Tankar om och kring musik, del 124

Den senaste veckan har det rapporterats att en del av Gyllene tider kommer att ge sig ut på en utrikes »turné». Innan eventuella desperata hallänningar och andra Gessle-fans kastar sig över tidningshögen för att se vad de missat så kan jag lugna dem med att den del av Gyllene tider det handlat om är trummisen, Micke »Syd» Andersson, som tillsammans med namnen Janne, en fotbollstränare som antagligen är mest känd som IFK Norrköpings bäste tränare på senare år, ämnar ratta en ambulans till Ukraina, ett mycket vällovligt företag.

Jag har inte sett Gyllene tider spela, men har ett oförglömligt minne från den period då jag vikarierade som nattportier på Esso motorhotell i Linköping sommaren -81. Nattportier är för övrigt mitt drömjobb — tänka sig, förutom några lättare och snabbt avklarade detaljer, som att låsa dörrarna vid ett visst klockslag, sätta på spisen åt frukostkockarna vid ett annat klockslag, samt liknande enkla uppgifter hade man gott om tid för läsning, och fick dessutom betalt för det!

Alltnog, en natt, klockan var ungefär tre, tyckte jag mig höra ett ljud utifrån lobbyn — jag var i ett rum innanför själva receptionen — och tittade ut för att se om det var någon som ville mig något. Den syn som mötte mig var visserligen inte ovanlig som sådan, men passade bättre på Centralen i rusningtrafik än på ett stillsamt motorhotell i Linköpings förorter^[1]. Det visade sig vara Gyllene tider, med tillhörande svans av ungdomar, som tittade in för att lämna av sin manager, som hade bokat rum; själva skulle de bo på ett annat hotell. Vart svansen tog vägen, och hur den lyckats hänga på turnébussen, har jag ingen aning om. Men jag minns att jag sålde en macka till en person som jag sedan listat ut måste varit just Micke »Syd»^[2], och bytte några ord med honom om livet, universum och svansar. När de gyllene tiderna rullat vidare lyckades jag så småningom övertyga kvarvarande medlemmar i svansen att hotellet nu var fullbokat och att de lämpligen torde förflytta sig till någon annan plats för sin nattvila, och efter ett antal diskussioner av den arten återvände lugnet till lobbyn, nästan precis vid den tidpunkt då spisen skulle slås på.

Låttiteln kan också ses som en »hommage», en bokhyllning skulle man kunna säga om man vill leka göteborgare, till den typ av möbel som dominerar min lägenhet, och som i tidernas fullbordan möjligen eventuellt kan förvandla den bokhög jag kallar mitt bibliotek till något mer ordnat. Jag hoppas dock du för säkerhets skull tar ett och annat andetag under tiden…

Fotnoter:

1. Här kan det vara på sin plats med en förklaring. Som jag påpekat ovan var huvudingången låst under natten, bland annat för att undvika den typ av invasion som här inträffade. Tyvärr var dörren alldeles för kärv, och om någon gick ut, gick dörren oftast inte i lås igen. Jag brukade därför kolla dörren lite då och då, men hade uppenbarligen slarvat den här natten. [↩]
2. Eller om han möjligen nämnde vem han var — minnet är lite osäkert på den punkten… [↩]