Fy på sig, publiken!^[15]

Jag hoppas de exempel jag gett ovan lyckats visa på olika komplikationer av begreppen »lån» och »stöld» av litterära och musikaliska verk. Den största komplikationen skulle jag tro det omedvetna kopierandet är, men också att gråzonen mellan vad som ska betraktas som en allusion och ett plagiat är tämligen svårdefinierad; se det avslutande exemplet nedan. Men »lån» av olika slag förekommer på alla nivåer — ta Povel Ramel, som ett exempel, eftersom stora delar av den här bloggan handlar om honom. Han har ju skrivit en mängd pastischer av olika slag som krävt »lån» av en hel uttrycksform, som till exempel den Turistflamenco som kan avnjutas i Dax igen, eller Torstigste bröder, hans Bellman-pastisch. Men i texthäftet till Knäppupplevelserna erkänner han också en del mer specifika lån, som till exempel från Victor Borge^[16] i Siskorna i björken^[17], en komiker som kallade sig »Prof. Irwin Corey — the world’s foremost authority» i Martin Ljungs monolog Kromosomtalaren och »den indiske dansmästaren Ram Gopal» i Ittma Hohah.

Ett exempel på ett lån som de flesta gissningsvis tror är ursvenskt — Här kommer Pippi Långstrump. I själva verket lär temat komma från en marsch med Ghanas polismusikkår (!), som Jan Johansson broderade ut till en av våra mest älskade barnvisor. Så kan det gå till.

Till slut ett exempel på plagiat; det har nämligen Högsta Domstolen sagt. Det handlar om fiolintrot på Landslagets största hit Tala om vart du ska resa/Traveller in my songs, som lite oblygt »lånades» drygt 20 år senare av en grupp som kallade sig Drängarna. Enligt referatet av processen ovan så hävdade försvaret att »slingan bygger på kända element ur det traditionella musikutbudet», och de torde vara de enda som inte hörde några likheter med Maj-Britt Niklassons landslagsspel. Jag är föga insatt i juridiska spetsfundigheter, men jag tycker att försvaret gjorde det alldeles för lätt för åklagaren. Om man i stället hade baserat försvaret på att det aktuella stycket var en allusion på Landslagets tema, och en, i det stora hela, minimal del av verket så hade fallet blivit aningen knepigare, men jag tycker trots allt att det argumentet inte räcker hela vägen — fiolslingan är en alltför integrerad del av refrängen. Hade de däremot nöjt sig med att spela slingan en gång, i stället för de 4-5 gångerna refrängen återkommer, så tycker jag de hade en haft en giltig poäng där. Vad säger mina eventuella juridiskt kunniga läsare, och vad tycker John och Anders?

---

Fotnoter:

1. Den senare har jag dock ännu bara lyssnat på ett enda avsnitt av, eftersom den inte annonserats på iTunes än. [↩]
2. Mitt diktum att den optimala instrumenteringen av en låt oftast är en hjälpligt stämd gitarr och en skrovlig mansstämma torde förklara varför jag ställer mig tveksam till de ljudmassor som »den rosa ingo-motståndaren» och Queen oftast frambringar. Och jag tillhör en förmodligen exklusiv skara som läst fler böcker med James Bond än jag sett filmer med sagde huvudperson — en bok mot noll filmer… [↩]
3. Fast, det är klart — skulle ni råka säga något alltför positivt om ELO, Electric Light Orchestra, så vete katten om jag inte klampar ut ur puben i vredesmod. Det finns gränser, även där stjärnorna dansar och glänser… [↩]
4. I »publicerande stund» har dock ännu ett avsnitt kommit; det innebär också att när jag skriver »den gångna helgen» här nedan, så menar jag inte påsken, utan helgen därförinnan. Det är arbetsamt att vara en latmask, och samtidigt inte vilja tumma på sanningen alltför mycket… [↩]
5. De som känner mig torde känna marken gunga under sina fötter vid detta påstående, och de som inte känner mig, men har läst en tidigare fotnot, torde ana att detta inte hör till vanligheterna. Jag kan inte minnas att jag sett ett sjok med rörliga bilder av sådan längd sedan 7 mars 1990, då jag senast besökte en bio, förutom möjligen den legendariska andra playoffsemifinalen 2004, mellan Brighton och Swindon, där Adam Virgo först kvitterade i sista övertidsminuten, och sedan hjälpte Brighton att vinna straffsparksläggningen. För att hitta något tillfälle då jag konsumerat två sådana bildsjok under en så kort period får man gissningsvis gå tillbaka till 1984, tror jag, då jag nappade på ett erbjudande från Skådebanan att se tre (!) filmer samma dag. [↩]
6. Den som klickar sig vidare till Öppet arkiv noterar att Martin Ljung enligt texten skulle ha gestaltat »Bertrand Tre Ripor»; detta är naturligtvis fel — figuren hette »Bertram Tre Ripor», för att den minnesgodæ knäppuppåskådaren skulle associera till Martins alter ego Bertram Fnykström, känd från Rock-Fnykis, Box-Fnykis med flera sketcher. [↩]
7. Den som klickar sig vidare till Öppet arkiv noterar att man inte påpekar att den unga dam som i sista scenen förklarar sig vilja bli »skrivmaskinsflicka», om hon inte varit en så stor artist, hette Britt-Marie Eklund. [↩]
8. Visserligen »bara» i svartvitt, men man kan ju inte få allt här i världen. [↩]
9. Inom parentes sagt så står det fel i texthäftet till CD-versionen av Knäppupplevelserna. Povel nämner några av de referenser jag länkat till, men om denna står det »Pappa! Pappa! Mamma har hängt sig i garderoben…». Att Povel skulle gjort fel på detta förefaller otroligt, så gissningsvis är det en klåfingrig korrekturläsare som bytt ut »dig» mot »sig». Det vore intressant att jämföra detta stycke med LP-versionen — står det fel där också? EDIT: Ja, det gör det! [↩]
10. Detta är, som lätt inses, en (förhoppningvis välgrundad) gissning, baserad på ett stickprov bestående av en person två personer. (Filmälskare nr två grumlade bilden en smula, men jag låter slutsatsen stå kvar, eftersom hen tillfrågades vid en mycket sen timma.) [↩]
11. Åkej; så rackarns frenetiska var de inte, måste jag ju erkänna. [↩]
12. Trots att jag talade illa om den, i relativa mått, så finns det ett par pärlor i den här texten som har den där speciellt ramelska lystern; jag tänker framför allt på uttrycket »denna hydras muntra strupgrepp» och det briljanta rimmet »strupgrepp — djup dep»… [↩]
13. Lyckligtvis kan jag inte återge dikten här, eftersom den, tillsammans med min samlade poesiproduktion, försvann i en diskkrasch i slutet av 90-talet. [↩]
14. Om kopian i det här fallet var bättre än originalet kan väl diskuteras, men det är ingen tvekan om att utbytet av »Robert Zimmerman» mot »Björn Afzelius» hade vitaliserat texten, och gett den en intressant »hofstadterpoäng». [↩]
15. Paul Pena stod som kompositör, så han fick trots allt del av den millerska framgången; men hans livsöde tillhör ju knappast de lyckligare ändå. »Killing me softly», däremot, har »Gimbel/Fox» som kompositörer, vilket gjort att Liebermans monetära utbyte av alla de versioner som sjungits in efter hennes egen torde ha varit magert. [↩]
16. Borge var ju själv inte främmande för ett eller annat lån. [↩]
17. Han berättar också att han varit nära att sälja några nummer, bland annat Siskorna, till en av Borges agenter… [↩]