De senaste dagarna har jag ägnat större delen av min tid åt att svära åt trilskande kylskåp, dito datorprogram[] och vädret, men på lediga stunder har jag, på anmodan av Olle Häggström, läst Daniel Dennetts nyutkomna bok Intuition Pumps and Other Tools for Thinking; en mycket trevlig och tänkvärd bok, även om mitt omdöme nog inte blir lika översvallande som Olles.
Det som drar ner betyget lite i mina ögon är dels att vissa »nyckelpumpar» behandlas lite styvmoderligt, som till exempel Searles berömda kinesiska rum, och dels att hans beskrivningar av några begrepp som jag anser mig ha viss koll på, jag tänker i första hand på datorer och schack, är naiva, på gränsen till okunniga. Intressant nog kan jag inte påstå att detta skulle påverka hans slutsatser; om jag inte missat något allvarligt i hastigheten så kan hans framställning beskrivas med en parafras på A:lfr-d V:stl-nds berömda ord — »…vad fel du tänkt, fast det var rätt».
Låt mig ta ett exempel där Dennett är ute och cyklar på hal is:
Who beat Garry Kasparov, the reigning World Chess Champion? Not Murray Campbell or any members of his IBM team. Deep Blue beat Kasparov. Deep Blue designs better chess games than any of them can design. None of them can author a winning game against Kasparov.
Tre uppenbara fel och två högst tveksamma påståenden i fyra meningar — inte illa! Ett av felen är av »messerschmitt-typ» — Deep Blue skapar inga schackpartier alls nuförtiden eftersom projektet skrotades några månader efter matchen. Den sista meningen är elak mot Benjamin och Illescas, som båda tillhörde IBM-teamet[]; jag är övertygad om att båda skulle kunna vinna mot Kasparov om han vore vänlig nog att göra ett sådant nybörjarfel som han gjorde i sjätte partiet. Att Deep Blue skulle »skapa bättre schackpartier» än Illescas eller Benjamin är också fel, men det kräver lite mer bakgrund för att visa; kort uttryckt gör Dennett felet att sätta likhetstecken mellan en generell egenskap och samma egenskap under vissa speciella förhållanden. Det enda faktum där han har rätt är att resultatet i tvekampen mellan Team IBM och Kasparov var 3½–2½ till IBMs fördel, men att av detta dra slutsatsen att ”Deep Blue beat Kasparov” är inte bara naivt utan också vilseledande.[]
Det uppenbara uteslutningen[] i Dennetts framställning är den »mänskliga faktorn»; en stor, och i det här fallet avgörande, skillnad mellan en mänsklig och maskinell spelare är att den mänskliga kan påverkas av yttre faktorer, medan en dator, så länge som spänningsnivån och strömförsörjningen är den rätta, inte påverkas det minsta. Med andra ord, att Team IBM vann tävlingen betyder bara att Team IBM vann tävlingen, inte att Deep Blue var en bättre schackspelare än Kasparov.
Det finns många konspirationsteorier om att IBM fuskade — Kasparov lär fortfarande vara övertygad om det — men låt oss skippa dem; för den som vill ägna sig åt sådant finns en film, Game over, som enligt uppgift lär antyda både det ena och det andra. Men det räcker med att betrakta de uppgifter som gruppmedlemmarna själva låtit publicera för att man ska inse att IBM inte sparade på utgifterna för att försöka åstadkomma en seger för Deep Blue[]. I en intervju i New in Chess 2009/5 berättar till exempel Illescas att de programmerade in fördröjningar i spelöppningsbiblioteket för att göra Kasparov osäker på om programmet var kvar i sin databas eller hade börjat »tänka» på egen hand; ett förfarande som i mina ögon är på gränsen till det etiskt försvarbara. Men Illescas tar också upp en incident, en »anekdot» kallar han det, där man klampade över den gränsen med god marginal:
One day I said, Kasparov speaks to Dokhoian after the games. I would like to know what they say. Can we change the security guard, and replace him with someone that speaks Russian? The next day they changed the guy, so I knew what they spoke about after the game.
En tredje detalj som Illescas nämner är att han och Benjamin samma morgon som sista partiet spelades ändrade spelöppningsdatabasen, så att 8. Sxe6! var det enda möjliga draget för Deep Blue i den variant som skulle komma att spelas senare under dagen. Detta var fullt tillåtet under de regler som gällde för matchserien, men det är inte så konstigt om Kasparov reagerade ganska surt på Illescas’ avslöjanden, och misstänkte någon form av fusk.
Låt oss titta lite snabbt på matchens två nyckelställningar:
I den här ställningen i det andra partiet gav Kasparov upp; Deep Blue hade spelat ett fint positionellt parti, och Kasparov var uppenbarligen psykologiskt knäckt. Hur ska man annars förklara att han inte upptäckte att Deep Blue med sitt näst senaste drag (44.Kf1??) gjort en dundergroda som tillät Kasparov att slippa undan med en remi; i stället för 45… uppgivet??? hade 45… De3! lett till remi vid bästa spel (se till exempel New in Chess 1997/3 för utförliga analyser).
Den ovan omtalade ställningen där Benjamin/Illescas med sin ändring i databasen tvingade Deep Blue att spela det vinnande 8.Sxe6!. Att det draget vann var välkänt även på den tiden, och hade varit så i drygt tio år[]. Jag satt, som väl de flesta schackspelare som hade internet vid den tiden, framför datorn, och jag förstod absolut ingenting när Kasparov spelade 7… h6??. Att en spelare som Kasparov gör en sådan chansning, med så mycket på spel, tyder på en monumental kollaps, med betoning på »mental». Det första en schacklig nybörjare får sig itutat är att man aldrig ska göra ett drag och hoppas att motståndaren inte hittar det bästa draget; här bröt alltså världmästaren mot denna elementära regel.
Eftersom detta var de två partier som Deep Blue vann borde det vara dem som Dennett baserar sitt påstående om Deep Blues förmåga att »designa schackpartier» på. Ett parti där motståndaren gav upp i en remiställning, och ett parti vunnet redan i spelöppningsdatabasen — inte mycket till evidens, om ni frågar mig. Att IBM, Deep Blue och Kasparov själv med gemensamma krafter lyckades knäcka Kasparov är däremot helt uppenbart.
Om man vill peka på en match där en dator klart visade sin överlägsenhet gentemot en mänsklig motståndare så är matchen mellan Hydra och Michael Adams åtta år senare ett lämpligare val — visserligen var inte Michael Adams världsmästare, men det sätt engelsmannen, som då ansågs vara bland de tio bästa spelarna i världen, blev utspelad på gjorde att intresset för matcher mellan datorer och människor i stort sett upphörde; Adams skrapade ihop en enda ynka remi på sex partier.
Men än har inte, mig veterligen, någon dator visat att den är överlägsen människan i korrschack, dvs då spelarna har några dagar på sig för varje drag. I denna tävlingsform är tidspressen minimerad, och en jämförelse mellan människors och maskiners förmåga att »designa schackpartier» utan alltför många störande psykologiska faktorer kan göras. Det finns naturligtvis skillnader i själva tankeprocessen mellan närschack och korrschack, men det handlar mest om att den tidspress som är så besvärande i närschack gör att skicklighet i att snabbt se vilka drag som är de kritiska i en ställning är oerhört viktig; vi klåpare kan räkna på en variant i tio minuter och först då inse att motståndaren har ett jättehot i drag två som förstör allting. Som en vis man brukar uttrycka det: »Korrschack är spelet för oss som har rätt i andra försöket»…
Några månader innan matchen mot Adams spelade Hydra en minimatch om två korrpartier mot en stark korrspelare, Arno Nickel[], som slutade med en ganska enkel seger för Nickel, han vann båda partierna. Den version av Hydra som spelade mot Adams var dock vassare, både hårdvaru- och mjukvarumässigt, och planen var att Nickel skulle spela ytterligare två partier mot denna förbättrade version. Det första av dem slutade remi, men jag har inte lyckats hitta några uppgifter om det andra; jag har ett svagt minne av att det också slutade remi, men det faktum att jag inte kan hitta minsta spår av detta parti på nätet tyder på att mitt minne återigen försökt spela mig ett spratt, och att detta fjärde parti aldrig spelades.
Så här skrev Chrilly Donninger, Hydras skapare och programmerare, efter det tredje partiet:
I think in general strong Correspondence GMs like Arno Nickel are still better. But we do our best to catch up. I have made the evaluation aggressive to increase the tactical complications. This works quite well in tournaments but not in correspondence chess.
Sedan Hydra-projektet gick i graven så finns det, vad jag vet, inga lämpliga kandidater för en korrmatch mellan en superduperschackdator och en stark korrspelare med en vaniljdator som stöd. Jag tror dock att en korr-GM fortfarande skulle klara sig bra i en sådan hypotetisk drabbning, men jag väntar med argumentationen till en annan gång. Men jag hoppas att jag visat varför Dennetts påstående »Deep Blue designs better chess games than any of them can design» är fel — i blixt är det självklart, i normala närpartier mycket sannolikt, men i korrpartier skulle det blivit mycket jämnare, och om Illescas eller Benjamin lärt sig korrhantverket[] och fått spela en korrmatch mot Deep Blue skulle jag satsat mina pengar på den mänsklige spelaren.
Så Dennett har alltså fel om i stort sett allt rörande matchen Kasparov – Deep Blue — hur lyder då den slutsats han drar och hur kan den vara rätt, trots detta? Dennetts slutsats är att de båda kontrahenternas »tankeprocesser» är fundamentalt lika. Jag jobbar just nu med en motsträvig text där jag ämnar visa att de båda kontrahenternas »tankeprocesser» är fundamentalt olika. Min argumentation för detta, och min förklaring till varför både Dennett och jag kan ha rätt samtidigt sparar jag till detta epos.
Fotnoter:
Schackböcker på svenska är en sällsynthet; jag vill minnas att jag någon gång i slutet av 80-talet uppfann ordet »gråtretande» för att beskriva den dåvarande utgivningstakten, och trots att jag inte direkt har någon järnkoll på de senare årens produktion vågar jag komma med den gissningen att de etablerade förlagens schackboksutgivning fortfarande ligger kvar på en medeltida nivå, och att de eventuella schackböcker som dyker upp på marknaden ges ut av entusiaster[
