Etikettarkiv: Schack

Död räkning

Postat av
Svara

»Död räkning», lärde jag mig för några minuter sedan, är en navigeringsterm som innebär att man räknar ut sin position med hjälp av sin kunskap om en tidigare position, den hastighet man hållit sedan dess och den tid som förlupit sedan den tidigare positionsbestämningen. Så om du räknar ut att det är 85 km kvar till Korpilombolo eftersom det för tio minuter sedan var tio mil dit, och du laglydigt hållt 90 km/h under den tiden, så är det död räkning du pysslat med[1].

På engelska är termen »dead reckoning», och det var först när jag skulle sätta ihop den här bloggan[2] som jag fick för mig att jag skulle ta reda på vad det egentligen betyder. Wikipedia listar en mängd betydelser av uttrycket, men det är inte någon av dem jag tänkte skriva om — jag ska i stället beskriva en typ av schackproblem (av retrotyp) som möjliggjordes av en regeländring som FIDE gjorde 1997, och som av sin upphovsman, Andrew Buchanan, fått just denna beteckning. »Retro» betyder i schackproblemssammanhang att man i första hand är intresserad av vad som har hänt tidigare i det parti man antar har spelats för att nå fram till utgångsställningen, vilket ofta innebär långa och invecklade logiska resonemang.

I FIDEs regler, paragraf 5.2b kan man nämligen läsa detta:

The game is drawn when a position has arisen in which neither player can checkmate the opponent’s king with any series of legal moves. The game is said to end in a ‘dead position’. This immediately ends the game, provided that the move producing the position was legal.

Hur kan man nu göra schackproblem baserat på detta? Ett »normalt» schackproblem, det vill säga ett som inte har några fantasipjäser och/eller fantasibetingelser, förväntas ha en legal utgångsställning, med vilket man menar att den ska ha kunnat uppkomma i ett vanligt schackparti där man följt gällande spelregler. Tillsammans med en bokstavlig tolkning av paragrafen ovan kan detta användas för dra intressanta slutsatser om vad som försiggått i partiet; jag kommer att kalla det faktum att en »död ställning» omedelbart avslutar partiet för »DR-villkoret».

Låt oss ta ett enkelt exempel för att illustrera mekanismen:









Vem gjorde sista draget?

Det här är alltså en typiskt »död ställning»; någon matt lär det varken vit eller svart kunna åstadkomma. Låt oss nu anta att svart gjorde det senaste draget, och att det var, till exempel, Ka7-a8. Den ställning vi får då vi tar tillbaka detta drag är precis lika död, och därför kan vi utesluta den möjligheten eftersom DR-villkoret säger att partiet redan är avslutat då svart försöker spela kungen till a8. På samma sätt kan vi utesluta Ka7xa8, där den slagna pjäsen är en löpare eller springare; en ensam lätt pjäs kan ju inte sätta matt även om spelarna hjälps åt, så DR-villkoret slår till även här. Är den slagna pjäsen ett torn eller dam så är ställningen också död, eftersom det enda legala draget är att slå tornet/damen. Det här är nog den knepigaste varianten att acceptera för den ovane; det finns ju mattsättande material kvar, och det tar ett tag att vänja sig vid tanken på att det faktum att pjäsen forcerat försvinner gör att partiet är slut redan här. Slutligen spelar det naturligtvis ingen roll om man försöker spela kungen från b8; precis samma argument gäller för de fem möjliga retrodragen från den rutan. Slutsatsen blir alltså att vit gjorde det senaste draget; inget av de tio svarta drag som skulle kunna lett fram till diagramställningen är legala enligt DR-villkoret eftersom partiet redan är slut.

Redo för ett mer realistiskt exempel? Betrakta följande:









Vit vid draget; vad var sista draget?
(a) Diagram (b) sKh8

Prova gärna att flexa dina DR-muskler innan du fortsätter läsa; när man väl fått grepp om tekniken är det inte så svårt…

Man övertygar sig lätt att ställningen verkligen är död — bönderna och den svarta löparen kan ju inte röra på sig; den svarta kungen är instängd i ett två rutor stort fängelse; och den vita monarken har trots betydande rörelsefrihet inget sätt att bryta dödläget, förutom att slå den svarta löparen och samtidigt sätta svart patt.

Precis som i det förra fallet har svart tio »retrodragskandidater»; kungen kan ha stått på h8 eller h7 (vit har just schackat på g6 på något sätt) och gått till g8, eventuellt slående en pjäs av något slag. Fem av dem, de där svarts kung ursprungligen stod på h8, kan snabbt avfärdas eftersom svart i så fall bara haft ett legalt drag till sitt förfogande, varför redan den ställningen är död. Vi kan också utesluta möjligheten att det stod en löpare eller en dam på g8, eftersom det inte finns något sätt att åstadkomma en sådan dubbelschack. Ett vitt torn, då? Nej, inte det heller; svart har även i detta fallet bara ett legalt drag, och ställningen är alltså död. Och om det inte står någon pjäs alls på g8, så har svart visserligen två drag att välja på, men båda leder till en död ställning. Återstår alltså bara en möjlighet; svarts kung slog en vit springare på g8, i stället för att gå till h8 med kungen.

I (b)-fallet kan vi på motsvarande sätt utesluta alla drag från g8, och torn, dam eller ingenting på h8. Men vad är det för skillnad på springare och löpare? Jo, om svart skulle spela Kg8 så kan vit försöka bryta dödläget (innan svart i nästa drag tvingas slå pjäsen på h8) genom att flytta på sin pjäs på h8. En löpare kan slå på g7, och den ställningen är definitivt inte död, men en springare kan bara flytta till f7, vilket sätter svart patt. Med andra ord, en ställning med svart kung på h7 och vit springare på h8 är död, eftersom ingen möjlig fortsättning existerar som kan leda till matt. Återstår alltså bara en möjlighet; svarts kung slog en vit löpare på h8, i stället för att gå till g8 med kungen.

Om du blivit nyfiken på den här typen av problem rekommenderar jag Buchanans sajt; där finns, skulle jag tippa, i stort sett allt som publicerats med och om problemformen Dead Reckoning. De exempel jag presenterat här finns båda i den »tutorial» som han rekommenderar som nybörjarlitteratur. Ämnet kan knappast anses helt utforskat än, så det är säkert möjligt för presumtiva DR-problemister att finna nya idéer.

Fotnoter:

  1. För att tillfredsställa eventuella matematiker som råkar läsa detta må här påpekas att jag saknar detaljerade kunskaper om vägnätet runt ovan nämnda metropol, och därför helt fräckt har antagit att det existerar minst en väg där hastighetsbegränsingen är just 90 km/h under den sträcka det här rör sig om. [↩]
  2. Nej, jag tror inte att det ordet finns i SAOL. Ordet »blogginlägg» är ju tämligen otympligt, så därför konstruerade jag detta nya (?) substantiv av »blog» och »blaffa». [↩]

Du måste ha en plan

Postat av
Svara

Under en diskussion på Häggström hävdar angående begreppet »individuality convention» visade Olle en manöver där han i ett tävlingsparti, i fyra på varandra följande drag, bytte plats på springarna[1]. Jag erinrade mig att jag gjort detsamma en gång för länge sedan (partiet mot Lars E. spelades redan 1979), och att jag till och med skrivit en liten artikel om det i klubbtidningen LASSmeddelande (nr 3/1987, visade det sig). Det är denna artikel som jag grävt fram och presenterar här, med några få justeringar.

Den gången var det nog mer det andra partiet jag ville visa; det spelades i Enköpingsturneringen, förmodligen 1987[2]. Om jag fortfarande var bitter för att jag inte »vågade» spela Ka4, trots att det hela tiden varit avsikten, eller om jag då hade börjat se det komiska i partiet vet jag inte, men jag skulle tippa på det senare…

»Den spelare som förlorar är den som spelar utan plan. Bättre en kortsynt, till och med felaktig, plan än att utföra drag utan att veta vad man gör.» De visdomsorden kommer från Alexander Kotov och han fortsätter med att ge åtskilliga belysande exempel. Av någon anledning är det en mycket effektiv typ av spelplan som han över huvud taget inte tar upp. Här följer två instruktiva exempel ur min egen praxis.









Bo Sjögren – Lars Eriksson
Vit vid draget

Vid ett första ögonkast ser ställningen ganska jämn ut, och därför kan det verka överraskande att svart tvingas kapitulera efter ytterligare sex drag. Vit finner dock en originell och intressant springarmanöver, som obarmhärtigt avslöjar den svarta ställningens svagheter.

15.Sd2 Sf5 16.S2b3! Df4 17.Sf3 Sf6 18.Sbd4!! Sd6









Bo Sjögren – Lars Eriksson
Vit vid draget

Vits djupsinniga plan har satt svart i svårigheter. Vit kunde nu givetvis ha fortsatt enligt sin ursprungliga plan med 19. Sd2 Sde4 20. S4f3! (med idén Sb3, Sbd4), men valde i stället att utnyttja att svart tillfälligt lämnat en pjäs ogarderad.

19.Dd2 Sde4!?

Ett fantasifullt motangrepp, på vilket vit emellertid har en kraftfull vederläggning.

20.Dxf4 1-0









Bo Sjögren – Thomas Engqvist
Vit vid draget

Vits pjäser samverkar inte särskilt bra, i varje fall inte damen, och dessutom har han en isolerad bonde på d4. En lika stark som svårfunnen kungsvandring tar fasta på dessa brister och gör vits läge kritiskt.

32.Kf1 Kf6 33.Ke2 Kg5! 34.Kd2 Kh6 35. Kc2 Kg7!!









Bo Sjögren – Thomas Engqvist
Vit vid draget

Lägg märke till scenförändringen. Medan svart med enkla positionella medel förstärkt sin ställning har vit planlöst velat mellan olika spelplaner. Vit befann sig i tidsnöd, vilket kan förklara varför han inte gav upp här.

36.Kb3 a5 37.La6

Desperation. 37.Ka4 leder snabbare till det ofrånkomliga slutet.

37…Ld7 38.Db7 Dd6 39.Da7 Kh6 40.Dc5 Df4









Bo Sjögren – Thomas Engqvist
Vit vid draget

41.De7

Passivt försvar (41.Ka4) hade förlängt partiet ännu några drag. Nu kröner svart sitt strategiska mästerverk med ett elegant pjäsoffer.

41… Dxd4 42.Dxd7 Dd1 0-1

Den listige söker, och ofta han finner
planer i mängd, varpå motståndarn vinner!

Fotnoter:

  1. Jag föreslår härmed att denna manöver kallas »den Sjögren-Häggströmska springarmanövern», emedan jag publicerade först — åtminstone tills vetenskapen funnit ännu tidigare exempel på denna nyskapande spelplan. [↩]
  2. Segrade gjorde hur som helst Thomas Engqvist, med 7 poäng på de sju ronderna. [↩]

Turing och Kasparov

Postat av
Svara

Om jag hade varit lite mer observant när jag skrev min Turing-artikel i somras hade jag inte kunnat undgå att notera att Kasparov deltog i festiviteterna, och till och med spelade ett parti mot Turings algoritm, som nu kodats till en schackmotor. Kasparov spelade mot Turings ursprungliga algoritm som räknade två ply, vilket enligt uppgift tog Turing ca 15 minuter per drag att utföra med papper och penna. Nedan återfinns en video från »partiet» och en intervju som lokalpressen gjorde med Kasparov efter partiet.

En erfarenhet rikare

Postat av
Svara

Erfarenheten, säger en vis man, är det som gör att man känner igen ett misstag när man gör det igen. Detta torde vara något som varje schackspelare, från nybörjare till stormästare, kan skriva under på. Själv har jag till exempel två gånger ramlat i en spelöppningsfälla i Caro-Kann som Conny Olsson påstår att han lär sina juniorer (ställ en löpare på c4, gör c3 och vänta på att svart flyttar på c8-löparen; Db3! kan då bli en obehaglig överraskning för svart…), och det faktum att jag vann (!) det ena partiet (i korr, dessutom!) och spelade remi i det andra, mot Luis Couso (!), visar bara att bondtur är mitt främsta vapen som schackspelare. Å andra sidan fick jag in en ännu mer känd spelöppningsfälla i blixt mot Erland Eriksson, NASK, inte mindre än tre gånger i min ungdom — alla tre gångerna berättade han att den kallades för »sjökadettmatten» — så jag är inte ensam om detta.

Av för mig numera obekant anledning köpte jag för några år sedan ett verk betitlat Bergslagsschack 1938 som visade sig till stor del bestå av kommenterade partier från distriktsserierna i Dalarna under denna säsong. Kvaliteten på partierna är skiftande, kanske man kan säga[1], men nedanstående parti tycks mig ha ett stänk av ödesmättad grekisk tragedi över sig. Dramat utspelades den 7 november 1937, närmare bestämt på andra bordet i matchen mellan Vad och Kärrgruvan:









Vågström – Pettersson
Vit vid draget

Så här långt har partiet varit någorlunda normalt, men nu händer det saker.

20. Txc5?

Den bonden gick ju inte att ta; d4-bonden är spikad. Men partiet fortsatte några drag till…

20… Dxc5 21. Tc1 Dh5 22. Tc5??

»Ett psykologiskt mycket intressant fall», skriver kommentatorn, den kände problemisten Sven Ceder, och det kan man ju hålla med om. Han avslutar partiet där med den retoriska frågan »Behöver vi tala om vem som vann?»

I årets Rilton Cup inträffade något liknande i första ronden:









Kivimäki – Rombaldoni
Vit vid draget

Svart har två merbönder, och står naturligtvis på vinst, men vits nästa drag snabbar upp processen avsevärt.

39. Sa3? Txe5

På 40. dxe5 följer ju springargaffeln på c5.

40. Sc4 Td5 41. Se5?? Txe5 0-1

och vit var en erfarenhet rikare…[2]

Fotnoter:

  1. Från »usel» till »nybörjare», ungefär; en typisk kommentar är »och vit gav upp utan att invänta svarts svar; det står ju en löpare på f7»… [↩]
  2. Jag har för mig att Richter hade något exempel på den här typen av psykologisk kortslutning, men har trots någon kvarts lustfyllt bläddrande i mina schackkavalkader inte lyckats hitta något exempel. Någon annan som lyckas bättre? [↩]

Korta sågningar

Postat av
Svara

För några dagar publicerade Olle Häggström ett inlägg om »sågningar», dvs recensioner som i väl valda ordalag berättar hur usel en bok är — och ofta brukar bokens författare, hens umgänge och hela genrer få sig en överhalning på samma gång (se till exempel Magnus Erikssons analys av Sjövall/Wahlöös deckarserie). Inlägget påminde mig om att jag någon gång tänkt berätta om en kuriös företeelse i schackvärlden som kanske kan kallas »korta sågningar», där recencenten föresatt sig att i så få ord som möjligt uttrycka det som de mer mångordiga kan ägna en tidskriftssida, eller en understreckare, åt. Jag återkommer strax till detta fenomen.

Innan dess tänkte jag redovisa min egen recensionsverksamhet, och försvara mig mot eventuella anklagelser om att vara för snäll. Nu är det visserligen så att jag i stort sett undvikit att plocka fram motorsågen[1], men jag vill påstå att det är en följd av att jag rört mig i en väl avgränsad del av bokmarknaden, den som producerar material om och kring schackspelet. Jag vill minnas att jag diskuterade frågan med Pavel Lacko[2] vid något tillfälle, och vi kom fram till att det krävdes ganska mycket innan man kunde helt såga en schackbok; de som försökt sig på att skriva en schackbok gjorde det oftast för att de var kunniga och intresserade av ämnet, och inte primärt för att tjäna pengar; schack är ett så smalt område att upplagorna inte blir särskilt stora. Det finns naturligtvis undantag, men de är ganska få; om man undviker böcker av Raymond Keane, Eric Schiller och HC Opfermann så har man klarat de flesta blindskären.

Inte heller i den här bloggen lär det bli några sågningar, av den enkla anledningen att jag bara köper och läser det jag gillar. Råkar jag av misstag köpa något jag inte gillar, är sannolikheten minimal att jag läser ut boken ifråga. Ett exempel på detta är en bok jag köpte i våras, »The science delusion» av Rupert Sheldrake; ett bokmärke indikerar att jag läst de tre första kapitlen, och det kommer förmodligen att dröja innan jag fortsätter[3]. Visserligen kan jag hålla med Sheldrake om att man för att göra nya upptäkter måste ta större risker i sin forskning, men att, som han tycks förespråka, föra över stora resurser till forskning inom diverse parapsykologiska avkrokar känns inte som rätt väg framåt; för att ta ett exempel i högen som jag råkade ha aktuellt menar Sheldrake att man bör forska på hur indiska gurus, till exempel Prahlad Jani, kan leva helt utan att äta och dricka. Sanal Edamaruku, den indiske skeptikern som råkat i luven på fler än en religiös företrädare i Indien, har inte några högre tankar om de idéerna.

milescrapKorta sågningar, var det ja. Den första står Tony Miles för i Kingpin 29, 1998, och den återges i sin helhet här till höger. Två ord; man skulle kunna tycka att det vore ett svårslagbart rekord, men det har faktiskt kortats av betydligt, två gånger till och med, dock inte utan viss hjälp av boken själv.

fischerrandomI Kaissiber nummer 20 (2005) recencerade Stefan Bücker en bok med ett enda engelskt ord, två bokstäver; även denna prestation återfinns till höger.

Men faktum är att detta räcker bara till en andraplats; redan ett par månader tidigare, närmare bestämt den 29 november 2004, hade Edward Winter i sina »Chess Notes» publicerat en recension helt utan ord (No 3480). Osvuret är naturligtvis bäst, men jag skulle bli förvånad om man kan korta ner en recension ytterligare på ett meningsfullt sätt.

Nu kan man visserligen protestera att det är svårt att nyansera sin kritik med så få ord, vilket naturligtvis är korrekt. Man kan också hävda att Bücker, vars stora intresse här i livet är spelöppningsteori, är sällsynt illa lämpad att recensera en bok om en schackvariant vars syfte är att eliminera behovet av spelöppningsteori, och att Winters exceptionella akribi för schackhistoriska detaljer gör honom olämplig som recencent av en bok vars syfte är att ge tips åt den praktiske spelaren. Och man kan inte helt undvika misstanken att båda tagit tillfället i akt att utnyttja det upplagda läget för en välavvägd smash.

Fotnoter:

  1. Det finns möjligen ett undantag, min bedömning av Rippergers CD om Nimzoindiskt. Å andra sidan kan även den beskyllas för att vara för snäll, emedan jag inte explicit påpekade att även spelare med ranking under 1300 hade föga att lära sig av verket ifråga. Mitt försvar baserar sig till viss del på det faktum att spelare under 1300 faktiskt kan vara så pass okunniga om de elementära mittspelen att de skulle kunnat lära sig något av Rippergers framställning, men framför allt på att de som prenumererade på Schacknytt normalt sett hade betydligt högre ranking än så, och frågan var därmed irrelevant. [↩]
  2. Shameless plug… Pavels bok En studie i svartvitt, som fortfarande kan köpas från alla välsorterade bokhandlare (läs: Ari Ziegler), har såvitt jag vet förblivit osågad; tvärtom fick den ett par lysande recensioner, till exempel av Jacob Aagaard. [↩]
  3. Överhuvudtaget ger Sheldrake en bild av vetenskapen som jag inte känner igen. Till exempel menar han att vetenskapen har postulerat »materialismen», men att fysiken ger fyra skäl till varför medvetande och materia inte kan skiljas åt. Av dessa fyra skäl är ett ett missförstånd av ett begrepp inom kvantfysiken, ett en sammanblandning av avancerad matematik (sträng-teori) med fysik, ett en kosmologisk hypotes där målarfärgen inte torkat än, och det fjärde den gamla käpphästen om det välformade universat. Min bedömning är att Sheldrake utgår ifrån en inre visshet att det existerar en Gud av något slag, och försöker hitta »vetenskapliga» belägg för att den insikten är korrekt, och »materialism-postulatet» är fel. Det blir nästan pinsamt när han anklagar »materialisterna» för att sitta fast i sina föreställningar om till exempel energikonstansen (termodynamikens första lag); fysiker har historiskt sett varit beredda att överge den vid flera tillfällen, och kommer förmodligen att överväga det fler gånger när evidensen tycks tyda på att det är rationellt, inte förr. [↩]