Årsarkiv: 2025

Västamerikansk gnista

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 145

Flash and the pan — California

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Flash and the pan var ett populärt band under mina universitetsstudier i slutet av 70-talet och början av 80-talet, den period som väl kan sägas ha grundmurat mina musikaliska preferenser. Man kände genast igen gruppen på dess »pratsång» genom något slags distortionsfilter, men detta fick naturligtvis texten att framgå desto tydligare. De som var med på den tiden minns inte bara dagens låt, utan säkert även låtar som »Welcome to the universe», »Midnight man» och deras kanske största hit, »Atlantis calling».

Temat för låten får mig att tänka på en sci-fi-historia av Börje Crona, »Dagen det hände»; en skrämmande påminnelse om vad som kan hända om oturen är framme. Läs gärna den, och låt oss hoppas fredspriskandidaten Trump far varsamt fram med Kalifornien.

Glad icke-politiker

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 144

Shona Laing — (Glad I’m) Not a Kennedy

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

En stillsam kommentar från slutet av 80-talet, om jag minns rätt, till dagens krigsinriktade (?) regering i USA, som till yttermera visso inkluderar en lätt förvirrad Kennedy i ett hörn.

Dagens låt tillhör en mycket liten och utvald skara låtar — sådana, nämligen, som jag och min dåförtiden inneboende, Hasse Jonsson, kunde enas om var bra. Om jag minns rätt, är det nog säkrast att tillägga även här…

Saga för hårdingar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 143

Jackie Leven — Poortoun

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jackie Leven var en av de artister som jag hittade på någon samlings-CD från Cooking Vinyl, och med åren hann det bli en ganska omfattande samling skivor, även om hans produktivitet gjorde att den långt ifrån var komplett. »Poortoun» kommer från en av de första skivorna[1], »Fairy tales for hard men». Som vanligt har jag tämligen dimmiga åsikter om vad texten handlar om, men det framgår ganska klart att livet uppe i Skottland inte är så lätt alla gånger:

I come from Poortoun where the river Leven runs
The mills are gone now, the reservoirs glint in the sun
and I left Poortoun to live in sorrow on the run

Fotnoter:

  1. Som soloartist — han hade gjort fyra skivor som punkare eller nyvågare i bandet »Doll by doll» i början av 80-talet. [↩]

Skogssång

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 142

Johan Ulvesson & the Real Group — Gökungen

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Med anledning av det pågående VM i friidrott, och diverse mer eller mindre hånfulla kommentarer om att vissa svenska deltagare borde stannat hemma, kom jag att tänka på ett urklipp ur en veckotidning som min mor tejpat upp på hyllan över spisen; det löd ungefär »Gör så gott du kan! Skogen skulle vara mycket tyst om inga andra fåglar sjöng än de som sjunger bäst.[1]». Det är väl inte omöjligt att den gode Povel tänkt på något liknande citat innan han skrev manus till dagens låtval.

Jag såg »Knäpp igen!» där det här numret ingår, men har inga direkta minnen från det tillfället. Ulvesson har jag dock sett ännu än gång, då han med bravur spelade en dramatisering av Stefan Zweigs kända novell »Schack». Jag var där på premiären med andra kristallare, så jag var säkert inte den ende som noterade en liten lapsus — i en öppningsvariant som han rabblade råkade han göra »löpare g5», och först i nästa drag flytta d-bonden till d3. Men vi förstod ju ställningens finesser ändå…

Fotnoter:

  1. Grundliga efterforskningar (läs: en bingning) tyder på att den senare delen möjligen kan ha sagts/skrivits av en Henry van Dyke; en mig okänd person. [↩]

Är det synd om Jenny?

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 141

Everly brothers — Poor Jenny

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

När man hör en historia berättas kan man ofta hitta alternativa metoder att sy samman händelser; ett förträffligt exempel på detta är Durrells Alexandriakvartett som jag läste för några år sedan. Här tycks berättarrösten, eller berättarrösterna, ha klart för sig att det är synd om Jenny, och att det är han som ställt till det.

Men om man utgår från en annan vinkel, att pressen påstår att hon är ledare för ett tonårsgäng, och tar det på allvar så är det inte svårt att sätta ihop en helt annan bild — det är parets första »date», så han känner henne inte särskilt väl; hennes bror och far är ute för att hämnas på honom, typiska gängbeteenden; och hennes önskan att slippa se honom passar minst lika bra in i denna berättelse — och då är det plötsligt betydligt mindre synd om Jenny. Några fler tolkningsvarianter à la Durrell har jag inte funnit, men de finns säkert…