Årsarkiv: 2023

Om löftesbrott

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 7

Jay Shogren — Broken every vow

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Den femte januari 2009 var den kallaste dagen den vintern, och efter att ha kommit ut ur värmen i en sportbar i Solna centrum upptäckte jag att jag just missat sista bussen till Solna station med någon minut, och nästa spårvagn på tvärbanan skulle inte gå förrän om fem och ett halvt år, så jag tvingades gå till Solna station i mina tunna sommarbyxor. När jag kom hem till Märsta visade termometern på minus 22 grader.

Men det var kvällen värd, alla gånger; jag hörde där många artister som kommer att dyka upp i den här serien för första (eller, i ett fall, andra) gången, och en av dem var dagens artist, Jay Shogren[1]. Han spelade två låtar, Handgrenade och Charlie Poole, och det var fullt tillräckligt för att jag skulle vilja höra mer. Vi fick också möjlighet att snabbt undersöka huruvida vi är släkt, men vi kom inte längre än att hans farfar utvandrade till USA från Ljusdal för ca hundra år sedan, medan jag inte har några hälsingdalska rötter att tala om[2].

Nu har jag hört honom lajv fyra-fem gånger till och har säkerligen en av de största samlingarna av hans musik utanför Wyoming, där han till vardags är professor i ekonomi. Han har genom åren haft en hel del kontakter med Sverige; han har bland annat haft en kunglig gästprofessur i Umeå och blev för några år sedan hedersdoktor vid SLU. Två andra meriter som brukar framhävas i en blurb av den här typen är att han jobbat som rådgivare åt Clinton-administrationen, och att han arbetat för IPCC, vilket gör att han kan kalla sig nobelpristagare (med en hoper andra, men det behöver man ju inte nämna.) Jag hittade en något år gammal CV på nätet för den som vill studera hans vetenskapliga bakgrund närmare.

Den här versionen av Broken every vow kom till under pandemin, då Jay tog emot förslag på låtar att spela in på nytt. Jag önskade en mandolinversion av den här låten, och det är resultatet av den önskningen som kan höras här överst. Jag brukar beskriva mig som en ex-fysiker med Mycket Liten Hjärna, och det yttrar sig bland annat i att jag kan ha svårt för musik med fler än två instrument — tänk Visa från Utanmyra med Jan Johansson och Georg Riedel eller godtycklig singer-songwriter med någorlunda stämd gitarr; redan ett munspel kan resultera i en överproduktion. Detta som en förklaring till min önskan. Vill man höra Jay med lite fler instrument inblandade kan man till exempel kolla in Holding tank.

Jag har som vanligt ingen aning om vad texten handlar om, men Jay själv har gett några små ledtrådar på sin bandcampsida:

Bergman’s the Seventh Seal maybe was not a direct inspiration for this song, but I did watch the movie several times living up in the darkness of a Swedish winter up north. Combine that with my dad’s best friend — Mr. Wolf — telling me (after he officially retired from 40+ years at the paper mill) that he took a new part-time job for a funeral home as »a retriever» — you can figure that one out.

Men det som kvalificerar just den här låten för det tankfulla temat för den här serien är det i låten ofta upprepade påståendet »I have broken every vow, except one». I samband med att han öppnade sin pandemiska önskelåda lovade han att lägga upp bland annat den här låten på sin youtube-kanal, men där finns den till dags dato inte. Men kunde han verkligen lägga upp den utan att bryta mot sitt påstående i låten? Något för skickliga logiker att bena ut…

Fotnoter:

  1. Hans förnamn är egentligen Jason, men i musikaliska sammanhang brukar han kalla sig Jay, Jbird eller bara J. [↩]
  2. Min mors släktforskningar hittade en faster till min farfar som utvandrat till Hälsingland, men det räknar jag inte. [↩]

Det sista strået

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 6

Anders F. Rönnblom — Poeten och det sista strået

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Att F-et i min favoritversion av FJK skulle stå för Anders F. Rönnblom kan knappast komma som en överraskning för den som ögnat genom mina blogg-alster. Problemet är snarare att välja ett verk ur en katalog som innehåller hundratals kanonlåtar. Så låt mig börja med ett urval av makalösa låtar som inte kom med den här gången; om jag gör allvar av mitt hot att fortsätta bortom hundra låtar, och ingen upphovsrättsorganisation sätter stopp för mig under tiden, så räkna med att herr F kommer att dyka upp fler gånger.

Först ett nästan fjorton minuter långt mästerverk, Lovene, här i en »pseudolajv» upplaga — inspelningarna till LP:n »Historien ligger framför oss»[1] gjordes i den legendariska Atlantis-studion[2], under lajv-liknande förhållanden, och under den like legendariske Janne Hanssons överseende. Man gjorde två eller tre inspelningar av varje låt och dessutom las ett gitarrintro (av Victor Buck, den hjälpreda som man kan skymta bakom Janne H på några sekvenser i videon jag länkade till) på efter inspelningen. I slutet kan man dessutom skymta mig när kameran sveper över publiken, om man studerar bilden riktigt noga; mina två sekunder av berömmelse…

Texten målar upp en västgötsk femtiotalsidyll, med vallmo och flygande tunnor; AFR är ju också konstnär, och plockar här fram hela paletten av färger och ordnyanser. Den ständigt upprepade frasen »Det finns en risk att änglar saknas när vi närmar oss finalen» låter oss emellertid ana att det bakom den fina fasaden finns också en mörkare verklighet.

Nästa låt, Fritt spelrum, kommer från förra årets CD »Wisdom of the ancient ones»[3], där han kompas av en ny inkarnation av Bravado Bravado, den countryrockgrupp som AFR bildade tillsammans med bland andra Jesper Lindberg i slutet av 80-talet. Den tredje låten är ett klipp från den senaste julkonserten med Bravado Bravado minus trummisen Björn Rothstein, där AFR framför sin alltid lika sorgligt aktuella tolkning av Lawrence Ferlinghettis »Salute», Långfingret.

Här kan det vara rätt plats att länka till den förmodligen värsta recension som AFR fått efter en spelning, av en krönikör som (nästan) missuppfattat allt om spelningen; jag undrar vad han hade förväntat sig. Men han har i alla fall rätt i fyra fall — det Anders F. Rönnblom spelar är inte blues, det är inte rock, det är inte visa, och det är inte Dylan. Det är, skulle han kunnat tillägga, inte reggae, inte hip-hop, inte punk och inte heller country. AFR har berättat hur han påverkats av William S. Burroughs Cut-up-teknik vid skrivandet av sina texter, och även om jag inte är särskilt bevandrad i musikaliska tekniker skulle jag kunna tänka mig att han använt ett liknande angreppssätt visavi musiken, att låna de element från olika genrer som för ögonblicket passar in i det musikaliska konstverk han målar.

Några ord om den låt som jag valt. Att det blev just den beror på ett av de teman jag försöker använda när jag väljer ut låtar till denna serie, i det här fallet det korta citatet som kan leda till egna tankar — Anders F. är svensk mästare i den genren. Här tänker jag i första hand på omkvädets ord:

Innan poetens rim har tagit slut
Innan poeten drar det sista strået
Innan poeten drar

Här har AFR klämt in många bilder utan att ens nämna dem; man kan dra korta strån, strån till stacken eller famla efter halmstrån, till exempel — eller bara dra… Personligen hoppas jag att Rönnbloms rim inte tar slut på länge än.

Fotnoter:

  1. Just det, LP — någon CD har veterligen inte producerats. [↩]
  2. För att vara mer exakt — fyra av fem låtar spelades in på detta sätt. [↩]
  3. LP-versionen av samma skiva saknar enligt uppgift denna låt. [↩]

Om pengar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 5

FJK — Pengar

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

När allt kommer omkring handlar allt om pengar. Eller som Cello påpekar: »det första man vill ha när man har pengar är en bil, och det första man vill ha när man har en bil är pengar»; bilen kan givetvis bytas ut mot en hel del annat här i livet. Filosofer brukar skilja mellan egenvärde och instrumentellt värde, och pengar har naturligtvis huvudsakligen instrumentellt värde, även om någon girigbuk kan känna glädje då han känner sin fullproppade plånbok i bakfickan[1]. Såvitt jag förstår är det just detta instrumentella värde som FJK undersöker i texten:

Jag tänker skaffa mig ett atriumhus[2]
på krönet av Västerbron
så alla bilarna får vända om

Jag tänker skaffa mig ett fönsterbord
på nån dyr restaurang
där ska jag sitta och tala ut

Jag tänker leasa mig en Cadillac
med rökfärgat glas
sen kör jag runt och parkerar fel

Jag tänker skaffa alla kontokort
som finns i stan
sen tar jag första flyget härifrån

Som vanligt har jag inte en aning om vad artisterna vill säga med sin text, men man kan väl ana små ironiska pikar åt hur vissa personer, med väl tilltagna plånböcker, använder sina pengar. Själv gillar jag de oväntade vändningarna, särskilt strofen där den presumtive cadillacföraren letar efter möjligheter till felparkering.

FJK är ett ganska osexigt gruppnamn, konstruerat av första bokstäverna i de tre musikanternas efternamn: Forslund, Jonasson och Klingström, med förnamnen Anders, Christer och Mats, respektive. De tre har alla en gedigen musikbakgrund och har också spelat i andra grupperingar och solo. Tillsammans spelar de, som ovanstående exempel visar, en gitarrbaserad, lättsmält musik med underfundiga och kluriga texter. Med andra ord, precis i min smak.

Jag har bara sett FJK lajv en gång, tillsammans med Lasse Tennander och Peter R. Ericson. Även Anders F. Rönnblom skulle varit med, men han drabbades av sjukdom i sista sekunden. Innan spelningen klev Anders Forslund in på scenen för att meddela detta, och påpekade att publiken fick nöja sig med Anders F. Orslund…

Två korta kommentarer innan jag slutar för idag. Den första är att man valt att ordna initialerna i bokstavsordning, eftersom en annan ordning (den som fås om man kastar om de två första bokstäverna) kan få en annan tolkning. Den andra kommentaren är att det slumpar(?) sig så, att just bokstäverna F, J och K förknippas med tre av mina allra största musikaliska favoriter; jag tänker presentera dem i de tre kommande tankeinläggen.

Fotnoter:

  1. Det mest extrema exemplet är väl Joakim von Anka och hans simturer i kassavalvet. [↩]
  2. För den som inte tillbringat stor del av sitt liv vid Linköpings Universitet bifogar jag en länk till Wikipedias artikel om Atriumhus. [↩]

Lördagskvällsstämning

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 4

Donovan — Young girl blues

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Donovan var ett stort namn i slutet av 60-talet, och sågs som en engelsk Dylan. Han umgicks med beatlarna[1], och även om han inte hade lika många stora hits som de så var han nästan lika känd. Men idag är han väl nästan bortglömd, jag vet inte riktigt varför; kanske har det något att göra med att den lite flummiga hippiestil som han förknippas med inte längre är populär.

Men han har skrivit en mängd fina låtar och det här är en av dem. Om den känns egendomligt bekant så kan det bero på att Ulf Lundell gjort en svensk version av den, lite oklart när. En sida på nätet refererar till CD-versionen av Sweethearts 1999, och påstår att den första gången kunde höras där, men det stämmer inte, eftersom den finns redan på Livslinjen, en samlingsbox från början av 90-talet som var det första jag köpte av Lundell. Min gissning är att inspelningen gjordes redan i början av 80-talet, då LP-versionen av Sweethearts producerades, men att den av någon märklig anledning inte ansågs tillräckligt bra för att komma med; möjligen kunde refrängens inledande nödrim kännas lika »påklistrat» för Lundell & Co som för mig.

Jag har svårt att säga vad texten egentligen handlar om, men i grunden finns där en ung kvinna som inte känner sig riktigt hemma, vare sig i sin omgivning eller i sig själv. Jag tror inte man ska analysera texten i detalj, den är mer till för att understryka denna psykologiska grundton av att inte höra hemma någonstans, något man också kan höra i några lajvversioner, där han hoppar över stora delar av texten.

Redan de första raderna slår fast stämningen:

It’s Saturday night
but it feels like a Sunday in some ways

Skillnaden mellan en lördagskväll och söndagen var nog mer uttalad på sextiotalet än den är nu, och det är nog ingen slump att Lundell i sin version bytt lördagen mot en fredag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet senare i den här serien.

Fotnoter:

  1. På en lajvskiva berättar han bland annat en rolig historia om John Lennons möte med en indisk guru. [↩]

Om värme

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 3

Bill Morrissey — Birches

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

»Birches» är en hel liten novell på ungefär tre minuter och tjugo sekunder. Jag har försökt transkribera texten; så här går den på ett ungefär:

They sat at each end of the couch, watched as the fire burned down,
so quiet on this winter night, not a house light on for miles around.
Then he said, »I think I’ll fill the stove. It’s getting time for bed.»
She looked up, »I think I’ll have some wine, how ’bout you?»
she asked and he declined.
»Warren,» she said, »maybe just for tonight,
let’s fill the stove with birches and watch as the fire burns bright.
How long has it been? I know it’s quite a while.
Pour yourself half a glass, and stay with me a little while.»
And Warren, he shook his head, as if she’d made some kind of joke.
»Birches on a winter night? No, we’ll fill the stove with oak.
Oak will burn as long and hot as a July afternoon,
And birch will burn itself out by the rising of the moon.
And you hate a cold house, same as me. Am I right or not?»
»All right, all right, that’s true,» she said. »It was just a thought.»
Then she said, »Warren, you do look tired. Maybe you should go up to bed.
I’ll take care of the wood tonight.» »Oak,» he told her. »Oak,» she said.

She listened to his footsteps as he climbed up the stairs,
and she pulled a sweater on her, set her wineglass on a chair.
She walked down cellar to the wood box — it was as cold as an ice chest —
and climbed back up with four logs, each as white as a wedding dress.
And she filled the stove and poured the wine
and then she sat down on the floor.
She curled her legs beneath her as the fire sprang to life once more.
And it filled the room with a hungry light and it cracked as it drew air,
and the shadows danced a jittery waltz like no one else was there.
And she stood up in the heat. She twirled around the room.
And the shadows they saw nothing but a young girl on her honeymoon.
And she knew the time it would be short; soon the fire would start to fade.
She thought of heat, she thought of time — she called it an even trade.

Låt mig först klara av den petimäteranmärkning som varje ex-fysiker måste göra då någon kommer med märkliga fysikaliska påståenden — tidpunkten för månens uppstigande varierar från dag till dag och från ort till ort. Men har man bara dryga tre minuter på sig för att föra fram sin text tycker jag det är fullt berättigat att låta lyssnaren tolka in vad »Warren» egentligen menar med sitt påstående.

Vad beträffar olika träslags relativa brinntider måste jag bekänna min okunskap, även om jag har svårt att tänka mig att det skulle vara så stor skillnad mellan björk och ek som Warren påstår i sången. Jag skulle tro att det är ännu ett fall av licenca poetica, där författaren/sångaren vill frammana de båda träslagens hävdvunna egenskaper, där eken står för ålder och stabilitet medan björken står för vår och ungdom — från min ungdom minns jag till exempel att en ek var sparbankens symbol, medan visor om ung kärlek som nämnde träd sysslade med björkar (»Björkens visa», »Där björkarna susa»).

Därmed har man väl också snubblat in på sångens tema, som tycks mig vara balansen mellan förälskelsen och vardagen — mellan hettan och tiden — i ett äktenskap. Som jag tolkar den sista raden menar den namnlösa huvudpersonen att båda är lika viktiga, men där finns också plats för andra tolkningar.

Man kan också se låten som en kamp mellan rationalitet och impulsivitet, mellan ordning och kaos, mellan Apollo och Dionysos[1]. Själv måste jag väl bekänna att jag är en ganska utpräglad warren-typ, men med vissa, tämligen kortvariga, anfall av »björkmentalitet». Kanske är det så budskapet i sången ska tolkas?

Fotnoter:

  1. För att låna ett uttryck från Nietzsche. [↩]