Skaldesömn

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 117

Mats Klingström — Skalden Wennerbom

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag vet inte hur vädret varit hos just dig idag, käræ läsare, men här har det varit en klar försmak av sommaren — strax under 20 grader varmt, soligt, och fullt av maskiner som sopar upp vinterns utspridda sand. Det passar därför ganska bra att ta en låt som passar bra in inte bara på väderleken utan även på den »pank-och-fågelfri-känsla» som närmast automatiskt infinner sig när man deklarerat förra årets utsvävningar.

Just »Skalden Wennerbom» är en av mina absoluta frödingfavoriter — han lyckas mitt i den uppenbara wennerbomska misären teckna honom med en resning, en värdighet, som lika gärna skulle kunnat gälla Fröding själv.

Om namnet Klingström, och sångrösten, känns bekant, så kan det bero på att han varit med tidigare i den här serien, som K:et i trion FJK. Dem har jag sett en gång, då de delade scen med Peter R. Ericson och Lasse Tennander. På den här skivan samarbetade han emellertid med en Anders Bergman, som jag dock av typografiska skäl lät bli att nämna i låtpresentationen ovan.

Mördande musik

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 116

Lori Lieberman — Killing me softly with his song

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För några veckor sedan kom det tråkiga beskedet att ännu en av hjältarna från 70-talet gått bort; den här gången var det Roberta Flack som knallat vidare. Min plan var då att spela en av hennes största hits, men i originalversionen av Lori Lieberman därför att jag inte hade Flacks version. Som synes ovan blev det till slut Liebermans tolkning som vann, men min ursäkt visade sig inte hålla streck — visserligen hade jag inte någon CD eller mp3:a av Roberta Flack, men jag hade en LP med henne, precis som av Lieberman. Det var inte helt enkelt att förvandla dessa LP-spår till mp3:or (min skivspelare hade stora problem att hålla balansen mellan kanalerna, min gissning är att antiskatingen börjar gnissla. Märkligt — den är ju nästan ny; jag köpte den i augusti 1978…), men efter ett antal tester och justeringar låter det ganska bra, om man tänker på att jag med största sannolikhet köpte skivan begagnad under något besök i USA i början av 90-talet[1]. Jag har inte gjort några försök att att dölja det typiska LP-knastret, så det får ni på köpet.

Den händelse som låten beskriver är Liebermans egen, och den artist hon lyssnade på var Don McLean. Men herrar Gimbel & Fox, som stod för det mesta av text och musik till låten såg till att hon inte nämndes som upphovsperson, så när miljonerna rullade in från Flacks version hamnade pengarna i deras fickor. Så kan det gå till i den branschen.

Fotnoter:

  1. Åtminstone står det skrivet »Good» på prislappen; US$ 2.90 kostade den en gång i tiden. [↩]

McCutcheon överraskad?

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 115

John McCutcheon — Surprise, surprise, surprise

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Dagens låt skrevs av sångaren med viss hjälp av Tom Paxton, en låtskrivare som av någon outgrundlig anledning inte förekommit i den här serien än, redan i början av 90-talet, och inkluderades som ett bonusspår då hans och Si Kahns[1] LP »Signs of the times» gavs ut på CD i mitten av 90-talet. Texten handlar alltså inte om den nuvarande innehavaren av presidentposten, även om det finns avsevärda likheter, men kan tas som ett tecken på att tiderna inte förändrats så dramatiskt under de senaste trettio år, åtminstone inte till det bättre.

Vissa rader ur texten känns synnerligen aktuella:

Their brand new world order they sing to the skies
But to the same old world questions it’s the same old replies
All the lessons so hard won so quickly forgot
The bombs may be smart, but the leaders are not

Fotnoter:

  1. McCutcheon och Kahn har, som alla schackspelare kan intyga, åtminstone draget e6 gemensamt, även om det normalt utförs vid olika tillfällen i öppningen. [↩]

En nattlig fundering

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 114

Thorstein Bergman — Vaknatt

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Ursprungligen var planen att ha med Bergmans magnifika »Om du nånsin kommer fram till Samarkand», men jag har den bara i en studioversion som jag inte alls gillar — där finns stråkar och trummor som inte tillför melodin ett skvatt, och då hjälper det inte att två gitarrer gör sitt bästa att väva en vacker bakgrund till visans ord som både uttrycker sorg och en stilla glädje. Det får i stället bli en av hans makalösa Dan Andersson-tolkningar.

Jag hörde Thorstein Bergman en gång, i en av Lollo Asplunds författarkvällar i Gamla Linköping i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Inte bara hans visor imponerade; Thorstein Bergman var utan tvekan en av Sveriges förnämsta recitatörer — här läste han bland annat »Gillet på vinden» så att publiken fick gåshud, men tyvärr har jag ingen inspelning av hans poesitolkningar.

En vinterjacka

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 113

Paul Kelly — Wintercoat

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Vintern håller tack och lov på att ta slut, så det är hög tid att avverka låtat som har ett vintertema innan värmen kommer på allvar. Paul Kelly har visserligen skrivit en hel del andra tänkvärda texter där orden får en symbolisk betydelse, men detta är en klar favorit. Här tycker jag mig finna en antydan till den retoriska figuren »synekdoke», även om wikipedia påstår att man inte får använda ordet i den mening jag lärt mig, »det hela genom delen»[1]. Exakt vad vinterjackan skulle representera är fritt för tolkning, men att den på något sätt representerar det spruckna förhållandet i någon form borde väl vara klart.

Jag har valt en ganska avskalad lajv-version i stället för den studioinspelning som finns på CD:n Comedy; hans studioversioner är ofta belamrade med trummor, stråkar och annat tingel-tangel som inte passar in i sammanhanget, i mitt tycke. Jag föredrar helt klart att Mr Kelly sjunger blues…

Fotnoter:

  1. Det klassiska exemplet är väl den gamla schlagerraden »Kors vad det vimlar av segel idag; är det kappsegling? Nej, det är lördag!», där seglen får representera hela bilden av båtar på en solblank vattenyta. [↩]