Kategoriarkiv: Musik

Mina berättelser om musik och musiker

En frisk fläkt (och Wilson)

Postat av
Svara

Det händer alltmer sällan att jag hittar nya favoritmusikanter. Ännu mer sällsynt är det att jag blir knockad i första ronden; på rak arm kan jag bara påminna mig tre artister — Anders F Rönnblom, Suzanne Vega och Yonder — som tvingat mig att omedelbart kapitulera.

Men nu har det alltså hänt igen — strax före jul råkade jag besöka en blogg vars innehåll jag skummar igenom då och då[1], klickade på några länkar i denna artikel, och plötsligt satt jag fast.

Som en service till eventuella tillfälliga läsare som inte är bekanta med mitt musikaliska universum, och för övriga som behöver en repetitionskurs, följer några punkter som sammanfattar några av de element som ger höga pluspoäng när jag bedömer musik[2]:

  • Bra texter, eller åtminstone icke-banala sådana. I inbillska stunder[3] tänker jag mig att det är rester av mina litteraturstudier för en halv evighet sedan som gör sig påminda.
  • Gott instrumentval, vilket normalt betyder »hjälpligt stämd gitarr och skrovlig mansröst». Här finns det dock plats för variationer; andra instrument kan tillföra väsentligheter till klangbilden, och vissa gitarrer klarar jag mig gott utan[4].
  • En svårdefinierad kvalitet som till exempel finns i det mesta Jan Johansson spelat in[5]; låt oss kalla det för musikalisk känsla. Exakt vad det betyder tänker jag inte ens försöka beskriva, men om jag skulle göra ett försök skulle jag börja med de två saker som som är nästan övertydliga hos Jan Johansson; dels en förmåga att leka med tempon, och dels att väva in tystnad i melodislingan[6].

Den engelska duon Breeze & Wilson, med förnamnen Graham respektive Toby, uppfyller med råge de allra högsta krav man kan ha på de tre punkterna ovan. Jag har botaniserat i Youtubes vildvuxna flora av B&W-videor och tänker nu presentera några av mina favoriter. Låt oss börja med den video som satte snöbollen i rullning; den är visserligen inte särskilt representativ för deras normala stil, men vem kan motstå en sådan text-pärla som »And when you told me that bluegrass sucked / then I knew that you and me were f-piiiiip»…:

Jag bifogade, som sagt, en länk till den här videon i en tidigare blogga, och jag hänvisar till den om du inte känner till den sång den parodierar. Men vad jag inte insåg omedelbart var att den var ett intelligent montage — frågan »hur många personer ses i videon» visade sig ha ett icke-trivialt svar, nämligen »tre, plus en hand». Med bara en gnutta mer uppmärksamhet än jag hade då jag tittade på videon första gången inser man att personerna längst till vänster och näst längst till höger är så lika att de kunde vara enäggstvillingar; med misstänksamheten väckt bör man också upptäcka att de två sittande personerna har klara likheter med varandra. Det visar sig vid en närmare undersökning att videon är ett hopklipp av två tagningar, där klippet gjorts strax höger om växten i bakgrunden. Det förklarar också nödvändigheten av en extra hand, eftersom den hamnat på fel sida av klipp-linjen. Denna video förklarar hur inspelningen gick till, och denna ger en musikalisk bakgrund till det triangeldrama (man, kvinna och banjo) vars slut relateras i videon ovan.

I slutet av videon hänvisar de oss till sin hemsida, och där får man mängder av länkar till deras mer »allvarliga» sånger. Jag har valt ut tre nedan som jag tycker illustrerar deras stil väl; du hittar många fler på hemsidan eller via en sökning på Youtube.

Quiet knife är kanske min favorit för tillfället; kärleksballader är inte det mest originella texttemat, men jag har svårt att tänka mig att det kan göras så mycket bättre än så här.

Don’t care about Fellini är en låt av en annorlunda typ — lite jazzigare, en lite mer problematisk kärleksrelation och en liten dos humor. Dessa två låtar inleder deras tredje CD, Infidelity.

Till slut en lite äldre låt för bloggens alla hundälskare, Oh Zoey. Zoey pryder också framsidan på CD:n Oh Nova Scotia, där låten kan höras i en studioversion.

Alla som älskar gitarrbaserade ballader med intelligenta, lätt melankoliska texter, och inte har något emot att de blandas upp med inslag av jazz, blues, country och rock bör snarast skaffa Breeze & Wilsons samlade verk, vilket för tillfället är fyra CD-skivor; de har gått på »random repeat» de senaste dagarna, och kommer förmodligen att göra det ett bra tag framöver.

Fotnoter:

  1. Som jag påpekat någon gång är det inte bara nackdelar med att ha ett uruselt minne. [↩]
  2. För säkerhets skull är det kanske bäst att påpeka att det finns mängder av musik som är högst förträfflig utan att plocka ett enda poäng i nedanstående kategorier, till exempel nästan all klassisk musik. Att jag sätter extra plus för vissa typer av klassisk musik som till exempel är skriven för gitarr, luta eller liknande, eller Debussys pianomusik (piano kan ju, enligt Tom Lehrer, betraktas som en 88-strängad gitarr) torde vara uppenbart. [↩]
  3. Den timliga utsträckningen av dessa betecknas numera, har jag förstått, med bråket 24 sjundedelar. [↩]
  4. Det gemensamma för denna senare kategori är att de gnisslar; jag har till exempel sedan barnsben svårt för de ljud som steel guitars och ylande elgitarrer presterar. [↩]
  5. Mästerverket är naturligtvis Visa från Utanmyra. [↩]
  6. Gunnar Ekelöf är inne på samma spår i flera av sina dikter, framför allt Poetik, som avslutas med konstaterandet »Vad jag har skrivit / är skrivet mellan raderna». Jan Johansson, och många andra musikanter, kan konsten att spela musik mellan tonerna. Om detta låter obegripligt, lyssna till »Visa från Utanmyra» en gång till, under maximal avslappning; hjälper inte det är du förmodligen ett hopplöst fall. [↩]

Några julsånger

Postat av
Svara

Jag har ju tidigare år bjudit på några musikaliska favoriter med julankytning så här på julaftonens morgon, dels Dan Fogelbergs fantastiska berättelse Same old lang syne, och dels den makalöse gitarristen Martin Tallströms tolkning av Auld Lang Syne. Den här gången tänkte jag bjuda på en handfull låtar — det tömmer ut mitt nuvarande förråd av julfavoriter så jag tvingas hitta på något annat att skriva om till kommande år.

Först, naturligtvis, den självklara julsången, the julsång to end all julsångs, om ni förstår vad jag menar. Jag tänker givetvis på Det är inte snön som faller, Anders F. Rönnbloms ikoniska anti-julhysterilåt från 1980. Jag har hört många versioner av den vid det här laget, från den långsamma moll-versionen med avskalat arrangemang till de fullt-ös-versioner med blåsare som brukar bjudas på de numera traditionella julspelningarna på Akkurat. Många har hamnat på youtube, och jag kan särskilt rekommendera denna version från 2010, som visserligen saknar blåsare, men som har desto mer av Jesper Lindbergs banjospel. På youtube finns också den klassiska kortfilmen som gjordes 1984, men här tänkte jag i stället visa en inspelning som gjordes för TV-programmet Bälinge byfest hösten 1980, som enligt uppgift i F-biografin är det allra första framförandet av låten ifråga.

I F-biografin hittar man också ett par berättelser om den kulturkrock det innebar att arbeta med den i vissa avseenden oerhört tröga kolossen SvT. Danne Argenius, basisten i Anders’ dåvarande kompgrupp (O.K. Brothers band) berättar[1]:

Hela produktionsapparaten var alert som en snigelfarm. Under soundcheck inträffar följande — Teknikern talar i lurarna: Bastrumma… Pelle spelar bonk, bonk, bonk, osv… Teknikern: Tack, virvel… Pelle spelar lydigt smack, smack, smack… Teknikern: Tack, lilla pukan… Pelle spelar… Och spelar… Inget svar… Till slut böjer han sig fram till virvelmicken och ropar: Ska jag ta nästa? Inget svar. Då beger vi oss till kontrollrummet. Det är tomt… Det visar sig att klockan blivit kaffe och sålunda har dom fackanslutna institutionsteknikerna tagit rast och gått till matsalen utan att vi fått veta.

Anders F själv var tvungen att ta tag i snötillverkningen:

Nån hade kommit på den fantastiska idén att det skulle falla snö från taket, i form av konfetti, papperslappar… När vi kom till studion satt en pryoelev och hade rivit papper som knappt fyllde en tredjedels papperskorg. Här är lite snö, sa han och såg stolt ut. Jag förstod att det där skulle inte räcka till mer än någon sekunds snöfall. Jag påpekade det för producenterna men ingen verkade intresserad eller hade tid att ägna sig åt snöproblemet, så jag fick sätta igång att riva själv… Fick väl ihop så att det räckte till åtminstone en refräng…

Till slut blev det i alla fall en inspelning, med både trummor och snö. Jag vill minnas att jag sett någon mindre positiv kommentar från de personer som röjde efter snöfallet någonstans, men den hittar jag inte i hastigheten…:

Nu är naturligtvis Anders F vare sig den förste eller ende som påpekat att julen blivit i högsta grad kommersialiserad. Loudon Wainwright III spelade i början av 90-talet in en magnifik lajv-skiva, Career moves[2], och där finns bland annat en betraktelse över julen, Suddenly it’s Christmas:

Vem som var först att spela in en antijulsång vet jag inte, men den första jag känner till är med Tom Lehrer, som någon gång på 50-talet skrev A Christmas Carol:

Till slut några mer allvarliga julsånger. De flesta har väl insett att det stora landet i väst, det med 50 delstater, står inför en av sina allvarligaste prövningar 2017[3]. När jag började jobba här uppe i Stockholm i februari 1997 var en av de första sakerna jag gjorde på min fritid att uppsöka Cirkus för att se Steve Earle, som då var ute på soloturné. Om jag inte minns helt fel öppnade han med Christmas in Washington, som då var nyskriven — han åkallar där ett antal personer som han hoppas kunna få USA på fötter igen, och så här tjugo år senare är låten fortfarande brännande aktuell[4]:

Allra sist har jag placerat en »riktig» jullåt. Som kanske framgått har jag inte särskilt många traditionella jullåtar på min topplista, och att denna fått komma med beror helt på artisterna, den inte helt okända duon Simon & Garfunkel. För snart femtio år sedan spelade de in två julsånger, som efter ett försvarligt antal år i Columbias arkiv hamnade på trippel-CD-samlingen Old Friends i slutet av 90-talet. Comfort and joy kallade de den här inspelningen, som väl måste vara det närmaste sångmässig perfektion det är möjligt att komma för en populärmusikalisk duo. Jag tänker särskilt på den första delen då de båda sjunger samma stämma; trots att jag lyssnat ett antal gånger har jag ännu inte hittat ett ställe där jag kan säga »Ah, där hör man att det är två röster!», inte ens vid andhämtningen[5]:

Fotnoter:

  1. »Pelle» är trummisen i sagda band, Pelle Holm. [↩]
  2. LW3, som vi före detta värnpliktiga från Norrtälje gärna kallar honom, är visserligen en prima artist oavsett framförandetyp, men som lajv-artist är han i absolut toppklass; hans förmåga att blanda humor, ofta spontant improviserad, med allvar är snudd på oöverträffad. [↩]
  3. Egentligen borde jag väl skriva »de närmaste fyra åren», men jag har svårt att tänka så långt fram för närvarande. [↩]
  4. Den »Cisco» som omnämns torde vara Cisco Houston, som ofta nämns i samma andetag som Woody Guthrie och Pete Seeger; Emma Goldman var en känd feminist, anarkist och monopolspelare. [↩]
  5. Den uppmärksammæ lyssnaren känner naturligtvis igen visan från ett av mina tidigare exempel, även om Lehrer anpassat texten något för sitt ändamål. [↩]

Farväl, Robert Broberg

Postat av
3

Det har sina avigsidor att vara en lat person. När jag började planera den här texten några timmar efter beskedet om Robert Brobergs död tänkte jag skriva något om det egendomliga att alla krönikörer betraktade hans utgivning under 70-talet som ett misslyckande (Till exempel Lars Linder i DN: »Den första, fullt hörbara dippen kom med det strängare 1970-talet.»), när det i själva verket var hans zenit — då kom inte bara Tolv sånger på amerikanska, som jag (och inte bara jag) anser vara hans bästa skiva, utan även Motsättningar och Vem är det som bromsar och vem är det som skjuter på?; om dessa tre skivor saknas blir en skivsamling en »skivsamling»[1].

Men tack vare min lättja hann min skarpörade facebook- och F-headvän Christer Herentz före; han preciserar mitt lite obestämda 70-tal till 1971-1981, och det är nog korrekt, även om jag gärna skulle vilja klämma in Upp igen!, och kanske också ett ännu senare alter ego, Ree Pete, i ett TV-program med namnet Ree Pete & the Windshieldwipers[2]. Christer skriver också att »[e]n snygg samlingsbox över de där doldisåren 71-81 skulle vara en kulturell välgärning. Med outtakes, foton och linernotes.», och det är bara att hålla med. Tyvärr har ju de fem första skivorna redan getts ut i något slags klassikerserie, vilket förmodligen minskar intresset för ännu en box.

Christer avslutar sin analys av Brobergs musikaliska utveckling med orden »[s]en är det 80-tal och han mognar in i den Robban-roll han sedan körde; folkkär och färgklatschig med tusen nya lustigheter kryddat med gamla 60-talare och kanske ett annat korn från 70-talet.», men där tycker jag han gör sig skyldig till en liten nyansmiss — visserligen är det sanningen och ingenting utom sanningen, men det är inte HELA sanningen. I den persona som gjorde honom till en i dubbel bemärkelse färgstark globenartist finns också en omisskännligt allvarlig kärna kvar från sökandet på 70-talet, och jag är övertygad om att det var med hjälp av den kontrasten, mellan det djupa allvaret och det uppsluppna ordlekeriet, som han fyllde, med svenska mått, stora arenor i mitten av 90-talet. Han kan därmed placeras in i en lång tradition, med namn som Lucidor, Bellman, Andersson, Ferlin, Gullberg och Vreeswijk — för att bara nämna de namn som just poppade upp i skallen — som förstått att humor och allvar kompletterar varandra; eller som den danske poeten Piet Hein uttryckte det:

Den, som kun
tar spøg for spøg
og alvor
kun alvorligt,
han og hun
har faktisk fattet
begge dele
dårligt.

Robert Broberg kunde, bättre än många andra den i dagens diskussions- och kommentarsspalter så sällsynta konsten att skratta åt sig själv.

De senaste dagarna har jag funderat en del på en fråga som jag inte kan komma undan: Om nu Robert Broberg är så fantastiskt bra, varför får han inte plats i den lilla privata parnass jag kallar »de fyra stora» från 70-talet[3]? Jag har ingen fix idé att gruppen måste bestå av exakt fyra personer, så det är inte det som är problemet. Inte heller har han, vad jag vet, gjort sig skyldig till det som håller Ulf Lundell utanför detta utvalda sällskap, nämligen att ha gett ut ointressanta skivor[4][5]; att göra dåliga saker så länge som de är intressanta har ett egenvärde som inte är försumbart[6]. Tyvärr har jag inget heltäckande svar — jag skyller på att det sitter fast i mitt omedvetna någonstans; det bara »känns» att han inte riktigt platsar i gänget. Om jag måste hosta upp några gissningar skulle jag nämna det ohämmade ordvitsandet, de sexuella dubbeltydigheterna, och de ibland lite plastiga arrangemangen[7]; dessa gör att man tröttnar etfter ett par genomlyssningar.

cirkus0002Till slut en lite sorgsen betraktelse över berömmelsens egendomliga turer. Förra hösten köpte jag via Ginza det verk som syns avbildat här till höger; en show som Robert Broberg spelade in på Cirkus för fem år sedan. Denna »exklusiva specialutgåva» innehöll inte bara en CD med musiken, utan också en DVD med en sammanklippt version av showen (den spelades in under två kvällar), och som synes av den lilla plastdekalen på fodralets utsida var det tänkt att den endast skulle säljas hos ett visst bolag i globaluppvärmningsindustrin. Gissningsvis kalkylerade man helt fel på upplagans storlek i förhållande till efterfrågan; det pris Ginza hade satt var nämligen 10 kr, jag upprepar — t-i-o kronor. Råkar ni mot förmodan läsa detta samma dag som jag lägger upp det, så ska TV enligt uppgift sända just den här showen ikväll, så den som vill kan övertyga sig om att jag inte kastade pengarna i sjön.

Det ska bli intressant att se om Robert Broberg får en renässans av samma kaliber som Cornelis; denne var ju inte alls särskilt i ropet under sina sista år — »Det kom sen!», som Peter R Ericson brukar säga, med ett visst eftertryck. Tills vidare får vi nöja oss med Brobergs egna ord — som de här, som gått på »reepete» i skallen de senaste dagarna:

Jag ska inte ligga lik
Jag ska brinna när jag ska dö
Då äntligen kan flammorna slå ut
När allt är slut

Jag ska inte ligga lik
Jag ska växa när jag ska dö
Åhh då äntligen kan grenarna slå ut
När allt är slut

Fotnoter:

  1. Jag skulle dessutom vilja lägga till en fjärde, Upp igen, för att godkänna skivsamlingen, men den kom först en bit in på 80-talet. Och det finns en gnagande misstanke att några av de skivor från den här perioden som jag saknar, till exempel Am I Your New Toy?, kommer att visa sig lika bra när jag en gång skaffar dem. [↩]
  2. Denna produktion intar en speciell plats i min livshistoria av två skäl: dels därför att jag såg den under min förmodligen senaste TV-tittarkväll, hemma hos min före detta korridorkamrat Anders i Uppsala (om jag minns rätt såg vi först en period ishockey, där Sverige gjorde ett snyggt mål mot Sovjet, och sedan kom Ree Pete), och dels för att när jag sedan köpte LP:n var det första (och gissningsvis sista) gången som jag köpte TVÅ LP-skivor samtidigt som båda getts ut under året (den andra var Solitude standing med Suzanne Vega, om någon undrar.) [↩]
  3. Dessa är, om nu någon skulle ha missat det, Anders F Rönnblom, Kjell Höglund, Ola Magnell och John Holm. [↩]
  4. Jag vet att jag härmed beträder minerad mark, ity att jag har ett flertal hängivna lundellfans i bekantskapskretsen. Till dem vill jag, innan de gör något mer drastiskt med min Livslinje, säga att de är välkomna att argumentera för en annan åsikt. Min egen har åtminstone 20 år på nacken, och jag kan inte längre minnas vad som föranledde denna hårda dom. [↩]
  5. Jag har förvisso inte hört allt av Broberg, så det behövs ett stort frågetecken där. Jag misstänker att åtminstone Tjejjer kan komma farligt nära en ointressantstämpel, fast på ett annat sätt än Lundell skaffade sin. [↩]
  6. Jag minns till exempel att jag för några år sedan lyssnade på en då ny platta med Anders F, och efter tredje genomlyssningen om en viss låt tänkte att »den här är ju inte bra». Några timmar senare, på bussen för att handla, upptäckte jag att jag gnolade på just den låten… [↩]
  7. Som den som följt min musikuppfattnings utveckling känner till löper alla arrangemang som innehåller mer än en hjälpligt stämd gitarr och en skrovlig mansstämma risken att kallas »plastig», »överlastad» eller något liknande. [↩]

Andra gamla tider…

Postat av
Svara

För några år sedan lät jag Dan Fogelberg berätta om sitt möte med en före detta flickvän med en lätt vemodig bakgrund av den gamla folksången Auld lang syne. Den här gången ska jag låta den makalöse gitarristen Martin Tallström spela just precis samma folksång på sitt oefterhärmliga(?) sätt[1]:

Fotnoter:

  1. Den som vill lyssna på fler inspelningar av Tallström rekommenderar jag att besöka hans youtubekanal »pinofluvius», eller att besöka hans sida på CD Baby, där man kan inhandla mp3or för en spottstyver, och CD-skivor för några extra dollar. [↩]

Gröna löv, och bruna

Postat av
Svara

Nej, det ska inte handla om politik, trots att det i den svenska maktsfären numera ofta förekommer diskussioner om både löv, i olika former och stavningar, och partiers färger.

Som jag påpekat någon gång finns det vissa musikaliska alster som framkallar en präktig, om också relativt snabbt övergående, imma på mina glasögon. Dit hör till exempel Dan Fogelbergs »Same old lang syne», det mesta av Barbro Hörberg och ett par tolkningar av Eva Cassidy; det finns säkert fler om jag får fundera en stund.

Ibland är det en viss inspelning som orsakar detta mystiska naturfenomen. Den version av »Leaves that are green» som finns på Simon & Garfunkels andra LP, »Sounds of silence» är väl ingen katastrof, men inte heller någon höjdare; sikten förblir då klar[1]. Men den version som de levererade i Madison Square Garden den 2 december 2003, och som sedermera dokumenterades på DVD:n »Old friends — Live on stage», vilken återfinns i den osorterade skivhög jag kallar mitt videotek[2], passar absolut inte att peta in på ett blandband för användning under bilkörning — åtminstone inte om ni råkar lida av samma åkomma som jag. Om ni råkat missa den versionen så hittade jag den på nätet (youtube; vad annars?):

Särskilt det ställe där Art Garfunkel, med en röst som långt ifrån är lika kraftfull som fordom, mer viskar än sjunger

I threw a pebble in a brook
and watched the ripples run away
and they never made a sound
and the leaves that are green turn to brown.

får imman att ligga tät…

Fotnoter:

  1. Detta är givetvis en grov förenkling av verkligheten; på grund av min vid det här laget ökända lättja är mina glasögon, även utan extra immor, oftast i skriande behov av rengöring. [↩]
  2. Only joking — jag har inte fler DVD-skivor än att de bekvämt får rum i två för ändamålet inhandlade behållare. [↩]